10 mars 2011 ändrades vår värld..Vi fick ett plus och nytt hopp, äntligen var vi på väg.
Resan med trollet började..
Började resan med att sluta med mina antidepressiva eftersom det finns för lite forskning runt gravida och den medicinen.
Jag anmälde mig till barnmorskan..
Och slutade hos kuratorn.
5 april gjorde vi vårt första besök uppe på våning 6, våningen där gravida får var. Det var dags för provtagning.
11 april fick vi gör ett tidigt ultraljud, Mats såg ETT hjärta slå, jag såg ingenting. Oerhört skönt att få höra att det denna gång är en bebis och ingen riskgraviditet.
14 april gick vi på inskrivningssamtal. Samma barnmorska som med flickorna.
Precis som sist så mår jag mycket dåligt och två veckor i slutet är jag så dålig så jag är sängliggande.
Men det blir bättre men riktigt bra blir det inte förrän jag är i ungefär vecka 18-19
11 maj får jag träffa en läkare för att diskutera infektioner, det som vi tror orsakade vattenavgången sist. Men av denna läkare får vi höra att inget tyder på infektion och inget tyder på att det ska hända igen. Det finns alltså inget att göra för att förebygga. Men vi har oddsen för att det ska gå bra på vår sida. Underbar läkare som tar vår oro på allvar.
17 maj gör jag första orossamtalet till sjukvårdsrådgivningen, i vecka 14. Har haft ihållande värk i magen och direkt går hjärnspökena igång. Får prata med mycket förstående personal på kvinnokliniken som förstår min oro men samtidigt så finns inget att göra om det skulle vara så att det är ett missfall på gång. Men hon tycker det låter som växtvärk och vi avvaktar. Dagen efter ringer hon upp mig för att kolla hur jag mår och det är faktiskt bättre och det verkar bara som det är en orosstorm som dragit fram i min kropp. Men hon tyckte det var bra att jag ringde, det är därför de finns där.
20 juni får vi för andra gången se vårt lilla troll. Hjärtat som vackert slår, en bebis som ligger i perfekt profil, helt stilla så vi får tid att beundra. Tårarna går inte att hålla tillbaks, det är ett magiskt tillfälle.
Första riktiga kontakten med vårt lilla hjärta( för det tidiga UL räknas inte riktigt)
Vi blir beräknade till 18 november, min morfars födelsedag.
Vi träffar även barnmorskan och får lyssna på hjärtat, men lilla liten har svårt att ligga stilla men vi får höra några slag och det är underbart.
Dagarna kring veckorna 22, 23 är mycket orolig och jag mår inte alls bra. Tiden med flickorna känns plötsligt så tydliga och lika plågsamma som om det vore igår.
Men vi klarar oss förbi både 21+5 och 22+0, dagar som varit mina delmål.
Så 17 juli är vi mer gravida än vi nånsin tidigare varit.
En ny tid, nya veckor som bara är trollets.
1 augusti (i vecka 25, 24+2) är vi till barnmorskan igen. Den här gången är det dags att mäta magen, något som vi aldrig hann göra med flickorna. Alla mina värden ser bra ut och magen växer precis som den ska.
Lilla trollets hjärta slår 159 slag i minuten.
4 augusti har trollet blivit så stark så sparkarna för första gången syns utan på magen.
Jag har känt och anat bebisen ungefär sen vecka 17, och för varje vecka känt att den blivit starkare.
Nu sparkas bebisen varje dag, väldigt ofta vilket är bra för min oro. Är så glad för att bebisen är så rörlig.
21 juli kände Mats första sparken men jag har länge känt sparkar utan på magen men så fort mats hand närmar sig så har det blivit lugnt.
