hans och hennes..

2001 kom en svensk film som tog upp ämnet att "problem att bli gravida"
Som visade att det inte bara blir barn,att det ibland inte fungerar..
Filmen är "Hans och Hennes"
Jag gissar att jag första gången såg den när den vara ganska ny..
och aldrig hade jag kunnat tro att jag tio år senare skulle sitta här och veta absolut ingenting om framtiden..
Aldrig hade jag kunnat ana vilket ödet jag gick till mötes..
Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att vi skulle ha med barnlöshetsteam,utredningar och hormoner att göra..

I dag gick den filmen på Tv4 Film och jag kände att jag var tvungen att se den..
Och det är jobbigt,dels för att svensk film är så verklig(alltid),dels för att den fångar upp hur det känns,hur det sliter i ett förhållande,att inte kunna få barn..Att ställas inför alternativen IVF,adoption eller kanske inga barn..
Dels för att den får mig att tänka,så himla mycket,på allt som varit och allt som inte blir..
På allt som vi vill men inte kan styra..
På hur viktigt det egentligen är för oss att skaffa barn?
Hur jag känner igen mig hur det är att vara Johan i filmen,att vara den som inte fungerar,den som det är något fel på,den som gör att det hela tiden misslyckas..
Att som Johan i filmen känna rädslan för att den man älskar inte kommer stanna kvar om det inte bli barn..


Jag trodde att man bara behövde träffa nån som man ville leva livet ut med,det trodde jag skulle vara det svåraste..
Sen så skulle man bara komma överens när det var dags för barn och så skulle det bli barn..
Vi skulle bestämma hur många barn vi ville ha,hur många år emellan som är lagom och namn...
Det skulle inte vara några problem..
För det är väl det man lär sig "Skydda dig så du inte blir gravid"
Och det är väl så det går till i böcker,filmer och i världen Perfekt..

Jag trodde aldrig att jag skulle träffa han som var den rätta för mig men han kom in i mitt liv när jag minst anade det..
Och han har stannat,genom allt och lite till..
Och allt jag önskar är att kunna ge han ett barn..
Och allt han verkar önska är att jag ska vara lycklig..
För mår jag bra så mår han bra..

Det är jobbigt att inte lyckas..
Det är jobbigt att höra människor säga "det var en olycka,det var inte planerat" när man själv försöker,försöker och försöker..
Det är jobbigt att höra är 40 veckor är lång tid att vänta när 4,5 år är vår väntetid på en bebis,en levande och ännu är den inte här,det tar inte slut vid 4,5 år utan det kommer fortsätta..
Det jobbigt att vilja vara den stöttande vännen,att vilja vara där för gravida kompisar eller kompisar som fått barn men att man inte orkar..

Jag borde kanske tänka på något annat..Jag borde kanske inte fundera så mycket..

Men det är min verklighet,det försvinner inte,det finns där hela tiden,att vi inte blir gravida..
och nu med Pergotime så känns det ännu tydligare,det märks så mycket mer och nu ska det räknas dagar,lämnas blod och oroa sig för att det inte fungerat..

Kanske ska fortsätta städa..