Eftersom jag tycker det är intressant så delar jag med mig av en artikel om surrogatmammor som Aftonbladet skrivit

Gorgeous Blogger

Tack Pia,det är så roligt..

1. När började du blogga?
Den 17 december 2009

2. Vad handlar din blogg om och vad skriver du i den?
Den handlar om mitt liv,om hur det är att förlora två efterlängtade barn,om vår resa mot ett syskon till våra änglar,om min kärlek till min älskade sambo och mitt vardagliga liv..

3. Vad gör din blogg speciell?
Det kanske ni vet bättre än jag men jag skulle vilja tror att det är att jag är ärlig och givetvis så blir den speciell eftersom den handlar om våra unika barn och våra liv..

4. Vad fick dig att börja blogga?
Sorgen och saknaden efter att mötet blev ett avsked..Sorgen efter Alva och Tyra..Så många tankar,så mycket känslor,så många tårar som behövde få ord..
Längtan efter ett syskon,hur det känns att mitt i all sorg inte veta hur framtiden kommer se ut,om det kommer bli barn..
För att berätta att det inte "bara blir barn"

5. Vad skulle du vilja ändra i din blogg?
Jag skulle vilja ta steget att få skriva om en graviditet..
Jag skulle vilja få in lite medvind,lite med glädje..

Sen så skulle jag vilja skicka vidare till Lina och Katarina

Blodprov och skidåkning..

Börjar veckan med ett blodprov för att mäta progesteron,för att se om jag haft ägglossning..
Nu börjar helvetesveckan då jag kommer pendla mellan hopp och förtvivlan,då jag ena sekunden kommer leta efter graviditets tecken för att i nästa känna att det inte fungerat...
På torsdag tror jag att jag kan vänta ett samtal från barnlöshetsteamet med domen..
Och om drygt en vecka vet jag säkert om det blir katastrof eller lycka..

I dag blev det dags att plocka fram skidorna då kylan äntligen har släppt greppet om oss..
Riktigt skönt men det var lite spännande att åka med pannlampa..
I morgon tänkte vi försöka hinna ut medan det fortfarande är ljust..

Sen så måste jag bara säga att jag haft en underbar helg i Sundsvall,underbara tjejer,shopping,öl,vin,bio,IKEA,god mat och dans..
Det här ska bli en tradition..

Jag är så kär..

Det finns ingen som min Mats..

Såg att jag fått en bloggaward,Tack Pia..

Ska lägga upp den när jag kommer hem..

Ser att det skrivs mycket i bloggar jag följer..

Och jag får lite dåligt samvete för att jag inte har tid att kommentera..

Men jag tänker på er mycket..

Ni är alltid med mig i hjärtat..

Sundsvall

Är i Sundsvall med Erika och Linn..

Har även hunnit träffa andra Erika..Riktigt skoj..

Nu ska vi på bio..

Underbart med tjejhelg..

Bokrean!

Jag råkade gå en sväng på bokrean..
Hade tänkt låta bli med det gick bara inte..
Tre böcker rikare blev jag och bara några kronor fattigare..
Eftersom att jag i vanliga fall köper mycket böcker så blir det lite tråkigt med rean då dom böcker jag är intresserad av redan står hemma i bokhyllan..
Men bara att gå runt och känna och titta på böckerna får mig helt lyrisk,älskar böcker!

Sen så har jag och lillebror lyckats få till så att lillebror kan se på tv i sitt rum,efter lite (läs MYCKET) sökande så hittade jag sändarna och lillebror lyckades med det syster hittills inte lyckats med,koppla in det..Jag skyller på att jag haft för långt avstånd,därför fungerar det inte för mig..

I dag har jag inte tänkt gnäll eller på något sätt klaga..
I dag tänkte jag bara vara vardaglig..
I dag känns det Bra,helgen närmare sig och jag ska ut på äventyr...

Eller förresten,jag ångrar mig,lite gnäll måste jag få in..
Den globala uppvärmningen verkar ha gått sönder,reparatör sökes då jag inte längre orkar frysa..
Jag ser seriöst ut som en köttbulle med två ben när jag på morgonen,efter en kvart fått på mig alla kläder..
Nä nu fantiserar till och med jag om sommar,sommarfest,grillning,musik i trädgården,ett glas vin(eller en flaska),en tjuvrök och underbart sällskap..
Så det blir nog inte helt fel med lite semester i sommar..

Semester

Och så var det dags igen..Årets semesterplanering..
Förra sommaren gav den mig ångest..
I år är inget undantag..
Förra sommaren var semesterplaneringen jobbig för egentligen så skulle jag varit föräldraledig hela sommaren och Mats skulle kunnat vara ledig och vi skulle haft våra tvillingar..
I år är det jobbig för i höstas sa jag
"Nästa sommar så ska jag vara ledig hela sommaren"
Inte smart..
Drömmen var hälften semester och hälften havandskapsledig..
Men drömmen blir inte sann och i sommar kommer det inte vara dags för någon havandskapsledighet..I alla fall inte min..
Och semesterdagar har jag för lite av för att vara ledig hela sommaren..
Så nu funderar jag på att skita i semestern..
Och ta den någon annan gång,kanske ett annat liv..

Bra att komma i håg:Sätt upp mål som är rimlig och som jag kan påverka!!

En måndag i februari..

Varit på inredningsparty,mycket fina saker..Innerum heter företaget..
Mats var nog lite rädd att det skulle bli dyrt men jag var duktig och shoppade inte alltför mycket..
Roligt att träffa folk,titta på fina saker och fika,ett mycket bra initiativ,tack till Sandra..

Dessutom så fick jag en liten promenad när jag lämnade bilen hemma och trotsade kylan och gick kilometern till Sandra..

Ser att man missar mycket på en kväll,det har hänt saker i bloggarnas värld..
Maria är gravid,missfallet blev inget missfall utan det växer en bebis,ett syskon till Hayat..
Mycket rolig läsning..Grattis igen..

Och sen så läser jag mindre roliga nyheter på Fb och uppdaterar mig i Pias blogg och läser att dom hittat en tumör på en äggstocken..
Och nu skulle jag vilja säga till Lilla mannen Gud att det räcker faktiskt,även om Pia verkar som en mycket stark människa så får det faktiskt vara bra,en människa orkar inte hur mycket som helst..
Nä Pia förtjänar lite vind i seglet,lite medvind i livet..
det tycker faktiskt jag!!

Själv så har jag mått bättre men jag har även mått sämre än jag gör just nu..
Jag känner att jag är ett hormonmonster..och nånting bubblar i mig..Som är bäst att inte släppa löst..
När jag är ledsen då gråter jag och när jag är glad så skrattar jag..Allt för att få ut det jag känner..
Och när ångesten och hormonerna stormar fram i kroppen så skulle jag vilja skrika..
Men jag lägger locket på,för skrika kan jag inte så jag får inte ut känslorna,dom stannar bara kvar i kroppen,bubblade och farliga..
kanske väljer att gråta en skvätt..

Känner att jag är mycket frustrerad och jag verkligen HATAR det här..
Hatar hormoner,hatar ovissheten,hatar,hatar,hatar..
men man ska väl inte lägga för mycket energi på hatet..
Se det så här,I dag är vi närmare ett syskon än vi hittills varit..Varje dag kommer vi närmare för någon gång måste det ju ändras..

3 dagar kvar till Sundsvall...

Ser Solsidan,älskar den serien..

Men jag HATAR Ove,skulle kunna byta kanal när han kommer i bild..

Tänk om..

Kört skoter i dag..Underbar snö,härligt före..
Om två veckor blir det att åka till fjällen...

Städar,rensar och hittar ett brev..Ett brev som mamma skrev till mig när jag var 5 veckor..
Ett brev som jag skulle få när jag själv väntade barn..
och jag fick det..
Tänk om mamma vetat när hon skrev brevet att hennes första barnbarn inte skulle få vara med om livet..
Tänk om jag vetat att mina första barn inte skulle få leva med mig..

Tänk om..

Dags för jobb i morgon..
Är inne i en period när jag helst skulle vilja ligga i soffan hela dagarna,eller städa..Helst bara vara hemma..Ensam..
Men eftersom att jag ännu inte blivit lyxhustru,inte skulle få bli sjukskriven bara för att jag inte orkar med livet och eftersom jag dessutom har arbetskompisar som behöver mig(hoppas jag) så är det bäst jag tar mig i kragen och far på jobbet..

Fyra dagar kvar till jag och bästa vännen ska mötas i Sundsvall..

Jag blir arg på mig själv när jag får frågan "hur är det med dig?"
och jag hör mig själv svara "jo det är bara bra"

Yrsel och synstörningar verkar har försvunnit i natt..
Och ersatts av något som gör ont,varje steg jag tar,något som skulle kunna vara en äggstock(intressant eller vad säger ni)
Underbart!
Men blir det en bebis så är det värt det..
Men det känns..

Nu ska jag våga mig ut på en liten promenad när nu yrsel äntligen försvunnit..

Livet efter döden

Det finns ett liv efter döden..

Det är det livet vi lever nu..

Livet efter döden..

Jag städar,varvat med serietittande och Mats jobbar..

Snackar om att ta vara på livet efter döden..

Bebismys

I dag har jag myst med lill-tösen Alma..och pratat en massa med mamma Sofia..

Och det lustiga är att det går bra..

Visst,det känns,det är så mysigt och jag är så utan det..
Men så länge jag håller tankarna i styr så går det riktigt bra..
Om jag Inte glider in på tankarna om vad jag missar,vad vi skulle haft,hur mysigt det skulle vara(osv) då går det bra..

Men vi kan prata om hennes förlossning,om den förlossningen jag var med om,om personalen på BB..Om Alma,om hur det är att ha en bebis,om hur det är att inte bli gravid och vad som händer runt mig(eller inte händer)
Det var skönt att prata och känna att jag kan bidra med något för det är ju faktiskt så att jag varit med om en förlossning som tyvärr inte slutade i det man vill..En förlossningen,en erfarenhet som inte är lätt att prata om och kanske inte alla gånger lätt att lyssna på..
Så det var skönt,skönt att mysa,skönt att prata och skönt att umgås,att känna att det kändes som det en gång gjorde..
Det är skönt att vi kanske kan förena våra liv fast dom just nu är på olika ställen..

Tack Sofia och Alma..Ni betyder så mycket!!

Bebissömn ser så mysigt ut


(Almas present)

Tack för kloka tankar och ord..

Så några förstod mitt förra inlägg,underbart..
Vissa tankar är så svåra att sätta ord på,tankarna glider som bara förbi och jag hinner inte riktigt fånga dom,inte riktigt greppa dom..
Så det är skönt när jag gör mig förstådd..
och det är så skönt att slippa vara ensam..

Det är skönt att skriva,att få ut tankarna som snurrar i huvudet,skönt att dela med sig och underbart att få tillbaks..
kommentarer som får mig att tänka lite till,som får mina tankar att bli lite klarare,ibland räcker inte mina ord till och då är det så skönt att ni delar med er av era ord,som hjälper mina ord att bli tydligare..

Jen lämnade en kommentar i mitt förra inlägg,Jen lämnar alltid mycket kloka inlägg som hjälper mina tankar..hela kommentaren var klok men jag har valt en del av den som gjorde det hela lite tydligare..
"Och när de tycker synd om mig så vill de inte gärna prata om sin lycka med mig. Och då är vår vänskap/bekantskap plötsligt förändrad och så blir man särbehandlad. Bara för att det är så jädra synd om en."

Och det är något som verkligen stämmer,man kan inte prata om sorg för det är svårt och jobbigt och man kan inte prata om lycka för det gör ont,är svårt och jobbigt..
och vad blir då kvar?
Ingenting!
Utan sorg ingen lycka,utan lycka ingen sorg..
Ingenting att prata om..
Det som blir kvar är vänskap..
Vänskap som blir lidande..
Vänskap som behövs men som inte klarar livet..

Jag vill inte blir särbehandlad..
Jag vill bli behandlad som hon jag var innan Alva och Tyra dog,innan alla visste att vi har svårt att bli gravida..
Jag har ändrats..
Men jag vill bli behandlad som jag blev behandlad innan..
För i grunden är jag densamma..
I grunden är det bara jag..


Tack underbara ni som förstår,som lämnar spår hos mig,som hjälper mina tankar och för att ni stöttar mig..
Tack,ni är ovärderliga!!

Blickar av medlidande..

Ibland så funderar jag om det kanske inte är själv bebisarna som är problemet i allt det jobbiga..
Det kanske inte är tanken bebismys som gör att jag håller mig undan..

Det kan vara så att det är att inte veta vad andra tänker om mig..

Jag vet att det kan låta lite egocentriskt,allt handlar ju inte om mig..
Men ibland,i min värld så handlar det om mig..

Det är svårt att förklara,i mitt huvud låter det så mycket bättre än när jag ska försöka förklara det..

men jag tänker så här..
Att jag är rädd för att folk tycker synd om mig..

Jag håller mig undan bebismagar och bebisar för att det gör ont,att påminnas om vad som gick förlorat,vad som inte blev och vad som inte blir,jag håller mig undan det för att jag inte orkar..
Men jag håller mig även undan för jag är rädd för att folk ska tycka synd om mig..
Synd om mig som inte blir gravid,synd om mig som inte fick behålla sina barn,synd om mig som inte har ett eget barn att hålla..

Jag tycker ofta det är synd om mig,självömkan och jag går hand i hand..
men det är inte synd om mig,jag har en underbar sambo och ett bra liv..
Som visst skulle bli mycket bättre om vi fick det barn vi så gärna drömmer om..
Men tills vidare så rullar livet på..
och jag vill inte att folk tycker synd om mig..

Jag är rädd för den där blicken..
Blicken som säger "jag är ledsen för din skull" eller som berättar att folk förstår att det är jobbigt för mig..
Jag är rädd för blicken som tittar på mig med medlidande..
Jag är rädd för blicken som får mig att gråta..

Det tittas på mig med blickar som gör att jag vill gömma mig,för alltid stanna hemma..

Blickar av medlidande..
Det är det som är jobbigt..

Blickar av medlidande med inga ord..

Ingen som säger vad som tänks..

Bara medlidande..

Blickar som är outhärdliga..

Jag behöver inte medlidande,jag behöver inte folk som tycker synd om mig..
Jag behöver folk som kan förhålla sig till livet,på gott och ont,som kan hantera att med livet så följer sorg,jag behöver folk som förstår men som inte tassar på tå utan orkar ta tag i det jobbiga,orkar ta in sorgen i livet,orkar ta in ett liv som inte blev som det var tänkt,att ta i mitt liv i vardagen..
Som förstår att jag stundvis är bitter men att efter bitterhet så kommer skratt,en glimt i ögat..
Jag vill inte ha blickar av medlidande,jag vill ha vänner som går bredvid mig,som delar sitt liv med mitt,som förstår utan att ha medlidande..

Jag vet inte om det går att förstå..
Jag vet inte om jag gör mig förstådd..
Men någon kanske förstår vad jag menar..
och det är inget som hänt nu,det är bara tankar och funderingar..

Men jag funderar vidare och återkommer kanske om det...

Ibland så funderar jag för mycket men ibland så tror jag att det är bra att jag funderar för jag kommer ett steg längre i mitt tänk,jag tänker tankar en gång till och kommer på ett nytt sätt att se på saker,jag kommer ett steg närmare att leva med mitt liv..

Och genom att sätta ord på tankarna så blir det lite klarar i huvudet,det blir lite tydligare vart jag kanske är på väg med mina tankar..

Trygghet och trots..

Igår när jag låg i sängen och funderade,lyssnade på en sovande Mats tunga,sövande andetag så kände jag ett lugn..En trygghet!

Om jag skulle nämna Mats med ett ord så skulle det vara trygghet..
Mitt stöd,min vän,min kärlek..


Den lilla hunden som Mats i våras skaffade står inte för trygghet...Han står för trots..
I morse när jag kommer ner till köket så hade han hämtat garnnystan i vardagsrummet,dragit det hundra varv runt köket och såg helnöjd ut..
Har inga bevis på att det är just han av våra tre hundar men med tanke på vilken trotsålder han är i så är han stark misstänkt..

Biverkningar?!

Antingen så lider jag av vätskebrist efter det som kan vara magsjukan eller så har jag fått en hjärntumör..
Eller så gör Pergotime min kropp helt galen..
Och jag vet verkligen inte vilket jag ska välja men faktum är att jag är väldigt yr och tappar synen stundvis..
Det är som hjärnan får sändningsuppehåll..

Och yrsel och synstörningar är biverkningar som tydligen är vanliga..
Mats tror att det är biverkningar och jag håller med..
Skitläskigt är det..
Har varit nära att ramla men Mats fångar upp mig..

Det positiva med att det är biverkningar är att jag i kväll får flytta tillbaks in i sovrummet..

Min Mats är världens finaste och jag önskar att livet inte var så komplicerat..
Att det räckte med vår kärlek..

Men jag tror att om jag får leva resten av mitt liv lycklig med Mats så kommer jag leva ett mycket bra liv..

Så det kanske räcker med kärlek..Om vi bara har lite ork..

Rädd..

Jag går och är rädd..
Varje gång jag loggar in på facebook,varje gång en kompis hör av sig,varje gång någon säger att dom har något roligt att berätta,varje gång är jag rädd för att mötas av en bebisnyhet..
Jag bara vet att nästa bebisnyhet är nära och jag har en känsla av att nästa bebisnyhet kommer komma och jag kommer fortfarande vara ogravid..

Jag är rädd för att min lillebror kommer skaffa barn snart,jag är rädd för att jag kommer få titta på när andra skaffar det liv vi vill ha,jag är rädd att jag för alltid kommer få leva med avundsjukan och rädslan..
Rädd att jag aldrig kommer kunna känna riktigt glädje för någon som blir gravid utan glädjen ska hela tiden skymmas av avundsjukan..
Rädd att jag aldrig kommer känna att jag lyckas..

Rädd för att jag alltid kommer få vara hon som är missunnsam,sur,bitter och fruktansvärt avundsjuk..

Saknar

Jag saknar alltid..
Men sakta så har jag lärt mig att leva med saknaden..
Saknaden kommer för alltid att vara en del av mitt liv..
och oftast går det bra..Att leva sida vid sida med saknaden..
Men ibland är det som att saknaden inte riktigt orkar gå själv,inte orkar gå sida vid sida utan måste ha hjälp av mig att följa med..
Det är dom dagarna saknaden blir för tung,då det gör så ont i mitt lilla hjärta..
Då jag gråter och gråter och inte kan förklara varför..
men anledningen är så enkel..

Jag saknar våra barn!

Jag tittar på min tatuering och inser att jag har ett helt liv att leva..utan mina barn..
Och utan att veta om mina drömmars barn finns någonstans längs vägen...

Bebiskläder

Mats stökar på i huset,han ska göra i ordning så han får ett rum där han kan pyssla med vad han nu ska pyssla med..
Givetvis väljer han att göra i dag när fröken med kontrollbehov inte orkar,så jag ligger här snällt och lyssnar när han river och sliter i skåpen i rummet bredvid..
Men sen så ber han mig om hjälp..
Han undrar om han kan tömma ett skåp..
Det är mina böcker som ska rensas ut så jag lovar att göra det bara jag slipper göra det i dag..
I skåpet ligger en påse..
Mats undrar vad som är i påsen..

"Minnen från en lycklig tid,minnen om vad våra drömmar ville men som inte blev"

Det är bebiskläder i påse,kläder från när jag var liten,kläder som jag letade fram när jag var gravid..

Och det gör så ont..

Positivt..

Det positiva med att vara sjuk är att jag slipper gå ut i -30 grader..
Och Mats kan inte jobba pga kylan så han har vård av sjuk sambo..
Och han gör ett utmärkt jobb..

Tablett 9 och 10 åts igår kväll och fick stanna kvar så nu är denna Pergotime-kur avslutade,bara och vänta och se om det ger resultat..

Magsjukan..

Jag inser att jag nog tyvärr måste utgå från att magsjukan har kommit in i vårt hem..
Lysande alla hjärtans dag..
Mitt lilla hjärta har köpt fil,blåbärssoppa och vätskeersättning och överraskade mig med Ben&Jerry-glass..
Kärlek..

Det som i dag känns jobbigast(förutom att kräkas)är att vi i dag hade planerat att besöka flickorna..
Vi som hade tänkt tända ljus och skicka upp varsin rislykta..
För att fira alla hjärtans dag med dom..
Och jag ville så gärna men det blev inte så..
Så lite ledsen i ett mamma-hjärta är jag..

Jo och så funderar jag fortfarande på hur Pergotime-tabletterna ska stanna i min kropp,planen är att ta dom precis innan natten och hoppas att jag somnar..

Börjar fundera,hur ska jag kunna vara 100% säkert på att det är biverkningar och inte magsjukan som gjort entré i vårt hem?
Eftersom jag jobbar med mat så kanske jag måste hantera det som magsjuka..Men jag kände inte för att vara hemma 48 symptomfria timmar om det bara är Pergon som spökar..

Biverkningar

Ligger nerbäddad i soffan..
Åkte på jobbet men bestämde mig för att åka hem efter 2 timmar..
Den här Pergotimekuren har fört med sig biverkningen: Illamående och kräkningar
Jag verkar upptäcka en ny för varje kur..

Frukosten i retur,på Alla ♥ dag,inte okej..

Men jag får väl hoppas det i alla fall är ett tecken på att tabletterna gör lite nytta..

hans och hennes..

2001 kom en svensk film som tog upp ämnet att "problem att bli gravida"
Som visade att det inte bara blir barn,att det ibland inte fungerar..
Filmen är "Hans och Hennes"
Jag gissar att jag första gången såg den när den vara ganska ny..
och aldrig hade jag kunnat tro att jag tio år senare skulle sitta här och veta absolut ingenting om framtiden..
Aldrig hade jag kunnat ana vilket ödet jag gick till mötes..
Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att vi skulle ha med barnlöshetsteam,utredningar och hormoner att göra..

I dag gick den filmen på Tv4 Film och jag kände att jag var tvungen att se den..
Och det är jobbigt,dels för att svensk film är så verklig(alltid),dels för att den fångar upp hur det känns,hur det sliter i ett förhållande,att inte kunna få barn..Att ställas inför alternativen IVF,adoption eller kanske inga barn..
Dels för att den får mig att tänka,så himla mycket,på allt som varit och allt som inte blir..
På allt som vi vill men inte kan styra..
På hur viktigt det egentligen är för oss att skaffa barn?
Hur jag känner igen mig hur det är att vara Johan i filmen,att vara den som inte fungerar,den som det är något fel på,den som gör att det hela tiden misslyckas..
Att som Johan i filmen känna rädslan för att den man älskar inte kommer stanna kvar om det inte bli barn..


Jag trodde att man bara behövde träffa nån som man ville leva livet ut med,det trodde jag skulle vara det svåraste..
Sen så skulle man bara komma överens när det var dags för barn och så skulle det bli barn..
Vi skulle bestämma hur många barn vi ville ha,hur många år emellan som är lagom och namn...
Det skulle inte vara några problem..
För det är väl det man lär sig "Skydda dig så du inte blir gravid"
Och det är väl så det går till i böcker,filmer och i världen Perfekt..

Jag trodde aldrig att jag skulle träffa han som var den rätta för mig men han kom in i mitt liv när jag minst anade det..
Och han har stannat,genom allt och lite till..
Och allt jag önskar är att kunna ge han ett barn..
Och allt han verkar önska är att jag ska vara lycklig..
För mår jag bra så mår han bra..

Det är jobbigt att inte lyckas..
Det är jobbigt att höra människor säga "det var en olycka,det var inte planerat" när man själv försöker,försöker och försöker..
Det är jobbigt att höra är 40 veckor är lång tid att vänta när 4,5 år är vår väntetid på en bebis,en levande och ännu är den inte här,det tar inte slut vid 4,5 år utan det kommer fortsätta..
Det jobbigt att vilja vara den stöttande vännen,att vilja vara där för gravida kompisar eller kompisar som fått barn men att man inte orkar..

Jag borde kanske tänka på något annat..Jag borde kanske inte fundera så mycket..

Men det är min verklighet,det försvinner inte,det finns där hela tiden,att vi inte blir gravida..
och nu med Pergotime så känns det ännu tydligare,det märks så mycket mer och nu ska det räknas dagar,lämnas blod och oroa sig för att det inte fungerat..

Kanske ska fortsätta städa..

Städning som terapi..

När jag i fredags var till min kurator så berättade jag att jag har börjat tokstäda och röja,överallt och inget går säkert..
Jag kan inte låta bli..Och det har aldrig tidigare hänt,jag hatar allt som har med städning att göra..
Hon tror och jag med att det är något,ute med det gamla så kanske något nytt ryms i vårt liv..

Men jag har tänkt om..
Vårt hem är det enda jag just för tillfället har koll på i mitt liv..
Det är här jag oftast trivs bäst och det är här jag förhoppningsvis kommer få leva mitt liv..
Det är i det här hemmet som det förhoppningsvis ska få flytta in en bebis..
Jag kan inte kontrollera om det blir barn,jag kan inte styra det..
Och det är jobbigt,när man som jag har ett kontrollbehov,ett behov av att kunna styra sitt liv och inte kan styra livet,bara vänta på ödet..
Det är mycket frustrerande att bara titta på..
Tidigare hade jag en period då jag bakade,bakade och bakade..
Det var lite terapi över det,det höll mig sysselsatt och jag kände mig duktig efteråt..
Men sen blev frysen full och lillebror fikar för dåligt så jag har sagt att jag inte bakar nytt förrän det gamla är borta..
Så nu har städning blivit min terapi,det är skönt att rensa,det är underbart att slänga,att köra lass efter lass på tippen,det är befriande..
Det är roligt att se resultatet,roligt att se att rum blir fina,att garderober är ordnade..
Ordning är något jag för tillfället älskar,det är något jag kan styra och kontrollera..

Så jag passar på medan det håller i sig,städar,röjer,slänger,inreder,dekorerar och pysslar..
Det ger en enorm tillfredsställelse att göra fint i vårt hem..

Mardröm

Letar efter sparkar
Letar efter ett tecken på att ett liv lever i min mage
Jämför med tvillingarna
Saknar tvillingarna
Hittar inga sparkar
Är jag ens gravid?

Jo i mina drömmar är jag gravid,väldigt ofta..
I natt var jag gravid och letade förtvivlat efter sparkar som inte fanns..
En död bebis i min mage..
En mysig dröm som slutade i en mardröm..
En graviditet som slutar tidigare än det skulle..
även i mina drömmar..

Känns inte riktigt okej..

Det är svårt att göra rätt

Det är svårt att göra rätt av Janne Morén

Om du säger till mig "Hur mår du?"
med sympati och medkänsla i din röst,
så svarar jag "Jag mår bra",
därför att prata om min förlust med dig idag
är alltför smärtsamt.

Om du träffar mig och inte nämner förlusten
som upptar mina tankar,
så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig,
eller är för rädd för att det du säger
ska göra mig ledsen.

Det är svårt att göra rätt.

Om du säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog",
så blir det svårt för mig att svara.
Vad förväntar du att jag ska säga?
Jag vill säga "Jag är också ledsen!",
eller "Det är fruktansvärt!".
Jag vill skrika "Det är inte rättvist!"
Men jag gör det inte,
för jag vill inte bli upprörd idag.
Inte inför dig.

Så jag svarar "Tack".
Ett tack som betyder så mycket mer än så.
Det betyder tack för att du bryr dig.
Tack för att du försöker hjälpa.
Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.

Om du inte vet vad du ska säga till mig
så gör det ingenting.
Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig.
Om du ser mig le eller skratta,
tro inte att jag glömt mitt barn för en stund.
Det har jag inte,
det kan jag inte,
och kommer aldrig att göra.

Säg att jag ser ut att må bra idag.
Jag kommer att förstå vad du menar.
Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.
Om du träffar mig och tycker
jag ser upprörd eller ledsen ut,
så har du antagligen rätt.
Idag är det kanske en minnesdag för mig,
eller någon händelse har utlöst
en våg av sorg inne i mig.

Om du inte säger någonting
så tror jag att du inte bryr dig,
men om du skulle säga något,
kanske det gör allt värre.
Försök fråga mig om jag vill prata,
men bli inte förvånad om jag säger nej.

Det är svårt att göra rätt.

Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.
Jag behöver dina försök,
hur små eller banala du än tycker att de är.
Jag behöver dina tankar.
Jag behöver dina böner.
Jag behöver din kärlek.
Jag behöver din envishet.
Jag behöver allt detta,
men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt.
Som jag brukade bli, innan allt detta hände.
Men jag vet att det är omöjligt.
Den där obekymrade naiva personen
är borta för evigt,
och det sörjer jag också.

Det är svårt att göra rätt

En känsla i mitt hjärta..

Vi har haft mycket trevliga kompisar på besök..
Och ena paret hade med sig sin lilla son..
Världens sötaste,1 år gammal..
Det går bra att umgås med barn men samtidigt så känns det i hjärtat..
Jag kan inte låta bli att tänka på vad vi skulle haft..
När jag ser Mats hålla pojken så kan jag inte låta bli att tänka på vad vi vill ha..
Speciellt när Mats håller barn så känns det i hjärtat,jag tänker på hur han höll våra barn och jag önskar så att jag en dag får se han med ett,vårt levande barn..
Jag hoppas så att den dagen kommer..
Snarast..

En mycket mysig lördagkväll har vi haft,måste göras om..Hoppas gästerna tyckte samma sak..
Nu plågas jag med Svartvit Åsa-Nisse(var så dum så jag frågade om vi skulle se film,inte vad jag tänkte)

Förresten..
Jag älskar när mina barn räknas,jag älskar den känslan som infinner sig när folk frågar om våra barn..
Tack till alla er som vågar prata om våra barn,det betyder så mycket i en ledset mamma-hjärta..

Arg städning..

Jag säger till Mats "nu måste vi hjälpas åt och städa"
"Ja visst" säger han..
Och går ut och skottar snö..(det roligaste är att det igår kom max 10 snöflingor så det finns ingen snö att skotta,förutom flytta snöhögar)
Själv så städar jag och för varje minut så blir jag lite argare,det var just så här det inte skulle bli,jag städar själv..
Man skulle kunna tycka att om man är rädd om livet så ska man vara snäll mot sin flickvän som åker en tur i hormonernas berg och dalbana..
Man borde kanske förstå att hormoner inte är att leka med,stubinen är lite kortare än i vanliga fall..
Visst f*n skulle man kunna få lite hjälp...Eftersom vi kommit överens om det..
men jag vet att han kommer glida in lagom till golvskurningen och fråga
"kan jag hjälpa till med något?"Det har hänt förut..
Jag tror det är utstuderat så han slipper hjälpa till,han säger att jag är så snabb så han inte hinner med..
Jag tror han kör med tekniken "reta upp Annica så går allt tokfort"

Men till min lycka så kom han in innan städningen var klar..
Men säg den lycka som varar..
2 minuter hann han vara inne,sen kom en kompis körande på skoter och då måste det ju givetvis fikas..
Jag städar,svär i mitt huvud och blir ännu argare..
Men visst,klart man måste fika..

Snart har JAG städat klart och snart ska JAG laga mat,det är så trevligt när VI bjuder hem folk..

Just nu lite arg och lite sur men jag älskar han ändå..

Hallonpannacottapajen i kylen,nu städning,sen middagslagning,i dag blir det middagsbjudning i det lilla huset på Sjöbotten..

Och förresten,Åsa-Nisse var lika obra som jag hade föreställt mig den..Men det var ju mys att gå på bio(och äta popcorn)

De tio budorden och Åsa-Nisse

Det är inte det lättaste att vara i en värld där det inte bara blir barn..
Jobbigt för båda jag,Mats,kärleken och för våra vänner,familjer och släkt..

Jag vill tipsa om en blogg med ett mycket klokt inlägg:
Kix-Jag svara med de tio budorden

Nu ska jag samla ihop min lilla familj och vinna priset för världens bästa flickvän/syster,för jag har bokat biobiljetter till Åsa-Nisse(jag hatar Åsa-Nisse men Mats gillar det,vad gör man inte för kärleken)
Jag går för popcornen,Mats och lillebror för filmen!

Hoppas alla får en trevlig fredagskväll med en massa mys!

14 månader i himlen

14 månader..

Kommer jag någon gång sluta reagera på siffran 11?
Varje morgon den elfte så räknar hjärnan direkt ihop hur många månader det är sen våra barn dog..

Kommer den elfte någonsin bli ett vanligt datum?
Kommer den elfte någon gång betyda något annat än våra flickor..

18 månader..

Då blev flickorna en del av vår värld,ett plus på stickan och en glädje som inte gick att hålla tillbaks..

Tiden går så fort..
18 månader sen vi fick ett positivt besked..
14 månader sen jag var gravid..
Och jag gillar det inte..


Saknar,drömmer,längtar,ÄLSKAR ♥

Kuratorbesök och en lillasyster

Har varit hos Kuratorn..
Mår inte riktigt lika bra som förra gången jag var dit så det kom tårar,stillsam gråt blev det..
Det är saker som är jobbiga att prata om,som gör ont som gör att tårarna saktar börjar trilla ner för kinderna..
När jag skriver om det i bloggen så gömmer jag mig bakom min skärm,ingen ser mig när jag skriver det jag känner och visst,ibland gråter jag och ibland gör det ont men jag får ut det jag behöver,båda tårar och ord..
Hos kurator så blir det så jobbigt,dels för att det är jobbigt att högt säga "jag är rädd" och "jag klarar inte av bebis" och "jag mår dåligt av andras lycka",när ord som dessa som sägs högt låter så mycket värre än om dom skriver,det blir så mycket verkligare när dom sägs högt..

Det blev inte sista gången..
Bestämde att jag i alla fall skulle komma om en månad eftersom jag inte vet hur jag kommer reagera om vi lyckas/misslyckas den här månaden..

Sen så måste jag bara berätta en sak..
Smulan har fått en efterlängtad lillasyster..♥
Och jag är så glad för föräldrarnas skull,så skönt att det blev en levande liten tös..

Grattis

2 tabletter,dag 1

Nu hoppar jag då åter på tåget mot ett barn..
2 st Pergotime har i dag intagits..
Dag 1
Livrädd,förväntansfull och med stor längtan..

Våga tro och allt är möjligt!

Barnbarn

I dag var jag via jobbet tvungen att åka till Coop..
Och jag tror att det där i dag var barnbarnens dag..
Vilka gångar jag än gick i och vilka jag än passerades så pratades det barnbarn..
Och när jag stod i kön så hade jag ett par som väntade sitt första barnbarn..
I juli skulle det komma(oj vad jag tjuvlyssnar men det hugger i hjärtat)
Och jag kunde bara tänka "Tänk allt som kan gå fel" oj vad jag saknar tiden när jag trodde barn föddes levande,när jag tänkte på bebisar som små söta,rosiga,levande liv och inte som nu,nu när jag tänker på bebisar så tänker jag allt som kan gå fel,allt som kan ryckas ifrån en,alla små bebisar som aldrig får leva livet med sina föräldrar..
Och jag tänkte att min mamma och min pappa aldrig kan prata om sina barnbarn,aldrig prata om sina barnbarn med morföräldrars stolthet,mina föräldrar träffade aldrig våra flickor,dom träffade mig knappt när jag var gravid och båda har långt till graven..
Min mamma och min pappa har barnbarn men som ingen ser och som ingen pratar om..
Barnbarn som ligger på stadens kyrkogård..
Vem hade kunnat ana att det skulle bli så fel??


Jag undrar om jag någon gång kommer få möjligheten att få besök av stolta morföräldrar..

Skönt att aldrig bli 24 igen

När jag hör den här låten så tänker jag
"Skönt att jag slipper bli 24 igen"


När jag var ett barn talade jag så som ett barn
mitt sinne var så som ett barns och du vet
jag hade barnsliga tankar men vi är inga barn längre eller hur

(Fy fan vad skönt)
Skönt att jag slipper bli 25
För ögonen svider och hjärtat bränns
(Vad skönt)
Skönt att jag slipper bli 25
Ungdomen brinner ge mig eld
(Vad skönt)
Skönt att jag aldrig blir 25
För Sysifos ska till himmelen
Jag svär att jag aldrig blir 25 igen

Det stora svarta molnet..

Städar min garderob..
Slängde en tröja..
En tröja som jag bodde i efter Alva och Tyras död..
En tröja som jag sen dess inte haft..
En tröja som för mig bara är sorg..
Adjöss med den!!

Sen så måste jag tipsa om Linas blogg,en fin tjej som liksom jag förlorat tvillingar..I dag skriver hon om det stora svarta molnet och jag kan inte annat än att känna igen mig..

Ego

Stort tack till alla ni som kommenterar,det betyder så mycket..

3 st apotek senare så fick jag äntligen besked,tabletterna finns men på apotek nummer 4..
Så nu finns det reserverat Pergotime till mig..
Har så jag klarar mig den här månaden men vill ligga steget för,kanske lura ödet..
Tänkte om tabletterna finns tillgängliga då kanske dom inte kommer behövs..
Sen så fick jag dåligt samvete för tänk om någon behövde dom redan den här månaden..
Men nästa leverans väntades in tidigaste 10 mars och då hade jag kanske missat en månad..
och det klarar inte psyket..
Så förlåt för att jag i dag har varit lite ego..

Fantasin stormar just nu i väg och pessimisten försöker tappert jaga ikapp den för att hoppa lite på den,ta ner fantasin lite grann..
Mamma-Wannabe tipsade mig i förra inlägget om att ha en målbild,på stresshanteringskursen så pratades det om visualisering och min kurator försöker allt hon kan måla upp en bild som jag vägrar se eller kanske inte vågar..
Det är inte en dum idé att se sin dröm,sitt mål men samtidigt är det så jobbigt att föreställa sig något som känns så långt bort,så ouppnåeligt..

Men samtidigt så får jag bilder i huvudet..
En bebismage,sparkar i magen en sensommardag,sol och ett leende på läpparna..

Det hela är en balansgång,hoppas men inte för mycket,tro men inte för mycket,dröm men inte för mycket..

Saknar

Jag tittar om och om igen på kortet..
Jag kan inte sluta..
Jag saknar verkligen min mage..
Så mysig..

Sparkande fötter..
Älskade barn..

En bild från en lycklig tid..

Pratade i dag med min goda vän,mamma till mitt gudbarn..
Vi började prata om när jag sist såg det lilla barnet..
November 2009
Två veckor innan allt skulle rasa..
Min goda vän hade några bilder från deras besök men hon visste inte om hon vågade skickade dom till mig eller framkalla dom..
Och först förstod jag inte varför men sen så insåg jag,Jag var ju gravid då..
Men jag äger inte många bilder på min mage,eftersom jag hela tiden trodde jag hade längre tid på mig att ta kort..
Så jag bad om att få dom..
och jag fick en chock när jag såg magen..
Jag har inget minne av att magen var så stor och så fin..
Så gravid!



I min mage ligger två flickor,två barn,två mirakel..
Så svårt att förstå..
Tiden när bilden togs var en lycklig tid,en tid av förväntan,en tid av längtan..
Tiden innan allt rasade..

♥ Alva&Tyra ♥

Ångest!

Tror ångest inför hormoner spökar i dag..
Är orolig för att jag ska börja må dåligt som jag gjorde i höstas,få ångest för att det inte lyckas,börja bygga för mycket hopp och sen bara kraschlanda..
Är inte fröken Happy och känner att jag mår sämre än jag gjort på ett tag nu..
Tyvärr så går det ut över Mats,nog för att han förtjänar det ibland..

Det är väl bara att hoppas att dessa piller gör sin verkan den här gången..
Eller nästa..
Eller gången efter det..

Jag är rädd,rädd för allt som kan gå fel eller allt som kanske inte händer..
Men det vara väl så att det är okej att vara rädd,det gäller bara att våga...

I Cosmopolitan läste jag en artikel om Charlotte Kalla..
Hennes juniorlandslagstränare har vid ett tillfälle sagt:

"För att kunna lyckas måste du även våga misslyckas och därför tillåter jag dig absolut inte att stå över om anledningen är rädsla för ett misslyckande"

Alla barnhjärtans månad!

Mitt gudbarn hade dopdag 16 januari..

Jag är inte som andra gudföräldrar..
Istället för att ge henne en present så valde jag att till minne av barn som blivit änglar ge bort pengar..
Barnen i min tanke är Emelie,Elsie och William..
Så Lilla Olivia har i dag satt in 200 kr för att stödja hjärtforskningen..
Jag valde att göra det först nu för att februari är Alla barnhjärtans månad..
En månad att tänka lite extra på barn som inte fått stanna på jorden..

The miracle of love

The miracle of love
Will take away your pain.
When the miracle of love
Comes your way again

Är det inte snart dags för syskon?

För en vecka sen ringde en kompis och var irriterad på sin omgivning,det tjatas om syskon till hennes dotter..Och just nu så vill hon inte ha barn men det accepteras inte..
Så jag blev nyfiken och frågade en annan kompis med en son hur hon har det och hon får lika mycket frågor och påtryckningar..
Och nu hittade jag den här artikeln i Aftonbladet där det tydligen är mycket vanligt..

Först tjatas det och frågas om när man ska skaffa barn,inte om utan NÄR..
Sen så skaffar man barn och då börjas direkt tjatet om syskon,inte om man ska ha fler barn utan när det är dags för nästa..

Och för mig så gör det inget att folk frågar..Nu frågar ingen men tidigare så har frågorna varit många om inte vi är sugna och om det inte är vår tur snart och är det inte dags..
Det som är jobbigt är att inte veta vad man ska svara..Hur ärlig kan man vara?och hur mycket kan man öppna sig..och hur beredd är den som frågar att få höra sanningen?

Det är svårt..
Personligen så tycker jag att det är bra när folk vågar fråga om dom är beredda på att svaret kanske inte blir det dom tror..
Men det är som sagt personligt..
Och det finns väl kanske inte rätt eller fel men det kanske finns olika sätt att fråga på..
Man kanske kan fråga Om det ska bli syskon och inte När det ska bli syskon..
Man kanske inte ska ta för givet att alla vill platsa in i normen 1,7 st barn..

Vätskebrist och inte psykiskt barnlös..

Lider av lite lätt vätskebrist i dag men annars så är det bara bra,hade en rolig kväll igår som slutade med utgång..
Underbara tjejer!

Fick höra igår att jag är stark och det är alltid roligt att få höra för ibland så känner jag mig inte alls stark..
och jag gillar tanken på att min blogg gör skillnad,jag tror att jag ökar förståelsen..
Jag gillar att människor läser min blogg och blir berörda..
Det kändes oerhört skönt att igår kunna prata om mitt liv precis som andra pratar om sitt och det blir inte ledsamt,för jag tycker inte det är jobbigt att prata om det som varit,jag tycker inte det är jobbigt att prata om mina erfarenheter,jag blir glad när jag får chansen att prata om mitt liv..
Många lägger över det på mig,att behöver jag prata eller vill prata så måste det vara upp till mig att ta upp det men jag är glad när det går spontant,när vi helt plötsligt bara pratar om det för då vet jag att dom jag pratar med vill faktiskt veta vad som rör sig i mitt liv..
För sanningen är den att det inte är så lätt att prata om vare sig döda barn,barnlöshet eller depression när man 95% av gångerna möts av tystnad,jag har senaste året blivit en expert att ta död på samtal..
Jag ältar inte för det är inte nyttigt men samtidigt så kan jag inte komma ifrån att det hör till mitt förflutna,jag lever inte i det som varit men sanningen är den att det senaste året har påverkat mig mer än nånting annat,har gjort mig till den jag är i dag så det vore konstigt att bara glömma bort och trycka undan våra flickor,våran kamp,våran sorg,vårat liv..


Sen så måste jag bara säga att jag vill sticka sönder bubblan och världen där man tror att barnlöshet beror på stress,att kroppen låser sig..
Visst att det kan bidra..Men man måste ändå kunna se att det ibland finns orsaker,kroppsliga som gör att man inte kan få barn,det är inte alltid psykisk..Det är som att säga till någon med en tumör att det är bara psykiskt..
Jag är ung och borde kunna bli gravid och är sjukt less på att få höra att om jag tänker på annat och slappnar av så kommer det gå..Lasta gärna på mig att jag även låser mig kropp för det är inte så att jag redan i dag lastar mig själv för allt som går fel(ironi)
Det finns faktiskt saker,som inte är psykiska som bidrar till att det inte bara blir barn

Vanliga orsaker till ofrivillig barnlöshet

• Skador och störningar i äggledare och livmoder
• Kraftig över- eller undervikt
• Testikel- eller bitestikelinflammation
• Tillslutna sädesledare
• Erektions- eller ejakulationsstörningar
• För få eller orörliga spermier, alternativt inga spermier alls
• Skador i äggledare och livmoder på grund av sexuellt överförda sjukdomar, t ex klamydia

Nu är det ingen av dom anledningarna som sätter käppar i hjulen för oss,det är mina hormoner som spökar..
Jag har alltid varit en pojkflicka och nu är jag så pojkflickig att jag har för många manliga hormoner så därför blir det inte barn,därför fungerar inte kroppen,därför måste jag äta Pergotime för kroppen inte fungerar,för jag inte får ägglossning av mig själv..
Det handlar inte om psyket,det handlar inte om att jag låser mig kropp,det handlar om att läkarna sett i blodprov och tester att det är så här,jag har fått en förklaring till att det inte blir barn..
Men det borde inte utgöra ett sånt stort problem,min kropp behöver bara en knuff i rätt riktning..
När vi gick utredningen så hittade dom inte självklar anledning till att vi inte blir gravida,vi borde ha alla möjligheter att bli gravida..Men det som skulle kunna ställa till det är mina hormoner som helt uppenbarligen inte får min kropp att fungera..
Dom sa att vår barnlöshet var oförklarlig men att det skulle kunna vara så att det är hormonerna som stör..

Så snälla människor,öppnar era ögon och kliv ut i världen och inse att allt inte sitter i psyket,alla vi som inte blir gravida har inte bara låst oss..

Så nu har jag sagt det jag i dag vill säga,nu ska jag inta mycket (alkoholfri) vätska och städa för svärmor kommer på middag..Och sen blir det lördagsmys..

Fest i kväll!

Ska snart börja göra mig i ordning..
Det är fest i kväll,med världens bästa jobbtjejer..
Ska bli så kul..

Tyvärr så står jag som alltid inför problemet,en hel garderob och som Mats sa "Massa nya kläder" men inget att ha på mig..
Men jag ska väl hitta en nånting..

Trevlig helg!

En sjukdom..

Det verkar som att frågan om surrogatmammor är en svår fråga,en mycket kluven fråga..
En fin tanke om ingen blir utnyttjad..11 st tyckte det var bra med surrogatmammor,15 st var kluvna,jag är en av dom..
Tack för ni som svarade..

Jag har funderat..
Jag har på några ställen läst och själv fått höra det,"Är det verkligen en rättighet att få barn?"
Är det rätt att till varje pris gör allt som går för att få ett barn..
Det lustiga är att om jag skulle föra statiskt på dom gånger jag hört och läst den frågan så är det oftast sagt av människor som har barn eller människor som är frivilligt barnlösa..
Jag tror att det är väldigt lätt att inte förstå hur jobbigt det är att inte veta om du får barn..
För det slutar inte vid att du inte kommer få komma in i kompisars värld,kompisar som får barn medan du själv inte får det..Det slutar inte vid den avundsjukan..
För när man kommit över det,att det inte blir några barn så kommer påminnelsen om orättvisan tillbaks när kompisar får barnbarn och inte du..
Det är en livslång sorg att inte få barn..(skulle jag tro,jag vet ju inte men jag har sett det och hört det)
Det kanske inte är en rättighet men det kanske kan ge en människa ett liv som hon/han vill ha..
Givetvis så innehåller livet mer än barn,man är något oavsett om man får barn..
Men samtidigt så är barn en viktig del av livet,det som vi får inmatat sen små,vi ska skaffa barn..

Det jag funderat är om man är emot surrogatmammor och tycker att barn som inte blir till i sovrummet är något konstigt,att man inte med alla medel ska kunna få bli en familj trots att det i dagens forskande samhälle finns möjligheter så undrar jag hur man ställer sig till andra saker..

Hur tänker man kring dom som samhället hjälper trots att dom själv bidragit till sin olycka..
Hur tänker man kring dom som får en hjärtattack men tack vare operationer kan fortsätta leva..
Hur tänker man runt dom som får cancer och tack vare dagens forskning kan få hjälp och leva ett längre liv..
Hur tänker man på dom som får nya organ tack vare att möjligheten i dag finns..
Hur tänker man om alla liv som tack vare dagens samhälle och forskning räddas...

Det kanske inte är en rättighet att få barn men möjligheterna i dag är många..
Det är faktiskt inte heller en rättighet att leva men man ifrågasätter aldrig en möjlighet att rädda liv..

I dag är ofrivilligt barnlöshet klassade som en sjukdom,av WHO..
En sjukdom som vilken annan..En sjukdom som inte är livshotande men trots det en sjukdom..
Om man hjälper andra sjuka,om man forskar för att hitta alternativa behandlingar till andra sjukdomar,varför ska man inte kunna få fler möjligheter att få ett barn..

Det kanske är att bråka med biologin,det kanske är att mixtra med sånt människan inte ska lägga sig i..

Men var ska gränsen gå?

Jag vet inte om jag gör mig förstådd,jag sitter bara och funderar..

En sjukdom är en sjukdom och finns det möjlighet att bota sjukdomen så borde man få göra det..

Lagstiftning och prioritet inom sjukvården

Sedan 1997 följer Sverige WHOs bedömning om att ofrivillig barnlöshet ska klassas som en sjukdom. Inom landstinget är ofrivillig barnlöshet placerat i prioritetsgrupp tre, vilket innebär att det räknas till gruppen mindre svåra akuta och kroniska sjukdomar.

Inom den offentliga sjukvården satsar olika landsting olika mycket på de ofrivilligt barnlösa. Enligt IRIS, Infertilas Riksförbund i Sverige, varierar väntetiderna mellan någon månad och upp till fem och sex år.

En spruta och en promenad efter minnenas väg..

Som väntat så blev det inte heller något plus på lasarettets graviditetstest..
Sa till sköterskan att jag skulle blivit mycket förvånad om det helt plötsligt skulle visat sig att jag är gravid..
Men hon sa bara finurligt "Man ska aldrig sluta hoppas"
Men hur lät är det att hela tiden hoppas när det inte gör så stor skillnad...

Så jag fick min spruta..
Så nu hoppas jag kroppen kommer i gång..Och lyckas bli gravid..

Givetvis så vågade jag inte fråga mina frågor men jag kände gråten satt i halsen och retades och jag ville verkligen inte bryta ihop..
Mats tycker jag ska skriva ett mejl med mina funderingar...Han är klok han..

Anledningen till att gråten satt i halsen är för att det för första gången efter flickornas död var jobbigt att gå in på lasarettet..
Tidigare har det inte känts så farligt,jag vet ju att jag är i bra händer..
Lasarettet har aldrig varit lika med flickornas död..

Men i morse så gick jag först förbi huset där flickorna låg i 10 dagar..
Sen gick jag förbi en skylt där det stod "bisättning" och dagen då vi la flickorna i kistan började snurra i huvudet,sista gången vi såg våra barn,sista gången vi fick ta i dom,sista gången vi fick bädda om våra barn..Dagen då vi sa farväl och en pappa fick skruva åt skruvarna på en liten,liten vit kista..

Sen så kom jag till dörren där jag gick in när vattnet gått,där stod det "öppen från kl 06:30"
Och genast fördes tankarna till den dagen då vattnet gick,halv sju på morgon..Ångesten,oron och förtvivlan..Vilken tid jag kom till lasarettet vet jag inte men i dag,där vid dörren så tänkte jag "jag kom i alla fall efter dom öppnat"

Sen så kom jag till vägskälet barnmorskemottagning-kvinnoklinik
För 1½ år sen så gick jag med lätta steg fylld med glädje,lycka och hopp i själen gå till barnmorskorna..
Inte med en tanke på att det skulle gå fel,i mina tankar så var vi redan en familj..
I mina tankar så var vi gravida och är man gravid så blir man en familj..
Visst blev vi en familj men inte som jag då tänkte..

Nu går jag i stället vägen fram mot kvinnokliniken,för att få hjälp för det flyttar inte in något liv i min mage,det blir inga syskon..
Det gjorde så ont,att återigen måste be om hjälp,det var inte så har det skulle vara,våra barn skulle ju inte ens varit ett år,vi skulle inte haft en tanke på syskon..
Med tunga steg går jag korridoren fram,jag känner mig misslyckad och hopplös och oerhört liten..

Vägen mot barnmorskorna känns som en korridor med lycka och hopp,framtidstro..
Vägen mot kvinnokliniken borde kännas som vägen som ska ta oss till barnmorskorna..
Men istället känns det bara grymt,tufft och tungt..

Det slog mig,stegen som för 1½ år sen var så lätta kommer aldrig mer vara lätta..
Jag kommer aldrig med lätta steg möta livet..

Mina steg kommer för alltid tyngas ner av flickornas död som krossade mitt hjärta,stal min naiva sida och fick mig att vandra livets hårda väg..

Men mina steg kommer vara starka än dom var då,dom kommer ta mig långt..

Jag hoppas att jag med starka steg kommer få besöka barnmorskorna och med starka steg lämna BB med en liten..

Jag vågade!!

Vi förlorade två barn men in i mitt liv så fick jag en hel värld med kloka människor..
Ni tjejer som kommenterar är helt fantastiska,tack för att ni peppar och stöttar mig,tack för att ni delar med er av era tankar,tack för att ni tycker jag kämpar på bra trots att det inte alltid känns så..
Varje ord ni skriver till mig tar jag åt mig,dom gör mig starkare,får mig att göra saker som jag inte trodde jag skulle orka..
Era ord bär mig genom allt det tunga..
Stort tack och många kramar..

Läste en glad nyhet,jag har blivit ensam i min båt,en tjej som delat samma öde och samma kamp som jag verkar äntligen fått möta lyckan i fyra positiva graviditetstest..*Lycka*
Men så såg jag med sorg i hjärtat att en änglamamma fått ett plus som slutade i ett missfall och det är inte okej..

Jag vill också få hoppa på tåget som får plus på stickan,jag vill också vara en del av den delen av världen..
Så därför har jag(tack vare många stärkande ord)vågat kontakta barnlöshetsteamet,jag slog på stort och vågade till och med ringa dom..
Så i morgon får jag en spruta för att sparka i gång min kropp..
Men först måste jag lämna ett graviditetstest så jag inte skulle råka vara gravid,men jag skulle bli mycket förvånad om det testet skulle visa annat resultat än dom(många) tester jag tagit här hemma..

Samtalet gick bra om än jag inte vågade fråga alla frågor som jag har men jag vågade i alla fall det viktiga,be om hjälp!

Och jag är fortfarande rädd och jag vet fortfarande inte om jag är redo,om jag nån gång kommer bli redo..
Men en tankvärd tanke är att det är okej att vara rädd,rädsla är en del av livet precis som lycka,mod och sorg..
Livet är det som händer här och nu medan vi gör andra planer,livet är det som passerar medan vi funderar och ältar..
Livet är här och nu och det är bäst att ta vara på det..
Jag är rädd men jag vågar..Tack vare er alla som stöttar mig..

Jag är mycket stolt över mig själv men mycket nervös för i morgon..

Under ytan finns en stor rädsla..

Det är inte lätt att vara människa..
Jag tror ofta att jag kan springa innan jag lärt mig gå..
I alla fall i sorgen..
En lite längre bra period och jag är beredd att lämna både antidepressiva piller och kurator Gudrun bakom mig..
Men som sagt,lär dig gå innan du springer..Annars snubblar man lätt..
Jag hade tänkt låta nästa kuratorbesök bli det sista..I alla fall för stunden..

Men så skrev jag i dag ett mejl till en vän,en vän som jag ville höra hur hon tänker runt mina tankar..
och när jag skrev mejlet så insåg jag i skrivandets stund att jag i smyg håller på att bygga upp en enorm rädsla..
Och det är därför jag inte tar tag i något..För jag är livrädd..
Utan att tänka på det så är jag rädd,fast jag tror att jag mår bra så är jag inombords skräckslagen..
och har därför ställt livet på paus..

Som säkert alla vet så har min kropp låst sig..
Och jag har njutit av det för just nu kan jag inte bli gravid..Skönt tänkte jag..
Jag vill just nu inte bli gravid..
Trodde jag..
Jag vill bli gravid men försöker intala hjärna och hjärta något helt annat för jag är rädd,rädd för att bli gravid,rädd för att det ska bli fel,rädd för att misslyckas,rädd för att inte klara av en ny graviditet,vare sig fysiskt eller psysiskt..

Så nu har vi rett ut det,vad jag än säger så vill jag bli gravid..Fortfarande så är det så..

Så varför gör jag då inget åt det?
För jag är rädd..
Ett mejl till barnlöshetsteamet är vad som krävs,det som krävs för att starta igång allt igen..
Men jag är rädd för att känna mig dum,rädd för att jag ställer skitkorkade frågor,rädd för att vara till besvär..
Jag känner mig dum för att jag inte blir gravid,jag känner mig dum som har en kropp som inte fungerar,jag känner mig dum som besvärar sjukvården(trots att det är deras jobb)..
Jag känner mig rädd för att det inte ska fungera med Pergotime,rädd för vad steget efter det blir,rädd för att det kanske aldrig blir ett barn i vår familj..

Jag kan fortsätta rada upp rädslorna och orosmoment för dom är många ju mer man gräver..
Jag vet att man inte kan gå igenom livet och vara rädd och orolig..
Men jag är det..
Rädd..

Rädd för att livet ännu en gång ska ge oss ett grymt öde..
Rädd för att livet inte blir som vi vill..
Rädd för att min dröm kommer fortsätta vara just det,en dröm..

Så därför,för att skona mig själv så intalar jag mig att jag vill inte ha barn,att jag just nu känner mig nöjd med tillvaron..

Men rör man lite på ytan,kommer in lite på djupet så är verkligheten en helt annan..

Verkligheten är att jag fortfarande vill ha barn men inte vågar..
Och man måste våga för att vinna..
Så återigen ett vakuum..

Och det stora frågan är väl om jag är riktigt redo eller om jag borde vara lite starkare i själen..men den funderingar tar vi en annan dag..

Så nästa kuratorbesök blir nog inte det sista..
Jag ska lära mig gå innan jag springer och jag ska skynda långsamt..

Nu ska jag torka tårarna och försöka somna utan Mats att krama..

Att vara stark!

Om nånting skulle hända Mats så tror inte jag att jag skulle överleva..
Eller om Mats lämnade mig..
Jag vet inte hur ett liv utan Mats skulle kunna fortsätta..
Samma sak sade en kompis..

Men sanningen är den att man klara mycket mer än man tror..

För ett år sen så trodde jag inte att jag skulle överleva..
Jag trodde aldrig att jag skulle återfå fotfästet..
Jag kunde aldrig föreställa mig att jag en dag skulle må bra..
Att livet skulle fortsätta var omöjligt att tro..
För ett år sen dog något i mig..
Och jag trodde inte jag skulle överleva utan den del som dog..
Den del som begravdes med mina barn..

Jag har vacklat,jag har rest mig,jag har ramlat,jag har kravlat,jag har rest mig..
jag har gråtit,jag har skrattat,jag har skrikit,jag har förbannat världen,jag har hatat,jag har skrattat,jag har gråtit och gråtit..
Jag har haft perioder som jag i efterhand inte är stolt över,som jag inte förstår hur svag jag har kunnat varit..
Jag har upplevt saknad,ångest,depression,oro,kärlek,glädje och längtan..
Jag kan i efterhand inte förstå att jag har mått så dåligt som jag mått och jag kan inte riktigt acceptera att jag föll så hårt som jag gjorde..

Men..

Jag har klarat det..
Det som för ett år sedan kändes som en omöjlig uppgift,att fortsätta leva,det har jag klarat..
Jag har fortsatt leva..
Jag klarade det..
Än är jag kanske inte den jag vill vara..
Än mår jag kanske inte som jag kunde önska..
Men det är en klar förbättring om man tittar tillbaks på året som passerat..

Så..

Fast man aldrig tror man orkar så orkar man..
Fast det känns som omöjligt så är inget omöjligt..
Det omöjliga tar bara lite längre tid..


Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna.
Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller
att alltid lyckas.

Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
och ta del av det
att falla till botten,
slå sig hårt och komma igen.
Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast.
Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa för att nå dit.

Breaking up with God

 I've had it with sorrow
Now I'm breaking up with God
And the devil too
Now I wanna dance the night away