Stickning...

Stickning ha blivit min hobby och tillsammans med en änglamamma har jag syjunta och terapi över internet.

Började sticka sockar till mig,Mats och några till blev juklappar.

Men nu har jag vågat börja sticka bebiskläder.

Visst att det gör lite ont i såret i själen varje plagg jag stickar,men jag blir även hoppfullare för varje plagg som jag stickar,det blir för varje gång lite lättare att föreställa sig ett barn i mina kläder.

I kväll blev jag klar med en liten väst eller vad man vill kalla den

Ska vi slå vad om att det blir en sommarbebis:)

Lyckan i ett plus...

Ibland tänker jag tillbaks till den 11 augusti 2009.
Jag tänker på hur lycklig jag var då,jag kan riktigt känna lyckokänslan att äntligen få ett plus.
Att efter tre års väntan och efter alltför många negativa gravtest så hade vi äntligen ett plus,vi hade en bebis på väg.
Jag minns lyckan och vill få känna den igen.
Jag får rysningar när jag tänker på det fantastiska äventyr vi gick till mötes.
Jag vill tillbaks till den tid i livet då jag var lycklig.
Eller jag kanske ska säga att jag vill fram till den tiden då jag kommer att vara lycklig igen.
Jag vill få känna glädjen i att få ett positivt svar igen.
Jag vill veta att det lever ett litet liv i mig,jag vill inte känna den tomhet jag känner nu.

En dag kommer jag att resa mig ur det här,en dag kommer jag vara starkare.
En dag kommer jag tro på ett liv efter det här,en dag kommer vi vänta ett litet syskon..
Jag önskar att den dagen var nu men allt har ju sin tid som det så vackert heter.
Det är bara att drömma,vänta,längta och önska att en dag så är vi tre i det lilla huset...
Under tiden så tänker jag på två änglar i himlen som vakar över sin mamma och pappa...

Farmor och farfar...

Farmor och farfar ringde precis och grattade mig på Maria-dagen.
Gråter jämt när jag pratat med dom.
Det gör för ont.
Jag har ännu inte orkat åka upp till fjällen och hälsa på dom.
Min kurator sa att det kanske är dags,att det kanske är nåt jag borde göra snart.
Att det inte blir lättare ju längre jag drar på det.
Hon undrade vad det är jag oroar mig för.
Jag vet inte,eller jo jag vet att jag kommer gråta och jag är rädd att farmor kommer gråta och jag är bara rädd.Rädd att känslan av misslyckande kommer bli för stor.
Kuratorn sa att farmor och farfar har levt så länge så dom ska nog klara av några tårar.
Och det tror jag med men jag är rädd att jag inte klarar av deras tårar.
Men jag ska överväga om det till påsk blir en resa till fjällen.
Men jag hade hoppats att jag skulle vara gravid igen så jag kunde komma med glädje och inte bara tårar och sorgliga minnen.
Men det verkar inte bli så eftersom det är nåt fel på kroppen jag blev tilldelad.

We said goodbye...

Jag gjorde i dag en räknare.

Blev förvånad över vad den räknade ut.

Det är 2 månader,2veckor och 2 dagar sen våra flickor flög till himlen och lämnade oss kvar.

Det är 2 månader,2 veckor och 2 dagar sen jag fick hålla våra flickor för första och sista gången.

Helt otroligt vad tiden egentligen går.

Fast det vissa stunder känns som mitt liv står stilla och att jag nästan går baklänges så kämpar jag och livet på framåt.

Jag kommer för varje dag ett steg närmare den framtid jag vill ha.

Tankar en lördagkväll...

Middagen står i ugnen och väntar på att bli klar.
I dag blir det kyckling i min lergryta som inte blivit använda många gånger under dom fem år jag haft den men gud vad smidigt det är.
Ner med allt i grytan(potatis,kål,morötter och kyckling förstås),på med locket,in i kall ugn,200 grader och ut kommer 1,5 timme senare nåt som förhoppningsvis går att äta.
Dessutom har jag för mig att det är ett ganska nyttigt sätt att laga mat på,i alla fall nyttigare än att steka.

Har inte gjort så mycket i dag.Varit lite huslig,så där som man ibland måste vara så man inte måste vara med i "Rent hus" på tv.
Sen så blev det bloggen som råkade ut för mitt "Gör om".
Blev riktigt nöjd och efter att vissa uppmärksammat att texten syns dåligt så hoppas jag nu att alla ser vad som står.

I kväll blir det nog rätt lugnt.
Jag har blivit en riktig tråkmåns,jag som alltid varit lite rastlös av mig och velat hitta på saker,jag sitter nu jättegärna hemma i soffan och myser och givetvis stickar,det har som blivit lite terapi.
Men det är ganska skönt.
Jag uppskattar verkligen vårat hem just nu.
Den här händelsen har kanske gjort mig trygg och lugn.
Eller så är det kanske bara tillfälligt.Vad vet jag...

Sen så måste jag bara berätta att jag inte alltid är ledsen,jag gråter inte jämt och jag försöker leva mitt liv.Vill bara att alla ska veta att ni inte behöver vara oroliga.
Visst att jag mår dåligt vissa dagar men jag har även bra dagar som jag njuter mycket av.
Men ofta när jag skriver i bloggen så är jag ledsen och har olika funderingar.
Och när jag inte skriver så mår jag ofta ganska bra.

Jag läste precis i en annan blogg några kloka ord som jag borde tänka på.
Att man inte ska gå och vara oroligt och nervös för nåt man inte kan påverka.Det tar bara en massa energi.
Jag kan inte påverka och styra när jag ska få bli mamma så det är bara att släppa taget om funderingarna,oron och lägga kontrollbehovet åt sidan och bara åka med.

Göra om...

Jag fick precis en liten känsla av att var roligt det skulle vara att måla om sovrummet.
Men jag vet inte vad Mats tycker om det.Eller jo jag vet det och han tycker inte likadant som jag.
Men jag vill ha en förändring och jag har precis klippt håret,banta 20 kilo gör man inte på en dag och det blir inga bebisar just nu så då kanske jag skulle ge mig på huset.
Skulle behöva nåt att göra.
Stickar men det är inte nog sysselsättning.Ska nog gå en promenad nu när det äntligen blivit mildare ute men jag vet inte om det räcker.
Men jag vet om jag börjar med sovrummet så är jag less innan ens spacklet torkat.
Önskar Extrem homemakeover kunde knacka på dörren och göra om.
Vi skickar in en snyfthistoria och får ett underbart hem tillbaks.

Jag MÅSTE...

Vet att jag sagt det tidigare men jag har världens bästa stöd,världens klokaste pojkvän.

I dag sa jag att jag inte kan se framtiden,vågar inte fantisera och drömma.
Jag fantiserade och drömde om framtiden och sommaren och se vart det slutade,en grav på kyrkogården.
Jag vill inte tror,jag vill inte hoppas.Det skulle göra så ont om det inte blev en bebis.
Jag vill inte bygga upp ett hopp,för tänk om det rasar.

Men då sa Mats ifrån.
Och när Mats börjar prata känslor då är det dags att börja lyssna,dags att sluta tycka synd om sig själv och ta tag i sin sorg och gå vidare.
Han sa att jag MÅSTE våga tro,ag MÅSTE ha hopp om framtiden,jag MÅSTE fantisera om att vi en dag är en liten familj.
Och medan jag drömmer och fantiserar så ska jag vara glad för det vi har för vi har väl ändå inte dåligt liv?!,sa han.
Och när jag började protestera och säga att jag inte vågar,då sa han igen,att jag MÅSTE för jag vill väl ändå inte må så här resten av livet.
Och han har en poäng.

Är så fruktansvärt less på att må så här.Är så less på att hela tiden gå omkring och tycka synd om mig själv.
Jag måste ta tag i mitt liv.
Jag kan verkligen inte ha det så här.
Mats säger att det är klart jag måste få sörja men det finns ju faktiskt olika sätt att göra det på och att hela tiden jämföra sig med andra som jag för det fungerar inte.Att hela tiden vara avundsjuk på andras lycka gör inte mig lyckligare.
Jag måste sluta tycka synd om mig själv...
Jag måste tillåta mig själv att må bra.
Att det är inte fel att jag är lycklig och går vidare utan det är bara ett naturligt steg.
Jag ska ju en dag må bättre och då måste jag tillåta mig själv att må bra.

Ilsken,uppgiven och förvirrad...

Äntligen är helgen här,efterlängtad..
Den här veckan har varit den tyngsta sen jag började om att jobba..
Känner mig slö,likgiltig,orkeslös och uppgiven..
Det var inte så här det var tänkt..


Varför var lilla mannen Gud tvungen att lägga sig i?Eller det kanske är ödet.
Livet blir verkligen inte som man tänker sig.
På både gott och ont.
Hade aldrig tänkt träffa Mats en sommardag 2003 i Myrheden.
Njöt av att vara singel och letade inte efter kärleken och det var då den slog till.
Ödet är underbart när det gör bra saker med ens liv och ödet är helt värdelös när den gör saker helt utan mening.
Om det är lilla mannen Gud som gör det här mot mig så tycker jag att han ska hitta på en hobby,börja spela tv-spel eller nåt.


Men även om jag är orkeslös och uppgiven så känner jag samtidigt ilska.
Är så fruktansvärt arg,skulle vilja skälla på nån.
Skulle vilja att det fanns nån skyldig till att jag inte fick bli mamma till levande barn.
Önskar att det fanns en anledning till att det hände.
Att det bara hände och att det inte är nåns fel fungerar inte riktigt för mig.
Jag är arg på nåt som inte finns.
Jag är arg på anledningen som tog Alva och Tyra ifrån oss.
Men hur lätt är det att skälla på en infektion?

Frågade Mats igår om han tycker att jag är för ledsen.Om han tycker det är dags att jag skärper mig och går vidare.
Och klok som han är så svarade han: att det är ingen annan än du som kan bestämma hur mycket du ska sörja.När är det för mycket?Vem ska bestämma det?
Han är så klok och jag är så glad att jag har han i mitt liv.
Han tror på framtiden,han tror att jag en dag kommer att bli "bra",han tror att vi en dag kommer att bli föräldrar.
Att han tror på oss hjälper!

Och så hjälper dom små peppande orden som dyker upp i min blogg.
Tack ni som finns där ute och stöttar mig,oss!

Graven

Vi har varit och tänt ljus och pratat med flickorna i dag.
Tänkte att det kanske skulle göra att livet kändes lite lättare.
Livet känns så sorgligt just nu.
Livet känns orättvist och meningslöst.

Såg en lekpark i dag.
Kunde inte låta bli att fundera över när jag ska få knuffa på mer fart i gungan eller åka rutschkana?
När ska min tur komma?

Prinsessa...

Det slog mig nyss att jag har en dag till att jobba,var helt övertygad om att det var torsdag och att jag hade helg..
Men en dag kvar..

Har sett film med tjejerna,"Prinsessa".
Och vad ska man säga.
Filmer som är för verkliga blir jobbiga att se.Så som svenska filmer brukar vara.
Först tänkte jag "Hjälp!!" men sen i slutet så tog den sig och blev riktigt bra.
Lite eftertänksam och lite pinsam...

Mormor ringde i kväll.Har vetat att hon läser bloggen och det är roligt med tanke på att jag vet hur haj hon är att använda datorn så det är riktigt roligt att hon läser.
Hon frågade hur det var?
Ingen bra dag att fråga för det enda jag kunde göra var att gråta.Hade inget svar,tårarna fick tala.
Men det är sånt man riskerar att få när man frågar mig just nu.
Tur det var mormor,som förstår.

Nu ska jag skriva en handlingslista så vi har nån mat i helgen.
Alltid denna fråga,vad ska vi äta??
suck,önskar att jag ibland hade en privat kock.

Skrivkramp...

Just nu får jag inte ur mig det jag vill få ut.
Börjar skriva och sen blir det inte bra.
Börjar om men det blir inte bättre.
Kan i alla fall berätta att berg och dalbanan är i full gång.
Det bara upp och ner i en väldig fart.
Kan ena sekunden känna att jag mår ganska bra för att i nästa sekund åka utför utan att ha en aning om hur jag ska ta mig upp.
Det är jobbigt när det går så himla mycket upp och ner.
Jag hinner inte med i svängarna.
Blir nästan lite "åksjuk" för att det svänger så fort.

I dag saknar jag sparkarna som påminde mig om ett liv.
Saknar det liv som jag egentligen skulle haft.
Saknar den lycka som jag borde ha och hatar tårarna jag fick i stället.
Drömmer om en lycklig tid..

Eftersom att jag inte får ordning på tankarna och orden så hänvisar jag i dag till nån annans ord.
En änglamamma som skriver om en "tågresa" som inte gick som den skulle.
Hon har lyckats förklara det som egentligen är omöjligt att förklara.
Det finns att läsa HÄR

Lycka!

I dag när jag körde hem sa dom på radion att man är lyckligast i livet när man fyllt 74 år.
Anledningen är att man först då uppskattar det man har.
Det innebär ju jag bara har 50 år kvar till lyckan inträffar.
Känns ju bra att jag förr eller senare kommer att bli lycklig.

Kram!

Tänk att en kram kan göra så att allt känns bättre.
Hade inte långt till gråten och tårarna och precis då kom den,kramen som räddade dagen.
Tack!

Just nu är jag less på att vara ledsen.
Trött på min egen sorg.
Orkar inte vara ledsen.
Vill för en dag slippa känna att ögonen är svullna av för många tårar,vill slippa "ledsna rynkan" i pannan och slippa känna kroppen som hela tiden är på helspänn för att kämpa mot tårarna.
Vill för en dag känna att livet är som det var tidigare.
Vill hitta mitt gamla jag.

Sitter i soffan och slöar efter middagen,älgskav och potatismos.
Slapp laga mat i dag,vilket inte händer så ofta,så det uppskattas varje gång det händer.
Lilla sambon är verkligen guld värd även om det kanske inte alltid låter så.

Stickning

Jag har ju hållit på att sticka en åkpåse men tappade motivationen när jag skulle sy och fästa för jag tyckte det var så tråkigt.
Men nu har jag gjort klart den och det har även hunnit bli ett par sockar också.

Det tyder väl på att jag har ett litet hopp om framtiden,att jag faktiskt kan tänka en liten tanke att jag en dag kommer att ha ett barn som kommer att använda dom.

Jag försöker verkligen låta bli att tänka att nån annan kan ju få dom OM det inte blir nån bebis i våran familj.

Försöker att tänka NÄR vårt barn får använda kläderna.

Älskar sticka bebiskläder.

Trött i själen..

I dag inskolade vi en ny vikarie på jobbet..
En kille,kors i taket,det händer inte så ofta på mitt jobb..
På fikat frågar han om ingen känner nån som ska ha barn snart.
Han har skötbord och spjälsäng som han vill bli av med.
Och det gör verkligen ont i hjärtat,jag vill verkligen säga "JA,jag ska ha barn" men istället får jag bita mig i läppen,koncentrera mig på att hålla tillbaks tårarna som vill ut och säga "Nej,jag känner ingen som ska ha barn"
Tänk om livet var som det skulle.

Är trött i själen i dag.
Är slut fast jag inte gjort nåt.
Det är som batteriet är urladdat.
Blir en lugn kväll i kväll,funderar på att fortsätta min stickning men får se om huvudet orkar.
Väntar just nu på att pappa och lillebror ska komma och hälsa på.

En dag gjord,tre kvar till helg..

jag vill inte..

Jag grät igår när jag somnade.
Och jag vaknar med samma känsla.
Jag vill inte leva livet just nu.
Jag vill pausa livet och bara vara just nu.
Jag vill inte gå på jobbet,jag vill inte betala räkningar,jag vill inte laga middag..
Jag vill bara vara jag och slicka mina sår.
Jag vill läka i den takt jag orkar och bara lägga energi på att bli människa igen.

Men det går inte och även om jag vissar dagar som människa är krossad så måste jag göra vuxna saker.
Jag kan inte bara låta livet vara utan jag måste gå vidare och ibland vet jag inte om jag vill och vågar för jag vet inte vad jag går mot.
Tänk om jag går mot ett liv utan barn,tänk om jag går mot ett liv utan Mats.
Vill stanna här där jag vet att jag trots allt har Mats och två änglabarn.
Just nu vilja jag inte chansa och hoppas att det är ljusare längre fram.
Just nu känns det som att det liv jag har just nu duger alldeles utmärkt.
Vill inte se vad framtiden har att erbjuda.
Tänk om det bara blir värre...

Söndag..

Har varit och sett Valentines day på bio med Sofia,Sofia och Anna.
En riktigt må bra-film.
Rekommenderas verkligen om man vill se en riktigt tjejfilm.
Satt och log nästan hela filmen och på slutet blev det även en liten tår.
Men jag känner att än är jag inte lycklig.
Jag mår bra och känner mig ganska nöjd med livet och jag kan le och jag kan skratta,men innerst inne är jag inte lycklig.
Och jag tvivlar att jag kommer att vara det förrän jag har ett levande barn i min famn.

Håller på att se den teckande filmen Upp men har inte hunnit se klart slutet än.
Älskar verkligen tjejfilmer och teckad film.
Vill se den nya,Prinsessan och Grodan.
Längtar tills jag har ett barn att gå på bio med och se tecknad film.

Söndagsångesten slog precis in.
Ångesten för en ny arbetsvecka.
Mycket sitter bara i mitt huvud.
Det är egentligen inte jobbigt men det var bara så här det inte var tänkt.
Men det är ju bara att bita ihop.
En vacker dag vänder det väl och snart är det helg igen.
Det gäller att tänka positivt.

Nu ska jag kramas lite med världens bästa pojkvän..

Stolta föräldrar till änglabarn!

Internet är en trygghet och ett oerhört stöd men internet kan även vara det som gör att jag vissa dagar kraschar helt.
Funderar på rent allvar att säga upp bekantskapen med vissa på facebook.
Dom som lägger ut magebilder,som skriver i sina statusuppdateringar om allt underbart som händer och vilka koller dom är på,dom räknar ner i sina statusuppdateringar och dom är beräknade ungefär samtidigt som vi.
Det är inte det att jag misunnar nån glädje och lyckan ett barn ger men allt påminner om vad jag borde få göra.
Att jag borde få gå på ultraljud,jag borde få ta bilder på min mage,jag borde få räkna ner dagarna till beräknad förlossning.
Jag borde få känna fötter sparka,jag borde få dåligt med sömn på grund av väntan till en bebis och inte sömnbrist på grund av sorgen för en förlust.
Jag vill göra allt som alla andra gör,jag vill också ha en mage att vara stolt över.
Jag älskade att vara gravid.Lyckan var verkligen enorm,lika enorm som sorgen är nu.
Jag skulle egentligen inte sitta här med ett hål i mitt hjärta och en sorg som jag vissa dagar inte vet hur jag ska orka bära.
Jag borde få känna mig klumpig och oroa mig för en förlossning.
Jag vill också.
Jag vill också få känna en glädje och en stolthet som inte går att beskriva.
Jag vill också vara lycklig och längta efter vårat lilla barn.

Jag är stolt,oerhört stolt för våra flickor.För våra små änglar,för lilla Alva och Tyra.
Men det är tungt att vara stolt för barn som lever i himlen.
Jag kan inte stolt visa upp mina barn,folk kan inte hålla i dom,folk kan inte se om dom är lika mamma eller pappa.
Jag är stolt för våra flickor och jag är lycklig för dom 22 veckor jag fick ha tillsammans med dom.
22 veckor som ingen kan ta i från mig.
Jag har barn som ingen ser men i mitt hjärta kommer dom alltid finnas.
Jag och Mats kommer alltid att bära med oss minnet av en fantastisk tid.
22 veckor då livet kändes som det skulle bli bra.
22 veckor som innehöll längtan,glädje och stolthet.
Stolheten att få berätta att vi ska bli föräldrar.
Och föräldrar har vi ju blivit men till barn som vi aldrig kommer att få lära gå,prata och lära rätt och fel.
Barn som vi aldrig kommer att få se växa upp.
Varför var våra barn tvungen att åka till himlen,varför fick inte vi ha dom kvar hos oss?
Jag måste sluta se allt som hänt som ett misslyckande för det är det verkligen inte.
Vi har blivit föräldrar,vi har lyckats göra två perfekta flickor,vi har gett släkten två barnbarn och barnbarnsbarn.Vi är stolta och älskar våra flickor..
Vars är misslyckandet i det?

Vi har inte misslyckats vi har bara blivit bestulna på 18 veckors graviditet och ett helt liv efter det.
Våra liv blev inte som det var tänkt men för det har vi inte misslyckats.
Vi har lyckats bli föräldrar till två små fantastiskt änglaflickor.

Älskade Alva och Tyra.

Lucköppning..

Ibland så känns livet som att Alva och Tyra aldrig funnits.
Ibland är det som att jag glömmer bort att jag varit gravid och att jag blivit mamma.
Det är som att jag inte riktigt förstår.
Det har gått två månader sen dom dog och jag kan ibland inte förstå att dom är borta,att dom funnits.
Är det fler som känt så?Som att det är så hemskt,så overkligt så man inte riktigt vill ta in det.Att det är själens sätt att skydda sig,är det för att jag på nåt sätt ska kunna läka lite i taget.
Att det blir lättare att bli hel om hjärnan gömmer bort informationen.
Att det är för att jag ska kunna ta sorgen med små steg.
Att det blir som en adventskalender,jag får bara öppna en lucka i taget.
Öppnar jag för många så kanske det blir för mycket,jag kanske inte orkar.

I dag så påminde mitt huvud mig om att det hade hänt.I dag tyckte huvudet att det var dags att öppna en ny lucka.
Jag har dom senaste dagarna stoppat bort det sorgliga för jag har inte orkat.
Men i dag så tyckte huvudet att själen var tvungen att ta ett litet steg fram,att själen var tvungen att bearbeta lite till.
Men det är ruskigt jobbigt,egentligen vill jag inte ta tag i det.
Jag vill stå på den stadiga platform jag hittat,jag vill inte klättra högre i sorgens stege.
Jag vill bara stå här där jag mår bra,där jag inte gråter tårar,här där jag inte tänker på framtiden.
Jag har hittat en trygg nivå i sorgen och jag vill inte bearbeta mer.
En dag till vill jag låtsas att livet är bra.
Att det sorgliga aldrig hänt.
Jag vill inte tänka på att jag har änglabarn för jag vet inte om jag orkar..

Jag och den nya frisyren...

Här kommer den utlovade bilden på bollen till huvud och den nya frisyren..

Nu väntar jag på att Mats ska komma hem och sen så blir det lördagsmys...

Och provning av skoterkläder...

Dagen efter...

Väckarklockan ringer 07:30,inte mycket pigg släppar jag mig till termometern.
-28 grader,fort lägger jag mig i sängen igen.
Ringer till Mats och säger att denna tjej har inte tänkt köra skoter i -28 grader.
Somnar om och vaknar alldeles för sent,11:30.Hela dagen bort.
Men nu är jag i alla fall uppe,nyduschade och lika seg som jag hade varit om jag druckit.
Många gånger är man nog bakis p.g.a sömnbrist.
Alla arbetskamrater lever i alla fall,fast det nog känns att dom lever.

Idag blir det en dag med mycket lite aktivitet men jag ska faktiskt göra mig i ordning för att åka en sväng till stan för att hämta ut mina ny skoterkläder,jättespännande.

Lyckad kväll!!

Hemkommen..
Jag som inte tänkt vara ute sent blev kvar med dom sista brudarna.
Roligt hade vi,tårar var det men mest massa skratt..
Och vet ni en sak,det var inte jag som grät..En liten tår letade sig ut men dom flesta tårarna stod dom andra för..
Älskar tjejerna på jobbet.Dom är verkligen bäst.
Nu är det -25 grader och är det så här kallt när jag ska upp om ca 4 timmar då dör jag.
Då vägrar jag köra skoter.Då måste nog till och med jag banga och sen får killarna säga vad dom vill.
Facemasken kommer frysa fast i ansikte.Tårna kommer ramla lös och då är det inte roligt längre.
Är less på denna kyla,älskar snön men om det ändå bara kunde vara max -10.

Ska sussa nu och hoppas att det är lite mildare om 4 timmar men det tror jag inte.

Mascara..

Mascara har jag inte använt ofta dom senaste månaderna.
Risken finns att det slutar med att jag ser ut som en panda.
Men ibland så måste man,typ som i kväll.
Ska ut och äta och ha skoj och då vore det ju roligt om det syntes att man hade ögonfransar.
Så nu ska målas ögonfransar.
Men jag kan bara säga att måla ögonfransarna kräver övning.
Märks att jag är ovan.
Skakar så hälften hamnar utanför..
Men snart är jag fixad färdig för i kväll.
Håller tummarna för att mascaran får sitta på fransarna hela kvällen och inte hamnar under ögonen.

Ha riktigt mysigt fredagsmys allihop!!
Kram

Plötsligt händer det!

Bit ihop eller bryt ihop??
Alltid den stora fråga men nu har jag brytit ihop hos kuratorn så nu är jag fit for fight igen..
Har sagt det för men min kurator är världens bästa.
Idag har vi kommit fram till att jag ska säga "När vi får barn" och "När vi har barn" och INTE "om vi kanske får barn" eller "den dagen vi kanske får bli föräldrar".Inga fler om och kanske utan NÄR!!
Jag måste tänka att det kommer hända annars kommer jag aldrig bli hel igen.
Jag måste ha hoppet kvar,måste hålla i hoppet..
Och så har vi kommit fram till att jag måste fantisera,jag måste se i framtiden att jag kommer en dag att gå med barnvagn.
Det kommer att hända..
Känner mig som trissreklamen "Helt plötsligt händer det"

I dag känns det som vi gjorde framsteg,grät i en timme och fick en massa sagt..
Och jag har blivit lite klokare...
Men bara lite,i morgon kan jag vara tillbaks i gamla tänket men jag ska försöka hålla mig positiv..
En dag ska jag bli mamma,det kanske inte blir 2010 och kanske inte helelr 2011 men en dag ska det hända..
Ni vet, "Jag är ju fortfarande ung"

Nu ska jag göra mig i ordning för en nykter kväll på stan med brudarna på jobbet..
Och ni som undrar så är jag inte nykter för att jag är gravid...

Missad räkning...

Hatar Sverige!!
Hur svårt ska det vara att kunna få prata med en människa?
Nä istället ska man trycka 1 och trycka 2,och gissa vilken man hör till för det alternativ man vill ha finns aldrig.

Har i sorgens förvirring lyckats missa en räkning så nu fungerar inte mitt abonnemang längre.
(Abonnemanget finns hos företag X)
Nämen det var ju roligt och där får jag väl skylla mig själv.
Men nu hade jag tänkte försöka lösa problemet,betalade räkningen i onsdags,skrev idag(för det går ju inte att få prata med nån på det kära företaget där mitt abonnemang hör) och frågade hur långt tid det tar att få igång abonnemanget igen.
4-6 arbetsdagar fick jag till svara.
Jaha tack för den.
Men jag kunde ringa ett nummer och få förtursstart.
Visst...ringer numret,blir hänvisad till ett annat mobilföretags(företag Y) hemsida,går in där och blir hänsvisad till deras kundtjänst.
Suck...
Ringer Y:s kundtjänt,29 minuter i kö,75 personer före mig...
Suck..
Väljer att bli uppringd..
Dom ringer upp en halvtimme senare och ger mig svaret att vi kan inget göra,vi kan inte låsa upp åt X:s kunder.
Nähä men varför hänvisas jag hit då?
Ja det vet ju inte dom.
Nähä..
Ringer Mats,ber han ringa numret som jag först blev hänvisad till.
Tycker sånt här är skit jobbigt..
Han hittar rätt men får ingen hjälp då dom behöver ocr nummer och annan information,räcker inte med telefonnnummer.
Men nu vet jag i alla fall vars jag ska ringa,ringer dit och det räcker med telefonnummer och så inom tio minuter så ska det fungera.

Ska det vara så svårt att göra ett enkelt system,så att man inte behöver skickas fram och till bak som en studsboll och hur svårt att ska det vara att få prata med en människa och inte bara en inspelad röst.
Lovar personer har blivit knäppa för mindre...

Tänk om jag hade hamnat rätt första gången vad mycket energi och tårar jag sparat då.
Men men nu håller jag tummarna för att det fungerar igen.

Ska till kuratorn nu...Känns oerhört skönt...Behöver gråta och prata ut..

Mumsbit!!

Dom som just nu inte ser filmen "Flirting with forty" på Tv3 missar verkligen nåt.
Killen är ju hur snygg som helst(Han spelar även i One tree hill)
Sitter i soffan med ett stort leende och mår verkligen bra just nu...
Mmm mums...

Rund är också en form..

Äntligen helg...
Har ännu inte bestämt mig hur mycket jag ska jobba..
75% eller 100%??
Men det lär väl bli att fortsätta 100%,är väl bara dumt att dra ut på det oundvikliga..
Och det är inte så jobbigt att jobba,eller jo det är det men det går att leva med.
Det jobbiga är tanken "jag borde inte vara här",tanken som dyker upp varje dag.

Är nyfriserad i dag,bytte ut den snea luggen mot en rak..Är toknöjd fast mitt huvud blev klotrunt..
Men som en vän sa:"rund är också en form",låter så gulligt..
En form som beskriver mig ganska bra:)
Bild på nya frisyren kommer om jag lyckas ta en bra bild på bollen till huvud:)

Nu blir det lite film och stickning...

Känslan av ett misslyckande...

Upp som en sol,ner som en pannkaka...
Känslornas berg och dalbana har små berg och djupa dalar.
Känslorna åker bara uppåt en liten stund för att sen ta en tur djupt ner..
Är inte på topp i livet i dag.

I morse var en morgon jag hade gjort vad som helst för att få stanna i sängen och tycka syns om mig själv.
Men det var ju bara att kliva upp kl 5 och köra i väg till jobbet..
Det har varit en lång dag med många tankar.
Försöker hålla borta dom men dom dyker upp i alla fall.
Ibland inbillar jag mig att det aldrig hänt men verkligheten hinner ikapp mig och minnena knackar mig på axeln.

Är trött,så trött..bara gråter och är en riktig surkärring mot Mats(nog för att han förtjänar det lite som alltid är på jobbet)
Känslorna är verkligen lömska.
Man tror att man är på rätt väg i livet,på väg att igen känna hopp om framtiden för att sekunden senare känna att jag aldrig kommer att få bli mamma.

Jag vet att det inte gått lång tid sen flickorna dog och att det skulle varit ett litet mirakel om det redan hade varit en syskon på väg.
Jag vet att jag måste ha tålamod.
Men det är ju så att jag nu väntat tre och ett halvt år på att få bli mamma och var så nära och nu är det som att det aldrig hänt,jag har aldrig varit gravid.
Känns inte alls som det bara är två månader vi försökt,sen sist..
Vi har fortfarande tre år bakom oss med misslyckanden.
För jag känner det som ett misslyckande.
Varje månad som passerar utan ett plus är ett misslyckande.
Vet att jag är hård mot mig själv som ger den domen,att jag misslyckats med nåt som jag inte ens kan styra.
Men jag känner mig som ett stort misslyckande som inte lyckas skaffa en liten familj i det lilla huset på prärien.
Det är känslan av misslyckande som sänker mig hårdast.Det är när jag tänker misslyckande och hopplöshet som jag kraschar hårdast.

Upp som en sol,ner som en pannkaka....

Myspys:)

Mamma hemkommen från lasarettet,skönt..
Klurar på att ta nån dag ledig och flyga ner till mamma,fly vardagen lite men jag har inte bestämt mig än..
Nu blir det semla,film och myspys med älsklingen..
En riktigt bra dag i dag...

Under kan ske!!

I dag har ett under skett..
Jag har fått ersättning av försäkringskassan..för föräldraledigheten..utan ett enda tjafs.
Jag lyckades alltså fylla i papprena rätt och få pengar som belöning för alla svordomar som papprena gav..
Är oerhört glad att det fungerade utan att få massa papper i retur.
Hade inte orkat tjafsa med dom.
Nu är det bara att vänta på att Mats ska få pengar och att min sjukskrivning ska ge mer pengar från dom..

Kan det vara så att reklamen är rätt,att det är en ny försäkringskassa vi har att göra med??
Men jag ska inte ropa hej än...Men det verkar ju lovande..

Skoterkläder!!

Äntligen,efter två års suktande och väntan så är mina skoterkläder äntligen på rea och jag har äntligen beställt dom:)Äntligen!!
Nu ska köras skoter som aldrig förr och utan att frysa..fast jag erkänna aldrig att det kan vara så att jag ibland fryser..lite grann i smyg..

tankar en måndag..

En dag till gjord på jobbet..
Vet inte riktigt vad jag ska säga..
Karin frågade mig i dag om jag var trött..Joo svarade jag..Ser det,sa hon...
Och jag kan inte förstå varför jag är så trött..Blir så irriterad och frustrerad..
Det är ju inte nåt fel på mig...
Önskar jag var som vanligt igen..

Har varit lite irriterad den senaste veckan på mig själv,har känts som att jag går åt fel håll,blev bara mer och mer ledsen..bara grät..
Men jag tror att jag lyckats vända det nu..
Livet känns lite mer positivt i dag än igår och det är ju bra..men ropar inte hej,kan hända att jag snubblar på vägen..

När jag kom hem gick jag ut och gick direkt,brukar alltid blir för slö efter middagen så jag tänkte att jag skulle göra bort det innan så jag gick emot Mats och fick åka hem..Hann nästan till grusgropen,bara så ni vet ni som är känd i trakterna:)

Sen kroppkakor till middag,och nej,inte hemmagjord även om jag önskar det var så och inte farmors heller fast det inte varit helt fel utan kroppkakor köpta i affären..
Vet inte riktigt vad vi gjort utan halvfabrikat och färdiga produker dom senaste månaderna,risken hade varit att vi svultit ihjäl..

Så nu kan jag lägga mig på soffan med gott samvete och fortsätta med min socka..blir nog klar i kväll och sen ska stickas en huva till åkpåsen...snart klar även med den så jag måste klura ut ett nytt projekt,klurar på om jag ska lära mig att flätsticka men det verkar så svårt..
Får se vad som blir...

Just nu hoppas jag på att lilla mamma får komma hem från lasarettet..Älskar dig mamma!!Kram

Kris och kaos....

Det känns som att hela jag är i kris just nu.Det kännss om att allt bara är ett kaos av känslor.
Jag älskar Mats och älskar vårat hem men det känns som att Alva och Tyras död har satt i gång nåt.
Känner mig inte nöjd med livet.
Har ingen aning om vad jag ska göra.
Vill veta vad jag ska göra med mitt liv.
Jag kan ju inte bara gå och vänta på att bli gravid,jag kommer bli knäpp.
Vill hitta nåt givande att göra.
Jag vill ha ett jobb jag älskar,som jag verkligen känner att jag vill göra.
När jag gick skola så sa jag att jag aldrig skulle jobba i kök och här står jag sex år senare och jobbar i ett kök,dessutom åt kommunen och jag älskar inte mitt jobb.
Jag älskar min arbetskamrater och jag trivs väl ganska bra med det jag gör men jag känner att det är inte det här jag vill hålla på med.
Men det är det som är problemet,det är så mycket lättare att säga vad jag inte vill göra än att komma på vad jag vill göra.
Är fruktansvärt avundsjuk på Mats som älskar sitt jobb och som skulle kunna jobba jämt.

Är det sorgen som skakar om mitt liv eller kan det vara en 25-årskris??just nu extremt onöjd med livet..

Förslag på arbete mottages gärna...eller andra förändringar i livet...

Tid!

Alla säger att tiden går så fort.
Men gör den verkligen det?
Mina dygn känns som 48 timmar långa och det känns som att livet bara segar sig fram,och jag som vill till framtiden nu.
Dagarna bara kryper fram...
Minuter och timmar har aldrig tidigare varit så långa.
Hur kan det komma sig att när man har roligt går tiden tokfort och man hinner inte riktigt med och när man är ledsen eller har tråkigt då ska man verkligen vara tvungen att genomlida varenda minut riktigt noggrant.?
Folk säger att det tar tid att sörja,det måste få ta tid.Kanske därför mina dagarna är så långa.

Kört skoter idag,riktigt roligt,tokbra före.
Väntar på att svärmor ska komma hit och äta med oss och sen får man väl se vad kvällen erbjuder.
Och sen i morgon var det dags att jobba,igen...
Önskar jag kunde komma på vad det är tänkt att jag ska göra med mitt liv.
Önskar det kunde komma fram nån och knacka mig på axeln och säga vad som är tänkt.
Vad har han där uppe tänkt att jag ska göra nu när jag tydligen inte ska få bli mamma nån gång?
I dag känns det som att det aldrig blir våran tur..

Restaurang Annica ♥

Tror inte att Mats vet hur man är romantisk.Men det har jag ju vetat från dag ett så inte är jag bitter.
Frågade han för nån vecka sen vad vi skulle hitta på.
Tycker egentligen att det är fjantigt att vara tvungen att ha en dag i almanackan som man ska uppvakta varandra men det är ändå lite roligt.
Dessutom känner jag att jag skulle behöva nåt som muntrar upp min själ som verkligen är på väg neråt i berg och dalbanan just nu.
Och när jag frågade så fick jag till svar "Jag skulle vilja äta på restaurang Annica" Skitgubbe!!
Fjäskgubbe!!
Poängen var ju att jag skulle vilja slippa göra mat.
Men snäll som jag är så fick han igår äta på restaurang Annica och han lär väl få göra det i kväll och även resten av sitt liv.

Dessutom fick han en lite present.
Fick jag nåt??Nej..
Men nu är jag ju sån som tycker det är roligt att pyssla och ge bort och det gör ju inte Mats.
Men i år har han ändå fått fripass.
Han behöver inte göra nåt speciellt.
Det han gör varje dag för mig just nu är alldeles tillräckligt.
Vad skulle jag gjort utan världens bästa stödhjul?
Kraschat totalt och aldrig kommit tillbaks.
Ingen torkar tårar som Mats,ingen får mig att skratta lika lätt som Mats(ingen får mig arg lika lätt heller)Ingen säger så kloka saker som Mats och ingen vet lika bra som Mats hur man ska hantera mig..
Jag har världens bästa sambo och är så glad att han finns i mitt liv.
Älskar dig bubben...

Alla dessa OM..

Om det bara hade varit sorgen efter Alva och Tyra jag behövde bearbeta,hade det varit lättare då?
Om jag sluppit oroa mig för framtiden hade jag lättare kommit upp ur min grop??
Om jag visste att det gick lätt att bli gravid och att allting fungerar,hade det varit lättare att gå vidare?
Om jag inte hade denna klocka som tickar högre och högre varje dag,som hela tiden påminner mig om att jag blir äldre,hade jag då kunnat känna lugnet och ta livet som det kommer?
Om inte alla runt om lyckades,hade det varit lättare om jag sluppit vara så avunsjuk?
Om jag ändå bara kunde stänga av hjärnan och alla dessa tankar.
Om jag visste att det kommer ett plus,om jag bara visste att jag en dag kommer bli mamma,om jag kunde styra över mitt liv.
Tänk OM...
Alla dessa om..

Tankar en lördag!

Nu åkte pojkarna i väg och körde skoter.
Skulle följt med men det kan ju vara trevligt för pojkarna att vara själva.
Ganska skönt att vara hemma och göra ingenting,skönt att inte ha några måsten.
Dessutom vet man aldrig när dom kommer hem och jag ska fixa i ordning myspys till i kväll så det var bäst att stanna hemma.
Tänkte ha alla hjärtans dag i dag för hur roligt är det med en söndag.
I kväll blir det lördagsmys.

Jag sitter här och inbillar mig att när jag passerar datumet som Alva och Tyra var beräknade till 16/4 så kanske livet blir lättare.
För just nu är allt en påminnelse om att jag egentligen skulle varit gravid,egentligen skulle jag vara havandeskapsledig och jättetjock.
Allting påminner om att livet inte är som det skulle varit och jag inbillar mig att när vi passerar dagen "barnfödande" så kommer det bli lättare.
Det kanske är en önsketänkande men jag hoppas att det blir lättare.

Igår grät jag och sa att jag vet inte hur jag ska orka.
Jag vet inte hur jag ska orka fortsätta kämpa mot drömmen.
Drömmen om barn känns så svårt att uppnå och jag förstår inte varför vi var tvungen att få det så svårt medan andra skaffar barn på löpande band.
Och deras barn hinner få syskon och vi står här,med en lapp runt halsen,ur funktion.
Brukar tänka att det blir inget den här månaden heller,ett sätt att försvara sig så att den dagen det inte blir ett plus då blir inte fallet lika hårt.
Men i morse kunde jag inte låta bli att säga,"tänk om det finns ett syskon i magen nu"
Hoppet tänds så lätt och fallet kommer att bli hårt när det inte blir ett plus.
Men jag fortsätter hoppas och drömma och förbereder mig för ett hårt fall...

2010,året för 85:orna????

Läste i dag
"Alla 85:or får barn 2010"
Mmm så var det ju tänkt.
Men som vanligt så är man ju inte som alla andra.
Trodde 2010 var vårat år.
2009 blev vårat.
Vilket blir året vi får levande barn??

Orka!!

Jag vet inte hur jag ska orka..
Alla säger att jag är stark.
Men är jag det?
Har tappat styrkan.
Önskar jag kunde ryka på axlarna och gå vidare.
Jag har fått rådet att ta livet timme för timme.
Inte blicka för långt fram för det är då allt blir övermäktigt.
Men jag tittar långt fram.Kan inte låta bli.
Och jag ser inget.
Det är bara tomt....

Snö och vinter...

Jag älskar vinter.Jag älskar snö.
I år har vi mer snö i schtaan än det nånsin varit sen jag flyttade hit.
Tror vi har blivit kompenserad för att Gud tog flickorna,som förlåt har vi fått mängder med snö.
Som förlåt har vi fått möjligheten att köra hur mycket skoter som helst.
Men i år hatar jag vintern.
Önskar att det var vår snart.
För när våren och sommaren kommer då har vi lagt mycket tid bakom om oss.Då är vi i framtiden och då vet jag vad framtiden har att erbjuda.
Den här vintern blev förstörd.
Det enda jag tänker på är att månaderna ska gå fort så att jag slipper vänta så länge på ett plus.
Jag vill att månaderna ska passera så att vi får sätta upp en gravsten och göra fint vid graven.

I år är det konstigt år.Det är en konstig vinter.
Aldrig har jag väl tidigare sett så mycket film och varit så mycket på bio.
men aldrig för har jag kört så lite skoter som i vinter.
mitt liv har verkligen snurrat runt helt.
Ingenting stämmer.
Men förändringar kanske är på både gott och ont.

Jag har svårt att göra upp planer,att planera mitt liv.
Jag som alltid velat planera och ha kontroll får lite panik när jag ska planera längre än till nästa dag.
Men jag har gjort en plan.
En liten plan men som är långt fram i framtiden(ialla fall som det ser ut i mitt liv just nu)
I sommar ska jag fara på PDOL.
Det är en plan som är stor i min lilla värld.

Tårar och fula ord....

Fula ord och tårar...
Undrar hur andra kan veta så mycket mer om min framtid än jag.
Har i dag hört klassikerna som:
"Men du är ju ung""Du har ju tid"
"En dag kommer du att bära ett barn i din mage och sen i din famn"
och slutligen..
"Tänk på dom som har det värre,tänk på dom som förlorat anhöriga och inte har ett ställe att gå till"
"Andras förlust och problem kan få ens egna att kännas mindre"
Alla ord sagda i nästan samma mening.
Och själen bara skriker.
Hur f*n kan nån veta att jag en dag kommer att vara gravid.Tror inte ens gubben i himlen vet nåt om det.
Och hur skulle andras sorg göra min mindre.
det är ju inte precis så att jag blir mer mamma till levande barn bara för att nån annan har det svårare.
Bitter och inåtvänd.
Ilsken och förtvivlad.

Det går mycket energi till att gråta,en vän bekrev sig som en "blöt disktrasa"
Stämmer ganska bra.
Känner mig helt överkörd och krossad.Känns som nån står på hjärtat och hoppar.
En klok änglamamma,Sandra skrev en kommentar till mig,där det bland annat stod:
"Jag vill inte dö,jag orkar bara inte leva just nu"

Jag andas,jag äter,jag går små steg framåt,jag ser timmarna passera,livet passerar,livet går vidare men just nu lever jag inte livet för jag orkar inte.

I´ve had the time of my life!

Ibland tänker jag på tider som varit.Hur livet varit om jag gjort andra val.Men jag är nöjd med mitt liv och är glad att jag gjort dom val jag gjort både på gott och ont.

När jag var 16 år började jag på gymnasiet,flyttade 20 mil hemifrån,lämnade en pågående skiljsmässa och flyttade in på elevhem.
Det var början på en tid som inte ens går att beskriva.
En tid som mina föräldrar säkert inte har många positiva minnen ifrån men som för mig var en viktig del i att bli vuxen.
När jag flyttade in på elevhemmet var jag inte så stor och tuff.
Var otroligt nervös och var nog egentligen inte alls redo för att flytta hemifrån.
På väg att bli vuxen,ett kaos av känslor och en familj som var på väg att ändras för alltid.
På elevhemmet blev vi en ny familj.
Flickorna på femte kommer alltid att ligga varmt om hjärtat.
Tiden på elevhemmet formade mig till den jag är i dag.
Pratar ofta om det som varit.
Gjorde en del korkade grejor men jag ångrar egentligen inget.
Jag gjorde det som då kändes rätt.
I dag hade jag inte gjort samma val men jag har lärt mig av mina misstag(i alla fall vissa)
På elevhemmet fanns det alltid nån att prata med.
Det var alltid nån hemma,fanns alltid en axel att gråta mot eller en vän att hitta på äventyr med.
Och jag saknar den tiden.
Allt var så lätt,allt var så spontant.
Sen kommer man väl mest ihåg det roliga men även det jobbiga har en viss charm i historien.
Vi löste problem,tog hand om kriser,hade fester,såg film,gick promenader,drog ut på äventyr,hittade på bus och jävlades med varandra,tog hand om varandra,hade helt enkelt underbart roligt tillsammans.Skapade en historia tillsammans och under tiden blev vi vuxna.(Fast vi redan då tyckte vi var det)

Ni undrar kanske vart jag vill komma med allt det här.
Det vet jag inte riktigt.
Men jag vet att när livet går emot mig så tänker jag tillbaks på den tiden,saknar vänskapen och gemenskapen och önskar att jag fick flytta i på elevhem igen.
När livet är tungt och tårarna rinner så saknar jag vännerna från förr och önskar att jag fick krypa in i bubblan vi levde i då..
Där morgondagen egentligen inte fanns och vi verkligen fanns för varandra.
Nu är alla utspridd,i olika delar av landet och även om telefonen finns så blir det aldrig detsamma igen.
Det gör alldeles för ont att bli vuxen och ibland önskar jag att jag fick åka tillbaks till 2002 eller kanske 2003.
Ibland önskar jag att vi alla kunde samlas igen och kramas och att livet skulle vara bra igen.

Drömmer tillbaks till det som en gång var,blir lite nostalgisk och ler för mig själv,blir alldeles varm om hjärtat.

I´ve had the time of my life

På jobbet...

Lunch på jobbet med jag orkar inte sitta och vara social.
Tar en liten paus från andra.Andas.
Det är skönt att vara själv med sina funderingar.

Måste säga att att jobba är inte jobbigt.Det är jätteskönt att göra nåt och vara sysselsatt.
Men jag som aldrig velat ha ett ensamjobb önskar just nu att jag var alldeles själv.
Det är den sociala biten som är jobbig.Inte jobbet.
Och mina kära arbetskamrater kan inget göra,det bara är så att vissa dagar vill jag inte utanför dörren.
Vissa dagar orkar jag inte träffa folk.
Men när jag jobbar måste jag.
Jag måste kliva upp på morgonen fast jag helst skulle vilja dra täcket över huvudet.
Vissa dagar måste jag för varje steg övertala kroppen att fortsätta framåt.

Men det är bara så,jag tjurar mig framåt.
Förstår om vissa tycker jag better mig knasigt med just nu är det jag.
Håll ut,en dag är jag normal igen,vad nu normal är i detta liv...

Nyfunnen vänskap!

Även positiva saker kan komma ur negativa händelser.

Har en nyfunnen vän.

En vän som också har ett litet änglabarn.

Lilla,lilla Smulan...

Tänder ett litet ljus för denna lilla ängel som får leva i himlen i stället för hos oss på jorden.

Men jag har läst att en dag i himlen är hundra år på jorden så våra änglar behöver inte vänta lika länge som vi.

Känslosam!

Knas i känslolivet.
Gick ut stenhårt och grät första heltidsdagen.
Från ingenstans och utan förvarning så kom tårarna.
Och det går inte att stoppa dom.
Så nu har jag gråtit första gången på jobbet.
Men så här i efterhand så var det ganska skönt att göra det.
För det är ju så att för eller senare så ska det nog hända och det är skönt att gjort bort första gången.
Nu vet arbetskompisarna att det kan hända men det är ingen fara.
Det är inte så mycket att göra åt,tårarna bara kommer men det är ingen fara med mig.
Lite känslig bara.Känslig för ingenting.

Kommer på mig själv med att jag glömmer andas.
Ibland känns det som att det sitter nån på mig och stoppar andningen.
Ibland kan jag förstå känslan av en panikångestattack.
Det är otäckt att "glömma" bort att andas.
Måste komma i håg,djupa andetag.
Djupa andetag håller tårarna borta.
Så gott det nu går.
Ska försöka komma i håg det.

Sen så är jag ju lite förvirrad.
Eller jag tror det var tanten hos tandläkaren som var förvirrad.
Sist jag var dit så fick jag tid för återbesök för att laga ett hål.
8 februari sa hon.
Tänkte att det gick fort.Brukar ju vara lång väntan.Men men.
Har gruvat mig hela dagen och skulle precis göra mig i ordning för att fara..
Då ringer tandläkaren och säger att "Du har ju en tid 8 mars som vi behöver boka om"
Hmm..spelar med och låtsas som att jag förstår precis vad hon pratar om.
Så vi bokade om tiden och jag behövde inte fara till tandläkaren i dag.
Vilket kanske var tur med tanken på hur nära tårarna är i dag och hur bra det gick sist.
Nu ska jag bara gruva mig en månad till.
Kanske gör som Emil och drar ut den själv i stället.

I brist på ord!

Trött i kroppen.Kört massa skoter i dag.Njutit av solen och önskar att det alltid var helg.
I morgon är det dags för att jobba heltid.Känns inte så bra.
Men det blir väl vad man gör det till.

I natt var första natten jag drömde om flickorna.
Jag vaknade av att jag grät och jag vet egentligen inte vad jag drömde men ledsen var jag.

Hittar inte orden i dag så det blir ingen längre rapport.

Lördag...

Strålande sol,-5 grader,skoterkörning och perfekt före.Livet är underbart ibland.

Vi har hämtat Mats skoter hos farbror doktorn.
Jag fick köra efter som nån inte fick köra i dag.Sen skulle jag lösa ut skotern också men smart som man är glömmer jag bankomatkortet hemma så det få bli en räkning i brevlådan i stället.
Sen skulle vi hem och ibland tror jag Mats har dödslängtan.
Han sitter hela tiden och säger hur jag ska köra.
Mycket dumt när mitt humör ibland inte är det bästa.
och när jag dessutom är bäst på att köra släp..eller hur det nu var..

Nu sitter jag och väntar på Mats,det har väl aldrig tidigare hänt..eller??
Vi ska vara hos grannarna kl18 och han har inte ens hoppat in i duschen än.
Suck..
I vårat hus stämmer det inte att mannen alltid måste vänta,att tjejen alltid är långsam.
Eller så är det jag som är mannen i förhållandet.

Vi ska på kalas hos Anna,middag och förhoppningsvis trevlig sällskap...det ryktas om att dom ska på krogen sen men då har då tant jag tänkt sova.

Nu ska jag jaga på den lilla gubben lite så att vi kanske kommer i tid..

Vilsen...

Man ska gå vidare.
Sakta men säkert går jag vidare,jag lämnar det hemska bakom mig men bär alltid med mig sorgen.
Alla säger att man måste gå vidare,det är sånt som händer.Men vart ska jag gå?Framåt??
Att tänka på framtiden gör ondare än att tänka på det som varit.
Att inte veta nåt göra ondare än vetskapen om det som varit.

Jag är i ett vakuum.Jag ska inte titta bak men att blicka framåt gör för ont.
Att inte veta vad som händer.Att inte veta hur mitt liv kommer bli.
Vart ska jag ta vägen?
Är så rädd.

Jag brukar låta bli att tänka på vad som kan hända,åker jag snowboard tänker jag inte på att det kan göra ont om jag ramlar,när jag hoppade bungyjump tänkte jag inte på att nåt kunde gå fel eller att det är helt idiotiskt..
När jag kör skoter tänker jag inte på vad som kan gå fel,även om både jag och min bror gjort våra krascher.
När jag kör bil så tänker jag inte att jag kan krocka i nästa kurva.
Jag har aldrig varit rädd för att leva.
Men nu är jag rädd för allt som kan gå fel.
Vet att livet är skört,vet att en sekund kan vända hela livet fel.
Och nu vet jag inte om jag kanske kommer utmana döden.
Vet inte om jag kommer testa skotern mer eller köra bilen fortare.
Ibland vill jag göra Alva och Tyra sällskap men deras pappa behöver mig så jag stannar och jagar bort döden.
(Bli inte rädda nu,jag är inte självmordsbenägen,men ibland,bara ibland vill jag göra Alva och Tyra sällskap)


Lite lätt vilsen...

Kvällen!

Haft besök av Sofia.Vi skulle sticka men det blev film istället,"Sommaren med Göran"
Jag verkligen älskar svensk film och så såg vi ju givetvis solsidan.Aha svensk humor:)
och så pratade vi ju förståss en hel del.
Riktigt bra fredagsmys.

Fick i dag reda på att Alva och Tyra ligger granne med en byapojke.Lilla Viktor.Visste att det fanns ett änglabarn till i byn men jag visste inte vart han låg.
Lite roligt att dom ligger bredvid varandra men samtidigt sorligt.

Har fått hem gubben,inte alls så rund under fötterna.
han är så skötsam.
Nu blir det sängen och i morgon hämtar vi Mats skoter så har jag tur så blir det att gasa lite grann och köra några mil:)

God natt!!

Ben&Jerry...

Tände ljus på graven i dag.
Har sagt det tidigare men jag älskar verkligen att vara där.
Sen så kan jag ju tycka att det nu få sluta snöa så att jag inte alltid måste plumsa i snö men det är väl smällar man får ta.
Snart är det sommar.

Nu är Mats på jaktlagsfest(massa öl och grillning) och jag sitter här och lyxar med Ben&Jerry och verkligen njuter:)
Väntar på Sofia ska komma och så ska vi har syjunta,hon och jag.
Är det nu man är vuxen när man sitter hemma en fredagkväll och stickar och att gå på krogen känns bara som ett jobbigt ont och att ens tanken på att dricka alkohol gör mig bakis?
Jag insåg igår att jag för varje dag blir mer och mer vuxen.Pratade med en vän igår och vi pratade jobb och lite politik.
Börjar man prata politik då rasslar vuxenpoängen in.
Tror att den här upplevelsen har gjort mig mer vuxen.
Och egentligen känns det riktigt bra.Om det bara kunde låta bli att göra så ont.

Nu ska jag återgå till Ben&Jerry och kanske starta en film..

(P.S.Gott folk,glöm inte "Solsidan" TV4 21.30)

Bli vuxen..

Det är jobbigt att bli vuxen.Det gör fruktansvärt ont att bli vuxen.
Men vuxna ska vi bli.
Kan nån förklara varför man inget hellre vill när man var 17.Att bli 18 och vuxen var det enda,i alla fall jag ville.
Om jag vetat vad som väntat i framtiden så hade jag önskat att för alltid var 17.Eller varför inte vara 5 och fortfarande sitta i sandlådan.

Fick för länge sen den här texten i ett mejl.

Ärende:Härmed säger jag upp mig som vuxen

Härmed säger jag upp mig som vuxen.

Jag har bestämt mig för att jag bara vill ta det ansvar som passar en åttaåring.

Jag vill gå på McDonalds och tro att det är en tre-stjärning Michelin-restaurang.

Jag vill tycka att M&M är bättre än pengar,eftersom att man kan äta dom.

Jag vill springa barfota i mjukt gräs,smutsa ner byxorna,ligga under ett stort träd och ha saftkiosk tillsammans med mina vänner en varm sommardag.

Jag vill ha regnställ och gummistövlar och få plaska i pölarna.

Jag vill att mamma gör goda mackor och varm choklad.

Jag vill tillbaka till den tid då livet var enkelt.

När allt jag kunde nåt om var färger,multiplikationstabellen och barnsånger.

Och ingenting bekymrade mig,för allt jag visste att jag inte visste,brydde jag mig inte om.

Allt jag visste var att vara lycklig för jag kände inte till de bekymmer jag skulle bekymra mig för.

Jag vill tro att världen är rättvis och att alla ärliga och snälla.

Jag vill tror att allt är möjligt.

Jag vill ha möjligheten att bli överväldigad av de små sakerna och händelserna igen.

Jag vill leva enkelt igen.

Jag vill inte att min dag ska bestå av datatrassel,berg av pappersarbete och dåliga nyheter.

Jag vill inte tänka på att få lönen att räcka en hel månad,jag vill slippa läkarräkningar,skvaller och att mista människor jag tycker om.

Jag vill tro på betydelsen av en kram,ett vänligt ord,sann rättvisa,fred,drömmar och jag vill göra änglar i snön igen.

Så här är mina kreditkort,mina bilnycklar,mina räkningar och min pensionsförsäkring.

Härmed drar jag mig tillbaks som vuxen.

Vill du diskutera detta får du fånga mig först-Kull!

Vi ses i sandlådan.Om jag får leka med dina grejer får du leka med mina....

Vill inte..

"Tänk om nästa barn också dör"
Tänk om det enda jag får är två döda barn.
Rädslan för framtiden gör så himla ont.
Vet inte hur vi ska våga försöka igen.
Vet inte hur vi ska orka hoppas igen.

I morse när jag vaknade började jag tänka på förlossningen.Vet inte vars det kom ifrån då jag verkligen försökt stoppa bort den i ett fack långt bak i minnet.
Men det är väl kanske kroppen och själens sätt att säga att jag måste bearbeta det som hänt,att jag inte bara kan vara en struts och stoppa huvudet i sanden.
Jag kan bara inte springa framåt för nångång kommer livet ikapp.
Men jag vill inte spela upp allt i huvudet.
Det gör så fruktansvärt ont.
Jag känner ångesten igen,jag känner smärtan,jag känner hjälplösheten.
Alla känslor kommer tillbaks.

Jag vill förtränga det som har hänt.Vill inte att det ska ha hänt.
Jag vet mycket väl att jag måste bearbeta men jag vill inte.Vill verkligen inte.Vill inte.
Vill göra som små barn gör när dom inte får det dom vill,jag vill lägga mig ner och banka i golvet och gråta en skvätt.Och givetvis skrika!

Decemberbarn..

Planera att skaffa barn.
Hur tror man att man ska kunna bestämma när man vill ha barn.
Det är ju hela tiden ödet som säger sitt.
Som bestämmer när och som bestämmer om det ska gå bra.
Vet att jag sa när jag var yngre att jag skulle aldrig få ett barn som var född i september-december för hur roligt är det att fylla år då.Jag hatade själv att fylla i september när alla vänner var födda i januari-april och helst ett år tidigare.Alla fick gå på krogen och inte jag.
Nu skrattar jag bara åt hur naiv jag var.Löjligt.
Jag skrattar åt andra som inte ska försöka i skaffa barn i mars ,hoppa över en månad"för tänk om det blir ett decemberbarn"
Här snackar vi I-landsproblem.
Nu struntar jag fullständigt i om jag får ett decemberbarn eller inte.
Blir det ett decemberbarn kommer jag att vara världens lyckligaste.
Vem bryr sig om när bebisen är född bara vi får ett levande barn,ett barn som vi får vänta på i 9 månader och som andas.
Vem bryr sig om NÄR bara allt går bra.

Känslor och tomhet!

Jag läser och förstår att alla inte har haft lika tur som jag och fått en underbar kurator.Vet inte om det kanske beror på att vi kände henne privat sen tidigare(svärmors kompis).Vi fick själva känna efter om det var okej att det var hon som skulle ta hand om oss och jag ångrar inte en dag att vi sa ja och att det är hon som ska göra denna resa med oss.
Min kurator säger mycket klokt.Hon förklarar sorg på många olika sätt varje gång jag träffar henne.
Sist förklarade hon den som en trappa,att sorgen är olika steg som man måste ta sig upp för.
Efter gråtattacken i måndags så har jag klättrat ett steg,just nu har jag tagit stadig mark under fötterna och gråter just nu inga tårar..
Känner mig just nu inte ledsen.
Jag som tidigare haft ett kaos av känslor känner mig just nu bara tom.
Är inte arg,inte bitter,inte ledsen..känner..ingenting..
Och nu är jag rädd och saknar mina tårar.Dom förstod jag mig på.
Tomheten skrämmer mig för jag kan inte förklara hur jag känner mig.
När nån frågar vet jag inte,jag har tagit ett steg från det ledsamma men nu känns det som att jag närmar mig ett ingemansland.
Just nu är det som ett vakuum där jag inte är ledsen men jag mår inte riktigt bra.

Jag har en sambo som inte pratar så mycket känslor.Gissar att det är fler som känner igen sig där.
Av vad jag förstår så pratar inte alla karlar så mycket känslor.
Så oftast måste jag dra ur han orden.Men mår han bra av att inte prata så får det väl vara så bara han respekterar att min mun går hela tiden.
Men igår kände jag att jag att jag ville veta vad som rörde sig i hans huvud,så jag frågade hur det var och hur han mådde?
Och han svarar "Jo det är ganska bra,oftast..Men jag är så orolig för dig"
Och jag inser att jag har världens största guldklimp.
Och så fick jag förstås dåligt samvete för att han ska gå och vara orolig för mig.
Men det är ju han som får torka alla tårar jag gråter,det är ju han som jag är trygg hos.
Älskar min lilla bubbe och vill inte att han ska behöva vara orolig för mig.
Ska försöka pussla ihop mig..

Livet går framåt!

Livet går vidare.

I dag insåg jag att jag inte grät nåt igår.

Känns som ett stort steg framåt i livet.

Det är ju bara så att livet måste fortsätta och ibland känns det som jag inte vill följa med.

Men nu efter en gråtfri dag så känns det faktiskt bra.

Det känns bra att livet går vidare och jag är glad att jag kommer längre ifrån det ledsamma som hände och istället en dag närmare ett lyckligt liv och ev. en dag närmare en bebis.

Sitter alldeles för mycket vid datorn men jag hittar otroliga människor.

Människor som förstår hur jag har det..

Det är skönt att dela tankar med andra.Andras ord hjälper.

Vet att mina vänner verkligen försöker förstå och att ni verkligen finns där om jag behöver er men det går inte att komma ifrån att det är lättare att prata med andra änglamammor.

Andra som delar samma erfarenhet.

I dag fick jag ett brev i posten som jag glömt att jag beställt.

Har beställt två st pins från Solvändan

Dom säljs för att samla in pengar till forskningen av spädbarnsdöd.

Köp en du med!!!(Det här är inte reklam,det är ett tvång):)

Nu väntar jag på att Mats ska sluta jobba och i dag slipper jag laga mat..Sweeet:)

Telefonen fungera igen,det gillas:)

I dag är en ganska bra dag..Men inte som igår..I dag är ingen tårfri dag men dom blir fler och fler..

Efter regn kommer sol:)

Solen kämpar för att tränga fram..

Choklad och bred rumpa!!

Vem behöver knark när det finns choklad?Mmm...
Snusabstinens ersätts med socker..klokt??!Inte mycket men måste man alltid var förståndig..?
Det tycker inte jag så därför ska jag tröstäta lite av mina chokladmuffins som precis kom ut ur ugnen:)
Konstigt att inte min våg slår mig snart så som jag frossar ibland...

Ibland hör man folk kommentera att den och den har då blivit bred om rumpan på senaste tiden(oftast är det tjejer som blir kommenterade)Men det sägs inte rakt ut,utan man pratar om det när tjejen inte hör.
Så här om dagen började jag fundera,"Tänk om jag är bred om rumpan så att folk pratar om det"Hemska tanke:/
Så därför tänkte jag att jag skulle fråga min kära sambo om det var så.
Så jag berättade hela bakgrunden till mina funderingar och så sa jag "Tycker du att jag är bred om rumpan??"
Och i stället för att säga "Nej älskling,klart du inte är"så svarar han ärligt som bara Mats kan svarar "Det syns inte på dig,du är ju jämnt formad och då märks inte en bred rumpa,inte lika mycket som på en smal människa"
Öhh..först tänkte jag "Nu slår jag ihjäl han" och om blickar kunde döda hade han varit död,sen tänkte jag "Varför frågade jag?"men sen så kom jag fram till att det kanske var hans sätt att säga att jag inte hade en bred rumpa.Det lät som jag var helt utan former och kurvor men jag tror inte det var så han menade.
Jag vill se det så och sen får sanningen vara en annan.
Förneka,förneka,förneka:)
Så länge rumpan håller sig som den är och inte börjar behöver två stolar och en bred last-skylt så är jag nöjd:)

Nu vidare till mitt chokladätande:)

Dagens äventyr!!

Har jobbat i dag.Två dagar kvar att jobba halvtid sen är det dags att bli en seriös arbetare och jobba heltid.
Och hur det känns vet jag inte.Kuratorn frågade om det skulle kännas bättre att jobba 75% nån vecka men det känns som att det bara är att dra ut på det oundvikliga.
Tanken är ju att jag ska jobba heltid så det vore väl bara dumt att dra ut på det.
Men man blir fort bekväm så det kommer vara jobbigt att börja jobba hela dagar.
Sen vet jag inte om det verkligen är så som folk säger att jobbet ger mig annat att fundera på eftersom jag vissa dagar har ett jobb som är väldigt "enkelt"Vissa arbetsuppgifter går av vana och då hinner man tänka en massa.

Har haft ett litet missöde med min telefon i dag.Vad som hänt kan få vara en hemlighet med hänsyn till dom inblandade men just nu är jag inte kontaktbar.
Vet ni hur handikappad man är utan mobil?
Tur att det enda som krävs är ett nytt batteri(håller jag tummarna för)

Sitter och tittar på när Sara gör läxor och är evigt tacksam för att jag tagit studenten.
Tittar även på när snön faller och den slutar aldrig falla och frågan är hur jag ska ta mig hem.
Älskar snö men nu börjar till och med jag undrar när det ska ta sluta.
Om det kunde komma lite mer jämt fördelat och inte så mycket samtidigt.
Men det är verkligen underbart med en riktigt vinter:)

Barnmorska!

I dag har jag gråtit slut på all ork.Det är lustigt hur mycket energi det kan gå åt för att gråta.

Våran barnmorska ringde i dag.Hon beklagade och pratade på lite grann och jag grät.
Grät för att det var inte så här det skulle vara.
Hon skulle ju ha följt oss till vecka 40,minst vecka 36 i alla fall.
Inte bara 22 fjuttiga veckor.
Hon skulle ju hjälpa oss genom graviditeten.
Hon skulle fått gratulera oss till våra flickor och inte få beklaga sorgen.
Det var gulligt att hon ringde och visade att hon tänkte på oss.
men hon gjorde mig lite upprörd.
Hon sa:"Men annica,du är ju ung,25 är ju ingen ålder.Det finns ju dom som skaffar första barnet vid 35"
Jag hatar,verkligen HATAR meningen:"Du är ju ung"
Skulle det vara lättare att längta 3,5 år utan resultat vid 25 än lyckas på första försöket vid 35,bara för att man varit upptagen av sin karriär.
Nu finns det ju givetvis 35-åringar som försökt i 15 år och dom längtar och längtar men det gör inte min längtan mindre.
Det är ungefär samma sak som att säga "att det finns dom som har det värre"
Det hjälper inte att andra försökt i evigheter.
Vet att hon bara menar att jag ahr tid på mig och jag behöver inte stressa.Vet att hon bara ville väl.
Men det hjälper inte att veta att jag har fram till klimakteriet på mig att skaffa barn.
Jag ville ha barn när jag var 21 och här är jag och fyller 25 i höst utan barn.

Ledsen i själen!

Det är lustigt att man kan ha kunskap men att använda kunskapen kräver kunskap.
Jag vet att sorg tar tid och ork,jag vet att sorgen alltid kommer att finnas med oss,jag vet så mycket.
Jag kan säga till andra att det är si och det är så.Jag kan trösta andra med ord jag har men jag kan inte få mig själv att förstå.
För mig är det bara ord.Ord som jag inte kan förvandla till verklighet.
Jag väntar på dagen,dagen som kommer göra att det slutar göra ont.Fast jag vet att den inte kommer.Jag vet att det i ett hörn av mitt hjärta alltid kommer göra ont.
Jag väntar på ett syskon.Väntar på att den dagen kommer då allt kommer att vara bra igen.Men innerst inne vet jag att ett nytt barn ersätter inte hålet i våran familj.
Ett syskon ersätter aldrig dom två vi alltid kommer att få vara utan.
Jag kommer alltid att få bära med mig saknade av våra flickor.
Vill att det ska sluta göra ont.
Men det kommer aldrig sluta göra ont.
Smärtan kommer att minska,såret i själen kommer att läka.
Men ärren i själen kommer alltid finnas kvar.Jag kommer en dag att tänka på våra flickor utan att gråta men det kommer ändå gör ont att veta att dom fattas i vårat liv.

Vet inte vart jag ska hitta orken att komma vidare.
Tycker livet just nu går alldeles för långsamt,önskar jag kunde spola fram livet.
Vill inte ta tag i min sorg,vill fly fast jag vet att jag måste ta tag i den.
Jag vet att sörjer jag inte nu så kommer jag krascha sen och då blir det jobbigare.
Men sorgen som är störst är att inte veta när vi kommer att bli föräldrar till ett barn på jorden.
Det som gör ondast är att inte veta nåt om framtiden.
Att Alva och Tyra är döda har jag på nåt sätt lyckats ta in och nästan accepterat,det jag sörjer är att vi inte har en bebis att pyssla om.
Jag vill så gärna ha en bebis och jag vet inte hur jag ska göra.

Det känns som alla har en plan med sitt liv.Nån vill resa och se världen,nån vill studera,nån vill klättra i karriären.
Jag har ingen aning vad jag vill.Jag har inga såna drömmar.
Min dröm har varit att bli mamma.Jag har drömt om barn sen jag var 21.
Drömmen finns fortfarande men jag vet inte hur jag ska kunna förverkliga den.
Vad gör jag om drömmen aldrig blir verklighet?Jag har ingen reservplan.

Jag har fått frågan vad jag skulle jobba eller göra om jag hade fri valmöjligheter.Om jag inte behövde bry mig om ekonomi,betyg eller nåt,vad skulle jag välja att göra?
Men mitt val ändras inte.
Min dröm är att få barn.
Det sägs att inget är större än att bli förälder.

Har varit hos kuratorn i dag.Tycker det är skönt att prata med henne.
Hon frågade mig om det inte skulle hjälpa mig att ha nåt att se framemot,förutom nästa graviditet.
Nåt att längta till.
Men jag kan inte planera långt.
Jag som alltid har varit den planerande typen,den som velat ha koll på livet och ha nåt att se fram emot.Det går bara inte nu.
Börja planera påsk är en omöjlighet.Planera sommaren är ännu mer hopplöst.
Jag får panik så fort vi börjar prata planer.
Det går inte.
Just nu räcker det med att bara vara och ta livet som det kommer.

Eftersom jag inte kan styra över när jag ska har barn så orkar jag just nu inte styra över det jag kan.
Den likgiltiga sidan som kommit fram i mig tycker jag inte om men den kanske måste få finnas medan jag koncentrera mig på att bli lite mer hel.
Kanske måste sätta resten av livet på paus medan jag sörjer.