Min hemlighet..

Jag har hittills varit helt öppen i min blogg..
Fram tills nu..Nu vet jag inte hur jag ska göra..
Nu har jag blivit lite hemlighetsfull..
Men bloggen är mitt sätt att ibland tömma hjärnan,få ventilera mina känslor och mina tankar så därför vill jag berätta..
Jag vet att stundvis så är det mycket sorg och känsla av hopplöshet,jag vet att jag ibland låter bitter och ledsen..
Men jag vet att jag även ibland har glimten i ögat,att jag ibland är lycklig,att jag ibland är glad,att jag ibland lever livet..
Och det är där jag vill vara.jag vill leva livet,jag vill tro att det en dag kommer bli bra..

Så därför har jag i dag varit till en läkare..
Och i ca 45 minuter pratat om hur jag mår och vad jag vill..
Mycket sa han och mycket har jag att fundera på..
Han tyckte jag skulle fundera på en plan B,så att livet inte bara faller om det inte blir barn..
Att jag måste se mig som en person som kommer kunna fortsätta leva fast det kanske inte blir som jag vill,fast det kanske blir att leva ett liv utan barn..
Jag och Mats måste veta var vi har varandra,om vi kommer kunna fortsätta,om vi vill ha barn och till vilket pris,vi måste veta var vi har varandra och vad vi tänker..
Vi måste vara två,för vi är två som vill ha barn och därför ska jag inte ta på mig allt..
Och så är det nog..
Genom tiden av sorgen efter Alva och Tyras död så har Mats funnits där hela tiden,vi har varit två..
Vi har båda gråtit,sörjt och pratat..
Och någonstans på vägen började vi må bättre..
Vi saknar fortfarande våra barn och det kommer vara en livslång saknad,men vi har våra barn,våra speciella barn..
Men sen så tappade vi varandra..
Jag gick in i sorgen att åter igen vara barnlös,att återigen leva i ovissheten..
Och den sorgen blev kanske för mycket..
Jag pratar,pratar och pratar och Mats suckar..
Vi är inte på samma sida,ibland undrar jag om vi är i samma bok..
Men vi är alla olika och vi hanterar saker olika..
Och det måste man acceptera men även mötas en bit på vägen..
En framtid med barn är för mig viktigt,men hur viktigt..??
Inte så viktigt så att jag på vägen kanske förlorar Mats..
Vi är viktigast,jag och Mats..
I vårt liv..

Jag vill berätta att jag i dag har fått utskrivit antidepressiv medicin..
Därför jag vill leva livet,därför att jag vill må bra..
Jag vet att det finns dom som inte kommer förstå men jag vet även att det finns dom som kommer förstå,som kommer stötta mig och ni är guld värda..
Det är till er jag skriver,till er som stöttar mig,som förstår mig,som peppar mig,som hela tiden finns där trots mitt gnäll,min sorg och mina tårar..'
Det ni ger mig hjälper både mig och Mats,ni avlastar Mats och jag får lätta mitt hjärta..

Jag vill må bra,jag vill igen vara lycklig,jag vill igen kunna tro på framtiden,jag vill kunna tro att drömmar faktiskt slår in..
Så därför har jag valt att ta hjälp,hjälp finns av en anledning..

Det är inte ett misslyckande,det är en möjlighet..

Just the way you are

Är nervös för i morgon,det ska hända saker som jag känner mig lite kluven för..
Men som en vän sa
"Det är inte ett misslyckande,det är en möjlighet"
Tror att det här kan bli bra,tror det kan bli en räddning..
och förlåt för att jag är hemlighetsfull..

Jag har inte misslyckats,jag är inte värdelös..

Som låten jag nynnar på
"Girl you amazing just the way you are"




Jag kommer att orka fortsätta,jag kommer att orka leva,jag måste bara våga tro på det och kunna visualisera det..
Jag vill och kan och snart orkar jag..

tankar från en soffa..

Jag är hemma i dag..
Huvudvärken har börjat dyka upp alldeles för ofta i mitt liv..
Kanske för att jag inte mår bra,kanske för att jag stressar upp mig,kanske kroppens sätt att skrika..
Har många tankar i huvudet,alldeles för många..
Alldeles för många som inte längre spelar någon roll..
Varför dog våra barn?
Varför kan inte vi få bli gravida?
Finns karma,kommer allt tillbaks till en,man får vad man förtjänar..??
Men inget jag har gjort kan göra att jag förtjänar det här..
Ingen förtjänar någonsin att förlora sitt barn..
Jag är rädd för framtiden,det är därför jag tittar mer bak än fram..
jag är rädd för att livet inte kommer bli som jag vill..
Rädd för att det i framtiden inte finns några barn,rädd för att det kanske inte finns någon lycka..
Rädd för att det som kommer finnas är 160 kvm med sorg..
Rädd för att jag inte kommer orka..
Rädd för att inte ha något att se fram emot..
Jag är helt enkelt rädd för allt,rädd för att leva,rädd för att det ska göra för ont..
Rädd för att det aldrig slutar göra ont..

Glada nyheter..

Har fått bebisnyheter..
Och det är första gången på mycket länge som jag inte gråter..
Kan bero på chock men det kan även bero på att jag är världens gladaste..
Jag ska bli tant igen..

Nu ska jag försöka(utan att få psykbryt) bygga ihop min nyköpta Jysk-hylla där alla mina kära böcker ska få bo..
(Böckerna ligger fortfarande i kartonger,en här och en där fast vi bott i huset i tre år)

Igår,idag,imorgon..

Jag inser att jag tänker väldigt mycket bakåt och väldigt lite framåt..
Det är så mycket lättare att tänka på vad som varit..
Tror det är därför jag nu grävt mig en grop som är så djup så jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig upp..
Denna höst påminner allt om att jag i fjol den här tiden var gravid..
När vi gick på skördemarknaden,när vi gick på höstfest,varje morgon jag kräktes,varje dag på jobbet var jag gravid,jag gick en underbar framtid till mötes..
Jag var så lycklig..
Jag vill tillbaks dit,till den tid i livet jag var lycklig..
Tiden utan saknaden,utan sorgen,tiden innan DÖDEN..

Allt påminner om vad som varit men inget nämner något om framtiden..

Och det är väl livet,livet är en utmaning,livet handlar om att ta chanser..
Men frågan är hur många ronder med livet man orkar..

Och ja,jag ältar och ältar och ältar och blir ändå inte av med mina tankar,min saknad och min längtan..
Längtan är den som är tyngst,som är tyngst att bära..
Tankarna finns bara där,dom vet jag vad dom är.Saknaden är också hanterbar för den "är" nåt,Saknaden är mina barn..
Längtan bara är,det är min dröm,min önskan men än är den inte mer än just i mitt huvud,inget verkligt,bar något jag vill och som jag inte kan kontrollera..

Projekt barntäcke..

I dag har jag gjort något som jag inte gjort på länge..
Tidigare så sydde jag lapptäcken,små till små barn..
Senast jag sydde ett var för ett år sen,till mitt lilla gudbarn..
Sen så trodde jag att nästa jag skulle sy var till vårat barn..
Jag trodde jag skulle få användning av nästa..
Jag började titta på tyger och visst precis i huvudet hur det skulle se ut..
Sen hände det ofattbara och inga tyger blev beställda och jag la allt på hyllan..

Men eftersom jag nu i höst/vinter har flera gravida kompisar så måste jag göra något åt det..
Jag måste inse att nästa täcke jag syr inte kommer bli till Mats och mitt barn,det kommer bli till någon annans bebis,till någon som får lyckan i stället för sorgen..
Och jag måste försöka ta mig förbi det..
Och det är en enorm utmaning jag ger mig på,inte att det är jobbigt att sy men för att det blir jobbigt för psyket..

Så igår skissade jag hur jag ville ha täcke nr 1,det blir lila och i dag har jag rivit och klippt bitar..
Och nålat första raden..
Och så länge jag inte tänker att det är till en bebis så går det bra..
Men börja jag tänka bebismagar och vad som komma skall i vinter så kommer jag aldrig ta mig i mål..
Så jag fokuserar och hoppas att täckena kommer att hålla mig sysselsatt en stund..

Måste bara införskaffa ett nytt strykjärn då mitt gamla läker vatten..

Elden

Jag..

Jag har funderat..
Jag måste nog släppa fokus på att skaffa barn och koncentrera på mig själv,på att jag ska må bra..
Det hör väl ihop,jag skulle må bra om jag blev gravid men jag måste må bra under resa dit..
Jag måste kanske släppa på kraven jag sätter på mig själv,jag kan inte ta mig på allt som går fel,allt som händer och inte händer är inte mitt fel,vad som gör att saker händer och inte händer vet jag inte,öde,karma eller högre makter,men det är inte jag..

Jag behöver inte vara den som skaffar barnbarn och barnbarnsbarn,jag behöver inte var först,jag har två bröder som kan skaffa barnbarn och barnbarnsbarn,lyckas inte jag så är det inte hela världen,jag kan bli världens bästa faster och moster till Mats syskonbarn..
Och tant till alla kompisars barn..
Jag behöver inte..

Det viktigaste är att jag mår bra och just nu gör jag inte det..
Jag kommer inte ge upp och jag kommer inte lägga av,barn kommer jag en dag ha men kanske inte just nu..
Händer det så kommer jag vara världens lyckligaste men jag måste leva under tiden,medan vi väntar så måste jag orka..
Just nu leva jag men jag orkar inget..
Jag vill inget..

Så fokus är jag,kommande graviditet är en bonus..

min dag..

Gjorde ett besök på graven och när jag satt där och tittade så kom det fram en tant och sa att det gjorde så ont att gå förbi dessa små gravar och veta att det är små barn och att den enda medicinen är att gråta så gråt hur mycket du vill(inget man behöver be mig två gånger om så tårarna bara sprutade) och sen så sa hon att hon själv hade sin dotter i en grav en bit längre bort,som hade blivit skjuten när hon var 16..
Hur klarar man något sånt??Hur överlever man?

Men jag är glad att tanten kom fram till mig och pratade,glad för att hon tog sig tid..

I dag hände det saker på kuratorbesöket,först så bestämde vi att jag skulle höra av mig till barnlösteamet och höra vad dom har för plan och varför dom har ändrat behandlingsschemat,för att jag kanske ska förstå varför och för att jag kanske ska känna mig lugnare..Så ett mejl ska skrivas..
Sen så hände en sak till men den får än så länge vara hemlig,en sak som måste mogna och sjunka in och jag måste fundera hur mycket jag ska berätta..
Men en sten har i alla fall lyfts från mitt bröst och det känns lite lättare,lite bättre..
Jag tror att det här kan bli bra..

Tack underbara ni..

Hatar när svackorna golvar mig totalt,det är så jobbigt att komma tillbaks..
Varje dag är en evig kamp..
Och jag har väldigt lätt för att bli pessimist och tycka synd om mig själv..

Men efter igår så vet jag att jag har underbara vänner runt mig men jag vet bara inte hur jag ska använda dom..
Jag vill inte tränga mig på med mina tårar,jag vill inte vara till besvär,jag vill inte störa..
Men allt sitter i mitt huvud,det finns dom som verkligen finns där,tyvärr bor större delen lite väl långt bort men bara att veta att ni finns gör det lite lättare..
Tack för er kommentarer till gårdagens psykbryt,tack för att ni finns och tack för att ni orkar..

Kvällens räddning blev Sofia,som jag inte har orkat umgås med eftersom hon är gravid,jag orkar inte vet att hon väntar barn,jag orkar inte och ändå finns hon där,fast jag beter mig knepigt,fast jag tar avstånd(ibland omedvetet)så finns hon där..
Så det blev hockey hos familjen Wiklund och "vi" vann,SAIK♥4-1 kunde inte blivit bättre..
En liten paus från tårarna och tycka synd om mig själv..

Sen for jag hem och fortsatte gråta och jag och Mats blev osams,jag glömmer så lätt att han inte heller har det lätt,jag tar han för givet och glömmer bort att vi faktiskt är två som går igenom det här helvetet men på olika sätt..
Men det löste sig,ibland är nog ett psykbryt det man behöver för att klara situationen..

Men gårdagens tårar känns i mina ögon,svullna ögon är bara förnamnet..

I dag blir det ett besök till Alva och Tyra och sen blir det kuratorn och jag hoppas att det efter det känns bättre..
Sen blir det fredagsmys,utan Mats för i dag är det älgar som gäller..
Och så ska vi förstås hämta lillebrors flickvän som kommer på besök,spännande..
Men tanken slår mig,när blev jag vuxen?När blev jag "förälder"-ämne,till en tonårig..
Eller jag vet när det hände men hur gick det till,ska jag vara vuxen nu??Ska jag vara den med ansvaret,som knappt kan ta hand om mig själv..

En ny dag,nya utmaningar,nu kör vi...

Psykbryt och en sovande karl..

Det här inlägget är inte positivt och det är absolut inget nån måste läsa men nåt jag måste få ut,nåt jag måste skriva då jag just för tillfället inte vet vem jag ska prata med eller vad jag ska göra..

Går ut stenhårt och börjar helgen med ett psykbryt..
Tårarna bara sprutar och snoret rinner och Mats suckar i soffan,halvsovande och hyschar åt mig..

Allt bara kom över mig,jag hatar min kropp,verkligen HATAR denna skitkropp..
Som lurar mig och får mig att hoppas,som försenar mensen och som får mig att leta gravidtecken..
Allt bara för att jävlas..
Allt bara för att kroppj*vel känner för det..

Jag är arg på sjukvården som istället för att göra som sist byter ut behandlingsschemat..
istället för att köra på ett vinnande koncept så ger dom mig en nit-lott..
Varför???
(För att se hur mycket jag som människa klarar)
Visst att dom är bra och det är underbart att jag får hjälp,men varför inte göra som sist,varför inte låta mig äta lika ofta??

Jag sitter här i soffan och snyftar och Mats somnar..
Är han van vid tårar eller är han van vid tårar?
Och jag blir ännu argare,hur kan han somna när jag sitter halv hysterisk bredvid han??
hur kan han somna när jag inte vet hur jag ska orka mer??
Hur kan han bara somna när jag inte vet var jag ska ta vägen??
Och när jag ber han säga något så säger han "men vad ska jag säga"
Ja inte vet jag,men kanske trösta mig,att somna är i alla fall inte ett bra alternativ..

Funderar på att åka på graven men det känns dumt att åka till stan bara för det..
Vill hälsa på någon men vem vill ha en snorig hög till sällskap..
Och dessutom vill inte jag och gråten tränga mig på hos någon..
Dessutom så känns det som att alla verkar vara så lyckliga och varför ska jag förstöra det..
Jag skulle kunna ringa någon men ingen vet vad dom ska säga när jag gråter,alla pratar bara bort gråten(inkl. mats)Och det är väl inte helt fel men ibland så måste ilskan och frustrationen få komma ut..
men ingen vill det,ingen vill att jag ska vara ledsen..
Helst av allt så ska jag stoppa sorgen,ilskan och saknaden i en liten ask långt,långt borta..
Det är gulligt att alla vill att jag ska må bra,det vill jag med men verkligheten ser inte ut så,verkligheten är skit..(hur var det nu med pessimist vs optimist)

Det sägs att om man mår bra så fungerar kroppen bättre,men hur ska jag må bra när inget går vägen,när månad efter månad bara passerar och inget händer,hur ska jag må bra när inget händer i livet och när Mats verkar fullkomligt nöjd med det..
Skulle vilja hjälpa kroppen på alla sätt och vis,göra alltför att bli gravid..
Men så mycket lättare det vore om jag hade stöd av han jag bor med,i frågan om både kost och motion..
Om han bara kunde hjälpa mig,stötta mig,ta mig i handen och gå ut och gå med mig,hitta på något,vad som helst bara det håller mig sysslosatt..

Missförstå mig inte,Mats är världens bästa men även solen har sina fläckar..
Jag behöver stöd,ensam är inte stark och jag vet inte hur jag ska ta mig ur hamsterhjulet jag hamnat i..jag vet vad som krävs och vad jag skulle må bra av men jag klarar det inte själv..jag försöker men orkar inte hela vägen..

I morgon är det dags för kuratorbesök,välbehövligt eller vad tror ni..

Pessimist vs optimist..

Igår på väg hem från jobbet så träffade jag en av Mats gamla klasskompisar..
Han har senaste året gift sig,köpt hus och blivit polis,alltså fanns det hur mycket som helst att säga grattis och att prata om..
Sen så frågade han "Men hur är det med er då?"
En helt vanlig fråga..
Men inte så enkelt svar så jag svarade som man gör "bra" och bytte samtalsämne..
För det är ju bra med oss,mellan gångerna då det är skit..
Och sen så inser jag att i vårt liv så händer inget(jobbig insikt)förutom väntan och hur roligt är den att prata om.den evighetslånga väntan..
Eller varför inte prata om saknaden som vissa dagar sliter extra hårt i själen,som plågar mitt lilla mamma-hjärta..
Nä det här med att småprata är inte längre något för mig..
Mitt liv är ett vrak på öppet hav utan sikte mot land och det enda som fortfarande håller vraket flytande är mats och ett litet hopp om framtiden..

Min mamma skrev i dag till mig att pessimisten och optimisten har rätt respektive fel lika många gånger-frågan är väl vem som har roligast på vägen..
Nåt som kanske är värt att fundera på..

Men att gå från pessimist optimist är inte riktigt lätt..Det är så mycket tryggare att vara pessimist,då överraskar inte livet mig lika lätt..och blir jag då överraskad så är det oftast positivt..

Har funderat vidare på det här att hjärnan är stark,att hjärnan kan lura kroppen eller låsa den..
Att om man tänker något så är det lättare att det händer,oavsett positivt eller negativt tänk..
Och jag tror att jag tar det ett steg för långt..Men..
Men om hjärnan nu kunde styra kroppen så skulle jag inte förlorat våra flickor,jag tänkte aldrig en tanke att jag inte vill vara gravid,jag älskade att vara gravid,jag njöt av det och räknade ner dagarna till vi skulle få bli en familj,jag var så positiv i mina tankar,så positiv i mitt liv..Jag tänkte på dom jämt,för varje spark så älskade jag dom mer,jag vill verkligen ha dom..
Och vad fick jag av det..
Jag fick en grav och ett sår i hjärtat som ibland gör så ont så jag inte längre vill vara med..
Jag fick en saknad så stor så det inte går att beskriva..

Tårarna rinner och jag saknar..

Saknar..

Saknar vänner som bor alldeles för långt bort..
Saknar vänner som jag i allt det här stött bort,eller kanske inte stött bort men inte orkat hålla kontakten med..
Saknar..

Pratade igår med en kär vän och ju mer jag tänker på det hon sa desto mer rörd blir jag men samtidigt så blir jag lite ledsen..
jag frågade när hon skulle skaffa ett syskon till lilla O och hon sa:"Jag väntar på dig,det är din tur först,jag kan inte göra så mot dig"
Och det är så fint sagt,så snällt,så omtänksamt men samtidigt så fel..
Att pausa sitt liv för mig..
Ska hon vänta in mig då får hon vänta..kanske för alltid..
Men jag uppskattar det,men jag överlever säkert en bebisnyhet till..kanske;)

Fick i dag positiva nyheter,en änglamamma som jag fått kontakt med,som precis som jag ätit Pergotime har plusat,underbart att höra att andra som kämpar lyckas,det ger lite hopp..
Har hämtat ut mina Pergotime och hoppas att det snart är dags att äta dom igen men bäst vore förstås om jag slapp äta dom...
Får se vad som händer..

Nu ska jag ta och göra en tidig kväll då jag pga vissa känsloutbrott känner mig som en urvriden disktrasa och migränen kryper sig på(ja,lite synd tycker jag om mig själv)

Snart är det helg..

Stresshanteringskurs nr 3..

Jag går på stresshanteringskurs,igår var det dags för tillfälle tre(två för mig eftersom jag missade förra pga min semester)
Känner att det är en mycket intressant och verkligen välbehövlig kurs..
Efter gårdagen så har jag varit väldigt fundersam,haft djupa veck i pannan och verkligen tänkt på vad som sas..
och jag vill försöka berätta men det är svårt när jag inte ens fått ordning på det i mitt eget huvud..
men jag ska göra ett försök..

Först gick vi igenom vår hemläxa som var att kryssa i vilka signaler som vi brukar uppmärksamma/uppleva..
Fysiska signaler:Får lätt huvudvärk,axlar och/eller rygg värker,mår illa,yr,hudproblem,hjärtklappning eller magbesvär
Tankesignaler:Är glömsk och virrig,svårt att koncentrera sig(gör slarvfel),har svårt att tänka klart,blir lätt problemfixerad,är självkritisk
Beteendesignaler:Är rastlös(har svårt att sitta still)har svårt att somna eller sover dåligt och gnisslar tänder på nätterna,drar sig undan andra människor,känner sig "tvungen" att kontrollera saker och ting om och om igen,Litar sämre och sämre på mig själv,vill alltid fråga andra,rör sig klumpigare,skäller ut folk för "ingenting",röker(utan att vara röksugen),äter onormalt mycket eller onormalt lite..
Känslosignaler:Oroar sig för saker,känner sig "nervös",blir lätt arg,blir lätt ledsen,känner ångest,känslorna åker berg och dalbana..

Dom gröna är det jag känner,helt klart är jag en känslomänniska..Vilka känner du igen dig själv i?Fundera och lär dig känna igen tecken på stress..

Sen så pratade vi om att visualisering och affirmation och det var här min hjärna gick på högvarv..
Visualisering(sinnen)innebär att man ska föreställa sig,se saker framför sig,sätta upp mål men kom i håg att bara visualisera sånt som du kan påverka..
Affirmation är tankar,att man ska tänka positiva tankar,typ intala sig själv att "det kommer gå" ungefär som Stig Helmer i Sällskapsresan gör när han ska ut och flyga "Jag kan flyga jag är inte rädd" fast för att det skulle blivit riktigt rätt så skulle han tänkt "Jag kan flyga,det kommer gå bra/jag är lugn"
Och så pratade dom om placeboeffekten eller förväntanseffekten som syftar på den inverkan medicinen har bara man tror på den,att bara tanken på medicinen gör sitt till..
Och motsatsen blir nocebo att om du inte tror på medicinen så kommer den inte fungera lika bra..

Och när vi satt där och pratade så cirkulerade mina tankar om barnlöshet runt..och det är dom tankarna och funderingarna jag inte riktigt får koll på,dom snurrar väldigt fort och jag får inte riktigt grepp om dom..
Jag vet inte riktigt vad jag funderar på,jag vet bara att jag inte tycker det låter logiskt..
Jag tog det som att det dom sa bekräftar det alla säger
Tänk inte på det,slappna av,våga tro osv så kommer det lösa sig,det kommer gå bra..
Att det är sant att man kan tänka så att kroppen låser sig,att bara för att jag inte vågar tro på att Pergotime den här gången kommer att fungera så kommer det inte fungera..
Jag tror inte att om jag hoppas av hela mitt hjärta,att om jag övertygar mig om att det är mirakelmedicin jag stoppar i mig så kommer det fungera..Jag tror inte på att det är hjärnan som låser mina ägg..
Det är fortfarande samma medicin oavsett tankar jag stoppar i mig,dom har fortfarande en funktion att fylla och den funktionen försvinner inte bara för att jag är negativ och evig pessimist,det fungerar inte så..
Det är inte psyket som gör mig gravid eller inte,det är kroppen som inte fungerar och det spelar ingen roll att jag dagligen Visuliserar mig gravid,jag blir ändå inte gravid..
Det spelar ingen roll att jag tänker som att jag skulle vara gravid,jag blir fortfarande inte gravid..
Det krävs fortfarande blommor och bin,det hjälper inte med att "lura" hjärnan..

Dom frågade oss vad vi trodde och tänkte och mitt svar blev "jag köper det inte"
och jag är fortfarande skeptisk men vi ska prata vidare om det nästa gång så jag kanske blir klokare då och blivit övertygad..Kursledarna tyckte det var bra att jag var skeptisk för då får dom jobba lite..
Ska fundera på det tills nästa gång..
Och finns det dom som redan nu känner att dom kan övertyga mig så Ordet är ert..
Men jag ber om att slippa läsa alltför många klyschor..

Lycka..

Tittar på gamla vinterbilder..
En bild säger mer än tusen ord..
Är det konstigt att jag längtar efter vinter,snö och skoter?

På väg neråt i en svacka..

Har ångest av att igen vara hemma i verkligheten..
Allt blir så tydligt när jag kommer hem,när man är borta går allt att förtränga men hemma så finns livet hela tiden runt mig och jag gillar inte mitt liv..
Jag älskar Mats och livet vi har men jag vill ha mer..
Aldrig trodde jag det här skulle bli mitt liv,aldrig trodde jag att jag skulle uppleva det här..
Aldrig trodde jag att jag skulle bli så bitter och inte våga tro på framtiden..

Önskar jag var ung och naiv igen..
Önskar jag fick börja om på nytt nånstans,med samma Mats men en annan plats..
Ett annat liv,ett annat hus..
Ett hus som inte påminner om alla drömmar jag drömt,ett hus som inte påminner om alla drömmar som krossats,om hopp som smulats sönder och som tar en evighet att bygga upp,vill bort från huset som bara påminner om vad vi ville och vad som skulle blivit..

Man måste ha drömmar i livet för att kunna leva,man måste ha något att fantisera om,att sträva mot..
Men vad gör man när det gör för ont,när drömmar stressar så mycket att hjärtat rusar,klockan tickar tokhögt och drömmarna verkar omöjliga att uppnå...
Hur orkar man fortsätta?
Jag vet inte..

Jag mår som bäst när jag flyr verkligheten men så fungerar det inte att göra(har slut semesterdagar)
Hur orkar jag fortsätta leva ett liv med misslyckande?
Ett liv med drömmar som krossas..

Känner mig lite nere,är jobbigt att lämna mamma och släkten i Stockholm och komma hem till livet..till verkligheten som är värdelös..
Ringde Mats i morse och grät för jag vill inte jobba,jag vill gå hemma och vara mamma-ledig,det är så mitt liv skulle se ut..
Jag vill inte gå och bara vänta på nästa kur Pergotime..
Och det går inte att fylla väntan med något,det onda försvinner inte,det hopplösa finns fortfarande kvar..
Hur mycket jag än skulle fylla mitt liv så skulle livet inte ändras..

Men en liten svacka får man väl tillåta sig så länge den inte blir för djup..
Ska till kuratorn på fredag,tror det blir bra..
Förklarade förresten för min mamma i helgen att jag har inte fortsätt att gå till kuratorn,jag slutade och började om..
Jag slutade för att jag bearbetatk klart sorgen efter Alva och Tyra,jag hade lärt mig leva med det..
Jag började om för att klara stressen och pressen jag sätter på mig själv,jag började om för att fortsätta orka,för att inte förlora förståndet,för att inte tära alltför mycket på mitt och Mats förhållande..För att orka vidare med projekt "Göra barn"

Nä nu ska jag ryka upp mig ur soffan och ut och röra på mig i den underbara höstluften..
Höstluft och kyla betyder att vintern närmare sig,vilket betyder att jag snart får terapiköra skoter,vilket innebär att jag av lite tvåtaktsdoft och snö kommer må som en prinsessa..(inbillar jag mig i alla fall)

I rymden finns inga känslor!

Igår sågs "I rymden finns inga känslor"

Underbar film..

Rekommenderas verkligen..

"Rymden är bra,i rymden finns inga känslor"

"Ödet finns inte,ödet är något människor har hittat på för att saker som händer ska ha en mening"

I dag händer inte mycket,i dag ska hemlängtan stillas,i dag åker jag hem..

Tillbaks till verkligheten..

På gott och ont..

Längtar hem men önskar jag kunde ha båda världarna..

Oroar mig för veckan som kommer..

Kommer det bli en bra vecka eller kommer det bli dags för en Pergotimekur till??

varnar min omgivningen för ett känsligt humör..

Om livet går åt helvete så söker jag vänner att dricka vin med till helgen..

Fortsättning följer...

Blogg-award:)

Jag har i dag fått min första blogg-award och blir alldeles varm om hjärtat..

Tack underbara Lilla Angelyne,mamma till ängeln Troy och till sötnosen Eira,med sina ord berör hon in i själen och ger hopp om att livet fortsätter,man vet bara inte hur..

Med awarden så följer även en uppgift..
Om man får denna utmärkelse så ska man: Kopiera bilden & visa att man fått den. Tacka & länka personen man har fått den av. Nominera 7 andra bloggare & länka till dem. Berätta 7 fakta om dig själv.

Jag vill ge utmärkelser till :

Maria-mamma till lilla ängeln Smulan,en tröstande axel som kom in i mitt liv när jag behövde det mest,en underbar tjej som finns där för mig i vått och torrt,en kär vän som kom in i mitt liv under tråkiga former men jag hoppas att hon stannar kvar för alltid..

Katarina-Mamma till änglarna Emelie och Elsie,en tjej som gått några ronder med livet och fortfarande kämpar på,en tjej som jag håller mina tummar för att det nu äntligen är hennes tur att få lite lycka..

Pia-en tvillingsjäl jag hittat,ett annat land,ett annat liv men ändå tankar som jag kunde tänkt och tänker,en tjej som jag verkligen hoppas snart får möta lyckan och glädjen igen..

Tea-en blogg som jag med spänning följt,en blogg som får mig att inse att man ska inte ge upp,det finns alltid vägar att gå..

Nu följer jag med glädje denna tjej för hon har äntligen fått ett underbart plus på stickan..

Ann-Lousie-mamma till lilla ängeln Lukas och nu med ett litet syskon på väg..

En blogg som framkallar tårar,igenkännande nickar och även leenden..

En blogg som ger hopp..

Änglamamma-mamma till ängeln Alfons..en av dom första bloggarna jag stötte på när vi förlorat våra flickor..

Som hjälpte mig igenom den första tiden genom att bekräfta att det jag kände inte var konstigt utan helt normalt om man är mamma till en ängel..

Nu ska Alfons få ett syskon om lyckan är med dom och jag hoppas av hela mitt hjärta att lyckan är med dom och att allt kommer gå bra..

Lina-mamma till tre små änglar,Alice,Eskil och Max..En tjej vars öde skrämmer mig då min största rädsla är att det ska gå fel igen men samtidigt en tjej som visar att man överlever om det ofattbara händer igen..

En tjej som jag hoppas en dag kommer få med sig ett barn hem,ett livs levande syskon..

Så var det alltså sju saker om mig själv..

En uppgift som inte borde vara så svår men som låser hjärnan..

1. Älskar att köra skoter

2. och längtar enormt efter snön

3. Har mycket humör,åt alla håll,både ilska,glädje och sorg

4. Är en fantastisk dotter(i alla fall enligt min mamma)

5. Allergisk mot marsvin,katter och hästar(till Mats stora lycka)

6. Syr lapptäcken

7. Har hittat rätt och är övertygad om att jag bor på rätt ställe(i alla fall för tillfället)

Tomma ord vs.verkligheten

Det är facinerande hur många det är som helt plötsligt är synska och kan se in i framtiden..
Som kan berätta för mig hur mitt liv ska bli..
Som strutsar stoppar huvudet i sanden så lovar dessa människor att allt kommer bli bra,att min tur kommer och att jag kommer få barn..lovar saker som ingen annan än ödet vet..

Det finns en människa som helt ärligt sagt till mig "det kan ta tre år till,det kan ta fem år,det kanske aldrig blir men du kommer klara det"
En människa som precis som jag sett verkligheten,som insett att ingen vet vad som kommer hända..

Jag vet att alla vill att verkligheten ska vara vacker och lycklig,att jag ska få mitt barn som jag så länge längtat efter,jag vill också..
Men ingen kan lova att det kommer bli så,ingen kan lova att jag kommer få min dröm..
Ingen vet..
Jag vet att det är ord sagda i godhet och välvilja,att det är ord sagda för att hjälpa men det är ord som är tomma för ingen vet om det ligger någon sanning i det,ingen vet vad min verklighet blir,eller vilken verklighet någon annan får..

Jag vet att jag har fantastiska vänner runt mig som vill göra allt bra,som vill ha tillbaks den KB som fanns när livet var lyckligt och en dans på rosor,när största problem var brustna hjärtan på grund av obesvarad kärlek eller tjafs mellan vänner,när dom stora problem egentligen var små..
Som vill ha tillbaks den KB som inte var fullt lika bitter som hon är nu..
Men det kommer,jag kommer inte komma tillbaks som mitt gamla jag men jag kommer komma tillbaks,som en ny version av mig,en förbättrad,men det är inte tomma ord som kommer ordna det,det är min egen tjurskalle och tusen kramar och tummar som hålls..
Dom tomma orden kan förbli osagda för dom innehåller ingen verklighet och ingen sanning,dom är en saga,en verklighet som bara finns i sagornas och drömmarnas värld..

Min tur kommer säkert,men frågan är vad turen kommer ha med sig...

Jag är tacksam för mina vänner och jag vet att ingen av oss var förberedda för livet,men vi kommer klara det,tillsammans så ska vi klara livet och verkligen leva det..

Nyfiken..

Här på bloggen finns det en funktion som heter Statistik,där ser hur många som varit in och ett diagram visar vilket klockslag,man ser även från vilka sidor läsarna hittar in,Trafikkällor..Finns många mer funktioner men just det där med sidorna stör mig..

Jag har en hemlig läsare,eller jag har många läsare jag inte riktigt har koll på och det gör mig inget så länge dom är hemliga men nu har jag en länk till en blogg som är låst..Jag vet alltså att den här människan läser men jag kan inte se vem det är eller läsa i hennes/hans blogg..
Och jag är i min natur väldigt nyfiken av mig..och älskar att läsa bloggar..
och spricker snart av nyfikenhet..

Så ägaren till

hojdarjojjo.blogg.se

vem är du?

och varför är du hemlig??

Avundsjuk!

Förtränger saker på semestern,loggar in på Facebook och inser att livet går vidare och att det fortfarande finns kvar hemma..
Erika har i dag jobbat sin sista dag och nu gått på föräldraledighet och hur mycket jag än försöker låta bli så kan jag inte annat än tänka hur orättvist det är,hur avundsjuk jag är och hur svårt det är att förstå att hon ska få vara ledig och inte jag..
Världens egotänk och inget jag är stolt över men det är verkligheten..

Blandat!

Fick ett sms i dag,allt ser bra ut med Loppan,härligt underbart att höra att det går bra för Maria,att det går bra för en av oss,ger lite hopp om framtiden..

Äntligen får jag säga,bara EN MÅNAD till det är dags för Volbeat,kan vara så att jag är lite överväntade och räknar nästan ner timmarna..

Underbart härligt med semester,men hemlängtan har jag men jag har hört att det är nyttigt att sakna varandra..Men jag skulle ibland behöva Mats kramar så läker det mest..

Har varit på äventyr till Eskilstuna i dag,haft en kanon dag med Maria...
I morgon är det dags för loppan att synas på ultraljud och jag är nog lika nervös som blivande föräldrarna,håller mina tummar..

Jag är tillbaks!!

Tillbaks på svensk mark efter en underbar helg i Riga..
Har haft sällskap av några hjärnspöken men klarat mig ganska bra..
Haft underbart varmt väder och shoppat en del,kanske inte så mycket som jag tänkt men jag är ändå nöjd med inköpen..

Sitter nu och försöker läsa ikapp i bloggarnas värld och inser att det hänt en del medan jag varit borta..
Goda nyheter först,TEA har plusat,Grattis tjejen..Håller mina tummar!!
Sen så möts jag av nyheten att en tjej,Tonci som jag till och från följt har förlorat sitt barn,sin älskade son Embi..Det gör ont i hjärtat att det blir fler och fler änglar..

Sen så har jag goda nyheter för mig själv,i lördags fick jag ett sms med hopp från apoteket,Pergotime finns inne igen och är undanlagt åt mig..
UNDERBART!!

9 månader

I dag är det nio månader sen Alva och Tyra dog..

3 fjärdedels år..

Helt galet..

Helt fel..

Hjärnspökena är i fullgång..

Drömmer massa just nu..

Inga bra drömmar..

Drömmer om allas graviditeter..

Jag kan knappt hantera dom i vaket tillstånd,måste dom finnas med i drömmarnas värld..?

Vaknar med tusen varför i huvudet,varför andras barn klarar sig,varför inte våra kunde göra det,varför andra får glädjen och lyckan,varför fick vi sorgen..Alla dessa varför och inga svar..

Konstigt om man ibland ínte vill och kan somna..

Är i huvudstaden och ska försöka hålla mina hjärnspöken borta för i dag bär det av på en kryssning till Riga med lilla mamma..

Återkommer på tisdag..

Underbart!!

(P.S.Förresten har Mats fått skjuta två älgar i morse,lycklig liten pojke)

Ingen vanlig dag!

I dag är det ingen vanlig dag,i dag är det min födelsedag..
I dag blir jag 25 och mitt liv ser inte ut som jag föreställt mig..
Först ville jag bli mamma innan 25,sen så önskade jag mig att i alla fall få vara gravid innan jag blev 25..
Men i dag sitter jag med facit i handen och inget av det har blivit sant..
Igår önskade jag att jag för alltid fick vara 24..
Och sen så började jag tänka att mina barn aldrig kommer få uppleva en födelsedag..
Och det gör ont så jag slutar tänka på det..

I dag ska jag inte sura,i dag ska jag inte tycka synd om mig själv..
I dag sätter jag mig på ett flyg och lämnar verkligheten i 10 dagar..

I dag fick jag blommor av två arbetskompisar..
Jättefina..
Precis såna som vi hade på Alva och Tyras begravning..

Världens bästa Mats övergav sina älgar och överraskade mig med att komma hem redan i kväll..
Lyckan är total!
♥ ♥ ♥

Morbror..

Min lillebror ♥ kallade sig precis morbror och jag tror inte han har en aning om hur glad han gjorde sin syster..

try sleeping with a broken heart!

I vintras satt jag mycket vid datorn och lyssnade på mycket musik,mitt sätt att överleva..
Och vissa låtar fastnade mer i minnet än andra..
Nu när jag hör dessa låtar på radion så gör det ont i hjärtat..
Dessa låtar är så starkt förknippade med vår sorg,men en så sorglig tid i vårt liv..

Här är en av låtarna som gör att det för en stund gör ont i hjärtat..

Stresshantering!

Första dagen avklarad på stresshanteringskursen..
Gick dit med lite ångest och tänkte att det kunde bli tråkigt..
Gick där ifrån med en betydligt bättre inställning och kände att det här kan bli bra..

Vi fick lära oss att en typ A-människa tävlar i allt,köra bil fort och kan inte ligga efter någon,letar efter kortaste kön i affären i tron att det går snabbare,äter fort,går fort och pratar fort..
jag kan lätt skriva under på att jag är en typ A människa..
En typ A människa är inte så bra att vara..

Tror det kan bli bra...

Vi skulle berätta vad vi hade för förväntningar och för farhågor..
Mina förväntningar är att jag ska lära mig att hantera stress,att stressa på ett bra sätt..
Och att jag förhoppningsvis ska lära känna mina arbetskompisar bättre..

Min farhåga är att det kommer bli jobbigt,att det kommer bli mycket att bearbeta,att det kommer bli mycket att öppna sig,att det blir väldigt personligt..
Att jag ska släppa en spärr när jag börjar slappna av,att jag inte kommer kunna förtränga och hålla borta känslor..
Att jag helt enkelt en dag kommer bryta ihop..

Men det är väl också en förväntning för det kommer ju säkert komma något positivt ur det..
Det kommer bara vara jobbigt på vägen..

Ångest och stress!!

För lite sömn,för mycket ångest..
Så såg natten ut..
Och ingen som kramade om mig och sa "lill-gumman"..
Satsar på en tidig kväll i kväll..

I morgon börjar vi på jobbet en stresshanteringskurs,8 tillfällen är det och ska lära oss vad vi blir stressade av och hur vi ska hantera det..
Jag vet vad jag blir stressad av,jag blir stressad av att det inte blir barn och jag vore evigt tacksam om jag kom på ett sätt att hantera den stressen,men jag har en känsla att det är inte det vi ska prata om..

Nu ska jag städa och försöka packa min väska och se vad som behövs tvättas,snart dags för semester igen,nära nu!!!

Jo och så har jag efter mycket om och men bestämt mig för att jag nog vågar träffa mitt stora stöd i livet,Maria nu när jag reser till Stockholm..Har oroat mig en stund och velat fram och tillbaks,vill träffa henne men samtidigt vet jag inte hur jag orkar med hennes graviditet men nu är det bestämt och hon har tagit semester så nu finns ingen återvändo...

Tankar efter en underbar helg!!

Jaha och så var man älgjaktsänka i fyra dagar och sen så åker jag till huvudstaden i 10 dagar..Alltså två veckor utan varandra..Inte riktigt okej men det kan ju vara nyttigt att sakna varann..har jag hört..
I alla fall så hade vi en mysig helg,om man bortser från vissa små psykbryt..
Hormonmonster eller labil,vet inte men det är tur att Mats att ett bra stöd annars hade vi aldrig hållit ihop..
Vi fiskade igår,jag fick en fisk ,inte Mats,jag nöjd,inte Mats..
Men roligt hade vi..
Sen somnade jag på soffan,flyttade i natt vidare till sängen och sov allt som allt 12 timmar..Länge sen sist men kanske välbehövligt..

Var förbi flickornas grav i dag..
Det är en knepig känsla att vara där..
Det är som att jag inte förstår..Nästan 9 månader har dom legat där och jag förstår inte riktigt..Jag sitter vid graven men det känns som att jag skulle stå bredvid och se någon annans liv..Det går som inte riktigt att förstår att det är mitt liv,att det är våra barn..Jag ser deras namn men förstår inte riktigt innebörden..
Det är konstigt och svårt att förklara..
Det kanske är kroppens sätt att orka,att på något sätt förtränga verkligheten..
Jag vet att jag varit gravid,jag vet att jag fött två barn och jag vet att vi begravt dom men det är som att jag inte förstår..
Att veta är en sak,att acceptera en annan..
Förut gav graven ro,nu blir jag nästan mer orolig i själen än innan..
När jag satt där vid graven så började jag tänka på det liv vi skulle haft,jag skulle mött en underbar höst med barnvagnspromenader,istället för en gråtande mamma så skulle vi ha gråtande bebisar..Det är en farlig väg att gå in på,vägen med allt som skulle ha varit,vägen med alla drömmar..
Ibland gör jag en avstickare in på den vägen men mår inte bra av det..

Istället för en mamma-ledig höst så laddar jag för ännu en arbetsvecka..
Är det så här livet ska vara,arbete vecka ut och vecka in..??
Tänk om jag aldrig får vara mamma-ledig??

Mys-helg

I helgen så blir det en mys-helg på Mats berg..
Igår köpte jag mig ett alldeles eget kastspö,mitt första så jag gissar att det blir en hel del fiskande och kanske lite svampplockning..

Hoppas alla får en trevlig helg..Kramar

En uppgift!

I kväll hade vi en uppgift som måste genomföras innan jag tar semester och tillsammans med Mats och eftersom att jag blir älgjaktsänka nu så måste det göras innan helgen..
Alltså blev bara fredagen kvar..

Vi började fredagskvällen med att äta pizza i stan..
När vi nästan är klara så kommer ett par kompisar in..
Dom har fått barn tre och sista är lika gammal som våra flickor skulle varit om allt gått bra..
En liten stund senare kommer även en till i deras sällskap med en bebis..
Två bebisar och världens sötaste Jonna(1½ år) ger mig lätt panik och tårar som är svåra att hålla tillbaks..
Så jag bad Mats att vi skulle gå och jag gick..
Inget hej då,inte nåt..
Otrevligt,ouppfostrat men hade jag pratat hade jag gråtit..
Hade jag behövt se deras lycka en sekund till hade jag ställt till en scen..

Hur kunde dom få behålla sitt tredje barn och vi förlora våra två första??
Hur kunde deras verklighet bli att ge kärlek till ett levande barn medan vår blev ge kärlek och plantera blommor på en grav..
Och hur kunde ödet styra ihop att vi just i dag skulle träffas,just i dag när vi äntligen bestämt oss för att fara till graven och göra höstfint,just i dag när känslorna och tårarna redan låg på ytan och väntade,hur kunde ödet stoppa in två bebisar i allt det..

Men vi utförde vårat uppdrag,vi hade fredagsmys med våra flickor,ett litet annorlunda fredagsmys..
Vi köpte blommor,hittade en lykta och gjorde höstfint hos dom..
En perfekt namnsdag och nu kan jag med lugnt mamma-hjärta resa på semester och veta att dom har det bra..

(Rosorna tror vi är från Mats familj och den röda blomman har min pappa planterat)

Namnsdag!

I dag är ingen vanlig dag..
I dag är Alvas dag..
Älskade ängel!!


Det är de vackraste barnen som dör,
de som ingen ondska berört,
de som är mjukare än andra,
Kärleksfullare,
Det är de vackraste barnen som dör,
Läggs i jord istället för armar
och ljuset från just deras ögon slocknar.
Det är de vackraste barnen som dör,
medan hjärtan gråter,
förbittrade,
stela,
livsberövade,
oförtjänta kom de,
välsignade gick de.
Det är de vackraste barnen som dör...
(Anna Wahlgren)

ett besök på graven!

Tidigare har jag tyckt att det har varit rogivande och fint att gå till graven..
Jag har känt mig nära mina barn..
Men nu gör det bara ont..Eller det är fortfarande fint men det gör ont..
Fruktansvärt ont och fruktansvärt overkligt..
Hur kunde allt bli så fel?

Men i dag tog jag mig i kragen,jag saknar mina barn så jag tog Mats i handen och vi for till graven och tände höstens första ljus..

Och i morgon ska vi försöka handla och plantera höstblommor till våra änglar..
(och jag skulle vilja hitta en lykta)

En familj!!

Mitt hjärta slår för två älskade änglar..
Mitt hjärta slår för deras pappa..
Tillsammans är vi en familj..
En liten annorlunda familj..
En familj med massa kärlek..
En familj med massa sorg..
En familj som inte syns..
Men en familj som faktiskt finns..

Tillsammans är vi stolta...
Tillsammans älskar vi..
Tillsammans kommer vi ihåg våra barn
som lämnade oss för tidigt..
Vi kommer för alltid ha något tillsammans..
Två älskade barn..
Två saknade barn..

En familj med en sten och ett hus..
En familj med en tom famn..
Men lika fullt en familj..
En familj som inte syns..
men en stolt familj..
En familj som för varje dag blir starkare..
En familj som aldrig slutar älska..
En familj som har svårt att tro på framtiden..
Men vi är en familj..
Och det är nåt som aldrig kommer ändras..

Älskar våra änglar!!♥

Havandeskapsledigt!

På mitt jobb är Erika gravid..
Stundvis är det jobbigt men till större delen har det gått bra..
Och snart går hon på havandeskapsledigt..
Och jag har "sett fram emot" det..
Längtat efter att slippa se en gravidmage dagligen..
Men aldrig anade jag att det skulle bli jobbigt,aldrig anade jag vilka känslor som skulle starta,vilket sätt jag skulle reagera på..
Jag är glad för henne och jag missunnar henne absolut inte den glädjen och det hon har framför sig..
Men jag blir arg för att jag inte fick uppleva det,att jag inte kom så långt..Att jag bara fick 22 veckor,att jag knappt hann vara gravid..
Jag hatar att andras verklighet inte blev min..Att min verklighet blev något som ingen annan ville ha..
Det är ingen som är avundsjuk på mig,det är ingen som vill ha det jag vill ha,vem vill ha svårt att få barn och vem vill förlora barn?
Men mest hatar jag att jag just nu hatar så mycket..
Att jag är så bitter..
Oftast är jag förberedd på mina känslor.vet vad som komma skall,oftast är dom logiska..
Men det här var jag inte förberedd på,att det skulle bli jobbigt med någon annans havandeskapsledighet..