Ett år..

Vår lilla prins,vår räddning(i alla fall Mats)fyllde igår ett år..
Lilla Enzo..

Grattis till den lilla valpen..

igår hade vi strålande väder,i dag blev det snöstorm,mindre roligt..

Just nu myser vi inne med film..

Och jag stickar sockar till lillebror,i SAIK:s färger..

Att vara stark!

Om nånting skulle hända Mats så tror inte jag att jag skulle överleva..
Eller om Mats lämnade mig..
Jag vet inte hur ett liv utan Mats skulle kunna fortsätta..
Samma sak sade en kompis..

Men sanningen är den att man klara mycket mer än man tror..

För ett år sen så trodde jag inte att jag skulle överleva..
Jag trodde aldrig att jag skulle återfå fotfästet..
Jag kunde aldrig föreställa mig att jag en dag skulle må bra..
Att livet skulle fortsätta var omöjligt att tro..
För ett år sen dog något i mig..
Och jag trodde inte jag skulle överleva utan den del som dog..
Den del som begravdes med mina barn..

Jag har vacklat,jag har rest mig,jag har ramlat,jag har kravlat,jag har rest mig..
jag har gråtit,jag har skrattat,jag har skrikit,jag har förbannat världen,jag har hatat,jag har skrattat,jag har gråtit och gråtit..
Jag har haft perioder som jag i efterhand inte är stolt över,som jag inte förstår hur svag jag har kunnat varit..
Jag har upplevt saknad,ångest,depression,oro,kärlek,glädje och längtan..
Jag kan i efterhand inte förstå att jag har mått så dåligt som jag mått och jag kan inte riktigt acceptera att jag föll så hårt som jag gjorde..

Men..

Jag har klarat det..
Det som för ett år sedan kändes som en omöjlig uppgift,att fortsätta leva,det har jag klarat..
Jag har fortsatt leva..
Jag klarade det..
Än är jag kanske inte den jag vill vara..
Än mår jag kanske inte som jag kunde önska..
Men det är en klar förbättring om man tittar tillbaks på året som passerat..

Så..

Fast man aldrig tror man orkar så orkar man..
Fast det känns som omöjligt så är inget omöjligt..
Det omöjliga tar bara lite längre tid..


Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna.
Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller
att alltid lyckas.

Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
och ta del av det
att falla till botten,
slå sig hårt och komma igen.
Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast.
Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa för att nå dit.

Förvirrad..

Jag har i dag ringt till vårdcentralen och frågat var min kallelse är..
Jag skulle ju bli kallad för återbesök i januari..
Visst att januari bara börjat men mina piller börjar ta slut..
Men jag stod tydligen på väntelistan..
Men jag har inte tid att vänta(som vanligt)
så sköterskan bokade in mig för ett telefonsamtal på torsdag,så jag hoppas det löser sig då..

Jag är inte riktigt redo att släppa dom antidepressiva..
Mitt välbefinnande pendlar fortfarande väldigt mycket upp och ner,just nu har jag fast mark under fötterna men jag är inte säker på hur länge det håller i sig..
Jag njuter av tiden då jag mår bra men jag är förberedd på att det kan vända..

Det är dags för kuratorbesök igen..tror jag..
Känner mig mycket förvirrad,hur svårt ska det vara att komma ihåg en tid och nu är jag nog ännu mer nervös eftersom att jag sist missade tiden..

Igår så funderade jag hela dagen varför 9 januari kändes som ett datum som jag borde komma ihåg..Det kändes hela tiden som att jag missade något..
När jag gick och la mig så insåg jag att 9 januari 2010 var sista dagen jag var mamma-ledig..
Inte ett datum som jag hängt upp mig på men det har ändå fastnat..
Helt otroligt att jag kan komma i håg sånt utan problem men att komma ihåg var jag är på väg,vad jag ska göra eller när jag ska göra något är helt omöjligt..
Om jag rensade ut allt meningslöst så kanske jag skulle komma i håg vad jag heter..
Är så sjukt förvirrad och jag tror det bara blir värre ju mer jag tänker på det..
Kanske dags att göra lite avslappningsövningar..

Bubbel och bio!

I dag bubblar det i mig..(Bubbel var länge sen jag kände)
I dag har jag hur mycket som helst jag vill skriva..
Men tiden räcker inte till..

Ska på bio med Sofia om ungefär en timme(ett litet steg för mänskligheten men ett gigantiskt steg för mig för Sofia är nämligen höggravid och jag och bebismagar fungerar inte riktigt) och jag ska tills dess ha klätt på mig,torkat håret,packar väskan inför nyår och helst hunnit göra en marinad..
Och här sitter jag,framför datorn,väl spenderad tid..

Jag måste bara skriva tack till er som kommenterat gårdagens inlägg..
Ni skriver så fint och så klokt..
Tyvärr så har jag tänkt hålla på kommentarerna tills jag har tid att ge dom de svar de förtjänar..

Men jag har kommit på varför det just nu kan kännas tungt,eller jag och jag men Pia och jag kan inte annat än att hålla med..
Det är nog årsskiftet som spökar..
Inför 2010 hade jag såna förväntningar,kände sånt hopp,det kunde bara bli bättre..
Frågan är om det blivit bättre..
När tvillingarna dog då kände jag känslor,det var tungt,det var sorgligt,det var stolthet..
Nu är det ofta tomt..Just nu är det inget,det är apatiskt..
Och ärligt talat så känner jag heller känslor än att leva i ett vakuum..
Men det är dom antidepressiva som påverkar mig,som ger tomhets känslan och det kan väl vara bra att jag äter dom för uppenbarligen så hanterar jag inte känslorna så bra..

Men mitt i allt bubbel så blir jag så ledsen,att veta att det finns i alla fall en där ute som delar det jag känner..
Två människor,två händelser och oftast en tanke..
En underbar tjej hamnade för ett år sen i helvetet,tillsammans med vi andra som förlorat våra barn och vår dröm..
Hennes liv kastades runt..
Och hon kämpar månad efter månad för att få ett litet plus,ett litet hopp,lite lycka..
Vi sitter i samma båt och ror båda allt vi orkar..
Ni hittar underbara Pia här,En pessimistisk perfektionist bekännelse
Kramar till dig..

Men nu är det bäst jag gör mig i ordning så vi inte missar Änglagård,den tredje sommaren

Bloggen blir 1 år!!

Kom på att det i dag är ett år sen jag skaffade bloggen..
Gick tillbaks för att läsa vad jag skrev för ett år sen..
Men det är så svårt att förstå,så svårt att få in att det har faktiskt mitt liv jag läser om..
Det gör för ont så jag slutade..
Går då och då tillbaks och läser något inlägg men det är så konstigt..

Men jag inser att jag för ett år sen hade mer hopp än jag har nu,var tog hoppet vägen?
hur kan jag haft mer hopp direkt efter flickornas död än nu,ett år senare..?

Hur kunde det här bli mitt liv?
Det är så svårt att förstå,som en dålig dröm..

Pratade idag med min kurator om besvikelsen och ledsamheten av att människor inte hörde av sig på flickornas födelsedag..Kuratorn undrade om det inte är för mycket begärt-det tycker inte jag..
Hade det varit två levande barn som fyllt år så hade man begärt att människor kom i håg,det hade inte varit något konstigt med det..
Det gör att mina barn känns mindre värda bara för att dom inte fick livet..
Jag har levt med mina barn så dom räknas lika mycket som om dom varit levande..
Mina barn räknas och jag älskar dom!!

En dag ett år senare..

17:02 föds Alva,315 gram..
17:30 föds Tyra,400 gram..
För ett år sedan satt vi gråtandes och kramade våra flickor..

Idag var vi till graven,två gråtandes föräldrar som kramar varandra i ett förtvivlat försök att få det sluta göra ont..
Två föräldrar som av hela sitt hjärta önskar att dom kunde få tillbaks sina barn..
Om tårar och kärlek hade hjälpt så hade vi nu haft dom hos oss..
Försöker tänka att Alva och Tyra säkert firar sin födelsedag med deras farfar och massa änglabarn..

Efter gravbesöket for vi till Mats jobb och körde lite skogsmaskin..
Funderande satt jag och sa:"Jag som drömt att vi denna dag skulle ha något roligt att se fram emot"
Svaret jag fick var "Det tjänar inget till att drömma,det blir ändå aldrig så"
I dag var det inte jag som var bitter och utan hopp,i dag var det älskade hjärtat..

Vi har varit och ätit julbord i dag..
Det första jag fick se var en bebismage..
Det första jag tänkte var:"När vi var här förra året så var det jag som var gravid"
Men det gick bra..
Men jag kan ändå inte låta bli att tänka att livet skulle varit annorlunda..

För ganska precis ett år sen så bestämde vi oss för att säga farväl till våra barn för att inte dra ut på det,för att inte göra avskedet svårare än det var..
För ett år sedan pussade vi våra barn farväl..

I dag är ingen lätt dag..
Jag gråter inte så mycket men det känns som att själen är krossad..

Tack till alla underbara människor som i dag tänker på oss,det värmer så mycket och ni är underbara..
Sen så gör det lite ont att det finns dom som inte har hört av sig,som inte sagt ett ord,såna som jag trodde kanske skulle visa sitt stöd,men jag var lite förberedd på att alla inte skulle komma i håg eller förstå hur mycket denna dag betyder för oss och hur mycket känslor den innehåller..
Jag kan inte låta bli och fundera hur det hade varit om det varit en födelsedag för levande ettåringar och det gör ont att vi inte får uppleva det..

Men vår dag har ändå varit fin och vi har varit tillsammans hela dagen och det är det som räknas..
Nu ska jag mysa ner mig i soffan med min älskade..

För den som vill och kanske inte har läst så finns vår resa och saga HÄR

Ett år..

För ett år sen började livet rasa..

För ett år sen så tog den lyckliga sagan slut och ersattes med ett slut som ingen borde behöva uppleva..
För ett år sen gick vattnet..
I vecka 21+5..

I dag har dagen för ett år sen rullat om och om igen i mitt huvud..
I morse låg jag i min säng och tänkte "För ett år sen så sjukskrev jag mig för jag hade så ont..sen gick vattnet"
Satte mig i bilen och körde på jobbet och tänkte "För ett år sen så körde jag samma väg,samma tid men med en ångest och oro som inte är av denna värld.."
På jobbet gråter jag en skvätt och får återigen höra "Slappna av" och tänker hon har ingen aning om vad det är för dag i dag och vilken dag som närmar sig..
På jobbet funderar jag och får ägna all min tjurskallighet för att inte bryta ihop,tårarna är hela tiden två sekunder bort..
På jobbet tänker jag "För ett år sen så ringde jag till kära Josse och berättar att vattnet gått och får svaret -Men är inte det lite tidigt??(världens sötaste och den enda minnet från den dagen som får mig att le)
Och när arbetsdagen är slut så tänker jag "För ett år sen var vi inlagda på lasarettet"

Och nu sitter jag här i soffan och undrar vad som hänt med detta år..
Det har gått så ofattbart fort men samtidigt så fruktansvärt långsamt..
Vad blev av det här året?
Det blev tårar,hopplöshet,sorg,saknad..
Men även stunder av glädje..
Dagar då det vände uppåt..
Och dagar som det vände neråt igen..
Det här året har vi levt i en berg och dalbana..

Detta år har varit ett år i vakuum..

Underbara älskade barn,saknar er av hela mitt hjärta..♥

Och världens bästa lillebror har jag som i dag har tänt ljus hos flickorna..Världens bästa morbror !!