För tidigt födda- vad kostar ett liv?

Börjar morgonen med att se ett program på SVT, För tidigt födda- vad kostar ett liv?

Först tänkte jag bara på Alva och Tyra och i två års tid så har jag önskat att vi gått en vecka till så åtgärder hade gjorts, att dom hade fått en chans till liv..
Men efter programmet så är jag trygg med att dom dog, att inget gjordes för att rädda dom..
Det har tagit mig två år att nå till den känslan, att kunna säga att det var rätt utan att få dåligt samvete mot våra flickor..
Jag sa redan från början att det var nog det bästa som hände, inte att dom föddes för tidigt men att det inte gjordes något för att rädda dom..Att det finns en anledning att man ska gå 40 veckor..För min realistiska sida visste att det var rätt men mitt mammahjärta tyckte det var helt fel..
Och genom åren så har känslan aldrig riktigt blivit riktigt, önskan om att dom gjort mer har alltid funnits där vid sidan om det realistiska..
Men nu är den realistiska sidan överens med mammahjärtat..

Men jag förstår föräldrarna som är mitt i det, som gått en vecka mer än oss och fått chansen till räddning.. Det är klart dom håller fast vid chansen, för när man sitter där och är på väg att förlora det käraste, att fött barn som är på väg att dö då klamrar man fast vid varje litet hopp, då fungerar inte den realistiska sidan..Då är mammahjärtat det som ropar högst, av rädsla för att förlora sitt barn..
Det är klart att man inte tänker realistiskt, det är klart mammahjärtat pratar för alternativet till att göra allt som går är en liten vit kista..
Om drömmen dör då får man begrava sitt barn..
Och när ett litet, litet hopp finns, när barn tidigare blivit räddad så tidigt så är det klart att man vill att allt ska göras för alternativet går inte att bära,går inte att förstå..
Jag förstår föräldrarna och jag lägger ingen värdering i att barn i vecka 23 räddas för jag vet att se en liten vit kista sänkas ner med sina barn, vet att det är sista gången du sett ditt/dina barn är för jävligt, det är hjärtskärande, det är sorgligt, det är tungt och det är en bild som för alltid finns med i livet..

Mitt i all lycka kommer tårar av saknad men mammahjärtat vet att det som hände var det bästa för våra flickor, det var kanske inte det bästa för vi föräldrar men det var det bästa för våra flickor..

Jag och sorgen har tagit ett steg till och nu känns det som att jag kommit till ro med livet..
Att flickorna dog är en erfarenhet som jag får bära med mig, som gör mig till den jag är i dag och jag saknar dom och det är sorgligt att dom inte finns här men jag önskar inte längre att mer skulle gjorts, jag har sluta tänka "tänk om"
Det var så här livet blev och allt vi upplever med Vera missar vi med Alva och Tyra..
Men utan Alva och Tyra så hade Vera aldrig haft den mamma jag är i dag..
Vi lever ett liv där glädje och sorg går hand i hand..

Livet går vidare

Jag har en sak att erkänna..
Helt plötsligt blev jag någon som jag för ett år sen inte klarade av..
Jag har blivit en sån som plågar min omgivning med facebooks-uppdateringar som gäller mitt barn, jag pratar mycket om mitt barn, jag skickar julkort som har en bild på min dotter och jag skulle kunna skriva tusentals blogginlägg om Vera..
Jag skulle till och med vilja ha henne som profilbild på Facebook men så långt har jag inte riktigt gått..
För ett år sen skulle jag mest troligt tagit en paus om någon var som jag är i dag..

Men jag har hela tiden med mig att det finns dom som kanske inte mår så bra av att läsa om all välgång, som så gärna önskar att dom själva var där vi är i dag och därför inte mår så bra av att läsa om hur fantastiskt allt är..
Som kanske känner avundsjuka och ännu större saknad..
Jag har ju själv varit där..
I know the feeling..

Och jag försöker därför ta hänsyn och hålla igen lite med allt det underbara..
Därför har jag funderat lite hur jag ska göra, var bloggen ska ta vägen..
och jag har kommit fram till att livet i min blogg får fortsätta..
Den kom till för att bearbeta flickornas död, utvecklades till en blogg om vår kamp till ett syskon..
Så det naturliga är att den får fortsätta i det lilla liv som vi får vara föräldrar till..
Många är ni som följt oss genom sorgen, kampen och längtan, som stöttat oss när livet känts hopplöst och svårt och därför vill jag att ni får ta en del av livet då det blev lycka, livet nu då drömmen blev sann..
Ett liv från sorg till glädje..
Ett liv där sorgen går hand i hand med lycka..

Jag kommer alltså fortsätta som tidigare, skriva om mitt liv..
Mitt och Veras..
Och till er som följt mig och som det gör ont för, förlåt..
Men jag inser nu att det är svårt att hela tiden ta hänsyn så förlåt till er som jag tidigare tyckt varit klumpiga(då vi kämpade)

Jag kommer aldrig glömma hur sorgen efter flickorna kändes, jag har nu lärt mig leva med den men om jag läser om 11 december 2009 så kommer alla känslor som jag kände den dagen tillbaks..
Jag kommer aldrig heller glömma hur vi kämpat, hur stressen slet i mig och hur dåligt jag mådde under alla år vi väntat på vårt barn..
Allt vi gått igenom får mig att verkligen uppskatta det lilla barn som just nu ligger bredvid mig, sparkande och "pratande"
Jag tänker ofta på er som fortfarande kämpar och jag önskar så att ni alla en dag får er dröm..

Men livet går vidare och jag hoppas att alla har förståelse om min blogg blir mycket om Vera..
Livet går vidare men jag glömmer aldrig..

Aurora-besök

Gårdagen har sakta sjunkit in, sorgen ligger inte längre lika ytligt som den låg igår..
Kanske stoppar jag undan det onda, bearbetar i den takt jag behöver..

Fredagen 11 december 2009 är en dag som för alltid ändrat oss..En dag som innehöll så mycket, sorgen att drömmen gick förlorad, första gången vi höll våra flickor, det är dagen vi för första gången blev föräldrar, dagen då vi var med om en förlossning..
En förlossning som blev bortglömd i sorgen, en förlossning som inte då betydde så mycket men som nu betyder så mycket mer..
En förlossning som gav oss två små flickor, men som även gav oss så mycket sorg så förlossningen nånstans "försvann"
En förlossning som jag har haft svårt att se som just det som det var, en förlossning, om än tidigt, om än inte med små levande barn..Men fortfarande en förlossning..

Det kändes viktigt att gå igenom vår journal..Att gå igenom hela den fredagen som för alltid ändrade vår värld..
Från det att värkarna började tidig morgon och tills nummer två, Tyra tittade ut ca 12 timmar senare 17:30..
Vissa saker har vi tagit ställning till och som jag nu inte förstår hur vi kunde få ta ställning till då..
jag kommer inte ens ihåg att vi fått frågan om vidare undersökning på våra flickor, jag kan inte komma i håg att vi tackade nej till mer undersökningar och prover på dom, jag kan inte komma ihåg..Frågan fick vi en timme efter flickorna var födda, en timme..En timme då jag absolut inte kan ha förstått att vi fått barn, barn som dog..En timme som måste varit i chock och förtvivlan..
Då skulle jag besluta om våra barn skulle undersökas mer, då när det enda jag vill var att mina barn skulle leva, få följa med oss hem..Då skulle jag ta ställning till om dom skulle undersökas..

I journalen står det på flera ställen att dom pratat med oss, berättat saker, att vi är ledsna..
I journalen står det att Alva troligen varit död i ett dygn..
Jag kommer inte ihåg att dom pratat med oss..
Jag måste helt ha stängt av..eller förträngt med Mats kommer ihåg..

Jag kommer ihåg när dom sa att det var dags att föda flickorna, jag kommer ihåg när dom tog hål på hinnorna när Tyra skulle födas..
Jag kommer ihåg när flickorna föddes, klockslagen och att Mats klippte Tyras navelsträng..
Jag kommer ihåg att jag höll dom..
Jag kommer ihåg det som då var viktigast och som nu är dom viktigaste minnen, dom minnen som är finast att minnas..
Jag kommer ihåg första gången jag höll våra barn och det är absolut det minnet som är störst och viktigast..

När jag sitter och läser vår journal, när jag pratar om den tiden så känns det som ett parallellt universum, ett annat liv..Det känns som jag står utanför och tittar på mig själv, hör någon annan prata om det..
Det kanske låter konstigt men det är så konstigt att förstå att det faktiskt handlar om oss, att vi har två flickor för lite hos oss..


Journalläsningen betydde mycket..
Men det viktigaste med samtalen är att dom ger mig större självförtroende..
Barnmorskan var mycket noga med att hela tiden prata om dom som barn, att påminna mig om att det faktiskt var en riktigt förlossning, att jag nu inte är förstföderska, att jag blivit mamma, att vi har barn.
Och det tror jag är viktigast, att jag blir tryggare i det vi faktiskt varit med om, tryggare i min roll som mamma till två flickor som inte fick leva, tryggare i mig själv, så pass trygg så att jag nästa gång får frågan när jag ringer in kanske vågar säga att det är vårt tredje barn..
För ibland så är det som att jag inte vågar stå för det som varit, att jag inte vågar räkna våra barn som just dom barn dom är, att bara för att dom inte blev mer än 22 fullgångna veckor gamla så vågar jag inte säga barn för rädslan att bli ifrågasatt..
För ibland får jag känslan att omgivningen inte tycker det räknas, att det inte var en förlossning "dom var ju så små", att dom inte räknas för att dom dog precis på gränsen till att få kallas barn..
jag måste bli tryggare i den roll jag har och våga stå för det som faktiskt varit, det är så lätt här i bloggen när jag vet att ni fantastiska människor finns men det är så mycket svårare där ute, i verkligheten att stå för det som varit..
Så det som betydde mest igår var att få höra att vi fått barn, att vi varit med om en förlossning, att våra flickor räknas..

Jag skulle igår välja bland 20 anledningar till att man söker hjälp hos en Aurora-barnmorska..
Jag valde bl.a rädslan för att få ett barn som dör men även rädslan för att inte bli tagen på allvar..
För när jag tänker efter så är det nog inte förlossningen som oroar mig mest, det är nog att jag ska få personal hos mig som inte kan förstå det vi varit med om, som inte kommer ta vår historia på allvar..Att jag ska ringa in till förlossningen och att dom inte ska ta min oro på allvar..

Har ett möte till inbokat, då ska vi prata och planera för en förlossning..Så nu ska jag fundera vad jag vill och vad jag har för tankar..
Just nu har jag två, Jag vill ha bra och förstående personal och jag vill absolut inte ligga i rum L..

10 veckor mer

Som väntat blev det jobbigt och känslosamt.
Men det var välbehövligt.

Just nu är det blankt, lite tomt, jag kan inte berätta något om det.
Men det kanske kommer en annan dag.

Lilla liten sparkar lite extra i kväll, precis som att h*n vet att jag behöver det..
Som att h*n försöker trösta mig..

I dag har jag varit gravid 10 veckor mer än med flickorna, 10 veckor känns som en evighet..
Tio veckor till så kanske två är tre..

31+5

Välkommen till jorden!

I Aulan, med vi väntade på alla gravida par så spelade barnmorskorna detta klippet..
Och det rör i djupet av mitt hjärta..
Jag tänker på förra gången när det inte blev så här..
Jag tänker på november och att det kanske är så här det kommer bli..
På något sätt sörjer jag samtidigt som jag så längtar tills vårt lilla hjärta kommer till oss..

Oslo

Till Oslo..
Till alla dom som förlorat någon nära..
För alla ungdomar som inte kommer hem..

Jag kan inte sluta tänka på det som just nu händer i vårt grannland..
Jag kan inte heller förstå att det verkligen har hänt, att det är sanningen..
Hur kan världen bli så grym?
Hur kan det gå så fel?

Svårt att prata om Alva och Tyra

Den svåraste frågan att svara på måste vara "Är det första barnet?"
Varje gång blir jag ställd..
Jag vill helt naturligt kunna säga tredje, men att våra två flickor lever i himlen..

Men oftast när jag får frågan så blir jag tyst, för jag väljer mina ord..Och det som oftast sägs är att om det går bra den här gången så blir det första barnet hos oss, att förra graviditeten slutade i vecka 22..Jag säger graviditet och pratar inte om att det förra gången var flickor,jag nämnde inte ens flickorna i dag när jag fick frågan..Och efteråt så känns det inte så bra..Det känns som jag har valt den lätta vägen, att jag valde att inte prata om våra flickor..

Jag tror att största anledningen till att det för mig blir konstigt är för att jag är rädd att våra flickor i andras ögon inte räknas som barn, jag är rädd att om jag pratar om våra flickor som dom små barn dom var så kanske någon ifrågasätter..
Jag vill att mina flickor får vara mina flickor, jag vill inte att dom ska bli ifrågasatta så därför ger jag inte ens mina medmänniskor en chans att hantera det..

En annan anledning är att jag inte litar på min egen reaktion, jag är rädd att jag inte ska kunna berätta och prata om det utan att börja gråta..
För trots att jag tror att jag lärt mig leva med sorgen och saknaden så gör det så ont att prata om det som faktiskt togs ifrån oss..

och kanske är en anledning att inte ens jag förstår att jag ska bli trebarnsmamma...

Jag önskar att jag som andra mammor kunde prata om mina barn..
Att jag inte hoppar över att prata om dom..
Jag borde ta varje tillfälle som ges för att få prata om dom,få med dom i livet..

Änglamammor, hur gör ni när folk frågar om era barn?

Tack till alla änglamammor..

I början så var jag osäker i min sorg..
Alla sa missfall,alla hade varit med om det och det var sånt som hände..
Enligt lag så ligger våra flickor och balanserar på gränsen för att bli kallad barn..

För oss har det alltid varit våra barn,våra barn som vi sett på ultraljud,våra barn som vi känt sparka,våra barn vi fått hålla i och pussa på,våra barn vars kinder vi fått smeka och vars händer vi fått hålla..
Om än korta stunder så för oss har det aldrig varit någon tvekan,för oss har det alltid varit våra barn,våra flickor,två liv som blev alldeles för korta..

Men från början var det svårt att sörja..
När andra tyckte det kunde varit värre,tänk om vi fått tid med dom,tänk på dom som förlorar stora barn..
Tänk om vi lärt känna dom..
Så många som hade så många värre tänkbara alternativ att erbjuda,i ett försök att trösta..

men vi förlorade barn,vi förlorade drömmar,vi förlorade ett liv som aldrig kommer tillbaks..
Vårt liv rasade,vi var tvungna att fortsätta framåt,bygga ett "nytt" liv,ett liv med två barn som alltid kommer fattas oss..

Och jag vill tacka alla er änglamammor som finns där ute,som tagit in mig i en värld som ingen borde behöva vara i..
Ni har fått mig att känna mig som en mamma,ni har fått mina barn att få vara barn,ni har gett våra barn den plats dom förtjänar..
Många är ni som förlorat barn ungefär samtidigt som vi,många är ni som förlorat mycket sent i graviditet och många är ni som förlorat barn efter en tid tillsammans..
Ni är unika,ni är speciella och jag hoppas att ni vet om det..
Jag är evigt tacksam för att i änglarnas värld är vi alla lika,vi har alla förlorat barn,dom har bara varit olika gamla..
Tack för att ni fått mig att känna mig tryggare i min sorg och det som blev mitt liv..

Stort tack även till er andra som klart av att hantera ett liv som inte blev som det var tänkt,tack för att ni klarar av min verklighet och tar den för just vad den är..

Det är svårt med sorg..

Funderar ofta på det här med sorg..
Innan Alva och Tyra dog hade min kontakt med döden varit väldigt liten,ingen i min direkta närhet har gått bort..Mats däremot är mer härdad..
Så jag är ingen expert på sorg och jag hoppas att man aldrig blir expert på sorg,då lever man ett liv med alldeles för mycket död..

Det jag nu funderar mycket på är att det är svårt för omgivningen..
Det är något jag inte förstår..
Att det är svårt för omgivningen..
Det är därför man inte tar kontakt med någon i sorg,för att det är svårt..
Helt klart är det svårt med sorg,för att det är så individuellt..Ingen sörjer likadant..
varje sorg är unik..
Men det man inte ska glömma är att den det kanske är svårast för är inte omgivningen..
Den det är svårast för är det som förlorat,som fått hjärtat krossat,som inte vet hur den ska hitta tillbaks till det normala livet..
Den som sitter mitt i stormen som river i själen,den som inte har en aning om hur den ska bli hel igen..
Det är svårt att förlora och det blir ännu svårare när omgivningen sviker för att det är "svårt"
Det är svårt och livet är tyvärr svårt ibland..
Men det blir inte lättare ju längre man väntar..
Väntar man för länge så finns man kanske inte längre kvar i en människas liv..

Ofta har jag hört att den i sorg måste förstå att det är svårt,att det inte är lätt..
Att den som har en kris i livet måste förstå att det är svårt för omgivningen att veta vad man ska göra..
Men om omgivningen försvinner,tar avstånd då kommer det aldrig gå lätt..
Då kommer sorg och kris aldrig bli lätt,då kommer det för bli svårt..

Tar du inte tag i saker och lär dig av livet så kommer det alltid vara svårt...
man behöver inte alltid göra rätt bara man försöker..

Någon som bara kan vara en del av livet när det går lätt men inte kan dela svåra stunder för att det är svårt gör sig inte heller förtjänt av att ta dela av dom roliga delarna i livet..

Jag är inte arg på någon..
Jag är bara fundersam..
Det känns som man förlorar vad sorgen egentligen handlar om..
Det handlar inte om att det är svårt för omgivning..
Det är svårt för alla..
Sorg är jobbigt för alla..
Men kanske mest för den med ett trasigt hjärta..

Därför måste man mötas och tillsammans hitta en väg genom ett värld som inte alltid är så rolig..

Var aldrig rädd för att möta känslor,var inte rädd för tårar..

Visa lite respekt och medkänsla,NU!!!

Ja jag vet,jag skulle inte skriva..
Men ibland är det svårt att låta bli..

Vad är det för fel på människor som inte kan respektera att människor sörjer på olika sätt,varje människa har ett unikt sätt att sörja,ett sätt som är rätt för just den människan..
Kan man inte bara respektera det??

Jag har väl fått höra många klyschor,som sägs av folk som inte har en aning vad dom ska göra när livet inte bara kommer med lycka,tafatta försök att trösta och som det så fint heter så vill folk bara väl..
Klyschor är sånt man får lära sig leva med,i alla situationer..

Men när människor blir grymma i sitt sätt att säga hur man ska sörja då blir det fel,mycket fel..
Tittade in hos Tonci i dag och gapade bara när jag läser var Ann-Louise har fått ta emot..

Hur kan det vara fel att fira med tårta och ballonger?
Vem är det som ska bestämma det?
Vem ska bestämma vad familjer med änglabarn får och inte får göra..?
Vem bestämmer reglerna?

Det måste vara upp till varje familj att göra det som känns rätt för dom..
Det är ju ingen annan som mår dåligt av att lilla Lucas fick ballonger på sin födelsedag..
Eller att familjen äter tårta..

Se det inte som att man firar döden,se det som att det är en födelsedag som firas..
En älskad ängel som blir 1 år..

Visa lite medkänsla..

Droppen måste ju ändå vara människan som skrev:

glöm inte att ni aldrig fick honom

Klart dom fick Lucas..Dom fick och förlorade på ett oerhört sorgset sätt..
Men dom fick sin son och det ska ingen försöka ta ifrån dom..

Alla som sitter med små änglar i himlen,som har en plats i sitt hjärta som alltid kommer finnas för sitt barn,alla dom som älskar sina änglar,alla dom som försöker klara leva livet med en livslång sorg och saknad,alla dom som inte fick drömmen,som fick drömmen krossad..
Låt dom få sörja på det sätt dom vill..

Sparka inte på den som redan ligger och kämpar för att leva med sorgen!!!

Tänk efter en och två gånger innan du dömer och förklarar hur man ska göra,tänk efter om det kanske är bäst att vara tyst..
Tänk efter,dina ord kanske inte ger den effekt du vill även om du bara menar väl..
Dina ord kan sår och är det då värt det..

Ann-Louise,klart ni fick er ängel och jag är ledsen att du fått såna kommentarer..

Tänker på er och Lucas ♥

Varför?

Det gör så ont när jag hittar nya bloggar om barn som blivit änglar..
Det gör så ont att veta att människor fortsätter förlora något efterlängtat,något kärt..
Det gör så ont att veta att det är många som känner igen sig i sorgen som blir efter att förlora barn..
Det gör ont att tänka tanken att människor kommer fortsätta förlora barn..

Min stora fundering i dag är,Varför måste barn dö?

vardagen med tomhet och dåligt samvete

Just nu går jag omkring med en tomhetskänsla och kanske en gnutta bitterhet..
Jag känner ingenting..Eller stundvis så är jag ledsen för då vandrar jag efter minnenas väg och stundvis är jag alldeles tom,som ett blankt papper..Jag har fått lära mig att det är dom antidepressiva som ger tomhetskänslan..

Har kommit på att det ofta blir så efter att jag gjort något roligt..
Jag kraschar lite mentalt av att landa i vardagen som inte alls är så spännande..
Vardagen som erbjuder äta,sova,jobba,räkna dagar,våndas,hoppas,oroa sig,fundera..
Vardagen är inte rolig och efter en rolig helg så blir det så mycket mer påtagligt hur det här livet sliter på oss..
Jag menar inte att klaga,jag är glad att jag hittar på roliga saker och att jag har kompisar att göra saker med..Det är dom roliga minnena som får en att orka med vardagen,som ger energi..Men..Jag tycker det är lite tungt att vardagen inte är lite roligare..lite lättsammare..
Det blir väl vad man gör det till och jag borde kanske inte låta det påverka mig så mycket,jag borde kanske ta det som det kommer..
men hur lätt är det..??

Sen så har jag dåligt samvete för att jag inte är till graven..
jag vet att man inte ska behöva ha dåligt samvete för det eller känna det som ett måste..och flickorna vet ju inte om jag varit dit eller inte..
Men det är inget måste,jag vill dit,då jag är där känns dom mycket närmare,det känns som dom för en sekund verkligen finns i mitt liv..
Men jag får inte tiden att räcka till..Eller psyket..Jag vet inte..
För trots att graven är en plats som jag älskar,den står för våra flickor som vi älskar över allt annat så är denna plats förenat med så mycket sorg,med hur grymt livet är,vilken hård smäll vi gick på..
Och jag orkar inte riktigt åka dit..Jag orkar inte hitta styrkan..
Det känns bara så sorgligt..

Tänk om..

Kört skoter i dag..Underbar snö,härligt före..
Om två veckor blir det att åka till fjällen...

Städar,rensar och hittar ett brev..Ett brev som mamma skrev till mig när jag var 5 veckor..
Ett brev som jag skulle få när jag själv väntade barn..
och jag fick det..
Tänk om mamma vetat när hon skrev brevet att hennes första barnbarn inte skulle få vara med om livet..
Tänk om jag vetat att mina första barn inte skulle få leva med mig..

Tänk om..

Dags för jobb i morgon..
Är inne i en period när jag helst skulle vilja ligga i soffan hela dagarna,eller städa..Helst bara vara hemma..Ensam..
Men eftersom att jag ännu inte blivit lyxhustru,inte skulle få bli sjukskriven bara för att jag inte orkar med livet och eftersom jag dessutom har arbetskompisar som behöver mig(hoppas jag) så är det bäst jag tar mig i kragen och far på jobbet..

Fyra dagar kvar till jag och bästa vännen ska mötas i Sundsvall..

Tack för kloka tankar och ord..

Så några förstod mitt förra inlägg,underbart..
Vissa tankar är så svåra att sätta ord på,tankarna glider som bara förbi och jag hinner inte riktigt fånga dom,inte riktigt greppa dom..
Så det är skönt när jag gör mig förstådd..
och det är så skönt att slippa vara ensam..

Det är skönt att skriva,att få ut tankarna som snurrar i huvudet,skönt att dela med sig och underbart att få tillbaks..
kommentarer som får mig att tänka lite till,som får mina tankar att bli lite klarare,ibland räcker inte mina ord till och då är det så skönt att ni delar med er av era ord,som hjälper mina ord att bli tydligare..

Jen lämnade en kommentar i mitt förra inlägg,Jen lämnar alltid mycket kloka inlägg som hjälper mina tankar..hela kommentaren var klok men jag har valt en del av den som gjorde det hela lite tydligare..
"Och när de tycker synd om mig så vill de inte gärna prata om sin lycka med mig. Och då är vår vänskap/bekantskap plötsligt förändrad och så blir man särbehandlad. Bara för att det är så jädra synd om en."

Och det är något som verkligen stämmer,man kan inte prata om sorg för det är svårt och jobbigt och man kan inte prata om lycka för det gör ont,är svårt och jobbigt..
och vad blir då kvar?
Ingenting!
Utan sorg ingen lycka,utan lycka ingen sorg..
Ingenting att prata om..
Det som blir kvar är vänskap..
Vänskap som blir lidande..
Vänskap som behövs men som inte klarar livet..

Jag vill inte blir särbehandlad..
Jag vill bli behandlad som hon jag var innan Alva och Tyra dog,innan alla visste att vi har svårt att bli gravida..
Jag har ändrats..
Men jag vill bli behandlad som jag blev behandlad innan..
För i grunden är jag densamma..
I grunden är det bara jag..


Tack underbara ni som förstår,som lämnar spår hos mig,som hjälper mina tankar och för att ni stöttar mig..
Tack,ni är ovärderliga!!

Blickar av medlidande..

Ibland så funderar jag om det kanske inte är själv bebisarna som är problemet i allt det jobbiga..
Det kanske inte är tanken bebismys som gör att jag håller mig undan..

Det kan vara så att det är att inte veta vad andra tänker om mig..

Jag vet att det kan låta lite egocentriskt,allt handlar ju inte om mig..
Men ibland,i min värld så handlar det om mig..

Det är svårt att förklara,i mitt huvud låter det så mycket bättre än när jag ska försöka förklara det..

men jag tänker så här..
Att jag är rädd för att folk tycker synd om mig..

Jag håller mig undan bebismagar och bebisar för att det gör ont,att påminnas om vad som gick förlorat,vad som inte blev och vad som inte blir,jag håller mig undan det för att jag inte orkar..
Men jag håller mig även undan för jag är rädd för att folk ska tycka synd om mig..
Synd om mig som inte blir gravid,synd om mig som inte fick behålla sina barn,synd om mig som inte har ett eget barn att hålla..

Jag tycker ofta det är synd om mig,självömkan och jag går hand i hand..
men det är inte synd om mig,jag har en underbar sambo och ett bra liv..
Som visst skulle bli mycket bättre om vi fick det barn vi så gärna drömmer om..
Men tills vidare så rullar livet på..
och jag vill inte att folk tycker synd om mig..

Jag är rädd för den där blicken..
Blicken som säger "jag är ledsen för din skull" eller som berättar att folk förstår att det är jobbigt för mig..
Jag är rädd för blicken som tittar på mig med medlidande..
Jag är rädd för blicken som får mig att gråta..

Det tittas på mig med blickar som gör att jag vill gömma mig,för alltid stanna hemma..

Blickar av medlidande..
Det är det som är jobbigt..

Blickar av medlidande med inga ord..

Ingen som säger vad som tänks..

Bara medlidande..

Blickar som är outhärdliga..

Jag behöver inte medlidande,jag behöver inte folk som tycker synd om mig..
Jag behöver folk som kan förhålla sig till livet,på gott och ont,som kan hantera att med livet så följer sorg,jag behöver folk som förstår men som inte tassar på tå utan orkar ta tag i det jobbiga,orkar ta in sorgen i livet,orkar ta in ett liv som inte blev som det var tänkt,att ta i mitt liv i vardagen..
Som förstår att jag stundvis är bitter men att efter bitterhet så kommer skratt,en glimt i ögat..
Jag vill inte ha blickar av medlidande,jag vill ha vänner som går bredvid mig,som delar sitt liv med mitt,som förstår utan att ha medlidande..

Jag vet inte om det går att förstå..
Jag vet inte om jag gör mig förstådd..
Men någon kanske förstår vad jag menar..
och det är inget som hänt nu,det är bara tankar och funderingar..

Men jag funderar vidare och återkommer kanske om det...

Ibland så funderar jag för mycket men ibland så tror jag att det är bra att jag funderar för jag kommer ett steg längre i mitt tänk,jag tänker tankar en gång till och kommer på ett nytt sätt att se på saker,jag kommer ett steg närmare att leva med mitt liv..

Och genom att sätta ord på tankarna så blir det lite klarar i huvudet,det blir lite tydligare vart jag kanske är på väg med mina tankar..

Rädd..

Jag går och är rädd..
Varje gång jag loggar in på facebook,varje gång en kompis hör av sig,varje gång någon säger att dom har något roligt att berätta,varje gång är jag rädd för att mötas av en bebisnyhet..
Jag bara vet att nästa bebisnyhet är nära och jag har en känsla av att nästa bebisnyhet kommer komma och jag kommer fortfarande vara ogravid..

Jag är rädd för att min lillebror kommer skaffa barn snart,jag är rädd för att jag kommer få titta på när andra skaffar det liv vi vill ha,jag är rädd att jag för alltid kommer få leva med avundsjukan och rädslan..
Rädd att jag aldrig kommer kunna känna riktigt glädje för någon som blir gravid utan glädjen ska hela tiden skymmas av avundsjukan..
Rädd att jag aldrig kommer känna att jag lyckas..

Rädd för att jag alltid kommer få vara hon som är missunnsam,sur,bitter och fruktansvärt avundsjuk..

Bebiskläder

Mats stökar på i huset,han ska göra i ordning så han får ett rum där han kan pyssla med vad han nu ska pyssla med..
Givetvis väljer han att göra i dag när fröken med kontrollbehov inte orkar,så jag ligger här snällt och lyssnar när han river och sliter i skåpen i rummet bredvid..
Men sen så ber han mig om hjälp..
Han undrar om han kan tömma ett skåp..
Det är mina böcker som ska rensas ut så jag lovar att göra det bara jag slipper göra det i dag..
I skåpet ligger en påse..
Mats undrar vad som är i påsen..

"Minnen från en lycklig tid,minnen om vad våra drömmar ville men som inte blev"

Det är bebiskläder i påse,kläder från när jag var liten,kläder som jag letade fram när jag var gravid..

Och det gör så ont..

En känsla i mitt hjärta..

Vi har haft mycket trevliga kompisar på besök..
Och ena paret hade med sig sin lilla son..
Världens sötaste,1 år gammal..
Det går bra att umgås med barn men samtidigt så känns det i hjärtat..
Jag kan inte låta bli att tänka på vad vi skulle haft..
När jag ser Mats hålla pojken så kan jag inte låta bli att tänka på vad vi vill ha..
Speciellt när Mats håller barn så känns det i hjärtat,jag tänker på hur han höll våra barn och jag önskar så att jag en dag får se han med ett,vårt levande barn..
Jag hoppas så att den dagen kommer..
Snarast..

En mycket mysig lördagkväll har vi haft,måste göras om..Hoppas gästerna tyckte samma sak..
Nu plågas jag med Svartvit Åsa-Nisse(var så dum så jag frågade om vi skulle se film,inte vad jag tänkte)

Förresten..
Jag älskar när mina barn räknas,jag älskar den känslan som infinner sig när folk frågar om våra barn..
Tack till alla er som vågar prata om våra barn,det betyder så mycket i en ledset mamma-hjärta..

Kuratorbesök och en lillasyster

Har varit hos Kuratorn..
Mår inte riktigt lika bra som förra gången jag var dit så det kom tårar,stillsam gråt blev det..
Det är saker som är jobbiga att prata om,som gör ont som gör att tårarna saktar börjar trilla ner för kinderna..
När jag skriver om det i bloggen så gömmer jag mig bakom min skärm,ingen ser mig när jag skriver det jag känner och visst,ibland gråter jag och ibland gör det ont men jag får ut det jag behöver,båda tårar och ord..
Hos kurator så blir det så jobbigt,dels för att det är jobbigt att högt säga "jag är rädd" och "jag klarar inte av bebis" och "jag mår dåligt av andras lycka",när ord som dessa som sägs högt låter så mycket värre än om dom skriver,det blir så mycket verkligare när dom sägs högt..

Det blev inte sista gången..
Bestämde att jag i alla fall skulle komma om en månad eftersom jag inte vet hur jag kommer reagera om vi lyckas/misslyckas den här månaden..

Sen så måste jag bara berätta en sak..
Smulan har fått en efterlängtad lillasyster..♥
Och jag är så glad för föräldrarnas skull,så skönt att det blev en levande liten tös..

Grattis

Barnbarn

I dag var jag via jobbet tvungen att åka till Coop..
Och jag tror att det där i dag var barnbarnens dag..
Vilka gångar jag än gick i och vilka jag än passerades så pratades det barnbarn..
Och när jag stod i kön så hade jag ett par som väntade sitt första barnbarn..
I juli skulle det komma(oj vad jag tjuvlyssnar men det hugger i hjärtat)
Och jag kunde bara tänka "Tänk allt som kan gå fel" oj vad jag saknar tiden när jag trodde barn föddes levande,när jag tänkte på bebisar som små söta,rosiga,levande liv och inte som nu,nu när jag tänker på bebisar så tänker jag allt som kan gå fel,allt som kan ryckas ifrån en,alla små bebisar som aldrig får leva livet med sina föräldrar..
Och jag tänkte att min mamma och min pappa aldrig kan prata om sina barnbarn,aldrig prata om sina barnbarn med morföräldrars stolthet,mina föräldrar träffade aldrig våra flickor,dom träffade mig knappt när jag var gravid och båda har långt till graven..
Min mamma och min pappa har barnbarn men som ingen ser och som ingen pratar om..
Barnbarn som ligger på stadens kyrkogård..
Vem hade kunnat ana att det skulle bli så fel??


Jag undrar om jag någon gång kommer få möjligheten att få besök av stolta morföräldrar..