Valborg!!

Kuratorbesök utan Mats..
Undrar när jag ska komma från kuratorn utan att ha gråtit..
Men det är skönt att prata ut..
Och jag inser att jag faktiskt mår bra..

Var förbi graven och tände ljus..
Nu har kyrkogården äntligen tinat fram..
Lite sorgligt med alla små stenar som står där på rad..
Lite svårt att förstå att våra barn ligger där..
Eller mycket svårt..
Men det är skönt att varit förbi där..
Hoppas stenen snart är klar..

I kväll ska jag på fest..
Och jag är laddad..
Peppad till tusen..
Och inte det minsta nervös..
Vädret kunde vart bättre men problem är till för att lösas..
Så jag letar fram mina täckbyxor,min cykel,min vinflaska och cyklar i väg..

I kväll ska jag ha kul..
I kväll ska jag må bra..

Trevlig valborg alla där ute,nu firar vi in sommaren..

Hissa och dissa..

Jag vill i dag gör som dom i radion..
Jag vill hissa och dissa..

Jag hissar helt otippat:
Försäkringskassan
För att dom varit snälla och inte bråkat med mig..
För att jag fått världens snällaste handläggare..
För att mina pengar ramlar in på mitt konto..

Jag dissar:
Snön som IGEN faller..
Vi som skulle cykla på fest i kväll..
Nu tror jag att vi raggar en chaffis..

Ska kila i väg till min kurator..
Och helt otippat så har Mats lovat att följa med..
Fast det är osett än..

Hemsida!

Sist jag var hos kuratorn så fick jag några visitkort för olika hemsidor om barnlöshet och fertilitet..
Hade glömt bort dom men fick i kväll för mig att jag skulle kolla in den ena..

Där står det att infertilitet innebär så mycket mer än bara en kroppslig åkomma..
Det står att det även är en stark känslomässig och social belastning..

"Det är vanligt att infertila par känner ilska och besvikelse, en känsla av att ha tappat kontrollen, social isolering, depression och sorg"

Länkar HÄR till sidan ifall någon skulle vilja läsa mer..

Från sorg till saknad till rädsla..

Det går inte en dag utan att jag tänker på Alva och Tyra och på vad vi gick miste om..
Men någonstans på vägen så har ett lugn infunnit sig..
Jag har accepterat att det är som det är..
Visst att jag ibland anklagar mig själv..
Och ibland ångrar jag att jag inte höll dom mer,kramade mer,hade dom hos oss längre..
Ibland önskar jag att vi fått fot och handavtryck..
Men i det stora hela så har sorgen lagt sig lite..
Jag har lärt mig att leva med sorgen..
Jag trodde aldrig att det skulle komma en dag då det kändes lättare men jag är nog där utan att jag riktigt märkt det...

Men jag tror det beror på att sorgen efter Alva och Tyra fort bytes ute mot sorgen för att vi återigen inte vet om och när vi får barn..

Nu när jag är ledsen så är det inte Alva och Tyra jag sörjer..
Jag saknar men det är en helt annan sak..

När jag hör att någon ska ha barn,då gråter jag..
Och jag gråter inte för att jag missunnar nån...
Och jag gråter inte för att mina barn dog..
Jag gråter för att jag inte vet om jag någonsin kommer att få vara gravid och föda ett levande barn..
Jag gråter för att jag är avundsjuk..
Ja,jag erkänner att jag är avundsjuk och det gör ont att känna så..
Jag gråter för att jag är orolig för att jag kanske aldrig får bli mamma..
Jag gråter av rädsla..
Jag gråter för att det gör så ont i min själ..
Jag längtar och längtar och tar mig aldrig dit jag vill..

Jag gråter för att livet är så f*rbannat orättvist..
och Ja,jag vet att många nu tänker att "Ja,så är livet" men det betyder inte att det är okej och att jag måste acceptera det..

Jag gråter för att vi försökt längst av folk och vänner vi känner och ändå passerar par efter par och blir föräldrar..
Vi nås om och om igen av nyheten "Vi ska ha barn"
och Ja,jag vet att nu tänker några att "Det är ju ingen tävling"
Men det är inte det jag säger..
Jag tävlar inte..
Men det är klart det gör ont i hjärtat att höra att andra lätt får det vi vill ha..
Samtidigt som det är roligt att höra att ingen annan behöver uppleva och gå igenom det vi måste för att få en familj..

Sorgen efter Alva och Tyra har bytt plats med rädslan..

Rädslan finns där fast alla säger att jag är ung och fast alla lovar att vi kommer få barn..

På samma sätt som att jag skulle lära mig leva med sorgen så får jag lära mig leva med rädslan..

Det tar på krafterna att pendla mellan hopp och förtvivlan..
Att vissa dagar tro att det kommer gå och för att nästa tänka att det aldrig kommer bli..
Att varje månad leta efter symtom som egentligen inte finns tar på krafterna..
Att varje månad hoppas att det har gått vägen..
Att varje månad få hoppet krossat tär på mig..
Och det tär på Mats fast han inte säger något..
Och vissa dagar så tär det även på vårat förhållande..

Vissa dagar undrar jag om det inte är lika bra och lägga ner..
Sluta hoppas och tro och istället ställa in sig på ett liv utan barn..
Vissa dagar vet jag inte hur jag ska orka vara gravid igen..
För tänk om det händer igen..
Det vore tryggast för själen att sluta..

Men även om det tär på oss så blir vi starkare..
Det som inte dödar det härdar..
För varje dag som går så blir jag och Mats starkare som par..
Tillsammans ska vi klara det..

Vill bara att ni ska veta att jag saknar Alva och Tyra..
Dom finns alltid med mig..
Jag älskar dom av hela mitt mamma-hjärta♥..
Men jag är inte längre lika förtvivlat ledsen..
Just i dag är jag stark,just i dag mår jag bra..
Att tänka på vad som varit går bra..
Att tänka på framtiden är omöjlig uppgift..

Jobbet..

Jag har blivit en medarbetare som jag själv inte skulle vilja jobba med..
En sån som jag skulle bli irriterad på..
En sån som är förvirrad,tankspridd och som inte riktigt engagerar sig..
Som kroppsligt är på jobbet men inte själsligt..

Varje morgon är en utmaning och varje dag är en kamp..
Ibland så känner jag paniken krypa i mig och kunde jag så skulle jag släppa allt,byta om och åka hem och krypa in under täcket..

Men jag kämpar vidare och ingen säger något men jag vet..
Jag är inte nöjd med det jobb jag gör..
Och jag önskar att jag hade energi och engagemang för att göra något åt det..

Utan mina arbetskamrater så skulle jag nog inte gå på jobbet..
Det är för dom jag varje morgon kliver upp..
Det är för deras skull och för att få deras sällskap som jag åker på jobbet..
Och jag hoppas att dom har lite överseende med att jag kanske inte alltid är helt närvarande..

Det första jag fick i morse var en kram..
Kan man få ett bättre start efter en ledig dag?

Tack för att ni finns..♥

Namnsdag!!

En liten ängel har i dag namnsdag...
Lilla ängeln Tyra ♥

Tänd gärna ett ljus HÄR!!

Drömmar..

Jag är en sån som drömmer mycket om nätterna..
Eller jag brukade gör det..
Efter Alva och Tyras död så har jag inte drömt mycket,kroppen har haft nog med att få mig att sova en hel natt..
Men nu har mina drömmar kommit tillbaks och det kan väl ses som att kropp och själ sakta men säkert läker igen..

Men drömmarna som den här veckan fyller min sömn är jobbiga att leva med i vaket tillstånd..
Jag drömmer om bebisar!!
Och jag är så lycklig..
Och sen vaknar jag och mitt riktiga liv är fortfarande barnlöst..
Mitt liv är så tomt och jag vill somna om igen och aldrig vakna..
I drömmarna är jag mamma och lycklig..
I drömmarna har jag det liv jag vill ha..

Igår drömde jag att jag hade en liten son som grät mycket och jag ringde Maria för att fråga vad jag skulle göra för att få han att sluta och gissa vad??
Hon hade också en liten..
Det var en bra dröm..

I natt drömde jag igen om bebisar men den här gången hade jag en dotter som jag var ute och gick med i barnvagn och skulle lämna på dagis..
Gissa om jag inte ville vakna..

Hoppas dröm blir verklighet snart..

Sluta tro och hoppet dör

Våga tro och allt är möjligt

(ur filmen Änglavakt)

Tårar på en måndag!!

Igår var en bra dag,igår var en underbar dag..
Jag mådde bäst..

I dag är dagsformen lite annorlunda..
Jag känner mig lite ur form..
Det är jobbigt att vara i Stockholm och veta att jag i morgon måste åka hem..
Känns som jag aldrig hinner var så social som jag vill..
Jag känner att jag aldrig hinner umgås med mormor och morfar nog mycket och det känns lite jobbigt.
Och så tänker jag att jag egentligen hade tänkt åka ner med mina barn och vara nere en hel månad i sommar..
Och hinna umgås en massa..
Men nu blir det ju inte så..

Jag tycker det är skönt att fly verkligheten och det blir så jobbigt när jag vet att jag i morgon måste tillbaks till verkligheten..
Jag saknar Mats och vill hem till han och vårat hus men jag vill att livet ska vara som jag vill..
Jag vill vara mammaledig som jag borde få vara,jag borde inte behöva jobba..
Jag älskar verklighetsflykten och åka hem i morgon känns tungt..

I dag gråter jag..
Och det är inte så mycket att göra åt..
Det bara är så..

En lyckad dag!!

Igår träffade jag Maria..
Hon har senaste månaderna varit mitt stöd i livet..
Ni må tro att jag har varit nervös..
Tänk om träff i verkligheten inte blir lika bra som mejlen??
Men det var absolut ingen fara,vi hade otroligt trevligt och vi pratade nog nonstop i flera timmar..

Synd att Sverige är så stort så vi vet väl aldrig när vi ses igen men jag hoppas det händer igen..
Och vi lär ju fortsätta höras via mejlen som vi gjort hittills..

Solskenshistoria!

Mamma visade ett mejl hon fått..
Jag önskar min saknad också gick att fixa...



På ett zoo i Kalifornien fick en tiger tre ungar. Tyvärr uppstod komplikationer under dräktigheten, ungarna föddes för tidigt och överlevde inte.
Mamma Tiger återhämtade sig inte psykiskt. Veterinärerna drog slutsatsen att hon gått in i en depression när hon förlorade sin kull.
Man beslöt sig för att försöka hitta några tigerungar som hon kunde ta över, men det gick inte att uppbringa några sådana. Då valde veterinärerna att prova något nytt... Ibland kan djurmammor gå över artgränserna och ta hand om andra slags djurungar. De enda som gick att hitta var en kull smågrisar. Dessa kamouflerades till tigrar och placerades hos Mamma Tiger. Skulle de sluta som munsbitar eller....?!




Tänk om människor hade lika lätt att acceptera varandra!

Hopp..

När jag för ungefär ett år sen började äta Pergotime så hade jag inga förhoppningar..
Jag hade ingen aning om vad det innebar eller vad det kunde bli..
Jag visste inget om vad nästan steg skulle bli om det inte fungerade..
Vad jag kan komma i håg tog vi det ganska lugnt och vi trodde nog aldrig att det skulle fungera direkt..

Nu upptäcker jag att jag lägger allt mitt hopp på Pergo..
Jag tror och är helt övertygad om att det kommer fungera med dom..
Och jag blir lite rädd för om det inte fungerar som kommer jag falla hårt igen..

Man ska drömma,man ska hoppas och om jag inte gör det så är jag negativ..
Och nu när jag går in med hopp till 100% så önskar jag att jag var mer skeptisk och lite mer negativ..

Jag är realistisk och vet att det är inte säkert att det fungerar men ändå,innerst inne så är jag helt övertygad om det är Pergo som krävs för att vi ska få våran familj..

Jag har fortfarande inte fått brevet med behandlingsschemat eller remisserna..
Är så nyfiken och vill veta nu direkt..

I mejlet stod det att jag skulle få börja äta dom varannan månad..
Och jag undrar varför..
Sist jag åt dom så åt jag månader efter varandra..
Är dom rädd att det igen ska bli tvillingar??
Eller är det som jag läste någonstans,att om dom tror att man har lite ägglossning så vill dom ta det försiktigt??

Först kändes det skönt att dom inte behövde träffa oss men nu känns det som att en träff med dom kanske inte vore helt fel så att man kanske kunde få svara på lite frågor och få höra lite mer vad dom tänker..

Får se vad som står i brevet..

Framme..

Är på plats i stora staden efter en trots avståndet och snöstormen vi stötte på dom sista tolv milen,en riktigt lyckad bilresa..

Tur jag tog bilen för flyget är inställt men jag tror mina reskompisar hade sån tur att dom tog sig till Spanien som planerat..

Ska äta middag nu och sen blir det en lugn kväll,är ganska sliten..

Stockholm,här kommer jag!!!

Kurat,velat,funderat,bestämt mig,ångrat mig,klurat,blivit mer och mer stressad och haft mer och mer beslutsångest..
Det har varit min dag i dag..

Men nu efter mycket velande och tack vare underbara arbetskompisar så kan jag åka till Stockholm..

Bokade om min biljett till i höst och åker bil ner i kväll..
Perfekt,inga pengar förlorade och jag tar mig ändå ner till Stockholm..
Roligt att åka bil,älskar att åka bil men lite drygt känns det ju att en timmes resa helt plötsligt blev en hel natts bilkörning..
Men det är det värt bara för att få se Grease..
Måste bara komma ihåg biljetterna..

Bäst att packa så att jag är klar när Sara kommer om en halvtimme men om jag inte har med mig allt så är det ju inte hela världen..
Har hört att det finns affärer i Stockholm..

Har en tokrolig grej på gång i helgen men jag berättar inget förrän jag vet om det blir nåt..
Men jag ser i fram emot det,fast nervöst är det ju..

Ett stort,illa omtyckt askmoln..

Molnet har vänt..
Hur blir det på torsdag?
Ingen som vet..

Lite frustrerande..

I morgon går det en bil ner till Stockholm och jag får åka med ner om jag vill..
Givetvis hjälpa till och betala..

Ska jag åka bil och hoppas att flyget inte går torsdag för då får jag igen pengarna?
Eller är det dumt att åka bil för tänk om flyget går,då får jag ju inte igen pengarna??

Men om jag låter bli att följa med bilen,väntar till torsdags kväll och flyget inte går,vad gör jag då??

Lite moment 22,hur jag än gör så kan jag vara säker på att det blir fel..

Just nu så håller flera på att jag ska åka bil ner i morgon och strunta i 500 kr som min biljett kostar..
Bara så att jag vet att jag tar mig ner..
Men jag kände inte för att bjuda SAS på 500 kronor i fall flyget går..

Men jag packar och gör mig i ordning i kväll och hoppas att jag i morgon är klokare..

Tidigare hade jag ett kontrollbehov som var enormt så den här situationen skulle varit hemsk..
Men efter flickornas död har jag lärt mig att jag ändå inte kan styra vissa saker så det är bara att följa med,på något sätt löser det sig..
(Tänk om jag kunde komma i håg att resonera så när tankarna om framtida barn kryper sig på)
Jag har lärt mig den hårda vägen att livet blir inte som man har tänkt och saker kan inte bara fungera..
Men på något sätt löser det sig nog..

Upp och ner i berg och dalbanan!

Jag har funderingar på att ta en paus från min blogg..
En fundering som dom flesta bloggar verkar få nån gång..
Men jag känner att jag lite saknar den mänskliga kontakten och den försvinner lite med min blogg..
Berättade mina funderingar för Maria igår,men jag sa även att det kanske inte dröjer mer än en dag förrän jag saknar den..
Och så gick det..En dag..

Just nu är det en sak som spökar i mitt liv,något som jag inte kan berätta om..Inte än..
Och eftersom den "saken" mycket styr mitt humör så känns det så jobbigt att bara skriva negativa saker och inte kunna förklara varför jag mår som jag mår..

Just nu är humöret lite svajigt och på kvällarna är jag ofta helt slut i själen..
Vilket gör att det blir mycket tjafs mellan jag och Mats eftersom att jag orkar inte le både på jobbet och hemma..
Det låter säkert knasigt men så är det..

Känslornas berg och dalbana åker väldigt mycket upp och ner just nu och gör en och annan loop..
Det är höga,tvära toppar och djupa,branta dalar..

I am wearing a pair of shoes.
They are ugly shoes.
Uncomfortable Shoes.
I hate my shoes.
Each day I wear them, and each day I wish I had another pair.
Some days my shoes hurt so bad that I do not think I can take another step.
Yet, I continue to wear them.
I get funny looks wearing these shoes.
They are looks of sympathy.
I can tell in others eyes that they are glad they are my shoes and not theirs.
They never talk about my shoes.
To learn how awful my shoes are might make them uncomfortable.
To truly understand these shoes you must walk in them.
But, once you put them on, you can never take them off.
I now realize that I am not the only one who wears these shoes.
There are many pairs in the world.
Some women are like me and ache daily as they try and walk in them.
Some have learned how to walk in them so they don't hurt quite as much.
Some have work the shoes so long that days will go by
before they think of how much they hurt.
No woman deserves to wear these shoes.
Yet, because of the shoes I am a stronger women.
These shoes have given me the strength to face anything.
They have made me who I am.
I will forever walk in the shoes of a woman who has lost a child
(Okänd)

Funderingar om glädjedagbok..

Jag har kommit fram till att jag kanske borde ge Glädjedagboken ett försök till..
Det är inte som om jag gett upp den men jag hade så svårt att komma på positiva saker ett tag så det blev bara inte..
Men jag kanske mår bra av att skriva den,påminna mig själv om att det faktiskt finns små ljusa ögonblick i livet som är värda att komma i håg..
Dessutom blir det lite så att jag försöker göra livet mer positivt så att jag har nåt att skriva..
Mådde ju bra när jag tidigare skrev så jag tror jag ska försöka igen..

Men jag måste bara skriva något lite negativt..
Jag,Island och vulkaner är inte vänner just nu..
På torsdag har jag en flygbiljett ner till huvudstaden..
Hur många tror jag kommer att få använda den??
I alla fall inte jag..
Tågen och bussarna lär ju vara fulla och köra bil hela vägen kan jag ju inte göra själv..
Då är det ju bara att stanna hemma och tjura..
Väl nyttjade semesterdagar..
Men då är det ju så att jag har två biljetter till Grease på lördagen..
Och jag hade ingen större lust att skicka dom med posten så att mamma och hennes karl kan gå och sen berätta vad jag missade..
Nä,ner till Stockholm ska jag på ett eller annat sätt..

Pergotime..

Alla kanske inte vet vad Pergotime är och någon kanske vill veta så jag lägger in en länk till lite information

PERGOTIME

Det infann sig ett lugn i min kropp när jag fick mejlet..

Det gav mig ett hopp att 2011 då kanske vi får en bebis..

Men det är inte bara lycka och hopp jag känner,även en känsla av rädsla och oro smyger sig på..

Jag är inte så naiv så att jag tar för givet att det kommer gå lika lätt som sist..

Sist åt jag två kurer och sen så var vi gravida..

Jag vågar inte tror att det går lika lätt nu..

Sen tänker jag ett steg längre,tänk om det blir tvillingar igen..

1 av 10 pergotime-användare får tvillingar..

Och sen så rusar tankarna ännu längre,tänk om dom också dör..

Då har jag fyra barn i himlen..

Men det är kanske så det är att vara änglamamma..

Man kommer för alltid att gå hand i hand med döden..

Men jag får bromsa tankarna..

Ta livet en timme i taget..

Inte oro mig förrän jag vet vad jag har att göra med..

Nu håller vi tummarna för att det fungerar med en liten knuff i ryggen..

Ett litet hopp...

Det kom ett mejl..

Och mejlet var fyllt med hopp..

Vi får börja med Pergotime igen..

Tänk att ett litet mejl kan rädda en ledsen dag..

♥

Beräknade den 16 april...

För alla andra är det här en helt vanlig fredag..
Precis som alla andra..
Den 16 april passerar bara i andras liv..
Det är nog ingen annan som kommer i håg vad det är för dag i dag..
Men i dag påminns jag om att jag egentligen skulle fått vara mamma..
I dag var vi beräknade att vi skulle bli föräldrar..

Och mamma är jag och Mats är pappa..
Men inte som vi tänkt..

När jag skriver att vi är barnlös så har jag inte glömt att Alva och Tyra fötts och dött..
När jag skriver att vi egentligen skulle blivit föräldrar och att jag egentligen skulle fått vara mamma så har jag inte glömt våra änglar i himlen..
Men just nu fokuserar jag på livet på jorden..
Och på jorden är vi barnlösa,vi har en tom famn,vi är inte föräldrar så att andra ser det..
Vi är föräldrar som för alltid kommer att bära våra barn i hjärtat men aldrig mer få krama dom..

I dag är en sorgsen fredag..

Dessutom är vi hemma i fjällen och jag kan inte låta bli och fundera på när och om vi nånsin kommer att åka upp med våra barn..
Jag ser på farfar och ser åren gå och undrar om han kommer hinna träffa sina barnbarnsbarn..

Jag gråter mig till sömns och Mats suckar..
Mitt hjärta går sönder och jag vet inte hur jag ska orka..
Men nångång här framöver så måste berg och dalbanan börja gå uppför..
Snart vänder det..

Det är bara att låta tårarna komma..
Dom är ju för mina barn i himlen och för våra framtida barn som vi inte vet om dom kommer att komma...

Under isen...

En mening värd att tänka på när jag är som mest negativ..

Om jag själv inte tror på det hur skall då andra kunna tro

En änglamamma skrev till mig..
Om du gråter så låt det komma, du har inget att skämmas för,tårarna är din kärleksförklaring för dina barn och vad omvärlden tycker är ointressant

Jag har ännu inte fått svar från barnlöshetsteamet angående mitt mejl..
Oroa mig mycket för svaret och undrar hur svårt det ska vara att svara på ett mejl..
Men en klok människa(tack Josse) sa att
"Det är kanske positivt att det tar tid för då kanske dom funderar hur dom ska göra"

Just nu andas jag men jag orkar inte leva..
Just nu är varje dag en påminnelse om ett misslyckande..
För just nu,i dag är det så det känns..

Min kurator försöker få mig att förstå att det borde inte vara några problem för framtiden
"Ni har ju lyckats" säger hon..

Jag tänker
"Om det här är att lyckas så vill jag inte misslyckas"

Är lite under isen just nu så därför blir det inte mer och i morgon åker vi till fjälls igen..

Tack alla människor som har massa klokt att säga och som hjälper mig att överleva..♥

Karlar..

Igår berättade jag för Mats vad jag hade kommit till insikt med..
Att det värsta som kan hända har redan hänt..
Och då sa han att "Kom du på det nu?"

Tydligen så tänkte han det för länge sen och anledningen till att han inte delat med sig av denna upptäckt är för att "Jag kan ju inte komma i håg allt"

Tårar på jobbet..

Några rader om den lilla mannen i himlen,somliga kallar han Gud..
För mig har han en helt annat betydelse men det behöver vi inte gå in närmare på(med respekt för dom som tror på denna man)..
Jag önskar att denna lilla man(om han nu finns) kunde sluta sparka på mig,jag ligger ner och kämpar för livet för att resa mig och gå framtiden tillmötes och gång på gång så sparkar han lite extra på mig..
Är det för mycket begärt att få må bra??

Mats tycker att jag ska vara glad för andras skull och det är jag och hoppas verkligen att hon det berör vet om det..Är enormt glad även om jag grät och grät och grät..
Men även om jag är glad för andras skull så betyder det inte att jag inte är ledsen för min skull..
Jag måste få gråta,om jag inte får det är alternativet att bli en bitterf*tta och det vet jag inte om ni vill leva med..

Har inte fått nåt samtal från utredningsteamet i dag och lika bra är väl kanske det för jag vet inte om jag orkar få höra att vi måste vänta till hösten..
Men samtidigt vill jag veta för jag vet inte om jag klarar denna vecka med både nervös väntan,dagen som tvillingarna skulle fötts närmare sig och "glada" nyheter meddelas..

I dag har jag gråtit så att jag har huvudvärk och jag ser risig ut,så där som man gör när man gråtit alldeles för mycket,gulliga Mats säger att jag är söt men jag vet inte om jag håller med..

Jag tror Mats börjar ledsna på mig och mina ledsna miner,även om dom börjar blir färre så tror jag att han tycker det är för mycket..
Jag tycker han suckar och stönar så mycket när jag börjar med mitt ältande..
Så därför frågade jag han i kväll om han är less på mig,om han tycker jag måste gå vidare..
Och skönt nog så svarade han att han inte är less på mig men att han inte vet vad han ska säga..
Men att jag får älta och gråta,han kommer lyssna men kanske inte ha något att svara..
Och det är helt okej..

Det värsta som kan hända..

Som alla kanske redan vet så är jag väldigt orolig för framtiden..
Och just nu är jag toknervös för vad mejlet ska ge för resultat..
Men i dag,tack vare Maria ♥så kom jag till insikt med att jag redan varit med om det värsta som kan hända..
Jag har förlorat mina barn..
Mina barn blev änglar i himlen och jag blev kvar på jorden..
Och jag har klarat mig i genom det..
Så om framtiden är barnlös så ska jag nog klara det..
Tillsammans med Mats..
Motgångar sägs ju göra oss starkare..

Angel..

Till min älskade Mats som är min ängel på jorden..♥

Angel

I never ever felt like this before.

If you belive in a future, when we´re together, I won´t let you down.
If you want to stay close. I´ll never let you down.
Cause we are ready to make it. Oh forever, that´s for sure.

Refr
Cause you are my angel. You saved me from danger.
With you I´m no stranger. I won´t suffer any more...

If you´re ready to move on. Let life give you energy.
You keep me safe from darkness and you show me how to be a better man.
Cause we are ready to make it. Oh forever that´s for sure.

Refr
Cause you are my angel...

Music & Lyrics by Pier Schmid

Mejlet skickat!!

Jag har skickat mejlet..
Till utredningsteamet..
Med stöd av Mats förstås..
Frågade han hundra gånger om jag skulle skicka det..
Till slut så tryckte jag Skicka och genast infann sig en klump av rädsla för vad dom ska svara..
Men vi har ju ingenting att förlora..
Förhoppningsvis är bollen nu satt i rullning och vi hoppas att vi inte behöver vänta alltför länge på ett svar...
Håll tummarna att vi får hjälp direkt..

4 månader!

I dag är det fyra månader sen vi blev föräldrar,det går inte riktigt att förstå..
Och om inte jag riktigt förstår,jag som varit med om det,hur ska nån annan kunna förstå..

Det är svårt att vara mamma till barn i himlen för det är svårt att känna sig som mamma..

I dag blev jag och Mats lite osams,jag har en förmåga och ett behov av att mucka gräl..
På något sätt vill jag få ur min frustration och det är Mats som får ta att flickvännen blir en superbitch..
Men jag blev lite kinkig på att han skulle jobba och efter lite tjafsade och bråkande så sa jag att jag vet inte om jag längre vill ha barn med han(Menar absolut ingenting med det)
Han svarar att det är inte så lätt att skaffa barn med sig själv..
Jag svarar bittert att det är inte så lätt att skaffa barn med mig heller(Vid det här laget grät jag)
Och då sa han att det är det väl visst..
Det går ju inte alls var min åsikt..
Då svarade han att "Vi har ju barn"
Och då grät jag nästan hysteriska tårar..
Och han kramade och höll om mig,tröstade och torkade tårar..
Mats är min räddande ängel..

Det är så svårt att förstå att vi är föräldrar som aldrig mer kommer att få krama våra flickor..
Det är så svårt att förstå att vi just nu försöker skaffa syskon till våra barn
Glädjen att vänta sitt första barn kommer aldrig mer komma igen..
Vi har redan upplevt den..

Det sägs att skaffa barn är det största man gör,den största kärleken och den största glädjen..
För mig är det den största kärleken men inte den största glädjen..
För mig blev att skaffa barn det största sorg..
Sorg för att i tre år pendla mellan hopp och förtvivlan,att med jämna mellanrum bli helt sänkt av månader som bara passerar och sen sorgen att förlora två efterlängtade liv..
Jag var glad när jag väntade dom,känslorna bara bubblade inuti mig..
Jag hade aldrig en tanke på att denna glädje skulle bytas ut mot en sorg så stor så att den med ord inte går att beskriva..

Just nu är jag svajig i humöret och i själen..
Är nog därför jag muckar gräl..
Månadsdagar känns lite mer..
Och dessutom närmar sig dagen då flickorna egentligen var beräknade..
Den 16 april var det tänkt att det skulle bli deras dag..

Folsyra??

När jag i höstas ringde till barnmorskemottagningen för att boka tid för inskrivningssamtal då frågade dom om jag åt folsyra..
Nä,hade ingen aning om att man skulle göra det men det behövs för att barnet ska födas friskt..
Tydligen ska man helst börja äta dom så fort man försöker bli med barn..
Ingen hade sagt det till oss när vi fick hjälp,inte ett ord om folsyra..
Men då började jag äta Mitt val Kvinna för att få i mig folsyra..
Efter att Alva och Tyra dog så fortsatte jag att äta dom för att till nästa graviditet ha ätit dom från dag ett..
Nu kommer larm om att det är ökad risk för bröstcancer om man äter multivitamintabletter och tydligen så är det folsyran dom misstänker som orsak..
Så äta eller inte äta folsyra,det är frågan..
Frisk bebis och knöl i bröstet..
Kanske en bebis som inte mår bra och friska bröst..

Eller ska man kanske helt strunta i forskningar,i dag verkar ju allt orsaka cancer..
Jag fortsätter i alla fall knapra Mitt val Kvinna för jag vill ha en frisk,välmående liten bebis,brösten får jag väl operera bort om det skulle bli så..

Ett steg mot framtiden..

Min kurator sa i går att hon tycker internet både har sina för-och nackdelar,precis som allt annat.
Hon menade att det är stor risk att man berättar mer när man sitter framför en datorskärm än man hade gjort om man hade haft någon öga mot öga.
Och så är det nog..
Ibland så vrider jag och vänder på saker,funderar hur mycket jag ska berätta för er..
Funderar på vart gränsen går..
Hur mycket är jag villig att dela med mig?Hur mycket är jag beredd att lägga ut på internet?Och vad anser Mats om min blogg?Ibland frågar jag han om lov innan jag lägger ut inlägg så att han får godkänna..
Ibland så hoppar jag över inlägg som jag tänkt skriva..
Men ibland så skriver jag mer än jag skulle sagt i verkligheten eftersom att vissa saker är lättare att skriva än att prata om..
Och nu har jag tänkt skriva mer än jag kanske berättat för många..
Dels för att det är mycket av det som just nu rör sig i mitt huvud och dels för att jag vill att ni ska veta,jag vill att ni ska förstå mig..

I tre år försökte vi ensamma skaffa barn,min mamma visste och vissa kompisar fick en efter en veta hur det låg till..
Men vi har som inte riktigt pratat om det..
Till stor del har vi försökt i hemlighet och det har varit vi två.
Men den här gången vill jag att ni ska följa med,jag kanske inte kommer skriva allt för allt vill jag inte att ni ska veta..
Men jag vill att ni ska följa med när sorgen efter förlorat två barn går över till att mer bli sorgen över att igen vara ofrivilligt barnlös..
Den här bloggen kommer framöver vara lite kluven,den kommer både skrivas ur en änglamammas hjärta,en mamma med en tom famn och ur en barnlös tjejs huvud..
Känslorna går lite ihop,sorgen av två barn och längtan efter ett levande syskon..
Saknaden och drömmen..
Den kommer handla om hur vi orkar vidare,om hur vi klarar det största sorgen jag upplevt men även om hur vi klara att gå en oviss framtid tillmötes..
Om hur vi reser oss och tar en ny rond med livet..
Om hur vi igen försöker att bli fler i det lilla huset..
Min blogg är nu en blogg både för Alva och Tyra och för våra framtida barn..

I går tändes ett hopp..i går gick jag ett steg närmare vår framtid..
I går sa min kurator att hon tyckte jag kunde höra av mig till barnlöshetsteamet om jag kände mig redo..
Hon tyckte att jag inte har något att förlora och det skadar ju aldrig att höra sig för..
Hon undrade om jag var beredd att lämna en sorg för att hopp rakt in i en ny orolig tid..
Och Ja,jag är redo..
Jag är redo för att få bli mamma igen..
Jag är beredd på att det inte kommer bli lätt,jag är beredd på att det kommer bli en omtumlande tid,ett tid med kaos i känslorna och jag vill att ni ska veta det..
Jag vill att ni ska veta vad som händer..

Jag har vägt för och nackdelar mot varandra för att berätta om vårt steg mot hjälpen och om jag verkligen ska blogga om våra försök att få ett levande barn..
Om jag berättar den dagen vi börjar med att få hjälp och om hur det går så kommer ni i ett tidigt skede förstå när vi plusar..
Ni kommer med all säkerhet veta tidigare än vecka 12 att det är en bebis på väg..
Men jag vill att ni ska veta,jag vill att ni ska veta från dag 1 hur det är..
Givetvis kommer våra familjer att få veta det först av alla..
Det kommer göra att ni lättare förstår och om det skulle sluta i ett missfall(Gud förbjude) så kommer jag vara krossad och vill att ni ska veta varför..
Jag frågade igår Mats vad har anser och vars han står och hur han tänker..
Han fick läsa igenom det här inlägget..
Och han håller med,han förstår hur jag menar och hur jag tänker och vi tänker lika..
Jag älskar att vi tänker lika när det gäller svåra saker och att ta ställning till något,det underlättar så himla mycket..

Om nån hade sagt till mig när jag var 17 att mitt liv inte skulle bli som jag tänkt så hade jag inte lyssnat.
Om nån hade sagt till mig att jag våren 2010 skulle sitta och klura på ett mejl till bernlöshetutredningen så hade jag mest troligt skrattat..
Men här sitter jag och skriver ett mejl som jag har tänkt skicka den dagen jag vågar..
Det är ett mejl som mest går ut på att ungefär få en tidsuppfattning eller en plan över hur det kommer att se ut.
För att få svar om vi kan få hjälp nu eller om vi måste vänta till hösten..
Jag vill få en uppfattning hur det kommer bli,jag vill inte bara gå här och vänta..
Jag vill gå något tillmötes,ett datum som jag vet att då får vi hjälp..
Den dagen kommer vi vara ett steg närmare att bli en familj..
För jag är helt övertygad om att vi även denna gång kommer behöva en liten knuff i rätt riktning men det gör mig ingenting..

I dag är det ofrivillig barnlöshet ett så vanligt problem så därför har jag bestämt mig för att dela med mig av mina tankar och min erfarenhet..
Det är hos mig problemet ligger,jag har inte närmare tänkt gå in på vad som är fel men det är inte Mats..
Det är jag som är den felande länken och jag har många gånger sagt till Mats att han borde skaffa en ny tjej så att han kan få barn..
Men här står han,troget vid min sida och vi ska oss igenom det här tillsammans..
Tillsammans är vi starka,tillsammans klarar vi allt..

Oron är stor,hoppet är större och längtan är störst..

Om sorg..

Jag har hittat ett blogginlägg om sorg som är så klokt och rätt skrivet..
Tjejen som skriver lyckas verkligen beskriva det som rör sig i huvudet,om känslorna man känner när man förlorat ett barn..
Har tidigare länkat till henne och gör det igen MissCharlotte,helt klart läsvärt..

Ett citat ur hennes blogg:

"En undersökning i USA visar att mer än 98% av sörjande vill prata om det som hänt. Det tragikomiska i det hela är att mer än 95% av omgivningen tycker att det är bäst att inte prata om det som har hänt"

Idioter!!

Ursäkta men vissa borde inte få ha barn..
Om man tycker att det blir tyst i pulkan kanske man borde kolla och inte ta för givet att barnet sover..
Blir så arg varje gång någon börjar prata om historien som går att läsa HÄR
Mår illa av att tänka vad som kunde hänt om det hade kommit en fartdåre på skoter..

Kuratorbesök..

I dag känner jag mig som en blött disktrasa..
I dag borde jag dragit täcket över huvudet och legat kvar..
Började dagen med att gråta en timme hos kuratorn..
Skönt att gråta men inte vad jag vill göra..
Sen skulle jag parkera i parkeringshuset och tvärspringa på stan och körde sönder ett extraljus...IGEN..
Tur att Mats inte blir arg för sånt..
Känner mig inte alls på topp i livet..

Kuratorn undrade idag om jag tycker våra träffar ger nåt(Undra om hon inte tycker det)
Men jag tycker det,jag älskar våra fredagar,då får jag prata om Alva och Tyra,jag får älta och älta det andra kanske börjar ledsna på att höra,jag får sätta ord på min oro för framtiden och jag får gråta tårar som jag ibland stoppar undan för att jag inte vill att andra ska se..

Hon undrade även hur jag har klarat påsken och jag har klarat den riktigt bra,att vi var i fjällen och körde skoter..
Hon undrade om vi hade pratat nåt med farmor och farfar eller om pappa om det som hänt..
Men det gör vi inte och det gör mig så ledsen..
Ingen nämner det som hänt,det är som om det aldrig hänt..
Jag kan inte komma ihåg att vi nån gång varit en släkt som pratat känslor..
Jag kanske minns fel men jag tror inte det..
Hon undrade om jag tidigare varit dålig på att prata om hur jag känner och det är jag inte..
Jag har nog det från mamma,jag måste få ut hur jag känner,jag berättar hellre för mycket än för lite..
Jag pratar jämt..
Men när det kommer till förlusten av Alva och Tyra och barnlösheten så låser sig nåt i mig..
Jag har en teori om att de,jag tror för mig själv att ingen är intresserad eller att nån ska bli illa berörd..Jag vill inte lasta mig sorg och saknad på nån annan som kanske inte vill ha den..
Jag vill prata om det,jag vill att det ska vara naturligt att prata om min graviditet och om våra barn..
Men ingen pratar om det och ingen frågar nåt så jag tror att ingen är intresserad..
Jag vet inte om folk är rädda för att fråga,för att kanske såra,för att kanske få mig att gråta..
Men det gör mer ont att livet verkar som vanligt när det i min värld är kaos..

Jag är evigt tacksam för min blogg för här får jag älta och här kan jag sätta ord på vad jag känner..
Men ibland ångrar jag att jag skaffade den..
Jag vet att mamma,mormor,arbetskompisar och vänner läser den..
Jag vet att folk i vår närhet vet vad som rör sig i mitt huvud,jag vet att folk vet hur vi mår och hur vi känner och vad som händer..
Men jag saknar i bland direktkontakten,frågor öga mot öga och en kram i verkligheten..
Jag saknar ibland den mänskliga kontakten..
Internet är bra men det är inte bara fördelar..

Hoppas ingen nu känner att ni måste prata,att ni måste fråga..
Jag anklagar ingen och jag vill inte att det ska kännas som ett måste för då blir det bara fel..
Men jag hoppas att ni vet att jag gärna pratar om det även om jag kanske gråter..

Funderingar..

Jag har funderat på en sak och blir inte klokare och har nu fått bekräftat att jag inte är ensam om detta problem..
Jag blir förvirrad när folk frågar "Hur är det??"..
Jag vet inte om det är en fråga som är frågade rent allmänt eller om det är en fråga som syftar på hur det är efter Alva och Tyras död.
Jag vet inte vad jag ska svara..Vad är det jag ska svara på?
Är det hur jag klarar mig efter att förlorat två barn eller är det bara en fråga hur det är i dag,hur ag just i dag mår??
Ett annan sak som gör mig fundersam är när Mats har träffat folk som hälsar till mig..
Är det också rent allmänt och av vanligt hyfs eller är det av "medlidande" och omtanke som man hälsar..
Hälsar man för att man vill visa att man tänker på oss..

Mycket av mitt liv kommer tillbaks till Alva och Tyra.
Det mesta kan göra att mina tankar hamnar hos dom..
Även om jag inte har dom hos mig så upptar dom mycket av mina tankar..
Jag tänker på dom varje dag..
Men jag gissar och antar att andra människor förutom jag och Mats har gått vidare..
Alla var ledsna för vår skull och alla är fortfarande ledsna för vår skulle men jag tror inte att det är Alva och Tyra folk syftar på när dom frågar hur det är eller hälsar hem till mig..
Andra har gått vidare..
Andra tycker säkert att det är länge sen..
På söndag är det 4 månader..
Det är länge sen men visa dagar så är det som att det kunde var igår och såret i själen gör så ont..

Jag är fortfarande förvirrad men jag vet nu att jag i alla fall inte är ensam om dom funderingarna...

Tatuering!

Jag ska tatuera mig..
Jag vet inte riktigt när och inte riktigt hur..
Men jag vet att det ska göras..
När jag har kommit över min rädsla för att det ska göra ont..
Min tanke har alltid varit att den dagen jag har barn så ska jag tatuera in deras namn..
Nu är det ännu viktigare för mig..
Nu blir det ett sätt att alltid bära med mig mina barn..
Ett sätt att alltid minnas och ett sätt att alltid hedra..

Alva

♥

Tyra

Lilla Smulan..

I dag är ingen vanlig dag,I dag blir Smulan 6 månader..
Tänder ett ljus för en liten älskade ängel..
Tänker på Smulans mamma och pappa och håller tummarna för att det en dag,snart blir ett litet syskon..

Moget beteende!!

Jag har letat papper,deklaration på gång i morgon,bäst att vara redo..
När jag letade papper hittade jag även andra papper..
Papper som man får när man väntar barn..
Papper med information om rätt kost,om motion,om faderskap och havandskap..
Häften om amning,böcker som heter "Vänta barn"
Papper där det står "Till er som ska bli föräldrar"
Hittade Gravidtidningar..
Hittade alltså en hel gömma med papper från en lycklig tid..
Slutade med att jag bara stod och kastade papper runt mig och grät..
Mats sa "Tur du har ett moget beteende"

Just nu tycker jag att jag nås av en bebisnyhet varje dag..
Inte folk i min direkta närhet men kompisars kompisar och släktningar till vänner..
Tror alla just nu känner nån som väntar barn..
Av nån anledning så går det inte att komma ifrån att andra lyckas,att andra får barn och här står vi fortfarande med en tom famn..
Här står vi fortfarande utan ett barn..

Mats tycker att jag ska försöka låta bli att tänka så mycket..
Att jag ska det livet mer som det kommer..
Och jag vet..Han har rätt..
Men det är lätt att säga,betydligt svårare att göra..
Det är svårt att inte tänka OM,det är svårt att våga gå framtiden tillmötes..
Varje dag är en utmaning,varje dag jag klarar är en seger..
Varje dag är tuff och varje kväll är det skönt att jag klarat en dag till..
Tro inte att jag hela tiden är ledsen,för det är jag inte..
Jag mår bra,men det går inte att komma ifrån att varje dag är en utmaning och varje dag är jag rädd för att gå framtiden tillmötes..
Rädd för att det inte är en positiv framtid jag går mot,rädd för att det är en framtid utan barn,utan en chans att få vara mamma..
Jag är bekymrad,rädd,frustrerad,arg,less på väntan,slut i själen,less på att pendla mellan hopp och förtvivlan,avundsjuk och bebissjuk..

Jag andas,jag finns här,jag klarar dagarna..

Jag är stark,jag är tjurskallig,det här ska jag klara..

"No pain,No glory"

Tänk om..

Det känns som jag går parallellt med nån annans liv..
Att minnen som spelas upp i mitt huvud egentligen inte är mina utan nån annans..
Att jag egentligen inte varit gravid utan att det är nån annan..
Det är så svårt att förstå att det är jag som förlorat två barn..
När jag läser andras bloggar om deras förluster så får jag gåshud och ont i själen för det är då jag kommer på att det även är min verklighet..
Det går inte att förstå..
Det är för stort att ta in..
Jag vill inte fatta att jag har haft glädjen att varit gravid och upplevt förlusten av att förlora flickorna till himlen..

Just nu är jag ledsen..
Jag gråter inte..
Jag tänker på flickorna och gråter inte,det är ett steg i rätt riktning..
Jag är ledsen fast det inte blir tårar..
Jag är ledsen i själen..

Jag längtar så förtvivlat till den dagen då jag kommer få vara nervös och orolig för att vi har ett syskon på väg..
Istället för att nu bara vara ledsen och orolig för att det kanske aldrig blir en bebis i detta hus..

När jag hör andra prata om sina barn,om skrikiga nätter eller gulliga ögonblick då värker det i mitt hjärta för tänk om,TÄNK OM jag aldrig får uppleva det..
Tänk om jag aldrig får känna lukten av vår bebis doft..
Tänk om jag aldrig får pussa God natt..
Jag blir så ledsen att tänka på att det kanske är min verklighet..
Tänk om jag aldrig få bli mamma..
Då hjälper det inte att jag har två änglar i himlen,tänk om jag inte får en liten ängel på jorden..

Jag önskar så att jag var gravid igen..
Att vi hade ett syskon på väg..NU!!
Jag vill veta att det kommer gå bra..
Jag vill att nån ska kunna lova och garantera att en dag så kommer det komma en junior..
Ett litet barn som ärvt Mats lockar,min tjurskalle eller Mats lugn..
Ett barn som är lik nån av oss..
Ett barn som kommer säga mamma och pappa..
Ett barn som kommer skrika och andas när h*n föds..
Inte bara tystnad och saknad..

Jag vill,jag vill,jag vill..
Men vad hjälper det..
Här sitter jag ändå och oroar mig för framtiden och det som kanske inte blir..
Här sitter jag och tänker tillbaks på tiden då jag var så lycklig..
Jag väntade äntligen barn och världen var helt underbar..
Nu är världen inte lika underbar och jag är rädd att den aldrig mer blir det..

Tänk om min farfar aldrig får uppleva barnbarnsbarn??

Tänk om vi aldrig får vara med om miraklet..

Hur är det med mamman?

"Hur är det med mamman?"

Träffade en gammal klasskompis i helgen som sa just dom orden och log stort..
Och tankarna som snurrade i mitt huvud var många..Vad skulle jag säga?
Har inte tidigare behövt förklara mig så ansikte mot ansikte med en ovetande..
Sa:"Oj,har du missat det?" och berättade vad som hänt..
Och jag såg ångesten i hans ögon när han såg sorgen och smärtan i mina ögon..
Han frågade hur det var,hur jag klarade mig och kramade mig..
Och fast det gjorde ont i själen och såret började blöda igen så var det ändå skönt..
Jag fick prata om mina barn..
Där och då var jag som vilken "vanlig" mamma..

Tillbaks till verkligheten..

Nu är jag tillbaks..Av nån anledning så fungerar det inte att öppna min blogg på pappas dator så där av frånvaron..Sen så har jag inte haft så mycket tid,mest njutit av solen och kört massa skoter..
Nu har vi kommit hem med blåmärken,träningsvärk i magmuskler och skrattmuskel och betydligt fattigare då bensinen inte är gratis men vi har haft det helt underbart...

I morgon börjar verkligheten om vilket inte känns riktigt okej...
När jag är ledig mår jag jättebra och helst när vi åker hemifrån men att komma hem till verkligheten,det tomma huset och börja jobba gör livet lite tungt..
Det är en påminnelse om att något fattas...