Gott Nytt År!

Hoppas att alla vänner får en underbar kväll,blir lagom fulla,inte säger en massa löften som inte hålls och inte hamnar i bråk:)eller gör sig illa på smällar.
Jag och Mats vill bara önskar våra familjer och alla vänner ett Gott Nytt År och hoppas att vi alla har ett kanonår att se fram emot!

Misslyckande..

Har tidigare nämnt att jag ibland känner att jag misslyckats men jag har inte riktigt lyckats hitta ord som beskriver varför.
Idag lyckades jag sätta fingret på en del av anledningen.Det är kanske inte hela anledningen men det är en bidragande orsak.
Ska försöka förklara,ska försöka få ut mina tankar i ord så dom låter lite vettiga.
Har kommit fram till att ribban ligger högt nu.Att nästa gång kommer det vara svårt att överträffa den här graviditeten.Känner att jag sätter press på mig själv.Sätter press på mig för nåt jag inte kommer kunna påverka.
Är rädd att nästa gång jag är gravid så kommer det med stor sannolikhet "bara vara en".
Så egentligen är den här delen lite av ett framtida misslyckande.Kanske känner jag inte att jag misslyckats nu men att jag kommer misslyckats.
Det är svårt att överträffa tvillingar.
Nu vet jag att ingen sätter dom kraven eller blir besvikna nästa gång det "bara är en" och den som skulle bli det behöver jag inte i mitt liv.
Vet att alla kommer bli jätteglad nästa gång,bara glada för att vi ska ha barn.Ingen kommer bry sig om det är en,två eller tre,bara möjligtvis jag själv.
Om det bli en nästa gång vet jag att jag kommer vara glad och tacksam för att vi lyckats,jag kommer inte bry mig om det är en pojke eller flicka eller om det är en eller två bara det är en bebis men samtidigt kan jag nu känna att det hade varit så häftigt att vara tvillingmamma till två söta tjejer.
Nu när jag skriver,får ord på det jag känner så kanske inte det rätta ordet är att jag misslyckats.
Det kanske inte är ett misslyckande jag känner av utan sorg för liv som inte kommer att levas.


Jag hoppas att ni frågar om det är nån som inte förstår vad jag menar när jag skriver,vilket inlägg det än gäller så ska jag försöka förklara igen.Det är självklart för mig vad jag menar,i mitt huvud låter det logiskt men kanske inte för andra.
Som en klok chef en gång sa "Vad du menar med ordet självklart kanske är självklart för dig men ingen annan"

Små ljusa stunder..

I dag har jag visat Alva och Tyras farmor och faster vars flickorna ligger.Dom tände ljus och hade med två röda rosor.
Älskar graven,vet inte vad det är som gör det men det är inget sorgligt med den,fäller inte en tår.Den är rogivande.Känner mig så lugn och tillfreds med livet när jag är där.Älskar deras grav.
Längtar tills våren när vi får sätta dit en gravsten och göra fint.
Hade en liten svacka i dag mitt på dagen och visste inte riktigt hur jag skulle ta mig upp men nu känns det som att det lättar lite..Kanske inte mår så bra av att vara ensam på dagarna.När jag har folk runt mig tänker jag inte så mycket.
Dagens positiva blir att jag fått massage av världens bästa granne och så vann vi ju hockeyn:)Dom små ljusa stunderna i livet..

Nästa gång..

I natt när jag inte kunde sova så låg jag och funderade.
Många säger att nu vet ni ju att ni kan få barn,nu vet ni ju att det fungerar.
Men det finns ju inga garantier att det nästa gång fungerar och det finns ingenting som kan garantera att det inte händer igen.
Jag gissar att såna kommentarer ska få mig att känna mig lugnare.
Jag ska på något sätt se det som en tröst att jag har varit gravid men förlorat dom för att det måste vara bättre än att aldrig lyckats bli gravid.
Jag vet inte,kan förstå resonemanget.Men jag hade inget att förlora när vi försökte skaffa barn för jag hade inget,jag hade längtan men inget att förlora.Nu hade jag dom och förlorade våra flickor.
Så jag försöker förstå,vrider och vänder.Förstår att det är meningar sagda i all välmening och alla bara vill ge mig nytt hopp.
Men jag kan ju säga att den smärta jag kände när vi försökte och inte lyckades är ingenting om man jämför med smärtan jag känner nu.
Så jag vet inte om jag ska vara tacksam för det här.Vet inte om jag ska kunna vara tacksam för att jag i alla fall varit gravid.
Försöker tänka mig in hos dom som inte kan få barn.Försöker tänka mig vad dom tycker.Skulle dom hellre välja att varit gravid men fått missfall än att aldrig få pluset på stickan?Ska jag kanske trots allt vara tacksam?
Men jag kan diskuterar fram och tillbaks med mig själv hur länge som helst men jag kommer inte fram till nåt.
Men det jag kommer fram till är att jag inte finner nån tröst i orden "nu vet ni att det fungerar" och "nästa gång".Vi vet ju inte än om det blir nån nästa gång.

Sömnlös i Sjöbotten..

Har börjat skriva på berättelsen om vad som hände från dagen jag gjorde ett positivt test till dagen då allt gick fel.Vad som hände dom 4 viktigaste månaderna det här året.
Kan inte sluta skriva,borde egentligen sova men det blev alldeles för mycket känslor i omlopp.
Både glädje och sorg.Just nu skriver jag för att jag måste få ur mig det som ett sätt för att bearbeta det som hänt.Få ner det i ord medan jag fortfarande kommer i håg.Som om jag nån gång skulle kunna glömma.Men även dom minnena kommer blekna så jag måste skriva medan det fortfarande finns färskt i minnet,fast det är jobbigt.
Sitter här och funderar över hur mycket jag ska berätta för er.Vill berätta allt.Men jag vet inte om ni vill veta allt.
Får dåligt samvete för att jag får så många att gråta av det jag skriver så jag vet inte om jag kanske borde skona er.
Ska funderar en stund och låta Mats läsa och säga sitt.

Nyår?!?

Dagens positiva sak är att vi äntligen har en liten plan för nyårsafton,blir middag med Sofia och Patrik och sen får vi se hur kvällen slutar men en sak är säkert och det är att det blir en nykter nyårsafton för min del.
Sen är vi bjuden på fest och tanken på det ger mig lite ångest.Har lite ångest för att första gången efter det som hänt umgås med fulla människor.Det brukar finnas en tendens till att fulla människor blir psykologer och fulla människor brukar ha en tendens att tappa lite förståndet.
Men nu är det tur att vi ska på en fest med bara känt folk och dom flesta har vi redan hunnit träffa så det kanske är en bra fest att börja med.En fest där folk kanske förstår när det inte är läge att fråga mer.Och nu har några läst om min ångest så det här ska nog gå bra.
Men det är nog så att allt vi gör för första gången sen våra flickor dog kommer att vara jobbigt och lite ångestladdat.Första besöket på jobbet,första gången på stan,första gången möta nån som inte vet vad som hänt.Vi har fortfarande några "första gånger" kvar men för varje "första gång" vi passerar så blir det nog lättare att möta folk och lättare att prata om det.
För varje jobbigt ögonblick vi möter så blir det nog mindre jobbigt.Så det är en bra träning att möta folk så därför blir det nog fest på torsdag och blir det för jobbigt är det ju bara att åka hem.
Nyårs blir ofta lite överskattat så i år tar vi det som det kommer.Lär bli ett nytt år oavsett om vi är beredda för det eller inte.

Att ta saker för givet!

I dag är första dagen jag är hemma själv,hemma utan några planer och inte en aning vad jag ska göra.Fastnar därför vid datorn,har kommit på att jag aldrig sett så lite tv i hela mitt liv men istället lyckas jag ju fastna vid datorn varje dag och tiden går så fort då.Ska försöka göra nåt i dag men jag fastnar i bloggarnas värld.
Bläddra runt bland olika bloggar och det finns en stor blandning av dom.Mest fastnar jag i dom som handlar om samma sak som min men hamnar även på dom som är gravid eller som har barn.
Upptäcker ibland när jag läser att jag glömmer andas,håller andan och har svårt att hitta den igen,känner att jag blir arg på folk.Arg på alla som tar sin bebismage eller sina barn för givna.Som beklagar sig över halsbränna,stor mage,foglossningar,sömnlösa nätter eller bråkiga barn.Inser inte folk vilken himla tur dom har och hur lyckligt lottad dom är?Dom har en bebis på väg,nåt att se fram emot,varför klaga?
Sen inser jag att det är klart man inte tänker på att nåt kan gå fel eller vilken himla tur man har.Man tar saker för givet.
När jag tänker efter så inser jag att jag och Mats också tog saker för givet,vi tänkte aldrig på att det kunde gå fel.Jag beklagade mig nog inte så mycket över själva graviditeten,tyckte om att vara gravid.Men vi diskuterad saker som i dag inte spelar nån roll.Vem av oss bryr sig nu om hur barnvagnen eller skötbordet ser ut eller vem av oss som ska åka skoterpulka med dom?Vem som kommer att få kliva upp på nätterna och vem som kommer byta blöja mest?Varför funderar man över sånt?
I dag hade jag inte brytt mig om jag haft Sveriges fulaste barnvagn,bara jag haft en barnvagn att styra.Hade med med glädje åkt pulka istället för att köra skoter bara för att få åka med våra flickor.Jag hade kunnat kliva upp hur många gånger som helst och byta alla blöjor bara för att få ha våra flickor hos oss.
Sen inser jag att nästa gång kommer vi diskutera samma saker och inte komma överens om barnvagn eller skötbord,ingen av oss kommer vilja åka pulka och vi kommer diskutera om det är en Boman eller en Kolbengtsson men nästa gång kommer vi ändå inte ta livet för givet.Nästa gång kommer vi veta vilket mirakel ett barn är,vi kommer hålla andan hela tiden och aldrig riktigt våga hoppas och vi kommer mest troligt inte våga handla en sak förrän vi ligger på BB med våran bebis.
Men jag kommer nog ändå beklaga mig och vi kommer diskutera saker som inte spelar nån roll för det är så man ska göra.Det hör till precis som foglossningar,illamående och trötthet.

Sömn och drömmar!

Första veckan efter allt hade hänt sov jag dåligt.Kunde inte somna och när jag somnat kunde jag vakna en timme senare och önska att det var morgon eller så vaknade jag tidigt på morgonen.Jag kunde inte vila på dagen,det var som att jag aldrig var trött.Jag som alltid har kunnat sova hur mycket som helst behövde helt plötsligt ingen sömn.
Jag har inte drömt om flickorna en gång sen det hände,tror det var därför jag inte ville somna i början för att om jag var vaken kunde jag tänka på dom jämt,om jag somnade fanns dom på nåt sätt inte hos oss längre.
Ville att nätterna skulle gå så fort som möjligt för när en natt passerat var jag närmare att klara en dag till.Det var målet att att lägga en dag till bakom sig,att klarat av en dag till utan att gå sönder.
Nu sover jag nästan varje natt och det är skönt men jag drömmer fortfarande inte om dom.Men nu gör det inte lika ont,jag behöver inte tänka på dom jämt,dom finns fortfarande i våra liv.Jag kan inte tänka på dom jämt för då skulle jag vara ledsen hela tiden.Jag mår bra av att tänka på annat.
Men då får jag dåligt samvete och undrar om jag sörjer för lite och om jag är för lite ledsen.Om jag borde tänka på dom jämt.Om jag är en dålig människa som kan se film och skratta,leva livet som inget har hänt.Är jag konstig som kan prata om det som hänt utan att gråta,borde jag vara mer ledsen?
Men sen får jag skälla lite på mig själv,för jag vet ju att dom alltid finns i våra hjärtan och jag behöver inte tänka på dom jämt och vara ledsen hela tiden,jag måste kunna gå vidare.Dom finns ändå i våra liv fast jag inte tänker på dom hela tiden.Det är inte som om dom försvinner eller som om dom aldrig funnits om jag slutar tänka på dom en liten stund.
Alva och Tyra har levt och dom har funnits även om mamma skrattar och har roligt och mår bra.Måste inte göra mig själv till nån martyr och plåga mig mer än nödvändigt.
Dom finns även om jag inte sörjer hela tiden.Dom finns ändå alltid i våran hjärtan.
Jag är en sån som drömmer mycket när jag sover och jag vet att en dag kommer jag drömma om dom.En dag hoppas jag att jag får se dom i mina drömmar så därför sover jag nu hela nätter och väntar på att få se Alva och Tyra.

Glimten i ögat..

Har kommit på att jag låter så allvarlig och ledsen när jag skriver men det är ju oftast då jag är i behov att få lätta mitt hjärta.
Så nu tänkte jag bara berätta att jag känner att jag fortfarande har glimten kvar i ögat,ett hopp om framtiden och är beredd att ta nya tag.
Så därför har jag gett mig själv uppgiften att varje dag hitta nån positivt,för det är ju faktiskt så att livet inte bara är grått utan det har ju även sina ljusa stunder.
Hoppas att ingen där ute oroar sig alltför mycket för oss för vi kan fortfarande skratta tillsammans och vi har varandra och underbara vänner.
Dagens positiva är en meter pudersnö,underbar älskling och att jag är en riktig snygging med glimten i ögat i min nya frisyr(egot har inte tagit skada i alla fall):)

En blivande lyxhustrus funderingar!

Jag slutade snusa i somras för att det kanske skulle underlätta för kroppen att bli med barn,jag slutade dricka och feströka när jag insåg att jag var med barn.Jag ser det inte alls som en uppoffring utan som en självklarhet.Jag slutade för att mitt barn skulle må så bra som möjligt.
Jag försökte ut och gå så många dagar som möjligt i veckan och jag tänkte på vad jag åt för att inte gå upp för många kilon för att det kan påverka graviditet och bebisen negativt.Jag tänkte på att inte äta nåt som kunde vara farligt för bebisen.Jag försökte att tänka på att inte lyfta tungt.Jag åt mina vitaminer nästan varje dag.Jag försökte göra allt rätt för att allt skulle gå så bra som möjligt.Jag läste en massa för att veta vad som händer och allt jag kunde göra för att det skulle bli bra försökte jag.Var så himla glad och ville göra allt för att våran bebis mådde bra.Och ändå blev det fel.
Så tänker jag på dom som är gravida utan att veta om det och lever livet som vanligt eller dom gravida som fortsätter och röka eller kanske snusa,dom som kanske tar sig ett glas vin ibland,dom som inte bryr sig ens lite grann vad dom äter och också går upp 25-30 kilo,tänker på dom som fuskar i det mesta och inte anpassar sina liv alls och så funderar jag på hur det kan komma sig att dom får friska barn,hur kan dom som inte verkar bry sig ett dugg få ut friska barn men inte jag,jag som försökte göra allt rätt??Nu är det inte så att jag inte unnar nån att få barn eller vill leka gud utan är glad för alla som lyckas men det jag inte kan förstå är varför det skulle gå fel för oss och varför ödet skulle leka med vårat liv så.Men det sägs ju att efter regn kommer sol och det är väl bara att vänta på att solen ska titta fram i våra liv.
Livet är verkligen inte rättvist men jag missunnar ingen lite lycka.Våran tid kommer nog.
Nästa gång jag får ett plus på stickan har jag tänkt lägga mig i soffan med en bärbar dator och chokladpraliner för nio månader och sen har jag tänkt ligga där,kanske gå en liten promenad varje dag för frisk luft ska tydligen vara nyttigt.Men annars har jag inte tänkt röra ett finger i onödan.Inte jobba en dag för mycket.Vet att det inte spelat nån roll nu om jag slutat jobba tidigare,det som har hänt hade nog hänt ändå men nästa gång jag har inte tänkt riskera att nåt annat går fel.Blir jag inte sjukskriven får jag väl säga upp mig.
Nästa gång ska jag bli en lyxhustru!

Allt var bara en slump!

Utvärdering av dagen.
Idag blev det en tur på jobbet,satt där och filosoferade en stund och det gick faktiskt bra men nåt större sug efter att få jobba finns inte riktigt.
Blev ingen shoppingterapi vilket kanske var lika bra för min ekonomi.
Blev toknöjd med klippningen,har hittat världens bästa frisör.
Så då hade jag bara dagens stora händelse kvar att berätta om och vad ska man säga?
Det finns inga svar på alla varför.Ingen kan säga varför det hände.Allt var helt enkelt en elak slump.Det finns inget nån kan gör för att garantera att går bra nästa gång,risken att det händer igen är liten men det var den nu med.
Det är skönt att få höra att jag själv inte gjort nåt fel och inte hade kunnat göra något annorlunda,det är skönt men samtidigt irriterande att veta att läkarna inte hade kunnat se det tidigare och gjort nåt annorlunda,det var en normal graviditet ända tills nåt gick fel och ingen vet varför våra flickor inte fick födas levande.
Och det är ju bra att ingen gjort fel men det gör ju inte att jag blir tryggare nästa gång.Nästa gång ska jag gå och oroa mig och det kommer inte finnas ett ultraljud eller ett prov som gör att jag känner mig tryggare.Kommer hela tiden gå och oroa mig för att nåt ska gå fel.Finns inga garantier utan det är ödet och slumpen som styr mitt liv.
Nu är det bara avvakta och se vad kroppen bestämmer sig för att göra.Ge kroppen en chans,vänta några månader,ett halvår och se vad som händer.Om det inte hänt nåt då och vi känner att vi är redo så kan vi få hjälp av utredningsteamet och det blir hormoner igen.
Redo??Jag är redo nu,skulle göra vad som helst för att vara med barn nu,vet inte hur jag ska kunna se månaderna passera och inte bli gravid.Jag vet inte om jag orkar gå igenom månader som återigen inte blev nåt.Har gjort det.Har väntat och väntat och väntat.Vill inte gå igenom det igen.Vill inte vara med om att nästa månad,nästa månad kanske det fungerar.Men jag måste ge kroppen en chans,kanske kroppen har kommit på hur den ska gör nu sa läkaren.Hatar min kropp,har gett den chanser,vill ha en ny,en som fungerar,en som vet hur man gör barn.

I morgon!

Är nervös för morgondagen.I morgon är en spännande dag,i morgon är en dag med utmaningar.En miljöträningsdag.Är rädd att träffa "nytt" folk,folk som jag inte träffat sen allt hände och att nån ska fråga nåt jag inte orkar svara på.
I morgon är första dagen på två veckor som Mats ska jobba och jag ska vara själv.Har vant mig vid att ha Mats hos mig,har vant mig vid att när jag gråter håller han om mig och säger att han älskar mig,har vant mig vid att han får mig på andra tankar.Nu ska jag klara mig själv,utan nån att hålla handen.
I morgon ska jag förbi en sväng på jobbet,får ångest så fort jag börjar tänka på att börja om att jobba igen.Jag som ställt in mig på att va hemma i två år och inte en månad.Så jag tänkte att jag ska "vänja" mig vid jobbet igen och ta kontakt i små steg så det kanske inte känns så ångestladdat.Vet inte varför ångesten finns men jag tror att nånstans så finns det en känsla av misslyckande(fast jag vet att det inte är så).Det är svårt att förklara.Återkommer när jag hittat ord för att beskriva mitt misslyckande.
I morgon blir det kanske shoppingterapi med 2 systrar Jakobsson:)(det är den roliga delen av dagen och den som jag vet att jag kommer att klara utan problem för bränna lönen har aldrig varit ett problem)
I morgon blir det klippning hos min gravida frisör,vet inte hur det ska gå.Ångrar att jag inte tog tag i det när jag började prata om klippning,medan jag fortfarande var gravid själv.Vet inte om jag kanske tar i lite mycket.Första dagen ute i världen kanske man ska mjukstarta men jag tar i ordentligt och ser om jag klarar det.Kopplar in tjurskallen så går det kanske bra.
Sen avslutar jag dagen med ett läkarbesök.Ett besök med läkaren som hade hand om oss för två veckor sen.Läkarbesöket som förhoppningsvis ska ge oss svar,om dom nu hittat nåt.Ge oss svar på vad som gick fel så att det kanske inte behöver hända nästa gång.Ge oss svar på frågor vi har kommit på.Är jättenervös för besöket,tänk om det bara finns massa frågor men inga svar,tänk om det inte finns nån förklaring,tänk om jag kunnat gjort något annorlunda.Alla tänk om som Mats säger att jag måste sluta tänka.Men dom finns där.
I morgon kanske vi vet något.I morgon kanske vi förstår eller så förstår vi och vet ännu mindre i morgon.
Blir imponerad om nån orkat läsa ända hit,kom på mig själv med att ha för många ord och jag kan inte få stopp.Men det känns bra att få ner tankarna i ord och inte bara ha dom snurrandes i huvet.
Återkommer i morgon om hur dagen gick.Om jag överlevde och gick ett steg fram eller om jag blev ett vrak och rev upp sårskorpan som börjats att bildas.

Snö,snö,snö och söndagsmys..

Snö,snö,snö:)Idag har det skottats och skottats och det är nästan så man undrar varför för det slutar ju aldrig..Det är tur man älskar snö och det finns inget mysigare än när det är vitt överallt,blir så glad av snön..SNÖ är underbart!Så här ser det ut hemma hos oss just nu,på våran gata i stan och jag ska varna och säga att det är ingen idé och komma "fina" entrén utan spade..Vi ids inte skotta där för vi vet inte om vi känner fint folk:)



Sen bara det ut i snöstormen för pizza och bio i stan med Sofia och Patrik.Jag brukar alltid säga att jag inte ser filmer som folk säger är jättebra för då får jag för höga förväntningar och sen sitter jag och funderar hela filmen på när det jättebra ska komma och dessutom hade jag sagt att den här filmen skulle jag inte se.Men alla sa att den var jättebra och så var ju även jag tvungen att se den,mot mina principer.Och filmen är....AVATAR!Den var faktiskt inte alls tokig men jag klurar över varför man måste göra filmer 2 timmar och 40 minuter lång.Snacka om att få pirr och tappad känsel i rumpan och spring i benen.Men annars var den helt klart sevärd,lite disney över det hela.

Rädsla och döden!

Är rädd för döden..Inte min egen men andras,är rädd för att nån av mina vänner eller att nån i min familj ska råka ut för nåt.
Så fort Mats far nånstans är jag rädd att han inte ska komma hem mer.Så fort jag hör att nån i min familj är ute efter vägen så blir jag rädd när telefonen ringer,tänk om det hänt nåt.Har insett hur skört livet är.Hur fort allt kan ändras.
När Mats for en sväng på julafton och inte svarade när jag försökt ringa flera gånger så hann jag få panik innan han ringde upp.Så när han ringde upp grät jag bara och han undrade väl vad som hänt.Han tyckte ju inte det var så farligt,han hade ju bara glömt telefonen i bilen och jag var övertygade om att nåt hade hänt,nåt hemskt.Här talar vi lätt labil sambo men jag vet inte vad jag skulle göra om något hände Mats och jag vet att han ibland inte har förståndet att fatta när saker inte är smart,vem f*n kör ut på träsket med skoter nu utan och säga nåt?Det gick ju bra men nästa gång då?
Jag vet att jag inte kan gå och vara rädd hela tiden,att jag måste ta en dag i taget för jag kan ändå inte påverka nåt.Men jag är rädd att jag igen måste uppleva sorg.Sorgen kommer alltid finnas där men jag kan inte vara rädd att leva,får inte bli nån hönsmamma.Måste lära mig att njuta av livet här och nu,vara glad över varje dag som går bra.
Har ju inte haft så många motgångar i livet och vet inte hur jag reagerar i svåra stunder och ibland blir jag arg för att jag reagerar som jag gör,har väl aldrig varit rädd tidigare.Har väl alltid haft lösningar på mina problem.Men nu sitter jag här och är rädd för att nåt ska hända,rädd för att möta sorg igen,rädd för att det kanske inte blir fler barn,rädd för livet och jag blir så arg.Blir så arg på mig själv.Jag är ingen fegis så jag måste skärpa mig nu och ut och leva livet i snön.
Hoppas att vänner och familj är rädda om sig där ute och tar hand om varandra och uppskattar livet!Livet är det som händer medan du gör upp andra planer!

2010 vad ska hända då?

Gjorde ett test på Facebook,hur mitt år 2010 ska bli.Det är fler som gjort det och alla verkar få samma resultat,ljust.Men hur kul skulle det vara om man fick svaret att det ska bli mörkt och kantas av svårigheter.Är det nån som skulle känna sig intresserad av ett nytt år då?Ett nytt år är ju jämt ett sätt att lämna det gamla bakom sig och en chans att börja om på nytt,nyårslöften som lovas och håller dom en vecka är det bra.Nyår är ju till för att ta nya tag och hoppas att det blir ett kanonår.Så här sitter jag nu och funderar,medan folk är ute och är fulla så klurar jag.
Nästa år,2010 fyller vi 25(jag och Mats)25 år gammal var min mamma när hon fick min första lillebror eller egentligen är det lillebror nummer två eftersom mamma hade ett missfall mellan jag och Anders.På ett sätt känns det bra att mamma varit med om samma sak för då vet jag att när hon säger saker och lyssnar så förstår hon mer än andra kanske gör.Det är konstigt att fast jag och mamma inte alltid kommit överens och fast man säger att man inte ska bli som sin mamma(vem har inte gjort det??)så jämför man sig ändå med sin mamma,jag gör då det.
Jag har i hemlighet alltid haft min mammas liv som mall,jag skulle gifta mig innan jag skaffade barn,sen skaffa barn när jag var typ 22 och sen fortsätta följa min mammas fotspår.Men jag träffade Mats som inte vill gifta sig,vi fick inte barn när vi trodde vi skulle få det och mitt liv blev inte alls som jag tänkt.
Jag har alltid haft 25 som en milstolpe i livet,när jag kom till den milstolpen skulle jag har kommit nånstans och jag skulle ha det liv som jag drömt om.Men nu står jag här och nästa år är jag halvvägs till 50 och vars är jag i livet??Har jag satt för höga krav på mig själv?Jagar jag livet som jag som jag vill ha och missar livet som jag redan har??
Men så börjar jag tänka efter och inser att jag ska vara glad för att jag har hittat en fantastisk sambo(eller var det han som hittade mig?)som stöttar mig,står ut med mitt humör och så skulle han bli en fantastisk pappa och så ska jag ju vara glad att jag har ett fast jobb(kanske inte drömjobbet eller nåt jag kommer bli rik på men underbara arbetskompisar har jag),vi har ett hus som vi äger(eller banken,beror på hur man ser det)vi har kommit fram till vars vi vill bo(en liten kompromiss är det väl)Måste kanske släppa kraven jag sätter upp och inse att jag har ett underbart liv redan och inte bara se det jag inte har.Måste kanske sätta mer värde på det jag redan har.Måste kanske vakna och leva i nuet.
Så jag ska försöka ta nya tag,väntar på det nya året med spänning och hoppas det blir ett bra år.

Känslornas eviga berg och dalbana!

I går var en bra dag,i dag är det en tung dag.Förstår inte hur sorg gör att livet kan gå upp och ner så mycket..Ena dagen känns det som att vi klarar det här,att livet känns bra för att sen vakna nästa morgon och knappt veta hur man ska ta sig upp ur sängen och orka ta sig genom dagen utan att bli knäpp.
Tycker det är jobbigt när det svänger för jag kan känna att det går bra att tänka på våra flickor utan att gråta och jag kan känna mig hoppfull för livet efter det här och sen nästa dag slåss av att det gör ont i själen igen och det känns som jag inte tagit ett enda steg närmare för att må bra igen och att det aldrig kommer att bli en ny bebis.
Ena dagen är livet normalt för att sen nästa dag vara i helt kaos och alla känslor bara mixas runt.
Är tillbaks till att jag inte har koll på mitt liv.Att varje dag är som ett lotteri,att varje kväll fundera och inte veta,är i morgon en bra eller dålig dag.
Tydligen ska det vara så och tydligen kan det komma att vara så en lång stund men kanske inte jämt.I alla fall enligt kuratorn.Visst att det kan bli längre mellan svängarna men tydligen kan livet göra djupdykningar och jag kanske om ett halv år,ett år kommer tro att det är över,jag är hel för att sen rasa ner i ledsamhet igen.Jag blir rädd när jag hör det,kommer jag aldrig våga tro att jag är hel och mår bra.Kommer jag alltid vara rädd för att i morgon när jag vaknar kommer jag känna av hålet i mitt hjärta,känna att det gör fortfarande ont och bara gråta.
Hoppas att jag en dag kan känna av hålet i mitt hjärta utan att bli ledsen,att känna att Alva och Tyra saknas i våra liv men ändå känna ro i själen..Sörja att dom inte finns med oss i allt vardagligt men inte vara ledsen utan kunna tänka på dom och tänka glada tankar.
Våra flickor kommer alltid saknas i våra liv men dom kommer också alltid vara med.I dag saknar jag våra älskade änglar,i dag skulle jag vilja ha min bebismage kvar,idag kan jag inte tänka på dom utan att bli ledsen och tycka att livet är fruktansvärt orättvist.
I dag hade jag inte tänkt skriva nåt,i dag hade jag tänkt ta julledigt och må bra men i dag blev inte som jag tänkt.Ska förbi graven i dag med.Tycker om att gå till graven för dom känns så nära då.Det känns som att även om jag inte kan hålla dom i min famn så finns dom där och det är en tröst.

Julfirande..

Julafton avklarad och jag måste faktiskt erkänna att den blev bättre än väntat.Tror det är första året jag känt julefrid,ingen stress och inga förväntningar utan bara ta det som det kommer och det är ju skönt.
Kände lugnet på förmiddagen,kokade gröt till lunch,åkte traktor med Mats när han skottade,lillebror kom förbi med tärnas julklappar och sen gjorde vi oss klara för att åka till båtvik.
På väg till Båtvik stannade vi till vid graven för att fira jul med våra flickor.Pulsade i en halvmeter snö för att hitta graven.Tände ljus och även tomten kom på besök för att hålla dom sällskap i helgen.

Sen for vi vidare för det riktiga julfirandet men jag var nöjd att fått fira med Alva och Tyra.
Julmaten åts,det dracks kaffe och fikades,julklapparna öppnades och det dracks kaffe igen och sen fick vi fara hem.Då hade vi ändå varit sociala i 5 timmar vilket jag tyckte var ganska bra med tanke på att jag absolut inte ville fira jul från början.
Är trots allt nöjd med julafton och mina paket.I dag är trots allt en bra dag.
Tack för julklapparna och hoppas ni får en fortsatt trevlig julhelg.

Stark??jag??

Har från flera håll fått höra att jag är stark som orkar skriva om det som hänt,att jag är stark som orkar berätta..Det är konstigt för jag känner mig inte stark,nu när jag tittar mig i spegeln så ser jag inte en stark person men jag kanske är det innerst inne..
Det är skönt att skriva,ord är nåt som alltid funnits där och som jag har haft lätt för att använda både för att prata och skriva.Har alltid tyckt det varit lättast att skriva för att få ur mig det jag vill ha sagt.Tycker om ord.Det är underbar terapi.
Det är skönt att skriva för jag tänker på annat en stund.Det låter kanske väldigt konstigt eftersom jag skriver om det jobbiga som hänt men när jag skriver är det inte det jag tänker på.Det är inte som när jag ligger i soffan och tänker,tänker på alla om och men och kanske och maler allt om och om igen.När jag skriver tänker jag på er,ni som läser.Tänker på vad jag ska berätta för er i dag och hur jag med ord bäst ska beskriva det.Det är inte berättelsen i sig jag tänker på för den har jag redan i huvudet utan det är hur jag ska formulera mig och vilka bilder jag ska använda och hur min blogg ska se ut som är det viktigaste.
Tycker det är skönt att berätta det så här,när ingen ser mig.
Frågade Mats om han trodde nån orkade läsa allt jag skriver och han svarade"Läsa allt är väl inga problem men hur orkar man skriva allt??"Men när jag väl har börjat så är det väldigt svårt att veta när jag ska sluta för orden bara kommer.Har så många ord som jag vill få ut och det är så härligt att skriva ner dom för jag som alltid pratar i vanliga fall orkar inte just nu inte prata,har ingen ork till att prata med alla och berätta för alla om och om igen så därför skriver jag för då får alla läsa samma sak och jag kommer tids nog fått ur mig alla ord.
Tack för att ni orkar lyssna och läsa!

Julafton..

Och så var julafton här,den kom fast jag önskade att 24 skulle ramlat bort ur almenackan i natt.
Julen kom i alla fall.Julen är ju verkligen glädjens högtid och jag är glad för alla som fick en vit jul och får vara med sina familjer.Saknar min familj.Har under 5 år i stan aldrig haft hemlängtan men nu har jag hemlängtan och längtar efter fjällen så det gör ont i själen.Vill hem.


Vill hem och köra skoter och vara på fjället och bara må bra.Fixa massa snö så kommer vi.

I år önskar jag att vi kunde genomföra julen som vi pratat om i flera år,vi i det här huset som har svårt med julen.Bara fly allt och gömma sig i en stuga i skogen,långt bort från alla.Dessutom hade vi varit insnöade i dag om vi hade suttit i skogen:)Fly alla måsten och borden och bara må bra,jag och pojken i huset.Men det går inte och borden och måsten finns kvar.I dag gäller det att koncentrera sig på att andas.Ta djupa andetag så kanske jag klarar dagen.

Vi har i alla fall varit duktiga och ansträngt oss och klätt granen.Lite skrattretande är att i år har vi snyggaste granen vi nånsin haft.I år när det kunde kvitta,i år när bara granen står där och inte kommer att ha några julklappar under sig.Men snygg är den där den står i sitt hörn,helt bortkastad.







Tycker om julblomgrupper och i år har vi fått flera av folk som vill visa att dom bryr sig.Vi vill bara passa på att tacka!

Vi önskar alla en GOD JUL och hoppas att alla får en riktig jul,en sån som man har när man är liten!!

Jul,jul strålande jul..

Tänder ljus och lyssnar på julmusik och försöker hitta julstämning men den har försvunnit.
Kan inte förstå att det är julafton i morgon.Orkar och vill inte fira jul i år.Skulle bara vilja lägga mig i sängen,dra täcket över huvudet och vakna upp i januari igen.Vakna när alla helgdagar är gjorda och då ta nya tag.

I år trodde vi att det var sista julen vi skulle fira utan barn.Fjärde julen sen vi bestämde oss för att skaffa barn.Sen nästa år,den femte julen skulle vi ha två söta tvillingar som var ungefär 8 månader gamla.Vi skulle aldrig mer behöva tänka att nästa jul då kanske vi har barn.Problemet var ju löst nu,ingen mer väntan och inga mer kanske utan vi hade våra barn på väg.Efter all väntan så var dom äntligen på väg.
Men livet rasade och blev inte som vi önskat oss eller drömt om och det enda jag kan tänka nu är att nästa jul då kanske vi slipper vara utan barn för då kanske vi har en älskling hos oss och inte bara två syskon i himlen.Jag tänker,drömmer och hoppas att snart kanske jag är gravid igen och hoppas det går fort så kanske vi har barn till nästa jul.Just jul är så viktigt.En jul utan barn är aldrig samma sak,julen är verkligen barnens högtid.Så jag tänker nästa jul,kanske nästa jul.Nästa jul kanske vi har en jul som i sagorna.

Jul i år blir ett fiasko.Tycker i vanliga fall att julen är jobbigt och har svårt att finna julstämning för jag tycker att det bara blir en massa måsten och man ska vara alla till lags.I år undrar jag dessutom hur jag ska kunna sitta och vara glad och tacksam för julklappar när det enda jag önskar mig i år är att få våra flickor tillbaks?Det enda jag önskar mig är nåt som ingen kan ge mig.Våran kurator frågade om jag tror att nån förväntar sig att vi ska bli glada och tacksamma i år.Hon kan ju ha en poäng men jag är uppfostrad till att man ska bli glad för det man får och det sitter så djupt i ryggmärgen att jag inte kan ta emot nåt och inte bli glad och tacka men i år känns det bara falskt och jag hatar sånt.Hatar att jag ska vara så j*vla väluppfostrad ibland,kunde inte mina föräldrar fuskat lite i uppfostran så att jag i år kunde strunta i allt och ha det som jag vill?Alltså ett år utan jul.

Hoppas att vi till nästa jul är en egen familj,familjen Kolbengtsson Boman.
Tänker ibland att hur svårt ska det vara?Miljoner med människor har ju lyckats innan oss.Varför ska vi behöva 3 år på oss för att lyckas och sen äntligen lyckas men inte kunna behålla dom.Hur svårt ska det vara att få ett barn till världen,ett livs levande barn att glädjas åt.Hur j*vla svårt ska det vara???

I dag är jag arg,i dag känner jag igen mig själv.Ilska kan jag hantera,vet vad ilskan göra med mig,sorg är en helt annan sak.Men ilskan tycker jag om,den kanske inte är lika läkande som sorg men i dag är jag arg.Men det är väl en fas i sorgearbetet har jag läst nånstans så jag får vara arg men jag ska försöka att inte låta det gå ut över Mats.Är arg för att jag är så trött hela tiden,arg för att jag inte orkar nåt,arg för att min liv iinte går som jag vill,är arg på det mesta i dag..

Men jag fortsätter lyssna på julmusik,tänder ljus och kanske stoppar in en pepparkaka så jag kanske är mitt snälla vanliga jag i morgon och vill fira jul men just nu känns det som det är många pepparkakor bort...

Liten rumpnisse..

Nåt roligt bland allt det ledsamma.Måste berätta att jag är stolt gudmor till detta lilla underverk,Olivia.Fick frågan om jag fortfarande ville vara gudmor eller om det kändes för jobbigt men självklart vill jag vara gudmor.Är otroligt stolt över att blivit utvald och även om jag inte kan vara där till hundra procent så ska jag försöka gör det bästa jag kan för att vara en sån bra gudmor som det bara går på avstånd.Hon ska få göra vad hon vill för gudmor och jag ska lära henne allt jag kan;)Så det kanske är bästa att hennes föräldrar håller tummarna att jag skaffar bebisar hon kan leka med så jag inte skämmer bort henne alltför mycket.
Älskar det lilla underverket!!

Underbara vänner!!

Det sägs att i nöden prövas vännen och vi har verkligen turen att ha helt underbara vänner,vänner som verkligen finns där för oss.
Det spelar ingen roll att ingen vet vad dom ska säga bara,det räcker med vetskapen att ni finns där för oss och skulle göra vad som helst för oss om vi en dag inte orkade mer.Vi skulle bara behöva ringa ett samtal och inte ens behöva säga hjälp innan någon var hos oss.
Vetskapen om att man har vänner som fångar upp en när livet är svårt är en fantastisk upplevelse och vi älskar att vi har vänner som är helt underbara.Var rädd om era vänner för en dag kan man behöva dom.

Jag tycker synd om våra vänner.Låter säkert helknasigt men jag tycker synd om er.Vem hade trott att man som vän skulle behöva veta vad man ska säga till en vän som förlorat sina barn?Vem hade kunnat tro att man skulle få ett samtal av en vän som inte kan sluta gråta för hon inte vet hur man ska planera sina barns begravning?Eller höra historian om och om igen?Vem av våra vänner hade kunnat tro att vi tillsammans skulle gå igenom nåt sånt här?
För det är en upplevelse som inte är lätt för jag och Mats men jag är helt övertygad om att våra vänner och familjer går igenom något som inte heller är det lättaste.Det kanske inte är samma sak men jag gissar att det inte är det lättaste att stå helt hjälplös på andra sidan när något sånt här händer.Att själv vara ledsen men ändå orka trösta.Att vara sidan som ska fungera som skyddsnät och bara finnas där och ändå veta att man inte kan göra något för att få det att göra mindre ont.
Blir rörd av alla snälla kommentarer om min blogg och rörd av inlägg i bloggar som vänner har.Alla har så mycket fint att säga och jag är glad att jag berör folk med vad jag skriver.För det jag skriver betyder mycket för mig och jag är glad att det framgår.

Är evigt tacksam för våra vänner och familjer och är ledsen att vi tillsammans måste uppleva det här.
Tack för att ni finns!!

Bebismage!

Fick rådet att jag skulle ta kort på min mage för det är roligt att ha sen.Men jag trodde jag hade 20 veckor till på mig att ta kort.Trodde inte att min mage skulle vara borta vid vecka 22.
Fredagmorgon innan vi åkte in så hade jag Mats att ta kort på min mage.Ett enda kort finns det som bevisar att jag varit med barn men jag är glad att jag tänkte på att ta det så vi har ett litet bevis på att det inte var en dröm,att Alva och Tyra har funnits och levt.Det syns knappt men dom finns där,fortfarande vid liv,fortfarande sparkandes.

Om sorg och att lära känna sig själv..

Har svårt med min sorg.Vet inte vad som händer,har absolut ingen kontroll.Har insett att jag har ett enormt kontrollbehov och just nu har jag totalt förlorat kontrollen.Känns som mitt liv kör sitt eget race och jag har inget att säga till om.Känns som att jag bara får åka med och se vars jag slutar och jag hoppas att jag slutar som en hel människa.
Är så rädd att sörja.Är så rädd att gråta,är rädd att om jag börjar gråta så kan jag aldrig sluta och jag är rädd att det ska göra så ont i själen och hjärtat att jag inte orkar.Att sörja kräver energi och jag vet inte om jag har den orken än.
Igår i blomsteraffären när jag skulle köpa blommor så insåg jag vad jag köpte blommor till.Det var som om jag tidigare stängt av,som att jag inte insåg förrän då att jag skulle på mina döttrars begravning.Luften gick ur mig och jag visste inte hur jag skulle betala och ta mig ut nog fort.Ta mig ut innan jag satte mig i ett hörn och grät.
Det är sånt jag är rädd för,att inte ha kontrollen över när jag helt plötsligt kan bryta ihop.Att inte ha kontrollen över mina känslor och tårar.
Så det kanske är en nyttig erfarenhet för mig,en jobbig men nyttig erfarenhet.
Jag lär känna mig själv mer,lär mig att jag kan inte hantera och styra allt.Att jag kanske måste släppa lite på kontrollen och följa med livet.Att inte leva livet som jag tror att man ska göra det utan leva livet som det kommer.Kanske lär mig att strunta i vad andra ska tycka.Det finns inga regler och lagar om när man ska ha sörjt klar eller hur ont det ska göra och hur många tårar som är rätt att gråta.Jag måste släppa kontrollen och låta min själ läka i den takt den behöver och just nu strunta i världen.
Jag har en mycket klok kurator och tillsammans med henne så ska nog det här gå bra men det måste få ta tid och många tårar.Tårar som jag ännu inte är beredd att låta komma.

Begravning av änglabarn!

I dag är det svårt att hitta orden,jag som nästan aldrig brukar ha problem med att få sagt det jag vill ha sagt.I dag finns det inte nog med ord.Hur ska jag med ord kunna beskriva hur det känns att begrava våra älskade flickor?I dag är en dag när bara tårarna beskriver hur det känns,för tårarna slutar aldrig falla i dag.
Men jag ger det ett försök för jag känner att jag behöver få ur mig det och dela med mig till er som inte fick vara med.
I dag är det 10 dagar sen det ofattbara hände.10 dagar sen älsklingarna blev änglabarn och i dag är dagen vi hoppas dom fått frid.
Blev så glad av att se att det snöade när jag vaknade.Snö som både jag och Mats älskar,kunde det bli mer perfekt?
Vi köpte blommor till kistan och en krans för graven.For för att hämta kistan och träffa prästen.Världens gulligaste präst tror jag vi lyckades hitta.Vare sig jag eller Mats är väl speciellt kristna så det var skönt att hitta en präst som var lite mer som oss andra och inte så mycket bibel och Gud.Jag höll i kistan när vi tillsammans med prästen följdes åt till graven.
La blommorna på kistan och tände två gravljus och så tog vi kort på kistan.Kändes lite konstigt att ta kort på en kista men det kändes så viktigt och så har vi något att visa för dom som inte var där.
Prästen tände två ljus och läste en bön,jag kommer inte ihåg ett ord.Var som om jag inte kunde få in dom.
Sen så hissade Mats och prästen ner kistan.Jag klarade inte av det.
Vi bad tillsammans Gud som haver och prästen lyste frid över graven.
Sen stod jag och Mats bara tysta en stund och kramades.Tänk vad mycket en kram kan göra.
Känns bra att har begravt dom,det är ingen bra upplevelse i sig men vi gjorde det bästa av situationen.Det är skönt i själen att det är gjort och att det blev en fin liten stund
Är glad att det bara var jag och Mats där.
En dag ska vi visa släkten vars deras första barnbarn och barnbarnsbarn ligger.Barnbarn och barnbarnsbarn som blev änglabarn som ingen tänkt.En dag ska vi visa ett syskon att hon/han har två systrar.
Men jag lever med tanken att dom har det bra hos sin farfar nu och att det kanske var därför dom for tidigare för han behövde deras sällskap.

I dag är en dag i sorg och jag vet inte hur jag ska sluta gråta men det sägs att tårar gör att det läker lite grann och att det kanske känns lättare sen.Så i dag tänder jag ett ljus och låter tårarna komma för jag kan ändå inte stoppa dom.
Tårar för våra älskade änglabarn ALVA och TYRA!!

Tänd ett ljus..

Tänd ett ljus och låt det brinna
Låt aldrig hoppet försvinna
det är mörkt nu
men det blir ljusare igen

Tänd ett ljus för allt du tror på
För den här planeten vi bor på

Tänd ett ljus för jordens barn

Nyfiken??Jag??

Inser att jag egentligen är alldeles för nyfiken för att ha anonyma läsare.Spricker ju nästan av nyfikenhet,lite jobbigt är det att inte ha kontroll över vem som läser,och nej jag har inte alls kontrollbehov:) Borde ha så att det bara är inloggade som får läsa men hur många skulle idas läsa då?
Får väl fortsätta skriva och hoppas att nån kanske ger sig till känna nångång..

Det fantastiska med bloggar..

Jag tror jag blir beroende av bloggar..Jag som alltid varit så anti mot bloggar för jag tycker alla verkar blogg,nu vet jag inte hur jag skulle överleva dagarna utan både min och andras bloggar.Det är en sån trygghet att läsa om att det finns andra som varit med om samma sak,läsa om att det är samma tankar man tänker och veta att man inte är ensam om det och det man känner är normalt i ett sånt här läge.
Det känns på ett sätt konstigt att man blir trygg av att läsa att andra har det svårt.Bäst vore väl om man var ensam om denna erfarenhet,att ingen annan hade behövt gå igenom det. Men nu är det inte så,det är ingen bra värld det här..Ibland tänker jag att det kanske är bäst att man inte sätter barn till denna värld för den är inte så snäll.
Men nu är livet somdet är och det är en tröst att läsa om andra.Läsa ord som på ett sätt tröstar när folk i ens omgivning inte vet vad dom ska säga.För bloggar är underbara och ibland hittar jag saker som precis beskriver vad jag känner,hade lika gärna kunnat skriva orden själv.Så min blogg är inte nån unik historia,den händer alltför ofta och gör ont för alla men jag måste skriva av mig för att inte bli helt knäpp.Men den här historian är ändå unik för det är min och Mats historia.

Jag har till och med hittat något att glädjas över i dag.Nåt som inte gör sorgen mindre men kanske gör det lättare att gå vidare.Inser att vi har haft tur ändå.Att vi har haft turen att inte först behöva gå igenom IVF och sen förlora älsklingarna.Är evigt tacksam att det för oss räckte med hjälpen av hormontabletter.Försöker se det som att det hade kunnat vara värre. Den här gången hoppas jag att det fungerar utan hjälp och undersökningar men annars finns ju tryggheten i att det finns hormontabletter och då vet vi att det fungerar. Nästa gång ska det fungerar. Nästa gång är det vår tur.Sen får Gud säga som han vill.

Drömmar,missfall och hopp om liv..

Läste om missfall på internet för det är ju så det kallas,missfall.Hatar det ordet,hur kan det var ett missfall när det är perfekta barn man får föda fram?Hur kan det kallas missfall när men efteråt ska vara föräldraledig?Vars är logiken?Bara för att det inträffade vid vecka 22 och inte vecka 24.
Ca 15% av alla graviditeter slutar med missfall.Statistiken säger att 98% av alla missfall händer innan vecka 13. Var jag tvungen att vara en av dom 2% som får senare??Jag som aldrig velat vara som alla andra utan alltid strävat efter att vara egen och speciell önskar nu att jag inte hörde till dom unika 2%. Önskar jag inte fått en infektion som är väldigt ovanlig.Önskar jag fick vara som dom 85% normala och få våra älskade och önskade barn.
Var föräldraledig känns väldigt konstigt.Hur kan man vara föräldraledig när man inte har nåt barn att ta hand om?Visst,vi kommer alltid att vara föräldrar och nästa barn vi får kommer att vara vårat tredje och ha två storasystar i himlen.För vi tror att det blir syskon,vi hoppas att det blir syskon,det måste bli syskon!På nåt sätt ska vi ta oss igenom det här och bli en riktigt svenssonfamilj..
Tror på drömmar,måste bara våga skaffa nya nu. Dom tar sig sakta men säkert men hur mycket vågar man drömma??Är det nyttigt att drömma och sen få dom krossade??Kanske bättre att ta livet som det kommer,kanske bara dumt att bygga upp drömmar och fantasier?Men jag tror att det är nyttigt att drömma och att nångång måste våran dröm slå in.Det måste bli så..
Drömmen villa,volvo,vovve har vi ju redan lyckats med..Nu ska vi bara få drömmen om lyckliga familjen..
För det måste vara våran tur att träffa storken snart..
Det sägs ju att hoppet är det sista som överger en människa och hoppet har vi fortfarande kvar så helt kört är det inte än..Nu tar vi nya tag och tar oss igenom dagen och ser vad som händer sen...

Världens bästa älskling!!

Insåg ikväll att jag har en fantastisk sambo och måste bara skriva några rader om det.
Han är verkligen världens bästa stöd..Han som aldrig förr ha velat gå en promenad går nu utan och klaga ut och går med mig när jag känner att jag måste få luft för att orka,han håller om mig och kramar mig när jag gråter och det känns som hjärtat ska gå sönder,fast han inte vet vad han ska säga så lyssnar han när jag måste lätta mitt hjärta,han som aldrig pratar känslor går med mig till kuratorn och håller handen för han vet att jag mår bra av det..Tror verkligen han skulle göra vad som helst för min skull.
Har nog aldrig innan förstått hur speciell han är,Han är verkligen värd sin vikt i guld.
Älskar min Mats!

var allt bara en dröm??

Städar och fixar på i dag. Funderar på hur fort allting går tillbaks till vardagen igen. Livet rullar på som om ingenting har hänt och det är nästan så att allting känns normalt igen.
Sen räcker det med att någon frågar hur det är eller hur det går för oss för att allt ska rasa igen. Jag inser att livet känns som förut men att jag fortfarande är jätteledsen men det är som att kroppen slagit in en försvarsmekanism för att jag inte ska gråta hela tiden.
Livet känns så normalt, som om jag aldrig har varit gravid. Som om allt bara var en dröm. Att jag aldrig haft bebismage, känt sparkar i magen eller sett dom simma runt på ett ultraljud. Det är svårt att förstå att jag varit gravid och det är ännu svårare att förstå att jag inte längre är det.
Saknar att vara gravid, tyckte om det. Tyckte om att ha en mage som inte bara såg tjock ut, tyckte om att känna dom röra sig, tyckte om att sitta i väntrummet hos barnmorskan och det är till och med så att jag saknar mitt illamående som jag dragits med sen dag 1 till typ v 20 och som jag precis glatt mig över att vara av med. Nu skulle jag hellre välja att vara illamående än att inte vara gravid. Jag skulle gärna vara tvungen upp på toa 2 gånger per natt bara för att dom sparkar runt där inne.

Det är konstigt hur fort man vänjer sig vid något, hur fort jag blev van att vara gravid och säkert kommer det gå lika fort att vänja sig vid att inte vara det och det känns jobbigt för jag har ju trots allt varit gravid och jag vill inte släppa den känslan. Det är som när man inte vill vakna upp ur en jättemysig dröm..

Jag vill ha min dröm kvar...

Börja om från början...

Det är svårt att veta vars man ska börja skriva..Det finns så mycket jag skulle vilja få ur mig men när jag väl ska skriva så vet jag inte vars jag ska börja berätta..
Alla vänner och släktingar säger att dom inte vet vad dom ska säga men det är lätt att förstå för jag vet inte heller vad jag ska säga när folk frågar hur det är..Folk som frågar hur det är, är dom beredda på att jag kan börja gråta när som helst??Frågar folk av artighet eller vill folk verkligen veta??Jag kan ännu inte prata om det när folk vi möter frågar oss hur det är, jag vänder mig bort och låter Mats få svara för om jag skulle försöka så skulle jag bara gråta..
Allt är ännu för nytt och svårt att förstå..
Idag är det precis en vecka sen världen rasade,den värld vi väntat på så länge..Efter 3 års väntan så var det äntligen våran tur och vi hade börjat drömma och fantisera om hur livet skulle vara till sommarn och hur det skulle vara att ha tvillingar som hittar på hyss..Tvillingar som kändes som att dom kompenserade för att vi väntat så länge..Hur sörjer man sina drömmar??För det är det som är tyngst,sorgen av ett liv som inte blev som det var tänkt..

Tänkte att jag kan ge några tips så att det blir lättare för omgivningen att veta vad dom ska göra och kanske lättare för oss också.

• Var inte rädd för att inte ha något att säga, finns bara där beredd att lyssna. Oftast behövs bara någon som orka lyssna.
• Våga fråga frågor!
• Och det är okej att andra är ledsna för alla har ju längtat efter våra skruttar.
• Respektera om vi inte orkar ta kontakt med världen utanför.Låt det ta den tid vi behöver,vi lovar att vi kommer att komma tillbaks men det måste få ta den tid vi behöver.
  
• Säga ALDRIG,ALDRIG att ni är ju unga och har ju fler chanser på er.(Det hjälper inte!!)
• och säg inte heller att det säkert finns nån mening med det som hänt för det är väldigt svårt att förstå vad det skulle vara för mening..Dom mådde bra och hade inte infektionen förstört så hade vi fått två perfekta flickor i april för det var inget fel på dom..
  

Änglar,finns dom?

Jag har väl aldrig trott på att det finns en Gud och just nu är jag ännu mer skeptiskt men jag måste tro att han finns(hur konstigt han än beter sig),måste tro på att det finns en himmel till våra flickor..Hur ska jag annars kunna begrava dom om jag inte tror att det finns något efter det här??
Jag måste tro att våra flickor har blivit små änglar istället för att vara med oss..
Vi har varit och lagt flickorna i kista idag och prästen har välsignat dom..Trodde att det skulle vara jättejobbigt men på något sätt lättade det lite i mitt hjärta av att se dom igen och få bädda ner dom tillsammans..Känns bra att veta att dom har varandra..Men det är klart att det är tungt och jag gissar att sista tåren är inte fälld än..
Det är svårt att förstå att man blivit förälder men inte har något barn att ta hand om...

Första steget mot världen utanför..

Tankarna om en blogg har funnits länge men att våga skriva så att andra kan läsa har varit problemet..men nu känner jag att det är dags att våga ta steget..
Dels för att Mats ska slippa bli knäpp när jag gråter,maler och ältar hela tiden men också för att andra kanske kan läsa och förstå utan att jag behöver berätta det om och om igen..
Känner att jag har en massa saker som måste ut så det kanske börjar tungt men om jag skriver en stund så kanske det lättar och om ett tag kanske det blir en roligare blogg men vi börjar här idag och ser vars det slutar och den som vill följa med får det...