Min lilla bubbla!!

Jag mår bra så länge som jag inte tänker..
Eller jag tror jag mår bra..
Jag lever i en bubbla..
I min bubbla är allt bra,där mår jag bra och där är livet som jag vill..
Ibland går det hål i min bubbla och tankarna kommer in och tar plats..

Gick i dag ut och gick en promenad,kuratorn föreslår det och jag vet att det gör gott..
Men av någon anledning så tar det emot att gå ut..
I dag kom jag på varför..
Det går hål i bubblan,tankarna tar sig in och gå en promenad är längre inget nöje,gå en promenad ger istället lite ångest..

Vill vara i fred i min bubbla,vill inte tänka på kompisar som blir gravida på ett ögonblick,kompisar som väntar barn,kompisar som går hela 9 månader,kompisar som får levande barn,kompisar som i vinter ska få bebisar..Jag orkar inte tänka på det..Jag vill tänka att det inte gör något att alla andra får det vi vill ha,jag vill leva i den tron att jag mår bra och det spelar ingen roll,jag vill inte vara missunnsam..
Och ändå så går det hål i bubblan och tankarna kommer in..
Tankarna som får mig att inse,jag mår inte bra,jag försöker bara intala mig det..
Jag vill leva i en fantasivärld..

Min dagbok 2006..

Har städat i dag och sorterat mina älskade böcker,nu står dom så fint i min bokhylla..
Men många fick fortsätta ligga i kartonger,blir nog en tur till myrorna..

Hittade en bok som jag skrivit i 2006..Spännande att läsa,inser att man glömmer mycket..

24 augusti 2006 fattade jag ett beslut och berättade för Mats att jag tänkte sluta äta p-piller..Jag grät och var rädd att han skulle göra slut men sa att det var mitt beslut eftersom min barnlängtan redan då var stor..Svaret jag fick var rätt,det var okej och han älskade mig i alla fall..Lycka..

5 september 2006 skrev jag: "Jag kanske är mamma när jag fyller 22,Tror inte det fungerar direkt,har inte för stora förhoppningar men det känns väldigt,väldigt bra"
så här i efterhand känns det väldigt naivt och jag kan sakna hon som var så naiv,som trodde att saker löser sig,att drömmar blir sanna och livet som man vill..

7 september 2006 "Ett historiskt ögonblick,sista p-pillret,kan inte riktigt förstå.Älskar Mats av hela mitt hjärta och tror verkligen vi har en framtid tillsammans"
Jag hade så mycket hopp och framtidstro på den tiden,var tog hon vägen..

Sen så hoppar det ett år..
26 september 2007.."Jag och Mats har köpt hus!!Tror det eller ej men så är det så nu är vi skuldsatta tills vi fyller 80 men det känns jätteskönt och bra..160 kvm rymmer stor familj,men ännu inga tecken på det..Mormor tjatar om barnbarnsbarn"

Två pensionärer..

Har i dag varit lite irriterad på min jaktberoende sambo men jag får väl vara glad för att han en säsongshobby..

Har bakat i dag,har blivit min terapi,för att hålla mig sysselsatt och inte grubbla för mycket..
Men jag kan grubbla samtidigt men det går lättare att hantera om jag samtidigt gör nåt..
I dag bakade jag bullar och kunde inte låta bli och fundera om jag nån gång kommer ha ett barn som hjälper till,så där som jag själv gjorde när jag var liten..

Hade en underbar barndom och så mycket jag skulle vilja föra vidare,att göra tillsammans med mina barn..Pyssla,baka,göra små böcker,läsa sagor..
Det gör mycket ont i själen att tänka att det kanske inte blir..

Mats frågade i dag om vi skulle döpa vårt nästa barn till...Kjell-Roger..
Jag kom fram till att Mats aldrig kommer få bestämma namn!!

Vi pratar faktiskt namn ganska ofta och vi har många namn på vår lista,vilket måste betyda att det faktiskt finns ett visst hopp i oss..
Kan man paxa namn?Är lite orolig att namn som vi älskar och vill ha kommer att vara upptagna den dagen biologin faktiskt är på vår sida..

Sa i kväll till Mats att jag just nu är ganska nöjd med vårt liv..
Då svarade han "Som två pensionärer"
Undrar om det är min stickning,mordkommissionen eller att vi sitter hemma en lördagkväll som gör att vi kvalar in i pensionärskategorin??
Men jag känner mig hyfsat tillfreds ändå..

Och sist så tänkte jag bjuda på ett nytt recept som jag bakade i dag,helt suverän tyckte jag och till och med Mats som inte är så förtjust i kakor..

Cheesecake brownies
Receptet finns HÄR

Panik!!

Jag är ibland lite förvirrad och ibland mycket förvirrad..
Mats säger att om vi hittar det smarta stället som jag lägger alla saker på som kommer vi hitta en guldgruva..
Förstår inte riktigt hur smarta ställen kan vara smarta när man lägger undan saken och mycket korkade när man ska hitta saken..

Men i alla fall så igår bröt stor panik ut i mitt inre..Jag hade borta mitt halsband..
Jag tog av mig det i onsdags,stoppade det i mina arbetskläder och i slutet av arbetsdagen hade jag helt glömt bort det och slängde kläderna i tvätten..
Igår så insåg jag mitt misstag..
Panik!!
Kollade tvättkorgen,hittade min gula tröja,andas ut lite för att sen åter gripas av panik,för halsbandet var inte där..
Jaha då återstod bara att hitta byxorna,som en nål i en höstack eftersom alla har vita byxor..
Men jag hittade det och kunde andas ut och svär lite för mig själv hur förvirrad glömsk man ibland kan vara..

Och ni kanske vill ha en förklaring till varför halsbandets försvinnande skapade så stor panik..
Det är ett mycket speciellt halsband..
Det är en kedja med ett litet hjärta på som jag fick av världens underbaraste tjejer när Alva och Tyra gick bort,det halsbandet kommer för alltid att betyda Alva och Tyra för mig..
Får alltså inte tappas bort..



(Hjärtat och kedjan är från underbara jobbtjejerna och ringen är från en vän,det står angel på den)

Nu är vi barnfria i en vecka,lillebror har åkt hem till pappa i fjällen för att ha höstlov(inte lite orättvist,alla borde få ha lov)
Så nu ska jag fixa romantiskt middag för två,här ska fredagsmysas..

(och förresten...jag mår bra just nu)

Sörjer..

Jag är då och då in på IVF-bloggar och kollar eftersom att mycket av det som skrivs tänker jag fast vi ännu inte tagit steget till IVF och igår så var det ett nytt inlägg som jag direkt kände att jag måste dela med mig av..

"Du frågar hur jag mår
Jag svarar som vanligt

Hur kan hon må som vanligt tänker du
Jo jag mår som vanlig eftersom jag sörjer varje dag
Jag sörjer att vi inte har barn när solen skiner och himlen är blå och alla är glada och har trevligt
Jag sörjer att vi inte har barn när regnet öser ner och vinden viner och vi bråkar om vems tur det är att städa
Jag sörjer lite hela tiden, varje dag, klart att vissa dagar är det mer påtagligt än andra, men det är inte särskilt ofta jag bryter ihop totalt numera, det har blivit en del av mitt dagliga liv att halsen snörps åt och jag får kämpa med att hålla borta tårarna för att jag önskar så att det var vi som hade barn."

Det är skrivet av Mamma-wannabe och sätter fingret på hur det är att vara barnlös..
Att fast det kanske utifrån ser ut som att jag mår bra så sörjer jag hela tiden saknaden av barn,barn som jag burit eller barn som bara finns i mina drömmar..
Saknaden är en del av mitt liv,precis som andas,äta,jobba och sova..

En lång dag och ett gravbesök..

Äntligen är helgen här,helg ljuva helg..

Efter en lite lång och speciell dag så sitter jag äntligen placerad i soffan och är mycket nöjd med att vara ledig i morgon..

Vi hade service på packmaskinen på jobbet vilket resulterade i att vi var stillastående i tre timmar..
Vad att göra?
Jag och Emma gjorde sällskap och handlade mat och åkte hem till mig..
Jag hittade så fina blommor på affären så vi gjorde även en liten tur till graven..
Tycker det är så roligt att visa graven(om nu roligt är rätt ord)
Tack Emma för att du ville följa med!
Sen så for vi tillbaks och gjorde klar vår arbetsdag plus lite till..
Så nu har vi verkligen gjort oss förtjänt av en mysig helg..

Mats mamma har gjort så fint vid graven,hon har hittat världens sötaste änglar..
jag har letat efter fina änglar men nu kan jag sluta,dom som sitter där är perfekta..



(korgen till vänster är från vännen Jenny och korgen till höger är från Mats mamma)

Stress..

Dagens kom i håg:Stress får mig att krascha..

Haft miljöinspektion i dag på jobbet och det blev lite ont om tid i slutet,vilket resulterade i stress och lite irritation..
Kom hem fortfarande stressad och ännu mer irriterad,muttrar en stund sen grät jag..
Och jag vet om det,försökte förhindra det men klarade det inte riktigt..

Jag blir så arg att jag inte fungerar som tidigare,som innan döden..
Döden har förändrat mig,döden har gjort mig förvirrad,gett mig koncentrationssvårigheter och gjort mig skör..
Och jag blir arg när jag glömmer,när jag tappar tråden i ett samtal(glömmer bara bort vad vi pratar om),när jag inte kommer i håg vad jag gör och var jag är på väg och när jag inte klarar stress,hjärnan blir bara mos och jag får ingenting gjort..
Jag hatar att döden förändrade mig..
Till det sämre..

Det finns en mamma som jag skrivit om tidigare men hon förtjänar att än en gång nämnas för att hon är så klok..

I dag skrev hon
Lev i nuet, njut av de bra dagar och gräv inte ner dig i de sämre...
Gör sånt som gör dig glad, skippa alla måsten (som inte är absolut nödvändiga) försöka att omge dig med vänner, familj, och aktiviteter som får dig att må bra. Ett råd som min kurator gav mig. Hon sade också "ingen kommer tacka dig för att du är stark för någon annans skull". Kan vara värt att tänka på.
Kramar

Tack Katarina för dina kloka tankar och tröstande ord..

Tack även till er andra som kommenterar och tack även alla ni som läser..

Stresshanteringskurs nr 6

"som en båt som driver i väg"
Det är jag,det är mina tankar..
I dag har jag inte fungerat..
Tankarna bara driver i väg,jag tappar tankar,kan inte fokusera..
Är inte ledsen bara förvirrad och okoncentrerad..

Har varit på stresshanteringskurs nr 6 i dag..
I dag pratade vi om självkänsla och självförtroende..
Det är inte det lättaste att förklara för er när jag och mina tankar har lite svårt att samarbeta men jag ger det ett försök..
Vi pratade om att dåligt självförtroende och självkänsla skapar en negativ stress..
Att det finns ett Jag är,det är självbilden och sen så finns det en idealbild,en som man vill vara..
Och man måste ifrågasätta om idealbilden är realistisk,eller om självbilden är sann..
Ifrågasätt dig själv..
Hur ser du på dig själv?
Vi pratade om prestationskänsla,att känna att man inte duger som man är..
Att hela tiden vilja prestera,vill duga..
Vi pratade om vad som påverkar självkänsla och självförtroende..
Hur samhället,kultur och uppfostran påverkar..

Att se ner på sig själv och att vilja vara något annat skapar en stress,en onödigt stress..

Och så pratade vi lite om det vi jobbade med för två veckor sen,dysfunktionella scheman och problemanalysen..
Kursledarna ville veta om vi använt oss av problemanalysen under dessa två veckor..
Och jag gör det dagligen,ibland lyckas det,ibland inte men jag jobbar med det..
Jag har inte berättat vad min problemanalys handlar om,kände att det blir lite för tungt men jag berättade att jag använder mig av problemanalysen och känner att det faktiskt fungerar..

Jag tror att det är oerhört nyttigt för mig att jag just nu går den här kursen..
Att den i kombination med antidepressiva hjälper mig mot ett bättre jag,ett jag som mår bättre..
Som tror bättre om mig själv,som tror att jag kan klarar saker,som tror att jag kommer nå dit jag vill..
Ett jag som vågar tro,ett jag som vågar drömma,ett jag som orkar leva och verkligen lever..

Hade ett litet Aha-ögonblick i dag..
Inser att jag för varje dag blir lite klokare..
Att det är en jobbig resa jag gjort och fortfarande gör men en resa som gör att jag växer som människa..

Till älskade änglar..

Rörd!

Har fått en kommentar på gårdagens inlägg som fick mig rörd till tårar..
Det var så fint skrivet..
Tyvärr så var det anonymt men tack kära du som skrev det..

Sen så tackar jag för alla tummar som hålls och tack alla som hoppas och tror för oss när vi inte riktigt vågar..
Jag hoppas att jag en dag kommer kunna ge er goda nyheter..

I dag har varit en ganska bra dag..
Börjar oroa mig för december,bara en månad kvar nu men försöker att inte tänka på det eftersom det skulle sänka mig direkt..
Försöker leva i nuet,leva livet som händer nu,inte oroa mig för framtiden och inte älta det som varit,jag försöker,ibland går det bra och ibland,oftast går det mindre bra men jag försöker i alla fall..
Är glad för dom bra dagarna,dom får mig att orka dom tyngre dagarna..Jag tror att jag har tabletterna att tacka,det är fortfarande jag som gör arbetet att må bra men tabletterna är små stödhjul som får mig att orka..
Jag är glad för att jag vågade ta steget till antidepressiv medicin,glad att jag vågade se det som en möjlighet..

Nu ska jag mysa i soffan och ladda för en ny arbetsvecka,just nu känns det riktigt okej att gå på jobbet..(oftast)

Min lördag!

Vaknade i morse och kände att jag inte ville stycka och stannade därför hemma,min kurator har sagt att jag ska göra saker jag mår bra av..Stycka kött är inte en av dom..

Så istället tog jag med mig lillebror på en morgonpromenad,först tittade han på mig som att jag vore dum i huvudet sen så följde han med..

Sytt en massa i dag,mycket snart är täcke 2 klart..
Och stickat lite grann..

Jag inser att jag tror jag är mitt vanliga igen så fort jag haft en bra dag,men så är det inte,det ledsna sorgsna ligger alltid på lur,redo att göra entré i livet..
Saknar flickorna i dag..
Jag försöker hålla mig vid ytan så gott jag kan och tänka bort sånt som inte ryms och orkas med i min värld..

Är det lätt att låta bli att känna sig misslyckad när alla andra lyckas?

En dag att komma i håg!

Är i dag väldigt nöjd med mig själv..
Började med att unna mig en sovmorgon och sen mysa i sängen med en bra bok..
Sen ett piller för lycka och ett piller nr 2 för barnverkstan..

Lyckan infinner sig just nu så då är det bara barnpillrets resultat som låter sig vänta..

Brunch och en promenad,har lovat min kurator att bli bättre på att vara ute en stund och få i mig frisk luft..
Städade frysen eftersom att den varit full men inte innehållit mycket ätbart,konstigt det där..

Sen gjorde jag även läxan som vi fått på stresshanteringskursen..Lite jobbig tycker jag att den var men återkommer mer om den sen..

Sen så bakade jag kaka,Rocky Road Brownies,drömrulltårta och ännu mer arraksbollar..

En riktigt dröm för en chokladälskare,jag hamnade i chokladhimlen..
Fick receptet av Josse och tänkte dela med mig till er..

Receptet ger
1 plåt/24 bitar

Kakan

350 g mjukt smör
6 dl strösocker
3 dl kakao av god kvalitet
1 dl ljus sirap
½ tsk salt
6 st ekologiska ägg
3 dl vetemjöl

Fudgeglasyr

3 dl vispgrädde
1 dl mjölk
1 dl ljus sirap
400 g mörk kvalitetschoklad 70 %

Rocky road topping

½ påse dumlekola
1 dl pistagenötter
2 dl salta jordnötter
2 nävar mini-marschmallows

Gör så här:

Sätt ugnen på 175 grader.

1. Vispa smör och socker vitt och krämigt.
Rör ner kakao, sirap och salt.
Rör i ett ägg i taget och vänd sist ner mjölet.

2. Lägg ett bakplåtspapper i botten av en ugnsplåt med kant och fyll den med smeten.
Grädda kakan mitt i ugnen i 30-35 minuter. Prova med en sticka, stickan ska vara lite kladdig.
Låt kakan svalna.

3. Fudgeglasyr och rocky road topping:
Koka upp grädde, mjölk och sirap.
Ta av kastrullen från värmen och låt vätskan svalna några grader.

4. Finhacka chokladen och rör ner den i den varma gräddmjölken så att chokladen smälter.
Bred glasyren över kakan och strö över salta jordnötter, dumlehalvor, pistagenötter och mini-marschmallows.(jag valde bort nötterna)

5. Kyl kakan tills glasyren stelnat och skär den sedan i bitar.

Och givetvis gjorde jag middag till mina pojkar..

Nu funderar jag om jag ska sy en stund eller sätta mig i soffan med stickningen,en fredag i det lugna eftersom jag har fått det mysiga lördagsnöjet att stycka 340 kilo kött,så går det när man är älgjägarsambo..Är inte så nöjd över den typen av hobbysyssla men jag kan väl kanske få slippa undan med att bara behöva paketera,hoppas jag..

I dag kände jag för första gången på riktigt länge igen mig själv,det var mitt gamla jag som gjorde ett besök i livet..
Jag hade inte dåligt samvete,jag kände mig inte misslyckad,jag hade ork,ville göra saker och jag tog mig för att göra det jag ville göra..

22 oktober är en dag att komma i håg..

Tittar ut och vet ni vad,det snöar igen
*LYCKA*

Loggar in på facebook..
Och att jag aldrig lär mig..
I veckan cirkulerar denna text i olika statusrader

"Mammavecka! Skriv i loggen när du blev mamma för
första gången och kön - och sedan hur gammal du själv var när barnet
föddes"

Första tanken är att det är fjantigt och jag kan inte riktigt förstå vitsen men samtidigt tycker jag att det är en liten rolig idé men samtidigt undrar jag vem som kommer på allt..
Och nånstans får jag en spärr att det inte är för mig,nånstans i mitt huvud så känns det bara fel..
Att det är för mammor med barn som lever..

Jag tror inte riktigt att det skulle vara samma sak om jag la det i min statusrad..

♥ Två flickor december-09,ålder 24 ♥

Julklapp,missad älgjakt..

I dag har jag ätit tablett 1..
Bring it on Livet,nu måste det vara dags för mina drömmars barn..
Och blir det inte nu så blir det kanske nästa månad,vore det inte en perfekt julklapp..
Och för att göra den tanken lite mer perfekt så skulle det i så fall bli ett älgjaktsbarn,inget skulle vara sämre tajmat i Mats liv..
Han skulle älska barnet men sörja en missad älgjaktssäsong..

livet och döden!!

Många är vi som skriver att sorgen och glädjen går hand i hand..

Jag mår bättre men ändå så finns alltid döden med..
På ena axeln sitter livet och manar på,övertala mig att fortsätta leva,att fortsätta orka..
På andra axeln sitter döden och gör sig hela tiden påmind genom att berätta om vad jag förlorat,vad jag saknar och att andra får livet och vi fick döden..
Livet får skrika mycket högt för att överrösta döden..
Både döden och livet finns hela tiden med mig..
På varsin axel..

Jag hatar döden..
Den skriker alldeles för högt,gör sig alldeles för ofta påmind..
Döden gör ont..
Att bära med sig döden tynger så mycket mer än livet..

Men livet kämpar på,försöker få döden att vara tyst..
Men att jaga i väg döden går inte..

För varje bebismage så viskar livet att det en dag kommer vara jag..
För varje bebisnyhet jag hör så viskar livet att även jag kommer få glädjen att en gång till få berätta roliga nyheter..
För varje levande bebis som föds så viskar livet att jag också kommer få en levande bebis..
För varje bebis jag ser så viskar livet att det en dag kommer att bli min verklighet..

För varje bebismage jag ser så skriker döden att att jag fick men förlorade..
För varje bebisnyhet jag hör så skriker döden att min bebisnyhet dog..
För varje bebis som föds levande så skriker döden att mina döttrar dog..
För varje bebis jag ser så skriker döden att mina barn ligger på kyrkogården..

Livet viskar och döden skriker men jag hoppas att en dag så skriker LIVET och då kommer döden vara tyst!!!

Förkyld men med lite goda nyheter!

Ett mycket elakt förkylningsvirus angrep mig natten till igår,överraskade mig verkligen och golvade mig helt..

Fick i dag frågan,Är du gladare nu?
Och Ja jag är gladare nu och jag mår mycket bättre och det var så skönt att höra att det även syns och märks och hörs att jag skrattar mer..
Men igår kom tårarna tillbaks..
Men nu är skillnaden att jag efter ett tag faktiskt kan sluta gråta..
Det är jobbigt med svackor men samtidigt nyttigt..

Och förresten så fungerar mig kropp igen,underbart!!
Så i morgon är det dags för Pergotimetablett nummer 1..
Men jag ska slappna av,inte tänka på det men samtidigt tänka positivt och våga tro..

Att berätta..

Dom flesta runt oss börjar veta hur livet ser ut..
Det har inte undgått någon att Alva och Tyra dog..
Men många vet inte om resan till förra pluset och resan som vi nu har framför oss..

När jag började äta antidepressiva så rådde kuratorn mig att berätta för omgivningen om det,för att folk ska veta och kanske ha bättre förståelse..
Men om jag bara berättar att jag äter antidepressiva så kan lätt folk tro att det beror på att jag inte accepterat och sörjt klart Alva och Tyra..

Det trodde min far..
Pappa har inte vetat om våran resa..
När vi ringde och berättade att han skulle bli morfar så frågade han om det var planerat..
Så han har inte haft en aning om resan vi haft..
Så när jag skulle berätta för er i bloggen att jag skulle börja med antidepressiva så tänkte jag att pappa borde veta före,innan han får reda på det ryktesvägen..
Det var ett jobbigt samtal..
Det är jobbigt att berätta att jag inte längre klarar det här själv..
Och det blev ännu jobbigare av att jag skulle vara tvungen att berätta allt..
Och lite extra jobbigt att vi inte riktigt är såna som pratar känslor..
Det första pappa frågade var om det berodde på Alva och Tyra..
Och jag förklarade för han..
Att jag äter dom för att orka med min oro och rädsla för framtiden..
Jag förklarade hur länge vi försökt och hur jobbigt det är att inte veta något..
och så sa jag att jag inte visste hur och om jag skulle berätta för min farmor och farfar..
Jag vill ju inte oroa någon..

Men i fredags ringde farmor..
Frågade försiktigt hur det var..
Hur jag mådde och om jag börjat äta antidepressiva..
Hon frågade om jag fick ångest ibland..
Underbara lilla farmor..

Och ja,jag får ångest..
Jobbig ångest..(fast det är väl all ångest)
När kroppen känns för lite,när jag inte vet hur jag ska få luft..
När kroppen bara låser sig..
Utan förklaring..
och det är jobbigt..
För det påverkar mig..
hela dagen påverkar ångesten mig..
och det syns inte..
Jag bara beter mig konstigt..

Det var så mycket lättare när jag var ledsen..
När jag grät..
tårar förklarar det mest..
Tårar syns och tårar kan torkas..

Ångest syns inte men den känns..
Det river och sliter och tär..
Men bara jag vet..
och Mats som börjat känna igen mina tecken..

Jag har tidigare trott att pressen och stressen skulle bli större om fler visste..
Att tidigare var det jag och mats och speciellt utvalda som visste..
Och nu blev det så många..
Det kändes som att det blev så tydligt att vi skulle ha barn..
Att alla väntade..
Men ingen visste om hur lång resa vi har bakom oss..
lite lätt prestationsångest kan man då få..

Så därför är jag glad att vi nu öppet har berättat att det är lite komplicerat att bli med barn..
Jag tycker att stressen och pressen minskar ju fler som vet om vår resa..
Nu vet folk att vi vill men det kan ta tid..
Det handlar inte om att gå vidare efter Alva och Tyras död,eller om att våga försöka igen..
Jag har länge varit redo för en ny graviditet men kroppen vill inte riktigt..


Det är skönt att berättat och det är skönt ju fler som vet om vårt liv och det är ännu mer underbart dom som vågar fråga..

Procent och inte-tankar..

Jag funderar mycket..
kanske för mycket för att det ska vara nyttigt men jag gör det och tankarna är svåra att stänga av..

I fredags när vi var till kuratorn så berättade hon statistik som hon fått av en läkare i barnlöshetsteamet..
Hur många procent av dom som anmäler sig till utredning som lyckas,på egen hand och med hjälp..
Att inom 22 månader så är 80-90%? gravida..
Och sen tipsade hon om att vi skulle gå in och läsa på barnlöshetsteamets hemsida..
Det gjorde vi när vi anmälde oss men det börjar ju vara ett och ett halvt år sen..
18 månader..
Där står det att:
Sammantaget ser vi att av de par som anmäler sig till oss för barnlöshetsutredning så har på några års sikt ca 60-70 % fått ett barn på ett eller annat sätt. Vi tycker det är relativt bra resultat, men manar också till eftertanke och realistiska förhoppningar då nästan 1/3 av paren kommer att förbli barnlösa om man inte väljer adoption.

Jag har svårt att tro på siffror och statistik,eller jag har svårt att tro på den positiva statistiken..jag fokuserar väldigt lätt på den negativa statistiken..
Katastroftänk heter det ju tydligen..

Fast vi har ju blivit gravida inom 22 månader och förlorat..
Vi vann graviditet och förlorade barnen..
Så den statistiken stämmer ju..
Att 80%? är gravida inom 22 månader..

Så varför skulle det inte fungera den här gången??Varför skulle vi inte den här gången få tillhöra procenten som faktiskt blir gravida??

Därför att statistiken har vänt..
Vi tillhör inte längre den stora gruppen..Den stora procenten..
Vi tillhör den lilla procenten..
Vi tillhöra dom 2% som förlorar sina barn i sent missfall..
2% och vi är en av dom..

Vi hör till dom som förlorat sina barn och helt utan orsak,anledning eller förklaring..
Dom bara dog..
Lämnade oss kvar med en tom famn,ett krossat hjärta och en ledsen själ..
Lämnade oss vilsna..

Många gånger har jag hört att det vanligaste är att det går bra och nu är det även det vanligaste att folk lyckas få barn på ett eller annat sätt..

Men vi är inte vanliga..

Vanliga människor,vanliga föräldrar har inte en grav att besök,dom har ett barn som andas,lever och skrattar..

Vi hör till dom 2% som fått uppleva sorgen i ett sent missfall..
Vad är det som inte säger att vi även kommer att få höra till den tredjedel som förblir barnlösa,som även kommer få uppleva den sorgen?

Jag hatar ovissheten..
Jag hatar inte kunna styra mitt liv..
Jag hatar att allt det här tar så sjukt med energi..
Och jag hatar att det inte går att få det att försvinna..
Jag hatar att vi försökt i 4 år och fortfarande sitter här med en tom famn och enorm längtan..

"Tänk inte på det"
hur många barnlösa har inte fått höra det av folk som blir gravida till höger och vänster..
"Tänk inte på det"
undra om det finns någon statistik på det,några siffror som styrker det vetenskapliga i det..

När vi pratar om visualisering på stresshanteringskursen så sa kursledaren att man inte kan tänka "inte"-tankar för vad tänker du då på?
Om jag säger "Tänk INTE på en giraff" Vad tänker du då på,knappast en elefant..

Det går inte att tänka Inte-tankar,det går kanske att försöka tänka andra tankar men Inte-tankar finns inte..

Vet ni hur sysselsatt man måste hålla sig för att inte tänka??

Nu ska jag mysa och hoppas att jag snart får sova..

Ett halleluja-moment!!

Lördagskvällen var helt grym!
Förbanden var värdelösa men när väl Volbeat klev upp på scenen så ryste jag i kroppen och hjärtat smälte..
Är helt salig och helt kär..
Och ägare till sjukt dåliga bilder och filmerna ska vi inte ens tala om men det är sånt man får ta..
Det här kommer jag leva länge på..

Luleå och Volbeat!!

ÄNTLIGEN!!
Jag och Lillebror Mot Luleå och VOLBEAT..

Som jag har längtat..

I gotta feeling,that tonight´s gonna be att good good night..

Våga prata barnlöshet!

Pia har skrivit ett inlägg som är så klokt..
Om att vara ofrivilligt barnlös och faktiskt våga prata om det..
Skita i att det kanske är tabu..
Våga prata så blir det inte så ensamt i all hopplöshet och sorg..

Jag är glad att jag först var öppen med vår förlust,sen helt öppen med hur svårt det kan vara att bli gravid och slutligen om att jag gått in i en depression..
Hade jag inte varit öppen med hur svårt vi har att bli gravida så hade folk nog inte haft den förståelse som dom har för mig..
Hade inte jag berättat att för oss blir det inte bara barn så hade nog folk tyckte att det var dags att ta sig i kragen..
Men eftersom att jag är öppen om det så hjälper det mig och det hjälper andra att förstå mig..

Ramlade in i en diskussion på internet om att en gravid tjej inte kunde förstå varför hennes barnlösa kompis inte kunde glädjas med henne,kunde inte förstå varför hon tog avstånd..
Det finns ganska många såna diskussioner..
Och jag är så glad att mina kompisar kan förstå och acceptera att jag är konstigt men även få mig att möta verkligheten som faktiskt är den att folk får barn,människor blir gravida och dom flesta får barn som lever och andas..
jag dras hela tiden med ett dåligt samvete..
Att jag inte finns där för mina gravida kompisar,att jag inte frågar,att jag inte pratar om det och att jag i perioder helt tar avstånd..
Jag har dåligt samvete för att det är inte så en kompis gör..
Men det är så jag gör..
För att jag ska överleva så tar jag avstånd från gravida och bebisar..
För att orka så orkar jag inte se att verkligheten är att andra lyckas och här sitter jag..
jag borde se det som ett tecken på att det kommer gå bra,att det gör det för andra borde vara ett tecken på att det kommer gå bra även för oss..
Men med det liv jag har med mig i bagaget så är det svårt att tro att det en dag kommer bli en liten bebis med mina och Mats gener i sig..

Kuratorn sa i dag att hon var övertygade om att jag en dag skulle sitta hos henne med en bebismage och att hon en dag skulle få hälsa på oss på BB och hålla vårat levande barn..
Hon kunde se det framför sig..
Tårarna sprutade för jag kan inte se det..
jag kan och vågar inte tro att det en dag kommer bli vårat liv..Jag vågar inte!!

Är helt knäckt efter dagens besök hos kuratorn,själsligt helt tömd..
Så i kväll blir det en lugn kväll och inga måsten!!
Nu är det fredagsmys!!

Än en gång stort tack till er vänner och familj som har tålamod och orkar med den lite ledsna,sorgsna,avundsjuka och bittra sidan av jag..Kramar!

SNÖ!!!

Igår vaknade jag till älskade sambon som knappt svär i vanliga fall

FAN!
*tystnad*
FAN!

Undrar varför han svär kvart i fem på morgonen när jag helst skulle vilja sova en halvtimme till..
Svaret blev:

"Det är minusgrader,det har snöat.."
(något han i vanliga fall skulle blivit överlycklig för)
"..och du har sommardäck"
Aha problemet upptäckt..

Så Mats fick skjutsa mig på jobbet så jag kom en halvtimme för tidigt..
Men det gör ingenting..

För äntligen har det kommit SNÖ och det är bästa lyckopillret ever..
Nu skulle jag bara köpt en vinterjacka(skinnjackan börjar vara något kall) och det skulle komma en meter snö till så skulle livet känns hyfsat okej..

Trött och gråtfri..

Igår hade vi besök av en bebis på jobbet,lilla Ture..Det gick faktiskt bra..Men det är klart att det känns orättvist att vi inte har det livet..Men jag grät i alla fall inte,alltid en lite vinst för sig själv..

Sen läste jag på det berömda j*vla facebook att en kompis son fått sin första tand..Kompisens son som är lika gammal som våra flickor skulle varit om allt gått bra..
Det är lite jobbigt att följa deras son för allt som händer är en påminnelse om vad vi just nu skulle varit med om..

Jag somnade igår efter middagen,klockan sju..Klockan tio väckte Mats mig för att jag skulle flytta till sängen..
Gjorde det och sova till nu..Känns inte riktigt normalt..Att sova i 13 timmar känns konstigt och jag undrar om jag någonsin gjort det..

Men men nu är jag redo för dagens äventyr..(Tror jag)
Ska träffa Margit i barnlöshetsteamet..Få en spruta(jag och sprutor hör inte riktigt ihop)Mycket nervös men jag hoppas det blir bra..
Sen så ska jag till min kurator och tro det eller ej..Mats ska med!På inrådan av kurator och läkare och ett önskemål från mig..

Sen får vi se vad som händer...Men det blir nog lite lugnt fredagsmys för i morgon smäller det,då bär det av till Luleå och VOLBEAT!!
Den eviga frågan är ju förstås,Vad ska jag ha på mig?? så det ska bestämmas i kväll..

Svaret på mitt mejl!

Har fått svar från barnlöshetsteamet..

Fråga ett var varför jag förra gången fick äta varje månad men nu bara får äta Pergotime varannan månad?Hade mina aningar om att det var för att dom var rädda för tvillingar och fick det bekräftat..

Men följdfrågan blev,eller funderingen blev att jag inte mår bra av att äta varannan månad och kroppen får frispel så varför kan jag inte få äta varje månad?
Svaret blev alltså oron för tvillingar och att det inte vore bra om det blev det igen..
Men eftersom jag inte mår bra av att äta varannan månad så ska jag nu få äta varje månad,men istället för dubbeldos ska äta enkeldos..

Nu ska jag bara få kroppen att sparka igång igen så jag får äta en kur till..

Jag var tidigare rädd för att igen få tvillingar men konstaterad hos kuratorn förra gången att jag just nu skiter fullständigt i om det blir två,tre eller fyra bara jag blir gravid..
Bara jag får bekräftat att "Ja,jag kan bli gravid"
För just nu går jag konstant och oroar mig för att aldrig mer kunna bli gravid,att det ska ha blivit något fel på mig..
Att det helt enkelt är kört!!
Så nu är antalet inget problem,just nu är jag bara i desperat behov av en graviditet för att få veta att jag fungerar..
För att slippa oron och ångesten..

Men jag tycker det är lite fascinerande att den enda kontakt jag haft med dom sen i april är via mejl och korta telefonsamtal med provresultat..
Ingen undersökning,inget samtal öga mot öga för och diskutera hur planen ser ut..
När vi förlorade Alva och Tyra så sas det att vi skulle ge min kroppen en chans,att den kanske efter en graviditet har kommit på hur den ska göra..
Det har aldrig fallit någon in att det kanske har blivit åt andra hållet,att förutsättningarna på ett år har ändrats??

Men det är skönt att det finns mejl för då kan jag fråga när jag vågar..

Välkomna!!

Jag ser förresten att jag får fler och fler läsare..
Spännande..
Vill bara passa på att hälsa er nya Välkommen!
och till alla er läsare,tack för att ni läser..

Visualisering..

Har i dag kommit till insikt..
Har tidigare pratat om visualisering..
Och jag har haft svårt att göra det eftersom att jag inte riktigt tror på att tanken kan styra livet..
Men så kom jag till insikt..
Mitt tidigare jag trodde på sånt..
Livet för döden trodde på att tanken kunde styra saker..
Att med rätt inställning så tar man sig långt..

Tack vare tanken så har jag många gånger tagit mig lös när jag kört fast med skotern..

Men mitt jag i dag kan inte riktigt tro på det..
Men nu kanske det blir ändring på det..
Men det måste vara en realistisk tanke,något jag kan påverka..
Hur mycket jag än tänker mig gravid så fungerar inte kroppen så..
Kanske måste jag visualisera att jag kommer bli mamma,någon gång..

Hela världen den plusar och här sitter jag..
Har hamnat mitt i en babyboom..
Perfekt!!

Vill ha snö NU,det skulle jag må bra av..

10 månader..

10 månader..
10 månader sen livet tog en dramatisk vändning..
10 månader sen livet och döden kom in i livet..
10 månader och jag är fortfarande med i leken..
Jag inser att jag har dessa tio månader gråtit mer än nånsin tidigare..
Men jag här även dessa månader lärt känna mig själv,växt starkare med Mats,blivit klokare,blivit mer älskad än nånsin tidigare..
Jag har dessa tio månader fått acceptera att jag får inte mina barn tillbaks..
Våra förstfödda barn kommer alltid var en grav..
Jag har fått acceptera det..

Jag har kommit en lång väg..
Men jag har fortfarande en lång väg kvar att vandra..

10 månader..
Saknar änglarna!!
Saknar drömmarna jag drömde för dom..
Saknar livet vi skulle fått..
Jag saknar dom varje dag..

♥ ♥ ♥

Dysfunktionella scheman!

Det är en jobbig dag i dag..
En dag som ångesten kryper sig på..
Det känns som att kroppen är för liten,som att jag inte ryms,det bara kryper i mig och jag känner mig frustrerad samtidigt som jag känner mig tom..
Jag känner mig vilsen..
Jag känner mig förtvivlad..
Rastlös..Stressad..Ofokuserad..
På väg att förlora förståndet..
Men det hör tydligen till när man är deprimerad..En del av sjukdomsbilden..

Så efter att överlevt en hel dag på helspänd för att inte tappa greppet så bar det i väg på stresshanteringskurs..
Och nu är jag helt knäckt,mest psykiskt..
Hade aldrig anat att det skulle bli så här jobbigt att ta itu med sina demoner..
I dag pratade vi om dysfunktionella scheman..
Eftersom att jag har så svårt att fokusera och koncentrera mig så är det lite svårt att komma i håg allt och att återberätta men jag ska göra ett försök,dels för att sortera i mitt huvud och för att ni kanske också kan lära er lite..

Dysfunktionella scheman är tankar som blir "sanningar":

• Svart-vitt tänkande-allt eller inget,det finns inget däremellan.Är något inte helt perfekt så är det misslyckat.Se upp för: ord som alltid och aldrig!!
  
• Övergeneralisering-enstaka negativa händelser uppfattas som ett mönster som är typiskt för livet i helhet..
• Selektiv abstraktion-En del av situationen uppmärksammas på bekostnad av andra delar av situationen.I ett positivt utlåtande så får en negativ kommentar all fokus.
• Diskvalificering-Positiva erfarenheter diskvalificeras genom att det på ett eller annat sätt inte räknas.Då kan du hålla fast vid en negativ ståndpunkt,trots att det finns många omständigheter som motbevisar det.Se upp för:räknas inte!!
• Tankeläsning-Man antar utan grund att någon tänker något negativt om en själv.Man gör inga försök för att verkligen kontrollera om det är så..Ex.Du möter en person du känner på gatan.denne hälsar inte och du drar slutsatsen att han inte tycker om dig.
• Spådomar-Man förutsäger att saker och ting kommer gå dåligt eller inte fungera.Man är så övertygad om att en förutsägelse är sann att man handlar som den redan är det.
• Katastroftänkande-Man fokuserar på negativa händelser som skulle kunna inträffa eller räkna med sämsta möjliga resultat.
• Personalisering-man anklagar sig själv för sådant som man inte har kontroll över.
  

Om man mår sämre så är det risk att även tankarna blir dysfunktionella.
Och börjar man ha så dysfunktionella scheman att man undviker att leva så bör man göra nånting åt det(kan vara dags för det)

Påverka känslorna genom att påverka tankarna.Ifrågasätt din inre värld,ifrågasätt tankarna.
Tänk tankar för att skapa en lugn situation.

Fast det är jobbigt så tror jag att det är oerhört viktigt att jag just nu går den här kursen,tror att den på många sätt kan bidra till att jag mår bättre.
Allt handlar inte om stress utan om beteende och tankesätt som måste ändras.
Så för att lättare komma ur depressionen så tror jag att den här stresshanteringskursen bidrar mycket.

Jag är väldigt duktig på katastroftänk,spådomar och personalisering och även lite av dom andra.
Eller duktig är väl fel ord men jag bygger väldigt ofta min egen verklighet och mina egna sanningar..vilket medför att jag mår sämre än jag skulle behöva göra.

Vi fyllde i en problemanalys,vi skulle välja en situation för att konkretisera problemet,fylla i tankar och sen känslor och handling för att sedan tänka en alternativ tanke och utifrån den känslor och handling(en liten var tipset,jag tog en gigantisk,varför ta småsten när det finns berg)

Min situation:att vilja bli gravid.

Min tanke(det jag tänker nu):att jag inte kommer bli gravid,att jag aldrig kommer få barn,att jag inte kommer att få bli mamma,att jag kommer misslyckas

Min känsla(det jag känner nu pga dessa tankar):oro,rädsla,sorg,panik,negativ,ångest,ledsen,nervös,stressad

Handling(och så här gör jag pga dessa tankar och känslor): Gråter mycket,Undviker gravida kompisar och bebisar,Planerar ett liv utan barn,anklagar mig själv och tycker synd om mig själv

Alternativ tanke(så borde jag tänka):Att jag kommer bli gravid,att det en dag blir vår tur,att inte oroa mig,att jag kommer bli mamma.

Känslan som dom tankarna skulle få mig att känna:Få ro i själen.bli lugnare,mer harmonisk,mindre stressad,gladare,mer hoppfull.

Handling(vet inte riktigt om det blev rätt men jag tog vad jag ska göra för att kunna tänka dessa tankar):Ta livet dag för dag eller till och med timme för timme om det är det som krävs vilket skulle göra att jag skulle oroa mig mindre.

I dag var en mycket givande dag,gav mig något att tänka på..

Blev ett längre inlägg än jag hade tänkt,hoppas jag inte tappade bort för många..tack till er för som läst ända hit!

Livet före döden..

Igår hade jag en underbar kväll med brudarna från jobbet,en flaska vin och massa prat..
Idag mår jag inte bra och har än en gång lovat mig själv att inte mer dricka..
Mats kallar mig gammal och visst kan det vara så..Kaxig är jag i alla fall inte..
Men det var helt klart värt att få må bra en kväll med underbara tjejers sällskap..
Jag insåg igår att hade jag inte haft jobbet och tjejerna så hade jag inte varit där jag är i dag..
Vi kanske inte pratar så ofta om det som hänt eller vad som händer men jag vet att jag när som helst kan lätta mitt hjärta,jag vet att dom vet vad som rör sig i mitt huvud och i mitt liv och det känns oerhört tryggt..

I morse när jag vaknade så hade jag en låt i huvudet
Livet före döden..
Hörde den på radion en morgon och den satte sig..
Jag har funderat mycket på mitt liv före döden..
Jag skulle vilja ha tillbaks livet före döden..
Tillbaks till när jag trodde saker var möjligt,när jag trodde att bra saker händer bra människor..
När jag inte kände den stress jag känner nu,då jag bara gick omkring med en barnlängtan men inte hade en aning om hur det kändes att få ett plus på stickan och hur det kändes att vara gravid..
Livet före döden kanske inte var den sagovärld jag nu inbillar mig att det var men jag vet att livet före döden var lite enklare,lite roligare än livet efter döden är..




Jag tror ju på livet före döden

Jag ska bara tro på livet efter döden..

Ett mejl!

Jag har i dag tagit mig i kragen och skrivit ett mejl..
Till barnlöshetsmottagningen..
Med frågor om mitt Pergotime-användande.
Hoppas att dom kan ge mig lite klarhet och kanske hjälpa mig att komma vidare då min kropp verkar låst sig helt..
Kan det bero på stress eller bara på en icke-fungerade kropp som gör allt för att jävlas med mig?
Mycket frustrerande att ha Pergotime men inte kunna äta dom..
Snacka om vakuum.
Men nu hoppas jag att jag ska bli lite klokare.

Kärlek..

Kärleken till våra barn..
Levande eller döda..
Jag slutar aldrig att förvånas av hur stor och stark den kärleken är..

Små små hjärtan som tar all kärlek dom kan få..
Från sekunden dom kommer in i våra liv så slår våra hjärtan av kärlek till våra barn..
Från sekunden man inser att man ska bli förälder så förändras resten av världen..
Inget kommer någonsin att bli sig likt..
Som allt annat,livet förändras från en sekund till en annan..

Det vanligaste är att allt går bra,att 2 blir 3 eller fler..
Det vanligaste blir att man blir en "vanlig" familj..
En familj med barn som kommer växa upp och ge mycket glädje,oro och lycka..
Det är det vanligaste,att allt går bra..
Man har en liten bebis som man får ge all kärlek,oro och lycka..
En bebis som man för alltid kommer skydda..
Det är det vanligaste..
Det dom flesta kan relatera till..

Sen ibland händer det som inte är så vanligt..
Att barn dör..
Att bebisen inte får följa med hem..
Att bebis blir en ängel..
Det som inte är vanligt men ändå händer otroligt många..
Det är sånt man inte hör så ofta,att barn dör..
Men det händer..
Och världen som man kände till blir sig aldrig mer lik..
Men man har fortfarande en massa kärlek till det barnet,barnet som aldrig fick följa med hem,barnet som man aldrig fick vårda,barnet som man aldrig fick höra gråta..
All denna kärlek och ingen att ge den..
Förutom en grav..
All kärlek som man via tankar ger sitt barn..

Men oavsett om det går som "vanligt" eller att det ofattbara händer..
Oavsett om det blir en levande bebis eller en ängel så är kärleken enorm..

Jag blir rörd av att läsa och höra om all kärlek som finns..
Jag blir fascinerad av all kärlek..
och fascinerad hur fort ett barn förändrar världen..
Fascinerad av hur fort kärlek uppstår och hur länge den stannar..

Det går inte en dag utan att jag tänker på mina barn..
Men jag gråter inte längre..
I alla fall inte lika ofta eller lika mycket..
Jag tänker på mina barn och älskar dom som vem som helst älskar sitt barn..
Jag blir bara ledsen av att jag inte får ha dom här..
jag blir ledsen av saknaden..
Hade kärlek räckt så hade jag haft dom i vårt liv..
Hade kärlek räckt så hade jag plockat ner dom från himlen..

Min dag..

Såg han hoppa och studsa fram tills han insåg att han hade chansen och sprang,rymde för nya äventyr medan jag förtvivlat stod kvar och ropade..
Nej det är inte Mats jag pratar om,han har inte hoppat på länge..
Det är Enzo som startade morgon med att rymma..
Men han kom tillslut till rätta och har ägnat dagen åt att skämmas..

Sen så pratade jag med bästa vännen i dag,alltid lika roligt och jag inser att vi faktiskt är på väg att bli,tror det eller ej men vuxna..
Det var djupa diskussioner om synen på livet,det smög sig även in lite politik men det var mest för att konstatera att regeringen är en liten sandlåda där dom stora barnen kastar sand..

Och fast jag hade lovat mig själv att bara vara hemma och göra det jag vill(ingenting) så ekade kylskåpet och det var bara att inse att vi behöver mat så det blev en tur till staden..
och även en flaska vin från bolaget för i morgon blir det ett(eller kanske två och flera)glas vin i goda vänners sällskap..

Jag älskar att jag dag för dag känner mig lite mer som mig själv..

Ett år..

I dag är det kalas i himlen..
Smulan fyller ett år..
Lilla lilla älskade Smulan..
Tack vare h*n så har jag hittat en vän för livet men det är sorgligt att det måste vara så här..
Jag hoppas änglarna leker och firar Smulan precis som en ängel ska bli firad..
Grattis..
Och många kramar till hans föräldrar..

Är orolig för våra flickors ett års dag..
Folk har nu börjat prata om jul och jag får en klump i magen..
December är en månad som jag skulle vilja sova förbi..
Men vem vet,december kan kanske i år bli en bra månad..

Känner mig glad i själen i dag..
Och jag älskar det..

Nu ska jag tände ljus för en liten ängel..

Fel,Fel,Fel...

Har i kväll bakat arraksbollar så i morgon blir det fika för tjejerna på jobbet..
Som en kompis sa "Arraksbollar är bästa fikat ever"

Sen så var jag en sväng till graven..
Inbillade mig att det lilla hjärtat som sist var stulet skulle vara där men det var fortfarande stulet så jag muttrade en stund över det,förstår fortfarande inte hur folk fungerar..
Tände ett ljus och satt där i två sekunder sen så höll jag på att frysa ihjäl..
Det är inte så här det ska vara,jag ska inte behöva tända ljus och frysa ihjäl för att umgås med mina barn,det är fel,fel och fel..
Men tyvärr sant..
Men mysigt är det när det lite här och var börjar lysa i mörkret..

På väg upp..?!

Vårt hus har för mig länge varit lite jobbigt..
Det har innehållit för mycket krossade drömmer och oändligt många tårar..
Jag har många gånger önskat att vi kunde flytta,börja om från början och bygga nya drömmer någon annanstans..
Men i dag kom jag hem och kände ett lugn,att det här är mitt hem,det är här jag vill bo,det kändes inte längre lika tungt..
Kan jag vara på väg uppåt igen?
Hur som känns det för stunden underbart skönt och jag njuter..

En effektiv tisdagkväll..

Igår tomt,i dag många tankar..
Men dom kan vi hoppa över en stund..
Istället ska jag skryta lite grann..

Jag har för första gången i dag bakat drömrulltårta..
Har aldrig tidigare vågat prova rulltårta,har som fått för mig att det är svårt att lyckas och att det är en kaka som bara far-och mormödrar bakar..
Men lillebror är ett kakmonster och önskade sig en drömrulltårta..
För att få sin önskan uppfyllde fick han dammsuga..

Det är ett år sen jag sydde men i helgen sydde jag som aldrig förr och i dag gjorde jag sista sömmen på täcke nr 1..

Tyvärr syns färgen lite dåligt,i alla fall på min dator men i verkligheten är det för mig lila,för Mats är det vinrött..



Framsida Baksida

Tomt..

Är alldeles tom,inga tankar,inga ord..Absolut ingenting..bara ett vakuum..
Är som att jag väntar på något..
Vet inte vad..

Så i brist på tankar och funderingar och glädjande nyheter så bjuder jag i stället på en artikel
Aldrig tidigare har jag varit intresserad av Nobelpriset men i dag läste jag något roligt
Provrörsbefruktningens fader, Robert Edwards, får Nobelpriset i medicin
Tänk vad många han hjälpt men jag hoppas han slipper hjälpa oss men man vet ju aldrig..

Ett roligt besök.

Fick igår besök av en gammal klasskompis..
Riktigt roligt att träffas,blir alldeles för sällan då Sverige är för stort..
Det bästa av allt var att hon ville följa med till Alva och Tyra och dom fick blommor..
Lycka är när någon vill se var våra flickor bor..
Ilska är det man känner när man inser att någon stulit från graven..
Hur tänker man när man stjäl från en grav?
Är ingenting längre heligt?