Hemma från första föräldraträffen..
Med blandade känslor..
Det är roligt att träffa andra som ska ha ungefär samtidigt.
Det är en häftig känsla att sitta i ett rum med massa bebismagar och inte behöva känna avundsjuka för jag har min egen bebismage..
Det är lite pinsamt och jobbigt men samtidigt intressant..
Men samtidigt så bär vi en väska med alldeles för mycket packning..
En väska jag ibland skulle vilja ställa ifrån mig..
En väska som jag ibland tror jag blivit stark nog att bära men ibland upptäcker att den blir alldeles för tung..
För det går inte att sitta och lyssna allt som är fantastiskt, roligt, helt normalt, spännande och låt bli att tänka på flickorna..
Eller kampen som ligger bakom vårt underverk..
Vi fick frågan när vi satte oss i våra vårdcentralsgrupper( i vår grupp var det tre par), Om det var vårt första barn?
I dag var Trollet vårt första barn..
För hur berättar man för lyckligt gravida, ovetandes om vad som kan hända att sist dog våra barn?
Varför ska vi spräcka deras rosa bubbla?
Vi pratade försäkringar..
Nån sa "men frågan är om man verkligen får ut något om det händer nåt?"
Vi vet att man får ut pengar om barnet dör, men jag höll inne med den informationen..
Barnmorskan pratar om att föräldragrupperna kan vara vänner för livet och att när det blir dags för syskon om två, tre år så kan man styra ihop det..
Seriöst..En sjukvårdsutbildad människa som får det att låta som storken kommer med barn samtidigt till grannskapet..
Vi vet att det inte är så..
När jag pratar antal barn så säger jag OM det blir..
Jag förbereder Mats på att om vi ska ha syskon och det skulle behövas hjälp även denna gång så blir det privat vård då landstinget bara hjälper till med ett barn..
Privat vård blir Umeå, 10 mil bort..
Nästa gång är det dags för förlossningsprat..
Och jag vill inte tänka på det..
Jag har inte kommit så långt i mina tankar..
För om jag ska börja förbereda mig för den här förlossningen så måste jag tänka på förra..
Förra som innehöll förtvivlade föräldrar, döda barn och oändligt med tårar..
Tårarna var många gånger nära på dagens föräldraträff..
Allt som ibland känns så långt bort blir i vissa sammanhang så tydliga..
Att vi försökt i fem år och förlorat två barn..
att vi har erfarenheter som inte andra "förstagångsgravida" har..
Men sen tänkte jag, det kanske sitter någon här som gått igenom samma sak som oss..
Antingen kämpat för att bli gravida eller förlorat..
Det kanske inte bara är vi som sitter i Aulan med blandade känslor..
För det syns inte på ytan men inuti blöder ibland såret..
Som sagt, en dag med blandade känslor..
Med blandade känslor..
Det är roligt att träffa andra som ska ha ungefär samtidigt.
Det är en häftig känsla att sitta i ett rum med massa bebismagar och inte behöva känna avundsjuka för jag har min egen bebismage..
Det är lite pinsamt och jobbigt men samtidigt intressant..
Men samtidigt så bär vi en väska med alldeles för mycket packning..
En väska jag ibland skulle vilja ställa ifrån mig..
En väska som jag ibland tror jag blivit stark nog att bära men ibland upptäcker att den blir alldeles för tung..
För det går inte att sitta och lyssna allt som är fantastiskt, roligt, helt normalt, spännande och låt bli att tänka på flickorna..
Eller kampen som ligger bakom vårt underverk..
Vi fick frågan när vi satte oss i våra vårdcentralsgrupper( i vår grupp var det tre par), Om det var vårt första barn?
I dag var Trollet vårt första barn..
För hur berättar man för lyckligt gravida, ovetandes om vad som kan hända att sist dog våra barn?
Varför ska vi spräcka deras rosa bubbla?
Vi pratade försäkringar..
Nån sa "men frågan är om man verkligen får ut något om det händer nåt?"
Vi vet att man får ut pengar om barnet dör, men jag höll inne med den informationen..
Barnmorskan pratar om att föräldragrupperna kan vara vänner för livet och att när det blir dags för syskon om två, tre år så kan man styra ihop det..
Seriöst..En sjukvårdsutbildad människa som får det att låta som storken kommer med barn samtidigt till grannskapet..
Vi vet att det inte är så..
När jag pratar antal barn så säger jag OM det blir..
Jag förbereder Mats på att om vi ska ha syskon och det skulle behövas hjälp även denna gång så blir det privat vård då landstinget bara hjälper till med ett barn..
Privat vård blir Umeå, 10 mil bort..
Nästa gång är det dags för förlossningsprat..
Och jag vill inte tänka på det..
Jag har inte kommit så långt i mina tankar..
För om jag ska börja förbereda mig för den här förlossningen så måste jag tänka på förra..
Förra som innehöll förtvivlade föräldrar, döda barn och oändligt med tårar..
Tårarna var många gånger nära på dagens föräldraträff..
Allt som ibland känns så långt bort blir i vissa sammanhang så tydliga..
Att vi försökt i fem år och förlorat två barn..
att vi har erfarenheter som inte andra "förstagångsgravida" har..
Men sen tänkte jag, det kanske sitter någon här som gått igenom samma sak som oss..
Antingen kämpat för att bli gravida eller förlorat..
Det kanske inte bara är vi som sitter i Aulan med blandade känslor..
För det syns inte på ytan men inuti blöder ibland såret..
Som sagt, en dag med blandade känslor..
Du ska inte sitta på dessa träffar och fundera på att spräcka någon annans "rosa bubbla"!Om du/ni vill så tycker jag visst att ni ska berätta för dom vad ni varit md om,som sagt så finns det säkert fler där som sitter och tänker samma sak.Och även om ingen i just eran vårdcentralsgrupp varit med om liknande så kan det kanske ändå kännas bättre att berätta,att på nått vis vara där på samma villkor(om du känner att ni har lite kemi,passar ihop om du förstår vad jag menar)? Hoppas att min tanke gick fram...blev lite rörigt =)
SvaraRaderaVad stark du är som orkar att gå på de där träffarna.
SvaraRaderaOm jag blir gravid kommer vi inte att gå i en sådan grupp för det gör man ju bara med första barnet, om det överlever vill säga. Jag förstår också mycket väl att du inte vill berätta vad ni varit med om, det skulle nog inte heller jag göra. Man vet ju att det är oroligt som det är att vänta barn och då dessutom behöva höra om vad som verkligen kan hända av den som sitter brevid blir kanske lite magstarkt.
Men om det blir som din barnmorska säger att ni kommer att hålla kontakt även efter ni fått era barn kan du ju berätta då, när de andra slipper att bli livrädda! Då känner ni ju varandra dessutom bättre!
Jag tycker verkligen att du är så stark som går på dessa träffar och jag tror att det är bra. För egentligen har du ju koll på hur en förlossning går till men det kan ju också ses som bearbetning!! Kram
jag kommer nog berätta det om vi fortsätter umgås efter föräldraträffarna, så där på första träffen och på första gruppsamtalet så kändes det lite tungt att börja med att berätta om vår historia..
SvaraRaderaIbland kan det bli så svårt att komma vidare i samtalet..
Jag tycker det är roligt att gå på dessa träffar, det gör det hela lite mer verkligt men precis som du hannah skriver så har jag ju redan varit med om en förlossning..
Men det här blir nog lite bearbetning plus att jag hoppas att denna förlossning kan bli på ett annat sätt, mindre kaos för det är det enda jag kommer i håg från sist..Och tårarna..
Men det som kommer handla om förlossningen och partnern, samarbetet mellan varandra och så det vet jag ju redan att vi klarar, vi har ju redan varit med om det en gång..
kramar tjejer..
Jag tycker du ska berätta som det är om du orkar det. Du ska ju inte behöva sitta där och må dåligt över att de inte vet er historia bara för att du "inte vill förstöra deras rosa bubbla"! DU skulle må mycket bättre och DE skulle ta hänsyn till er om du berättade som det är.
SvaraRaderaHej finaste Annica!
SvaraRaderaVad modig du är som vågar att gå på dessa träffar. Vi hann med en träff när vi väntade Wilton. När vi väntade Thea struntade vi i att gå, det skulle kännas alldeles för konstigt att sitta där med vårt bagage och jag är ju en sån som inte kan vara tyst och jag ville inte förstöra någon annans rosa skimmer. Kan känna att jag egentligen ville gå, men som sagt, det skulle vara alldeles för jobbigt och jag orkade inte med det då.
Jag tycker nog du ska berätta vad som hänt er så du inte behöver sitta där och bli irriterad, ledsen, arg eller vad du kan tänkas bli. Dessa träffar är ju faktiskt till för alla i gruppen och mår du bättre av och berätta så tycker jag du ska göra det. Kram på dig!