Fler invånare

Jag bor i en kommun med 72000 människor, ungefär
Det finns tydligen ett mål att vi 2030 ska vara 80000 människor
Tanken som slog mig när jag hörde detta är att man då kanske ska sluta var kommun i ett av länen som i dag ger färst(?)(motsatsen till flest) IVF-försök till ofrivilligt barnlösa, länet är ett av fyra som i dag endast ger ett IVF-försök till denna grupp med människor som längtar efter barn, som sitter inne med möjligheten att ge kommunen fler invånare, bara de fick en knuff i rätt riktning, lite hjälp på vägen
Jag har även stött på att människor som är ofrivilligt barnlösa väljer att bo kvar i län med fler försök, just för att öka sina chanserna att få sitt efterlängtade barn, det innebär att människor avstår att befolka kommuner i dessa län just för att de inte ger fler försök, även om önskan finns att bo i en av dessa kommuner, det borde även innebär att folk flyttar från kommuner i dessa län för att öka sina chanser men jag har egentligen ingen fakta i något

Rent logiskt så borde fler IVF-försök ge fler chanser till barn, barn som blir nya invånare, en föryngring i en kommun som vill bli större, en kommun som inget hellre vill än att vara attraktiv

Skaffa barn

Jag har funderat på det här med att "skaffa barn"
Ett uttryck som gör ont i många
Och med all säkerhet så har jag stundvis hatat det uttrycket
Ofta stöter man på "barn är inget man skaffar"
Nu ute på andra sidan, inte längre barnlös, inte längre skör, inte längre bitter och avundsjuk mot andra som skaffar(får) barn så funderar jag på vad man ska säga
Om man inte kan säga "vi vill skaffa barn" eller "vi ska skaffa barn"
Vilket ord ska ersätta "skaffa"? Förslag?

Anledningen till att jag börjar fundera är hur vi ska säga när och om vi vill ha syskon, om vi inte ska säga "skaffa syskon", i vår värld kanske vi ska säga "försöka skaffa syskon"

Fina vännen

Liten Vera sover och vännen Erika söver sitt lilla busbarn
Det är så underbart att ha dom här, vi har fina dagar och njuter verkligen av livet
Men det är som är jobbigt att det efter sol kommer regn och dom måste åka hem
Jag njuter medan dom är här men vet att det en dag tar slut, varje gång vi säger god natt så kommer vi närmare hemgång
Och som jag önskar dom var här, jämt och för alltid
Men jag försöker tänka som så att vår vänskap är så fin just för avståndet, att vi har extra fina stunder när vi väl träffas och värdesätter tiden mer

Mitt lilla gudbarn är så underbart gosig och charmig, det är så fantastiskt att få vara en del av hennes liv
Det som gör mig ledsen är att jag missat så mycket tid av hennes liv
Jag tittar på henne när hon busar runt, ser en sprallig treåring och undrar hur hon blev så stor
Hon föddes i augusti 2009, hennes mamma var gravid och jag och Mats sökte hjälp efter flera år av försök, kontakten då var mycket sporadisk
Jag träffade och höll det lilla gudbarnet när hon var ca 3 månader, då låg hopp och framtid i min mage och jag kände glädje över livet, kunde glädjas med andra
sen kom tvillingarna och livet som jag aldrig trodde jag skulle få, mamma till barn som inte finns med oss
Fina vännen satt med sin 4 månaders dotter och jag hade två små som skulle begravas
Det skulle dröja till augusti 2011 innan jag träffade gudbarnet igen, hon var då två år gammal
Då låg fina Trollet i min mage och jag kände återigen hopp om min framtid
Nu är hon här igen, när sommaren passerat så har hon fyllt tre och jag är så glad att jag nu är en del av hennes liv
Och att min och fina vännens vänskap har klarat sig genom denna tid, att kontakten stundvis varit dålig men fortfarande hållits, att efter regn kommer sol och dom är kvar i mitt liv

De ofrivilligt barnlösas dag ♥

I morgon är ingen vanlig dag
I morgon är en del som format mig till den jag är
I morgon är det De ofrivilligt barnlösas dag

Nyhetsmorgon i TV4 uppmärksammade i morse ämnet och dagen, finns HÄR att se
Jag har sett det och inser att mina ögon har förändrats, mitt liv har förändrats och jag tänker inte längre lika
Jag känner fortfarande, minns hur ont det gör, hur mycket man längtar, hur det sliter, pendlat mellan hopp och förtvivlan, ångesten för att inte kunna känna glädje för andra, rädslan varje gång en vän ringde och hur psyket mår men nu är jag ute på andra sidan, med andra erfarenheter, den som har barn, i en värld där jag har barn
Jag är mamma och inte längre ofrivilligt barnlös
Jag är den som får det att göra ont i en annan människa, jag är den som påminner nån om vad som inte blir..
Jag är inte längre den som mår dåligt av att andra blir gravida och får barn, jag är den som får andra att må dåligt
Det är en ny upplevelse, det ger mig nåt att tänka på, nåt jag tidigare inte reflekterat över
Jag kände även att jag kan förstå mina vänner mer, dom som fått ta mycket när jag inte mått bra, jag kan lättare förstå hur dom har haft det
Jag är nu mamma till ett barn jag får ta hand om men ofrivilligt barnlöshet är en del som byggt mig, som format mig..fortfarande så tycker jag är ofrivilligt barnlöshet är intressant, viktigt, värt att uppmärksam och jag känner så för dom som är mitt i det, ett mycket svårt ämne
I morgon är de ofrivilligt barnlösas dag och jag ska tänka på alla dom som längtar, väntar, önskar och hoppas, som åker berg och dalbanan mellan hopp och förtvivlan
Jag ska även älska det lilla liv som kom till oss ännu mer, som förändrade vårt liv, som fick oss att inte längre vara ofrivilligt barnlös

HÄR finns även läsvärd debattartikel om ämnet..

♥ Kramar och mycket styrka till alla ofrivilligt barnlösa på er dag ♥

Rättighet eller ej?

Hittade en artikel igår, HÄR finns den och handlar om rättigheten att få bli förälder eller inte..

Svårt ämne att ta ställning till och bra att ämnet tas upp så det funderas kring det..

Jag tycker man absolut ska ha rätt till vård om det är medicinska anledningar som gör det svårt att få barn, som vilken sjukdom som helst men sen vet jag inte..
Jag önskar alla fick känna det jag känner för Vera, att alla som vill får ta del av föräldravärlden men är det möjligt?
Om singeltjejer får hjälp hur ska singelkillar får hjälp?

Jag är evigt tacksam för den hjälp vi fått, att hjälpen finns att få och att man till viss del får gratis hjälp via landstinget och tycker det är synd att det är många som inte tycker landstinget ska hjälpa barnlösa.

Livet går vidare

Jag har en sak att erkänna..
Helt plötsligt blev jag någon som jag för ett år sen inte klarade av..
Jag har blivit en sån som plågar min omgivning med facebooks-uppdateringar som gäller mitt barn, jag pratar mycket om mitt barn, jag skickar julkort som har en bild på min dotter och jag skulle kunna skriva tusentals blogginlägg om Vera..
Jag skulle till och med vilja ha henne som profilbild på Facebook men så långt har jag inte riktigt gått..
För ett år sen skulle jag mest troligt tagit en paus om någon var som jag är i dag..

Men jag har hela tiden med mig att det finns dom som kanske inte mår så bra av att läsa om all välgång, som så gärna önskar att dom själva var där vi är i dag och därför inte mår så bra av att läsa om hur fantastiskt allt är..
Som kanske känner avundsjuka och ännu större saknad..
Jag har ju själv varit där..
I know the feeling..

Och jag försöker därför ta hänsyn och hålla igen lite med allt det underbara..
Därför har jag funderat lite hur jag ska göra, var bloggen ska ta vägen..
och jag har kommit fram till att livet i min blogg får fortsätta..
Den kom till för att bearbeta flickornas död, utvecklades till en blogg om vår kamp till ett syskon..
Så det naturliga är att den får fortsätta i det lilla liv som vi får vara föräldrar till..
Många är ni som följt oss genom sorgen, kampen och längtan, som stöttat oss när livet känts hopplöst och svårt och därför vill jag att ni får ta en del av livet då det blev lycka, livet nu då drömmen blev sann..
Ett liv från sorg till glädje..
Ett liv där sorgen går hand i hand med lycka..

Jag kommer alltså fortsätta som tidigare, skriva om mitt liv..
Mitt och Veras..
Och till er som följt mig och som det gör ont för, förlåt..
Men jag inser nu att det är svårt att hela tiden ta hänsyn så förlåt till er som jag tidigare tyckt varit klumpiga(då vi kämpade)

Jag kommer aldrig glömma hur sorgen efter flickorna kändes, jag har nu lärt mig leva med den men om jag läser om 11 december 2009 så kommer alla känslor som jag kände den dagen tillbaks..
Jag kommer aldrig heller glömma hur vi kämpat, hur stressen slet i mig och hur dåligt jag mådde under alla år vi väntat på vårt barn..
Allt vi gått igenom får mig att verkligen uppskatta det lilla barn som just nu ligger bredvid mig, sparkande och "pratande"
Jag tänker ofta på er som fortfarande kämpar och jag önskar så att ni alla en dag får er dröm..

Men livet går vidare och jag hoppas att alla har förståelse om min blogg blir mycket om Vera..
Livet går vidare men jag glömmer aldrig..

Tacksamhet för Vera

Jag har äntligen tagit mig tid att se det sista avsnittet i Tv3:s Drömmen om ett barn..
Och tårarna har runnit och Vera har kramats..

Vi behövde aldrig göra IVF vilket jag är glad för, jag är övertygad om att vi hade klarat oss igenom även det men är glad för att vi slapp och känner en stor beundran för dom som går igenom det..
Men vägen har ändå varit lång och jag kan inte riktigt förstå det..
Att det var så komplicerat för oss att få vårt barn..
Så många tårar som har runnit, så många fula ord som sagts..
Hur det prövat vår kärlek och testat vårt hopp..

Nu med det lilla knytet på bröstet så är det svårt att förstå hur mycket tid, energi och ork det tagit..
Det är svårt att förstå att det var så svårt att få henne..
Svårt att förstå hur krokig vägen var..
Svårt att förstå hur dåligt jag för ett år sen mådde..

Nu när vi sitter i soffan och myser och ser om andra som kämpat och kämpar så kommer mycket tillbaks och jag minns..
och det gör ont i själen..

Och jag är så tacksam för den lilla trollungen som ligger hos mig..
som jag älskar detta barn och jag är så tacksam för att jag får chansen att vara mamma till vår lilla Vera..

Uppror för bättre vård

Det pågår ett uppror på Facebook, om bättre vård till ofrivilligt barnlösa i Norrland..
Ni vet, jag har pratat om det tidigare, orättvisorna och att det i Norrland inte ges lika stora möjligheter till att lyckas..
Om du vill ge dig stöd och har Facebook,gå in HÄR och gilla..

Föreningen Barnlängtan har mer information om vård på ojämlika villkor HÄR

Skillnader i vården

I dag fick jag en kommentar på mitt blogginlägg, Skillnader i vården som säger att jag kan ha fel information om landstingen, klart jag kan ha fel och det är bra att någon uppmärksammar det, så jag blev lite nyfiken..
Och försökte söka efter fakta, fakta som är "sann" och inte från olika bloggar och tidningar..

Det kan vara så att det bara är jag som är intresserad av det men jag berättar ändå vad jag hittar..
Jag hittade sidan Sveriges kommuner och landsting
Sökte på IVF och hittade dokumentet Patientavgifter 2011..
Tyvärr kan jag inte länka direkt till dokumentet men jag länkar till sökresultatet HÄR och det är sökresultat nr 7 jag varit inne på..
Där finns det på sidan 4 alla landsting och villkoren för IVF..

Skillnader i vården

I förra veckans Drömmen om ett barn så reagerade jag när dom sa:
"landstingen bjuder på 2 eller 3 IVF-försök"
Men sanningen är inte den, i dom fyra nordligaste landstingen(Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland) erbjuds bara ETT försök..
HÄR finns en artikel om skillnaderna..

Föreningen Barnlängtan länkar i dag på Facebook till ett reportage om ett par som bor i mitt landsting, som kritiserar skillnaderna i vården beroende på landsting..Reportaget finns att se HÄR
Sen så hittar jag ett klipp till där Barnlängtan och politiker har uttalat sig, det finns att se HÄR

Drömmen om ett barn

Igår såg jag program 2 i Svt:s serie, Barn till varje pris?
Men dom lyckades inte hålla mitt intresse hela programmet igenom..
Jag tycker att det ger en liten felaktig och extrem bild..

Så här skriver Tea
"Om vi ska få större förståelse för barnlösa och lika vård i hela Sverige så tror jag fler måste förstå att de flesta barnlösa är helt vanliga-Svensson-par. Det är grannen, bästisen, kassörskan på ICA, killen på gymmet, jobbarkompisen och så vidare."

Jag hoppas på tv3:s program, Drömmen om ett barn som börjar på torsdag kl 20:00..

En dröm, inte meningen med livet

Jag har aldrig letat efter mening med livet..
Att skaffa barn för mig har varit en dröm..
Inte en mening med mitt liv..

Mitt och Mats liv har haft en mening utan barn..
Och vårt liv hade fortsatt ha en mening även om det inte blivit barn..
Just i kampens svårast ögonblick kändes livet en anings meningslöst, speciellt när våra barn dog..
Men vår kamp efter ett barn har aldrig varit samma sak som att hitta meningen med livet..

Vi hade en dröm..
En dröm som skulle bli svår att nå..
Men en dröm precis som alla andra drömmar som dröms i världen..

Vår dröm var en barn, en dröm som vi nu är så nära att få..

Jag tycker det är viktigt att ämnet ofrivillig barnlöshet uppmärksammas..
Att det börjar pratas mer öppet..

jag tycker programmet i SVT igår var riktigt bra, dels får det upp ögonen för ett problem som faktiskt är större än många tror..
Dels så får jag själv möjligheten att fundera lite grann runt vårt liv och det vi gått igenom..
En liten bearbetning..
För vi har varit där..
Vi har varit där den dagen då man måste inse att vi måste ta steget att be om hjälp, vi har varit där den dagen då vi var tvungna att erkänna att något var fel..
Vi har varit i kontakt med vården, vi har fått hjälp..
Vi har varit där den dagen då vi fick höra
"vi hittar inget fel, ni är oförklarligt barnlösa"
"Ev PCO"
Jag har varit där den dagen då vi fick reda på att inget direkt fel gick att hitta men att om dret berodde på något så var det mig..
Vår resa slutade relativt tidigt, relativt enkelt..
Det hade kunnat bli så mycket svårare..
Det hade kunnat sluta utan ett plus..

Jag tycker det är bra att ämnet uppmärksammas, att debatter startar..
I dag är det många artiklar och krönikor om just ämnet ofrivillig barnlöshet..
Jag tycker det är viktigt att människor som varit med om det orkar prata om sina erfarenheter..

Den stora frågan jag i dag hittat på flera ställen är
"Ska det verkligen vara en rättighet att få barn?"

Och det kanske inte är en rättighet att få barn..
men det är en rättighet att få vård..
Oavsett sjukdom eller orsaker till sjukdom..
Eller målet..
För ofrivillig barnlöshet är i dag en sjukdom..
och sjukdomar ska få vård..

Tv-program

Förlossningsserierna på tv verkar aldrig ta slut och dom verkar fascinera väldigt många..
Jag har inte orkar se något av dom, mycket beroende på det som hände med Alva och Tyra..
Jag trodde det skulle bli en annan sak nu när jag var gravid, men jag klarar det fortfarande inte..
Och nu får jag frågor om jag ser dom, att det kan vara bra förberedning..
Men jag klarar det inte, kan bero på att det finns saker som inte är bearbetade, att jag tidigare inte förstått hur mycket flickornas födelse påverkade mig, hur mycket som jag inte tagit in..Kan bero på alla dom lyckliga sluten och avundsjukan över att vi inte fick ett lyckligt slut..
Så jag hoppar över dom, jag kommer nog klara min egen förlossning utan att se andras..

Men jag har två andra program jag tänkte uppmärksamma och som jag tänker se..
Program om att det ibland inte bara blir barn..
att det finns något som kallas ofrivillig barnlöshet..
Om vad det gör med en människa..
Om sorgen, kampen, förtvivlan, längtan och hoppet som kommer och går..

26 september börjar Barn till varje pris sändas på SVT1 kl 20:00
6 oktober börjar Drömmen om ett barn på Tv3

Pergotime

Att Pergotime ökar risken att få tvillingar vet jag..
men i dag så stötte jag på information som säger så här:

"Studier av kvinnor som fått ägglossningsstimulerande medicin som Pergotime visar att chansen att få en flicka är något högre med syntetiska hormoner"

Har aldrig tidigare hört talas om det och vet inte vilken studie som säger det..
Någon annan som hört något liknande..?

Om det skulle vara sant så är jag ett tydligt bevis på att Pergotime ger tvillingar och flickor..

En bikt..

Ibland känns det som jag bara gnäller,är ledsen,beklagar och oroar mig..
Därför blir jag så glad när jag får till mig att det jag skriver berör..
Att ni inte bara uppfattar det som att jag gnäller..

Jag måste bikta mig..
Jag har gjort en sak i dag..
En sak som kommer få Mats att sucka..
En sak som jag hade lovat mig själv att jag inte skulle göra..
Jag köpte ett par ursöta bebis-byxor..
Jag hittade dom förra veckan men lyckades då låta bli att ta med mig dom hem..
Så jag lovade mig själv om vi nu plusar så skulle jag få köpa dom..
Jag vet ännu inte om det blev något plus men jag kunde inte låta bli..
Det fanns inte så många kvar och jag ville verkligen ha dom..

Jag läste en gång en artikel om ett par som kämpa med ofrivillig barnlöshet..
Tjejen i det paret hade gjort en låda med saker som hon köpt till sitt framtida barn...
Saker som hon på vägen genom livet hittat..
Och sparat dom i en låda med hopp att dom en dag skulle bli använda..
och jag har för mig att dom i tillslut blev använda,till deras drömmars barn..

Det är bara ett par byxor..
Ett par byxor som symboliserar att jag fortfarande tror,att jag fortfarande drömmer,att jag inte gett upp..Inte än..

jag var förresten tvungen att boka om min kommande kurator-tid för vi åker till fjällen..
Och hon frågade om vi skulle boka om eller låta det vara..?
Men jag är inte riktigt redo att släppa taget,inte innan jag vet hur denna Pergotime-kur slutar..

Nu väntar jag på att kärleken ska komma hem och äta semla med mig..

Är ett nervvrak..

Hatar väntan..

Önskar jag visste NU..

Så jag slapp fundera..

Slapp hoppas och tvivla..

Tack alla fina som kommenterar,när jag läser er ord och tankar så är jag så glad att jag skaffade min blogg..
Bloggen förde med sig er,underbara människor..
tack för att ni hoppas och jag hoppas att jag en dag kan komma med glädjande nyheter till er..

I dag hände även något roligt,i vår brevlåda låg en bröllopsinbjudan..

I väntan..

Jag går och hoppas,letar tecken och föreställer mig att jag faktiskt är gravid,att vi faktiskt har lyckats..
Att vi väntar smått..
Jag kan föreställa mig att vara gravid men jag kan inte föreställa mig ett barn,jag tror att om vi blir gravida så kommer även nästa barn dö..
Innan jag fått glädjen så tar jag ut sorgen,är det en försvarsmekanism eller är det för att det är min verklighet,det jag är van vid..
Jag blir gravid men vi får ingen bebis med oss hem..
Därför tror jag även att det kommer bli så nästa gång..

Och i ett försök att trösta eller ge hopp,lova mig inte ett levande barn,säg inte att nästa gång kommer det gå bra för ingen vet,det kan lika gärna gå åt helvete en gång till..

Eftersom dessa tankar tar plats i mitt huvud så försöker jag inte tänka på vad som väntar till veckan,det är förhoppningsvis då domen kommer..

Äntligen!!

ÄNTLIGEN så har vi kommit en bit på väg..
Och jag slapp vänta till på torsdag för att få besked..
Provresultaten var mycket bra..
Vilket innebär att jag den här månaden i alla fall har lyckats få ägglossning..
Alltså..ÄNTLIGEN!!

Och genast skenar hoppet i väg..
Genast bygger jag luftslott..
I mitt huvud planerar jag för dagen då jag får berätta roliga nyheter..
Hatar när fantasin skenar i väg..

Nu är det bara att hålla tummarna och hoppas att storken hittar även till oss..

Orolig..Nervös

Det dumma med att lämna blodprov tidigt på veckan är att provsvaret dröjer så länge..
På torsdagar har barnlöshetsteamet möte och efter det brukar telefonen ringa..
Men jag blir lite nervös,för tänk om dom väntar till på torsdag för att värdena varit dåliga (IGEN) och på mötet måste funderar vad dom ska göra med mig..

Jag menar att om proverna var bra så borde det ju bara vara att fortsätta och då borde dom ju bara kunna ringa..
men det kanske är så att proverna var för höga,resultatet då blir för många ägg och därför kanske jag måste låta bli dubbeldos den här månaden,eller det kanske blir ingen dos..
Eller så kanske jag inte alls fått det värde dom vill ha,att det inte alls hjälper med Pergotime..
Och vad händer då?Ingen aning..
Bara för att dom ringer på torsdag så behöver det inte föra med sig dåliga nyheter..Eller...?!

Det kanske är som en klok Sofia sa,det kanske vore bra för mig om jag fick en plan,om jag fick veta hur dom tänker,hur länge vi ska försöka med Pergotime,vad som blir nästa steg..
jag måste veta vad som händer,det här att månad från månad sväva i ovisshet får mina nerver att kollapsa..
Kalla mig gärna kontrollfreak för jag har ett enormt kontrollbehov och absolut ingen kontroll över mitt liv..

Blodprov och skidåkning..

Börjar veckan med ett blodprov för att mäta progesteron,för att se om jag haft ägglossning..
Nu börjar helvetesveckan då jag kommer pendla mellan hopp och förtvivlan,då jag ena sekunden kommer leta efter graviditets tecken för att i nästa känna att det inte fungerat...
På torsdag tror jag att jag kan vänta ett samtal från barnlöshetsteamet med domen..
Och om drygt en vecka vet jag säkert om det blir katastrof eller lycka..

I dag blev det dags att plocka fram skidorna då kylan äntligen har släppt greppet om oss..
Riktigt skönt men det var lite spännande att åka med pannlampa..
I morgon tänkte vi försöka hinna ut medan det fortfarande är ljust..

Sen så måste jag bara säga att jag haft en underbar helg i Sundsvall,underbara tjejer,shopping,öl,vin,bio,IKEA,god mat och dans..
Det här ska bli en tradition..