Gårdagen har sakta sjunkit in, sorgen ligger inte längre lika ytligt som den låg igår..
Kanske stoppar jag undan det onda, bearbetar i den takt jag behöver..
Fredagen 11 december 2009 är en dag som för alltid ändrat oss..En dag som innehöll så mycket, sorgen att drömmen gick förlorad, första gången vi höll våra flickor, det är dagen vi för första gången blev föräldrar, dagen då vi var med om en förlossning..
En förlossning som blev bortglömd i sorgen, en förlossning som inte då betydde så mycket men som nu betyder så mycket mer..
En förlossning som gav oss två små flickor, men som även gav oss så mycket sorg så förlossningen nånstans "försvann"
En förlossning som jag har haft svårt att se som just det som det var, en förlossning, om än tidigt, om än inte med små levande barn..Men fortfarande en förlossning..
Det kändes viktigt att gå igenom vår journal..Att gå igenom hela den fredagen som för alltid ändrade vår värld..
Från det att värkarna började tidig morgon och tills nummer två, Tyra tittade ut ca 12 timmar senare 17:30..
Vissa saker har vi tagit ställning till och som jag nu inte förstår hur vi kunde få ta ställning till då..
jag kommer inte ens ihåg att vi fått frågan om vidare undersökning på våra flickor, jag kan inte komma i håg att vi tackade nej till mer undersökningar och prover på dom, jag kan inte komma ihåg..Frågan fick vi en timme efter flickorna var födda, en timme..En timme då jag absolut inte kan ha förstått att vi fått barn, barn som dog..En timme som måste varit i chock och förtvivlan..
Då skulle jag besluta om våra barn skulle undersökas mer, då när det enda jag vill var att mina barn skulle leva, få följa med oss hem..Då skulle jag ta ställning till om dom skulle undersökas..
I journalen står det på flera ställen att dom pratat med oss, berättat saker, att vi är ledsna..
I journalen står det att Alva troligen varit död i ett dygn..
Jag kommer inte ihåg att dom pratat med oss..
Jag måste helt ha stängt av..eller förträngt med Mats kommer ihåg..
Jag kommer ihåg när dom sa att det var dags att föda flickorna, jag kommer ihåg när dom tog hål på hinnorna när Tyra skulle födas..
Jag kommer ihåg när flickorna föddes, klockslagen och att Mats klippte Tyras navelsträng..
Jag kommer ihåg att jag höll dom..
Jag kommer ihåg det som då var viktigast och som nu är dom viktigaste minnen, dom minnen som är finast att minnas..
Jag kommer ihåg första gången jag höll våra barn och det är absolut det minnet som är störst och viktigast..
När jag sitter och läser vår journal, när jag pratar om den tiden så känns det som ett parallellt universum, ett annat liv..Det känns som jag står utanför och tittar på mig själv, hör någon annan prata om det..
Det kanske låter konstigt men det är så konstigt att förstå att det faktiskt handlar om oss, att vi har två flickor för lite hos oss..
Journalläsningen betydde mycket..
Men det viktigaste med samtalen är att dom ger mig större självförtroende..
Barnmorskan var mycket noga med att hela tiden prata om dom som barn, att påminna mig om att det faktiskt var en riktigt förlossning, att jag nu inte är förstföderska, att jag blivit mamma, att vi har barn.
Och det tror jag är viktigast, att jag blir tryggare i det vi faktiskt varit med om, tryggare i min roll som mamma till två flickor som inte fick leva, tryggare i mig själv, så pass trygg så att jag nästa gång får frågan när jag ringer in kanske vågar säga att det är vårt tredje barn..
För ibland så är det som att jag inte vågar stå för det som varit, att jag inte vågar räkna våra barn som just dom barn dom är, att bara för att dom inte blev mer än 22 fullgångna veckor gamla så vågar jag inte säga barn för rädslan att bli ifrågasatt..
För ibland får jag känslan att omgivningen inte tycker det räknas, att det inte var en förlossning
"dom var ju så små", att dom inte räknas för att dom dog precis på gränsen till att få kallas barn..
jag måste bli tryggare i den roll jag har och våga stå för det som faktiskt varit, det är så lätt här i bloggen när jag vet att ni fantastiska människor finns men det är så mycket svårare där ute, i verkligheten att stå för det som varit..
Så det som betydde mest igår var att få höra att vi fått barn, att vi varit med om en förlossning, att våra flickor räknas..
Jag skulle igår välja bland 20 anledningar till att man söker hjälp hos en Aurora-barnmorska..
Jag valde bl.a rädslan för att få ett barn som dör men även rädslan för att inte bli tagen på allvar..
För när jag tänker efter så är det nog inte förlossningen som oroar mig mest, det är nog att jag ska få personal hos mig som inte kan förstå det vi varit med om, som inte kommer ta vår historia på allvar..Att jag ska ringa in till förlossningen och att dom inte ska ta min oro på allvar..
Har ett möte till inbokat, då ska vi prata och planera för en förlossning..Så nu ska jag fundera vad jag vill och vad jag har för tankar..
Just nu har jag två, Jag vill ha bra och förstående personal och jag vill absolut inte ligga i rum L..
