jag är där jag då ville vara

På ett år förändras mycket..
För ett år sen började jag äta antidepressiva för att orka med vår sorg och längtan..
I dag är jag där jag då aldrig trodde jag skulle vara..
I dag sitter jag och stryker min mage och njuter av liten som sparkar där inne..
I dag är jag gravid i vecka 33, 55 dagar kvar..
Så lycklig..

Psykisk ohälsa

Det går en reklam på radion..
Jag vet inte om ni hört den..
Jag reagerar varje gång jag hör den..
Så därför tänkte jag sprida det..
Reklamen uppmärksammar psykisk ohälsa..
Och det är faktiskt något som borde uppmärksammas så det inte känns lika tabubelagt och svårt för den som drabbas..

Jag vet själv hur jag kände när min kurator för snart ett år sen undrade om jag kunde vara i en depression..
För så kunde det inte vara..
Det fanns inte i min värld..
Att psyket inte orkar..
Förnekelsen, vara tvungen att be om hjälp, när man inte känner att kroppen orkar..
När psyket sviktar för att livet tär för hårt..
Sanningen är den att det är egentligen inte att skämmas för och det är inget att tveka över att söka hjälp för om man skulle hamna där..
Sanningen är den att varannan kvinna och var fjärde man drabbas någon gång i livet av en depression..

Så här finns sidan som reklamen marknadsför

HJÄRNKOLL

och HÄR finns mer att läsa om just depression men även fler vanliga diagnoser..
och HÄR finns myter om psykisk ohälsa..

Jag tycker det är en bra sida, en fin tanke..
en trygghet för den som drabbas..
och även för anhöriga till dom som drabbas..

Min fredag..

I dag blir det ett besök hos kuratorn..
Får se hur det känns,kanske blir det sista besöket..
För just nu känns livet ganska bra..

Är lite rädd för ångesten i och med att jag slutar med dom antidepressiva men jag hoppas att det ska gå bra..
Men det kanske är dumt att sluta med allt samtidigt..

Sen så tror jag att jag ska göra ett besök hos flickorna och se hur mycket som tinat fram..

Fick en fråga i mitt inlägg om varför barn dör,vad jag har "lärt" mig och jag tänker att jag återkommer när jag tänkt ihop ett inlägg..

I kväll hade vi tänkt bjuda på middag,Lilla Alma med föräldrar..
Men en förkylning sätter käppar i hjulet så igår fick jag ringa och säga Tyvärr och skjuta det på framtiden..
och tur var väl det för min hosta har blivit värre över natten..
Men det känns tråkigt då det precis har börjat kännas lättare att umgås igen..

Sökes:Immunförsvar

I morse skulle jag dela första tabletten..
En tablett som är 6mm i diameter och utan någon skåra i mitten..
Tog en kniv och i slutändan så det ut som något som jag skulle snorta men jag lyckades hitta en bit som kunde vara en halva..
3 dagar kvar..

I dag söker jag efter mitt immunförsvar för jag har återigen blivit knockad av en dunderförkylning..
Men man ska väl inte klaga men visst vore det trevligt att slippa vara sjuk en gång i månad,lysande start på ett nytt år..

Adjöss depression!!

I dag händer stora saker..
Eller kanske inte i dag men om några dagar..
Har i dag träffat min läkare,han som skriver ut min antidepressiva medicin..
Och i dag har vi kommit överens om att jag ska sluta ät dom..
(men jag ska trappa ner med en halv tablett om dagen i fyra dagar..)

Jag behöver dom inte för vet ni vad
Jag mår bra!!

Ibland lite ångest men borta är det mörka,svarta hålet som jag i höstas bodde i..
Borta är tårarna som dag som natt fanns där..
Borta är misströstan och uppgivenhet...
Borta är ilskan och vreden..
Borta är depressionen..
Nästan bort är missunnsamheten..

Ersatt av framtidstro,välmående,leenden..

ibland en och annan tår men det är inte skadligt..

Jag börjar hitta hon jag vill vara..
Det har varit en lång och krokig väg..
men nu är jag den jag vill vara..
Och utan Alva och Tyra så hade jag inte varit här..

Tack älskade flickor ♥

Tom..

Att börja äta antidepressiva var ett mycket smart val,ett välbehövligt steg..
Tack vare dom och arbete med mig själv så mår jag i dag bättre och är lite starkare..
Men även bra sidor har sina baksidor..
Har tidigare skrivit att jag ibland får en tomhetskänsla,att jag inte känner nånting men det är tydligen den funktionen tabletterna har..
Ibland är det ganska skönt att slippa känna..

Men ibland,som just nu så vill jag känna,jag vill känna något..
Jag känner att något river och sliter i mig,något som kämpar för att komma ut..
Men som inte får chansen att komma ut för att tabletterna håller känslorna tillbaks..
Jag vill gråta,lätta på trycket,få ur mig min frustration..
Egentligen mår jag inte dåligt men jag tänker ofta och mycket,vilket får känslorna att röras runt..
Önskar jag fick gråta en liten,liten stund och komma tillbaks..

Kanske skulle se en sorglig film..
Kanske dags för P.S I love you

Lyckopiller!

I måndags vågade jag ju ta mig i kragen och ringa min vårdcentral..
Blev inbokad på en telefontid,idag 14:30..
Nervöst har jag suttit och väntat..
Nu ringde läkaren och undrade varför jag sökt han..
Men anledningen var ju att mina tabletter nu tar slut och jag inte vill vara utan dom men att jag ännu inte blivit kallad..
Så han frågade lite frågor och jag svarade och fick Hmm och Mmm tillbaks och nya frågor..
Känns som jag ska kugga varje gång jag pratar med han..
Kan säga att det inte riktigt klickar mellan oss..
Han är noggrann och frågar mycket vilket är bra men jag vet inte om jag får någon sympati,nån respons,jag vet inte riktigt om han förstår..Men det kan man väl inte riktigt begära...
Men nya anti-depressiva utskrivet och ett besök kommer planeras in nån gång i framtiden..

Förvirrad..

Jag har i dag ringt till vårdcentralen och frågat var min kallelse är..
Jag skulle ju bli kallad för återbesök i januari..
Visst att januari bara börjat men mina piller börjar ta slut..
Men jag stod tydligen på väntelistan..
Men jag har inte tid att vänta(som vanligt)
så sköterskan bokade in mig för ett telefonsamtal på torsdag,så jag hoppas det löser sig då..

Jag är inte riktigt redo att släppa dom antidepressiva..
Mitt välbefinnande pendlar fortfarande väldigt mycket upp och ner,just nu har jag fast mark under fötterna men jag är inte säker på hur länge det håller i sig..
Jag njuter av tiden då jag mår bra men jag är förberedd på att det kan vända..

Det är dags för kuratorbesök igen..tror jag..
Känner mig mycket förvirrad,hur svårt ska det vara att komma ihåg en tid och nu är jag nog ännu mer nervös eftersom att jag sist missade tiden..

Igår så funderade jag hela dagen varför 9 januari kändes som ett datum som jag borde komma ihåg..Det kändes hela tiden som att jag missade något..
När jag gick och la mig så insåg jag att 9 januari 2010 var sista dagen jag var mamma-ledig..
Inte ett datum som jag hängt upp mig på men det har ändå fastnat..
Helt otroligt att jag kan komma i håg sånt utan problem men att komma ihåg var jag är på väg,vad jag ska göra eller när jag ska göra något är helt omöjligt..
Om jag rensade ut allt meningslöst så kanske jag skulle komma i håg vad jag heter..
Är så sjukt förvirrad och jag tror det bara blir värre ju mer jag tänker på det..
Kanske dags att göra lite avslappningsövningar..

Måsten!

13 antidepressiva tabletter kvar..
13 dagar..
Ingen kallelse till läkaren..
Kanske dags att ta tag i saken..
Och kanske höra av sig till Margit(barnlöshetsteamet)för att få hjälp att återigen sparka igång kroppen..
Jobbiga samtal,men som måste göras..
Sen..När livet går tillbaks till det normala..
När det nu gör det,men efter helg och klämdagar..

Nu tänker jag för en liten sekund vara ambitiös och städa..får se hur länge det håller i sig..
Konstigt hur stökigt det kan bli när man mest är borta..
Vi skulle hjälpas åt men Mats slumrar sött på kökssoffan..

Ångest!

Funderingar kring ångest..
Inte ens i juletid så kan jag ha rolig läsning i min blogg..
Men problemet är att jag upplever att jag oftare än tidigare får ångest..
vilket är obehagligt..
Det känns som att min kropp är för liten,som att lungorna är för små..

Ångest är vanligt när man är i en depression så det är inte konstigt och det är inget farligt..
Ångest dyker någon gång upp i dom flestas liv..

Jag kom i kväll på att jag skulle googla ångest,läsa mer och kanske förstå lite bättre..
Så HÄR finns det för den som är intresserad mer att läsa om ångest..

Men i korthet så kan man säga att för att minska ångesttillfällena så ska man försöka undvika negativ stress,man ska sova mycket,öva sig på att slappna av,undvika alkohol,rör på sig och dra ner på koffein..

Så kan det vara så att ångesten dyker upp oftare för att jag varit stressad inför årsdagar och juletider,kan det vara så att ångesten är större nu för att stresshanteringskursen är slut,kan det vara så att ångesten är större för att det vara så kallt ute så att suget efter att röra på sig inte riktigt funnits så skidorna fått stå och kan det vara så att jag ersatt suget efter snus med alldeles för många kaffekoppar..

Att läsa om ångest kanske inte var så dumt,det stod dessutom att man skulle försöka sätta ord på sin ångest,att prata om det,så jag har nu skrivit och det blir lite tydligare varför den kommer på besök..
det kanske blir lite lättare att göra nånting åt den..

Mysig kväll med mycket tankar!

Har haft en mysig kväll med älskade mannen..Inser hur kär jag är i han och vilken tur jag har som har en klippa som han..
Har försökt hålla tankarna på riktigt livet på avståndet,resultatet var kanske inte lysande bra men stundvis så lyckades jag vara en bekymmersfri Annica..
Middag och sen bio,The Town..Jag tyckte den var riktigt bra,hände så där lagom mycket för att mina nerver skulle palla men Mats tyckte det hände lite för lite i den..Sen så insåg jag tidigt att filmen aldrig skulle få det slut jag ville ha..Men betyg "Helt klart sevärd" från oss båda..
Har aldrig tidigare varit en stor fantast av Ben Affleck men i den här filmen älskar jag han..

Kom i dag på att jag borde bli lite mer som Mats..Faktiskt lära mig lite av han..
Mats struntar i vad folk tycker och tänker,hårda eller sårad ord rinner av han..
Han kanske för stunden tar åt sig men han låter det inte haka sig fast i han..Han ältar inte,han går vidare,framåt..
Hos mig borrar sig varje litet ord sig in och maler runt,runt tills jag blir på så dåligt humör så jag inte vet var jag ska göra av tårar och ilskan..
Men det är tur jag har bollplank som tar udden av det jobbigt och som får mig att se livet från en annan synvinkel..

I dag sa en kär vän att hon skulle vilja se bilder på våra flickor och det gör mig så rörd och så glad..Det betyder så mycket att få visa våra barn..

I natt fick jag ett sms från en oroande vän som undrar om det bara var motgångar just nu..
Och det har väl inte varit motgångar men det har inte heller varit några medgångar..Ingen motvind här inte utan jag kämpar på i motvinden..

Och så har jag anmält mig till fest 5/1 och det är ju ett steg i rätt riktning,ser fram emot det..

Jag har tidigare fått frågan om att i vår åka till Tanzania och hälsa på en kompis..
har inte tidigare velat berätta för er för jag är rädd att även ni kommer göra allt för att övertala mig om att fara..
Igår kväll fick jag sms om att det var bestämt att jag skulle åka i maj..Hjälp!!! kände jag..
Vet inte hur jag ska göra,jag som inte ens vågar resa inom lilla landet Sverige..
Och så tror jag att jag skulle må hemskt dåligt av att se människor ha det dåligt..
och så skulle jag nog vilja ta med alla barn hem..
och så det största OCH:et..tänk om jag är gravid tills dess!!

Funderar hur mycket av mitt mående som just nu påverkas av depressionen..
Jag glömmer som bort att jag faktiskt är deprimerad och att det kanske därför jag reagerar och mår som jag mår..
Det kan ju faktiskt vara depressionen som spelar in..
Jag försöker inte skylla på den men jag äter ju faktiskt antidepressiva av en anledning och det är ju för att jag inte mår bra..
Och jag kanske inte kan begära att alla dagar ska vara bra dagar bara för att jag äter medicin..

Lite funderingar på en lördagkväll..
Nu ska jag sussa så jag är redo för det första julfirandet i morgon..Jippi!!

Välbefinnande!

Välbefinnandet är väl kanske inte vad man skulle vilja att det var..
Tycker inte om när jag känner olusten krypa i mig och jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är som bubblar under ytan..

Min farmor och farfar ringde i morse..
Dom är så oroliga och jag är så ledsen för att jag gör alla oroliga..
Först var jag ledsen för att jag tog ifrån släkten barnbarn och barnbarnsbarn,ersatte gränslös lycka med ofattbar sorg och saknad..
Sen så kraschade jag igen för att vi har svårt att få barn,allt blev för mycket för lilla mig och jag började äta antidepressiva..
Och då får jag dåligt samvete för att jag gör dom oroliga..
Jag förstår att ens mor-och farföräldrar och ens föräldrar allt oroar sig för en fast man inte vet det men nu hör jag när dom ringer hur oroliga dom är,jag hör hur försiktigt dom frågar hur det är med hälsan,jag hör i slutet av samtalet oron och omtanken i rösten när dom säger "sköt om dig nu"
Och jag vet att jag inte behöver ha dåligt samvete och jag vet att mina släktingar klarar det,herre gud en farfar på 83 år har väl upplevt en hel del men jag vill ändå inte att dom ska behöva lastas för att jag inte orkar,för att det jag har bidragit med till släkten är två döda barn..

Det känns som om att det tassas på tå runt mig,att jag är så skör så ingen riktigt vågar prata med mig..Frågade lillebror om dom tror jag är självmordsbenägen..Och han svarar "nja men du äter ju antidepressiva"
Men det är inte samma sak..Depression och vilja dö..
Visst,jag erkänner,tanken att få dö har slagit mig och vilja att kanske inte finnas mer finns där när det är som tyngst..
Men det är bara tankar,jag skulle aldrig välja att dö,jag skulle aldrig utsätta mina medmänniskor för det,jag skulle ALDRIG lämna Mats på det sättet..
Jag vill inte dö men jag orkar ibland inte leva..
Jag vill inte dö,jag vill leva det är därför jag äter antidepressiva,för att orka leva..

Loggade i dag in på facebook och möts det första jag gör av tre ultraljudsbilder..
Och en kommentar att det bästa man kan ha är ju barn..(min fråga blir ju och om man inte skaffar barn vad har man då?)
Så adjöss med dig,ännu en till som spärras till bättre tider kommer...

Nu ska jag och lillebror ut och åka skidor och hoppas att jag efter det mår lite bättre..

Ångest..

Ångesten knackar på min dörr och med sig har den nedstämdheten..
Jag vill inte öppna dörren men dom lyckas ändå ta sig in,ångesten griper tag i min själ och ger nedstämdheten en chans att ta sig in..
Det är jobbigt när det blir så här..
Depressionen tog in ångesten i livet..
Det är jobbigt när jag vill göra saker,när jag vill må bra men inte hittar drivet..
Jag ser allt som borde göras,som måste göras och som jag vill göra men inget,absolut inget får mig att ta tag i saker..

Vilja finns men inte lusten..

Fick igår frågan "Hur är det?" och än i dag vet jag inte vad jag ska svara så jag tar till med standardsvaret "Det är bara bra" fast verkligheten är något helt annat..Verkligheten är långt ifrån bra..
Egentligen så är verkligheten den att jag dagligen funderar hur jag ska orka en dag till,dagligen så för jag en diskussion med mitt inre att jag kommer klara mig även om livet inte blir som jag vill,verkligheten är den att julen oroar mig,stressar mig och ger mig ångest av stora mått,denna jul var första vi skulle sluppit bara vara två..Verkligheten är den att årsdagen stormar emot oss och jag undrar hur många som egentligen är medvetna om när den är och hur ångestladdad den är..
Verkligheten är inte vacker,den är inte roligt och den är inget någon vill höra..
Så utåt sett är allt bra,utåt sett leker vi charader..

Nu ska jag försöka koppla av,slappna av och stressa ner och försöka få ångesten att lämna min kropp..

Ett jobbigt samtal..

Jag har i dag gjort något jag skulle gjort för ett tag sen men inte riktigt lyckats samla mod till..
Igår hade jag laddat och tänkt att nu var det dags men jag fegade ur..
Tänkte berätta det öga mot öga men det blev med telefonen..

Jag ringde och berättade för Mats mamma att vi har svårt att få barn och att jag har börjat äta antidepressiv medicin..
Jag kan säga att det var inte ett lätt samtal att ringa men jag kände att jag var tvungen att göra det eftersom att hon fortfarande tror jag går till kuratorn för Alva och Tyra..
Men det gick bra,jag grät men det hör ju till och hon fick fråga och jag tror hon blev lite bekymrad men inte så farligt..
Men hon sa att hon aldrig förstått sig på det där med antidepressiv medicin..
Och ärligt talat så har jag aldrig heller förstått det men jag tror att börjar man prata mer och mer öppet om det så kommer även förståelsen för det att öka..
Hon tyckte att det kändes konstgjort..
Men det är ju inte lycka i ett piller,det är ork i ett piller..
Pillret är till för att ge mig ork att orka bli lycklig..
Att orka fortsätta trots motgångar,att ta mig upp ur gropar jag gräver..
Det tar lite udden av det onda,det gör smärtan lite lättare att hantera..

Det jobbiga att berätta var inte det om antidepressiva medicinen utan det var delen med att vi har svårt att få barn..
Det är så jobbigt att prata om..
Så jobbigt att tala högt om det,att sätta ord på det jobbiga..
Det gör så ont..

Min kurator sa att när man hamnar i en kris så bearbetar man det,är i krisen en viss tid och så blir det bättre..oftast..
Krisen med Alva och Tyra var så,vi var mitt i sorgen,mitt i det ofattbara,vi bearbetade det och lyckades resa oss och fortsätta leva livet..
Men krisen som följer med barnlöshet är så mycket djupare,så mycket större och en kris som man inte har en aning om när den tar slut,om den tar slut..
Det är en kris som pågår länge och en kris som inte någon ser om man inte berättar om den..

Man kanske inte behöver berätta allt och man ska inte berätta mer än man känner sig bekväm med men jag tror att det är oerhört viktigt att man berätta,upplyser om problem som finns..
Är glad för alla er som jag har hittat i internets värld som delar med sig av sina liv,som hjälper och som får mig att känna inte fullt så ensam som jag ibland känner mig..
Är så glad för er som peppar och får mig att inse att jag inte är ensam,det finns dom som förstår,dom som delar erfarenheten,dom som känner igen sig..
Så om min historia kan hjälpa nån som ni hjälper mig så är det helt klart värt att berätta..

Tårar!!

Igår grät jag..
Och om ni bara visste hur skönt det var..

Jag har tidigare hatat svackorna som kommer,det har känts som ett nederlag,som ett steg tillbaks..
Men på senaste tiden har jag bara känt en tomhet,känt en olustkänsla i kroppen,som att själen vill säga nåt men inte får ur sig det..Bara tomt!
Tydligen så är det den antidepressiva medicinen som gör det,berg och dalbanan försvinner och det blir bara tomt..

Så det var så skönt att känna något..
Tårar är trygga,tårar förstår jag,tårar säger något..

Tårarna kom på kyrkogården,när saknaden slog mig,när tankarna kom hur det kunde bli så fel..
Hur kunde det bli en grav som ska få all vår kärlek??

Stresshanteringskurs nr 6

"som en båt som driver i väg"
Det är jag,det är mina tankar..
I dag har jag inte fungerat..
Tankarna bara driver i väg,jag tappar tankar,kan inte fokusera..
Är inte ledsen bara förvirrad och okoncentrerad..

Har varit på stresshanteringskurs nr 6 i dag..
I dag pratade vi om självkänsla och självförtroende..
Det är inte det lättaste att förklara för er när jag och mina tankar har lite svårt att samarbeta men jag ger det ett försök..
Vi pratade om att dåligt självförtroende och självkänsla skapar en negativ stress..
Att det finns ett Jag är,det är självbilden och sen så finns det en idealbild,en som man vill vara..
Och man måste ifrågasätta om idealbilden är realistisk,eller om självbilden är sann..
Ifrågasätt dig själv..
Hur ser du på dig själv?
Vi pratade om prestationskänsla,att känna att man inte duger som man är..
Att hela tiden vilja prestera,vill duga..
Vi pratade om vad som påverkar självkänsla och självförtroende..
Hur samhället,kultur och uppfostran påverkar..

Att se ner på sig själv och att vilja vara något annat skapar en stress,en onödigt stress..

Och så pratade vi lite om det vi jobbade med för två veckor sen,dysfunktionella scheman och problemanalysen..
Kursledarna ville veta om vi använt oss av problemanalysen under dessa två veckor..
Och jag gör det dagligen,ibland lyckas det,ibland inte men jag jobbar med det..
Jag har inte berättat vad min problemanalys handlar om,kände att det blir lite för tungt men jag berättade att jag använder mig av problemanalysen och känner att det faktiskt fungerar..

Jag tror att det är oerhört nyttigt för mig att jag just nu går den här kursen..
Att den i kombination med antidepressiva hjälper mig mot ett bättre jag,ett jag som mår bättre..
Som tror bättre om mig själv,som tror att jag kan klarar saker,som tror att jag kommer nå dit jag vill..
Ett jag som vågar tro,ett jag som vågar drömma,ett jag som orkar leva och verkligen lever..

Hade ett litet Aha-ögonblick i dag..
Inser att jag för varje dag blir lite klokare..
Att det är en jobbig resa jag gjort och fortfarande gör men en resa som gör att jag växer som människa..

Att berätta..

Dom flesta runt oss börjar veta hur livet ser ut..
Det har inte undgått någon att Alva och Tyra dog..
Men många vet inte om resan till förra pluset och resan som vi nu har framför oss..

När jag började äta antidepressiva så rådde kuratorn mig att berätta för omgivningen om det,för att folk ska veta och kanske ha bättre förståelse..
Men om jag bara berättar att jag äter antidepressiva så kan lätt folk tro att det beror på att jag inte accepterat och sörjt klart Alva och Tyra..

Det trodde min far..
Pappa har inte vetat om våran resa..
När vi ringde och berättade att han skulle bli morfar så frågade han om det var planerat..
Så han har inte haft en aning om resan vi haft..
Så när jag skulle berätta för er i bloggen att jag skulle börja med antidepressiva så tänkte jag att pappa borde veta före,innan han får reda på det ryktesvägen..
Det var ett jobbigt samtal..
Det är jobbigt att berätta att jag inte längre klarar det här själv..
Och det blev ännu jobbigare av att jag skulle vara tvungen att berätta allt..
Och lite extra jobbigt att vi inte riktigt är såna som pratar känslor..
Det första pappa frågade var om det berodde på Alva och Tyra..
Och jag förklarade för han..
Att jag äter dom för att orka med min oro och rädsla för framtiden..
Jag förklarade hur länge vi försökt och hur jobbigt det är att inte veta något..
och så sa jag att jag inte visste hur och om jag skulle berätta för min farmor och farfar..
Jag vill ju inte oroa någon..

Men i fredags ringde farmor..
Frågade försiktigt hur det var..
Hur jag mådde och om jag börjat äta antidepressiva..
Hon frågade om jag fick ångest ibland..
Underbara lilla farmor..

Och ja,jag får ångest..
Jobbig ångest..(fast det är väl all ångest)
När kroppen känns för lite,när jag inte vet hur jag ska få luft..
När kroppen bara låser sig..
Utan förklaring..
och det är jobbigt..
För det påverkar mig..
hela dagen påverkar ångesten mig..
och det syns inte..
Jag bara beter mig konstigt..

Det var så mycket lättare när jag var ledsen..
När jag grät..
tårar förklarar det mest..
Tårar syns och tårar kan torkas..

Ångest syns inte men den känns..
Det river och sliter och tär..
Men bara jag vet..
och Mats som börjat känna igen mina tecken..

Jag har tidigare trott att pressen och stressen skulle bli större om fler visste..
Att tidigare var det jag och mats och speciellt utvalda som visste..
Och nu blev det så många..
Det kändes som att det blev så tydligt att vi skulle ha barn..
Att alla väntade..
Men ingen visste om hur lång resa vi har bakom oss..
lite lätt prestationsångest kan man då få..

Så därför är jag glad att vi nu öppet har berättat att det är lite komplicerat att bli med barn..
Jag tycker att stressen och pressen minskar ju fler som vet om vår resa..
Nu vet folk att vi vill men det kan ta tid..
Det handlar inte om att gå vidare efter Alva och Tyras död,eller om att våga försöka igen..
Jag har länge varit redo för en ny graviditet men kroppen vill inte riktigt..


Det är skönt att berättat och det är skönt ju fler som vet om vårt liv och det är ännu mer underbart dom som vågar fråga..

Min hemlighet..

Jag har hittills varit helt öppen i min blogg..
Fram tills nu..Nu vet jag inte hur jag ska göra..
Nu har jag blivit lite hemlighetsfull..
Men bloggen är mitt sätt att ibland tömma hjärnan,få ventilera mina känslor och mina tankar så därför vill jag berätta..
Jag vet att stundvis så är det mycket sorg och känsla av hopplöshet,jag vet att jag ibland låter bitter och ledsen..
Men jag vet att jag även ibland har glimten i ögat,att jag ibland är lycklig,att jag ibland är glad,att jag ibland lever livet..
Och det är där jag vill vara.jag vill leva livet,jag vill tro att det en dag kommer bli bra..

Så därför har jag i dag varit till en läkare..
Och i ca 45 minuter pratat om hur jag mår och vad jag vill..
Mycket sa han och mycket har jag att fundera på..
Han tyckte jag skulle fundera på en plan B,så att livet inte bara faller om det inte blir barn..
Att jag måste se mig som en person som kommer kunna fortsätta leva fast det kanske inte blir som jag vill,fast det kanske blir att leva ett liv utan barn..
Jag och Mats måste veta var vi har varandra,om vi kommer kunna fortsätta,om vi vill ha barn och till vilket pris,vi måste veta var vi har varandra och vad vi tänker..
Vi måste vara två,för vi är två som vill ha barn och därför ska jag inte ta på mig allt..
Och så är det nog..
Genom tiden av sorgen efter Alva och Tyras död så har Mats funnits där hela tiden,vi har varit två..
Vi har båda gråtit,sörjt och pratat..
Och någonstans på vägen började vi må bättre..
Vi saknar fortfarande våra barn och det kommer vara en livslång saknad,men vi har våra barn,våra speciella barn..
Men sen så tappade vi varandra..
Jag gick in i sorgen att åter igen vara barnlös,att återigen leva i ovissheten..
Och den sorgen blev kanske för mycket..
Jag pratar,pratar och pratar och Mats suckar..
Vi är inte på samma sida,ibland undrar jag om vi är i samma bok..
Men vi är alla olika och vi hanterar saker olika..
Och det måste man acceptera men även mötas en bit på vägen..
En framtid med barn är för mig viktigt,men hur viktigt..??
Inte så viktigt så att jag på vägen kanske förlorar Mats..
Vi är viktigast,jag och Mats..
I vårt liv..

Jag vill berätta att jag i dag har fått utskrivit antidepressiv medicin..
Därför jag vill leva livet,därför att jag vill må bra..
Jag vet att det finns dom som inte kommer förstå men jag vet även att det finns dom som kommer förstå,som kommer stötta mig och ni är guld värda..
Det är till er jag skriver,till er som stöttar mig,som förstår mig,som peppar mig,som hela tiden finns där trots mitt gnäll,min sorg och mina tårar..'
Det ni ger mig hjälper både mig och Mats,ni avlastar Mats och jag får lätta mitt hjärta..

Jag vill må bra,jag vill igen vara lycklig,jag vill igen kunna tro på framtiden,jag vill kunna tro att drömmar faktiskt slår in..
Så därför har jag valt att ta hjälp,hjälp finns av en anledning..

Det är inte ett misslyckande,det är en möjlighet..