liten blir större

Känslan när man tittar på sin bebis och verkligen inser att han inte längre är 50 cm lång och 3465 g tung
Den känslan har jag nu
Fråga mig inte varför jag är vaken, jag har en drömma att sova men ibland fungerar det inte så
Resten av familjen sover iallafall och jag älskar titta på barnen när de gör det
Så rofyllda, så fina och jag får som behärska mig för att inte krama dom
Tage sover hos mig, eller han börjar natten i egen säng men efter första matningen så orkar jag aldrig lyfta tillbaks han(oftast ligger han i sitt babynest)
Vera flyttade till eget rum tidigt, hon stördes lätt av oss men Tage verkar aldrig märka av oss så jag tror han får stanna i en evighet, det är så mysigt att ha han hos mig
Varma, goa, underbara mirakel

(Jag ser förresten era kommentarer men orkar inte lägga ut dom när jag sitter med mobilen)

Vårda tiden, livet och barnen!

Tredje inlägget på en dag, kan inte minnas när det hände senast..
Skillnaden nu är att jag inte längre tror att jag skriver för nån, vem hänger kvar efter så här lång tid med väldigt glesa uppdateringar
Skriver mer för min egen skull
Sitter och kämpar på med matten, en lördagskväll..
Varje fredag tänker jag, skönt med helg och sen sitter jag varje kväll efter barnen lagt sig och pluggar
Har sjukt mycket just nu, halva terminen gjord och det är nog första gången jag inte riktigt känner att jag har greppet om situationen men det rättar nog upp sig snart

Har svårt att fokusera på talen, tänker mycket på dottern..
Det är svårt att vara förälder just nu, även svårt att vara dotter antar jag
Min lilla viljestarka tjej som känns så stor, liten, självsäker, förvirrad på en och samma gång
Behöver mig nära och samtidigt kunna allt själv
Jag tror inte så mycket på trots, det låter så negativt, utveckling känns mer positivt och något som måste göras men lika fullt så svårt
Får känslan att hon inte riktigt känner sig sedd eller hörd
Det gör mig ont..
Måste banta mobiltiden, måste skära ner slösurfandet, måste leka med min dotter, se vad hon gör, verkligen lyssna
Vara med närvarande, inte slösa bort vår tid!
Hatar vart tekniken tar oss, detta beroende, som skärmar av oss som människor!
Många gånger på skolan, i väntan på en lektion så är vi många som väntar och många tittar aldrig varandra i ögonen, skärmen är med hela tiden..Människor men ingen mänsklig kontakt!

Ett löfte, att från och med nu Vårda tiden, livet, barnen!

Det jobbigaste med att vara själv är att fixa mat, skrikande Tage lyckas alltid infinna sig just då(oavsett tid och förebyggande åtgärder) och fixar jag inte något ätbart så dröjer det inte länge innan nån annan bara skriker..så när jag stod där i kväll med skriket och galenskapet två sekunder bort tänkte jag att detta borde vara en tävlingsmoment i alla dessa matlagningsprogram som finns, en studio med skrikande barn och se hur bra kockarna jobbar i kaos..

Stadsresan gick iallafall bra..
Men jag undrar hur ett par strumpbyxor till Vera kan kosta lika mycket som till mig, måste ju vara en viss skillnad i matrialåtgång..?

lördagsmorgon

Tage sover bredvid mig, den finaste jag vet, kan titta bort hur mycket tid som helst(om han nu sov hur mycket som helst)
Genom väggen hör jag Vera leka och sjunga på sitt rum, vi har redan hunnit bråka en gång, en timme in på denna dag..En jobbig period för liten just nu..

Som vanligt är jag själv med ansvaret, Mats tyckte jag kunde skicka Vera till farmorn men jag har ingen lust att lämna bort henne varannan helg bara för att han inte kan hålla sig hemma..

Funderar om jag vågar(läs orkar) åka in till stan ensam med båda barnen, storhandlingen fungerar alltid bra med båda men vi skulle även behöva gå i andra affärer för att fixa saker till dopet..men jag måste ju försöka, det kan ju gå super..
Jag tror att barn måste få vara med annars fungerar det aldrig även om det ibland inte fungerar alls, tror inte man får bli skrämd av det utan hoppas att nästa gång går bättre(men då har jag ju en dotter som älskar handla så det kanske är lätt för mig att säga)

Trevlig helg!

Dop

Snart är det dags för Tages dop
På Veras hade vi en tjej som sjöng men inspirationen har inte riktigt infunnit sig denna gång så jag börjar fundera om jag ska läsa en vers, en dikt eller något liknande
På Veras dop grät jag, allt var så perfekt, så fulländat, det var bara så otroligt att vi fick döpa ett barn
Plus galet mycket hormoner i omlopp
Denna gång känner jag mig coolare men ack vad jag bedrog mig, bara att googla och läsa dikter gör att jag blir rörd, känner ögonen tåras
Galna hormoner, kommer jag kunna göra det här?

Komplett

Att känna sig komplett och nöjd är en fin känsla
Även om det ibland är för mycket, ibland väldigt spännande(ansträngt) med en treåring, ibland krävande med en bebis som äter en gång i timme, ibland irriterande att ha en frånvarande sambo så är det här min familj, en familj som inte önskar något mer..(just nu!)

Förklarade idag för Mats att det är otroligt att kunna vara så kär i någon som jag ibland är så jävla arg på, fina trygga kärlek
Älskar livet där vi är just nu och känslan det ger mig

Lita på din förmåga, alltid!!

Resten av familjen sover och här sitter jag med tvivel och vacklar..

Kommer jag att orka?

Kommer jag att ro i land denna skuta?

Är det värt det?

Och jag vet att jag kan, om jag bara ge mig fan på det, om inte så bara för att visa de som tvivlar, inklusive mig

I kväll bröt jag ihop i matten, första gången jag riktigt kört fast, stängde boken, tog istället tag i engelskan och det är där jag sitter nu, egentligen supertrött och sängen lockar så mycket men ingen gör det här åt mig

Jag har makten, det är bara jag som kan göra det här, bara jag och ingen jag kan skylla på

Det är inte lätt men det kommer vara värt det, jag visualiserar känslan som kommer infinna sig i december och fortsätter kämpa

"Lita på din förmåga! Alltid!" Tackar mig religionslärare för dom orden, de är just nu min mantra

Lita på din förmåga! Alltid!

Glömsk mamma

Igår fick jag frågan om Tages vikt, längd och klockslag vid födseln och det enda jag kom i håg var att han var 50 lång, hur kan jag glömma? Tycker alltid att det är info som mammor verkar komma ihåg tills dom dör...

Tage har börjat använda sina små gryn som tittade fram för två veckor sen, igår bet han mig till tårar, som om det inte räckte med smärtan att föda han..

It´s amazing

En dag busade Vera med Tage och vi hörde ett gurglande skratt
Nu kommer det oftare och oftare, det lilla, söta gurglandet
Finaste ljudet, medicin för själen

I dag ville han vara nära, nära, nära och jag försökte att inte stressa över att noll skolarbete blev gjort
Att vissa saker helt enkelt inte går att styra och egentligen är det befriande att en liten kille säger till att i dag ska vi mysa och så är det bara det vi kan göra, en hel dag med en varm, liten kropp i soffan

 "It's amazing how you can speak right to my heart

Without saying a word, you can light up the dark"

(Ronan Keating)

Om någon undrar..

Om inte så mycket annat vore skitjobbigt så skulle jag ge Vera fler syskon, hon är underbar med sin lillebror
Syskonkärleken är det vackraste jag vet, så tacksam för att det blev ett litet syskon och all den glädje det för med sig

Vi kämpar på i en intensiv höst, det gäller att inte fundera så mycket utan mer bara köra för börjar jag fundera så börjar jag tvivla
Tage har hunnit bli tre månader och fått en spruta i varje ben, han är ett kilo tyngre och 3 cm längre än sin syster, inte konstigt att jag tycker det går undan i kläderna denna gång
För två veckor sen kikade två tänder fram, galet och han har nu kommit på att bita mig, jag dör!
Vera skäller på han när jag skriker och sen är cirkusen i full gång men det gör så fruktansvärt ont och så vill han ju inte riktigt släppa taget..

Igår fick Vera Tage att skratta, en litet gurglande första skratt och det var så vackert och roligt
Nu leker dom på golvet och jag funderar var och med vad jag ska börja, går lite tungt i veckan
Längtar efter sömn och skulle kunna slå sönder knäskålarna på den man som knackade på dörren kl 07:00 i morse och väckte hela familjen, vem fan bestämde att slambrunnstömmare(?) skulle börja den tiden?