Tårar

Just nu finns det så mycket tårar och känslor i denna kropp, gråter för typ allt
Lämnat en hysterisk gråtande dotter på förskolan som fick slitas från min famn, känns som någon stampat på mitt mammahjärta och jag får bita ihop och svälja tusen gånger för att inte själv börja gråta och rusa därifrån med henne
Det slutar istället med att jag gråter hela vägen hem och önskar att jag kunde ha henne hemma hos mig
Vi har varit hyfsat förskonade från dessa lämningar men någon gång ibland kommer dom och just nu har vi nog båda två stor separationsångest
Jag vet att så fort jag far så slutar hon gråta och det är en bild av en glad, lekande Vera jag försöker hålla i huvudet

Men ändå, nu sitter jag här och försöker få klart religionsuppgiften som ska in, som jag hatar, varför ska religion vara ett ämne som man måste ha och allt bara står still, jag är här och där i tankarna, trött av att ha gråtit, det enda jag tänker på är Vera och så gråter jag lite till över prestationsångesten i skolarbetet, av stress för hur f*n jag ska ro i land det här, snart bara fyra veckor kvar till sommarlov, på ett sätt skönt men på ett sätt som en liten tid med tanke på det arbete som är kvar att göra

Funderar på hur mycket jag orkar till hösten, beror så mycket på vad vi väntar på för filur och hur vårt liv kommer se ut

Här och nu

Jag har nog aldrig trott att vi en dag skulle bli tvåbarnsföräldrar
Det går inte att visualisera fram den bilden, vi med två små barn här hos oss
En har jag kunnat föreställa mig, en har alltid funnits där, som en dröm, som ett måste, som nåt som skulle skaffas oavsett vad, då skulle vi bli hela, en familj
Och med allt som varit så har nog fantasin om ett syskon alltid funnits där men som en ouppnålig dröm, som något som gärna får hända men som inte riktigt går att tro på och så bara blev det så, så enkelt denna gång, ett syskon
Vår final, vi som tvåbarnsföräldrar
Det som jag aldrig kunnat föreställa mig som en del av vår verklighet är snart på väg att bli sann och jag kan fortfarande inte se oss som fyra stycken inom en sån snar framtid som i sommar

Och kanske är det lite så att jag inte riktigt vågar släppa fram det för då blir det så mycket tydligare vad som kan gå förlorat

Här och nu så kan jag somna med en liten flicka i vår säng, i min famn med ett litet syskon buffande på insidan
Hon är här, hon är på riktigt, hon kan jag ta på, stryka i håret, pussa på kinden, tusen gånger säg att jag älskar och i timmar bara titta på
Liten i magen är också här, också älskad och efterlängtad, men så svår att tro på
Här och nu, dag för dag, med det vi har just nu

tankar om vad som kommer

I ett tidigare inlägg så skrev jag att jag inte tänkt på förlossningen, att jag inte är där än utan att jag tar det som det kommer och egentligen är det en överlevnadsteknik för jag är rädd denna gång, så mycket mer ångest in för det än med Vera

Med Vera så var jag orolig genom hela graviditeten men förlossningen ansåg jag inte kunde bli värre än den första, enda önskan jag hade med Vera var att hon skulle överleva, dela sina dagar med oss

Den här gången har graviditeten bara rullat på och oron har kikat fram korta stunder, kanske beror lugnet på att jag inte riktigt fattar men det har varit en helt annan graviditet

Och om jag tar det dag för dag så vet jag att bebisen har det bra, den lever, sparkar och vi skapar en relation, det lilla hjärtat som slår inuti mig

Tänker jag på förlossningen så tänker jag på allt som kan gå fel på de 20% som är kvar,  hur lite jag egentligen vet om hur bebisen har det på insidan, på allt som kan ske på en förlossning, hur bubblan där kan gå sönder

Här är jag lycklig, i nuet, där, i framtiden har jag ingen aning vad som händer, vad som väntar

Jag har hela tiden tänkt på Veras förlossning som en bra förlossning, jag har haft en bra känsla med mig men jag inse att det var för att min enda önskan uppfylldes, hon överlevde

Egentligen så var hjärtljuden dåliga genom hela förlossningen, vi hade hela tiden läkare i rummet tillsammans med barnmorskorna, totalt var de fem stycken och alla var hela tiden beredd på kejsarsnitt och hade inte krystvärkarna kommit när de kom så hade akutsnitt varit verkligheten och ut kom hon med navelsträngen runt halsen

Då, mitt i en förlossningsdimma så uppfattade jag nog aldrig riktigt allvaret men nu så känner jag att det påverkar nästa förlossning

Inte så mycket så att jag känner att jag behöver gå i Aurorasamtal igen men så pass mycket så att jag tar det som det kommer, att det löser sig, att det på något sätt kommer bli bra, för allt ligger bortom min kontroll och jag kan inte styra, utan jag tror att det enda hälsosamma är att hålla oron och rädslan borta för den kommer inte hjälpa mig på förlossningen och därför kan jag inte heller låta den ta plats nu för då kommer den vara så stor så jag inte kan hantera den

Men jag ska lufta mina tankar med barnmorskan i morgon, nu när jag äntligen vågat ta fram dom, erkänna varför jag inte kan tänka på förlossningen

Graviditetsledigt

Graviditetsledigt! Och jag fattar fortfarande inte att vi i sommar ska vara fyra i vår familj, att det nu gått 80% av tiden, att veckorna bara rullar fram mot något som vi så längtat efter men som jag inte kan förstå, det är som att allt är lite för bra för att vara sant, att bara bli gravida, med en lätt graviditet, istället för hormoner, gräsligt illamående och tungt psykiskt, jag undrar när bubblan ska gå sönder denna gång eller är det så att det bara kan vara så här- Enkelt!?

Jag har en riktig gravidkrämpa och det är sendrag, gräsliga muskelkramper som mest bryter ut i vaden eller under foten och helst under natten, jag vaknat i panik och sen på morgonen har jag träningsvärk efter dessa..jag äter magnesium och dricker mycket vatten men för mycket vatten innebär ju även som gravid att man stör nattsömnen med tiotusen toabesök så det är en hårfin balans

Jag har nu börjat lämna Vera på förskolan måndagar, tisdagar och torsdagar och sen åker jag hem, en mycket konstigt känsla och än har vi bara hunnit med två dagar så jag har inte riktigt vant mig, ska försöka vara duktig att göra bort plugg när hon är där så jag sen kan slappna av och bara vara med henne

Hon har bara 8 veckor kvar till sommarlov, innan dess ska jag ha gjort klart skolan och på hennes sista vecka har vi även Bf, hennes sommarlov känns så nära men min förlossning så långt bort, skev tidsuppfattning

I morgon ska vi till barnmorskan, jag och Vera, ett av fyra besök som är inbokat resten av graviditeten, var av ett är inbokat efter Bf, även det säger ju att det är nära, och jag fattar fortfarande ingenting

Ska bli så roligt att låta Vera höra bebisen igen, hon var med första gången vi fick lyssna men jag tror att hon på de tre månader som gått sen dess har fattat lite mer att det är någon i min mage så kanske, kanske förstår hon mer nu

Oavsett så är det mysigt att dela det med henne

Graviditet nr 4

Den nya förskoleschemat som ska gälla när jag går på graviditetsledigt är nu inlämnat, helst av allt hade jag velat ha henne hemma men eftersom jag kommer att fortsätta gå skola på måndag och tisdag så måste hon fortsätta gå, vilket kanske är tur eftersom jag inte annars hade tillåtit mig själv att ha henne där även om jag är trött, är sån så att jag gärna vill vara med henne så mycket som möjligt och så behåller vi ju faktiskt hennes plats till framtiden
Det blev 18 timmar i veckan, torsdagar en kort bonusdag för att det inte ska bli så många dagar emellan, det kommer kännas konstigt att lämna henne på förskolan och sen har ledig tid

I dag sprang jag omkring i BH, mössa och mammaleggings(ett av få mammaplagg jag köpt så midjan var ju högt över magen) och letade efter en tröja, familjen var på väg ut och med ett skratt utbrister den blivande pappan att jag ser ut som Obelix
Skrattade så jag grät, mitt fantastiska stöd i livet, känns ju bra att fortsätta växa i 10 veckor till om jag redan är Obelix

Svårt att förstå att jag bara har tre arbetsdagar kvar innan jag förhoppningsvis får gå på ett års ledighet, och jag vet att det finns de som hävdar att man inte är ledig när man är hemma med barn men jag kan inte heller hävda att det är ett jobb, jag är hemma och tar hand om det käraste vi har, det bästa jag vet och för mig är det ledig tid
Men än går jag i ovisshet inför livet som tvåbarnsmor
Det ska bli spännande och se hur detta liv blir

Barnmorskan frågade mig i måndags hur många gånger jag varit gravid och det känns galet att svara att detta är fjärde gången, fjärde gången på 5 år, egentligen inte så illa om man tänker på åren av ofrivillig barnlöshet, sorgligt att tänka när det i vårt hus än så länge bara bor ett barn efter tre plus, även om hon inte alls är nåt "bara", hon är den bästa
Fjärde graviditeten, fjärde barnet och än så länge känner jag mig cool och lugn..än så länge

Ofrivillig barnlöshet

För att klara kursen samhällskunskap så krävs det en muntlig redovisning, redan första lektionen berättade läraren detta men jag har som skjutit det framför mig, jag gillar nämligen inte alls att stå framför en grupp med människor och prata
Men nu börjar det närma sig och det är dags att välja ämne, det är hyfsat valfritt och ska bara på något sätt röra samhället och jag hade bestämt mig för ett ämne som varit en stor del av mitt liv de senaste åren och som jag faktiskt läst en hel del om, ofrivillig barnlöshet och framför allt jämföra vården mellan olika landsting men nu känner jag att jag kanske fegar ut, om jag har svårt att prata inför grupp så blir det kanske inte lättare av att prata om gynundersökningar, ägglossning, äggplockning, spermier, befruktning och så vidare
Men samtidigt så vet jag inte vad jag annars ska hitta som intresserar mig så pass så att jag kan prata i 10 minuter