Börjar morgonen med att se ett program på SVT,
För tidigt födda- vad kostar ett liv?Först tänkte jag bara på Alva och Tyra och i två års tid så har jag önskat att vi gått en vecka till så åtgärder hade gjorts, att dom hade fått en chans till liv..
Men efter programmet så är jag trygg med att dom dog, att inget gjordes för att rädda dom..
Det har tagit mig två år att nå till den känslan, att kunna säga att det var rätt utan att få dåligt samvete mot våra flickor..
Jag sa redan från början att det var nog det bästa som hände, inte att dom föddes för tidigt men att det inte gjordes något för att rädda dom..Att det finns en anledning att man ska gå 40 veckor..För min realistiska sida visste att det var rätt men mitt mammahjärta tyckte det var helt fel..
Och genom åren så har känslan aldrig riktigt blivit riktigt, önskan om att dom gjort mer har alltid funnits där vid sidan om det realistiska..
Men nu är den realistiska sidan överens med mammahjärtat..
Men jag förstår föräldrarna som är mitt i det, som gått en vecka mer än oss och fått chansen till räddning.. Det är klart dom håller fast vid chansen, för när man sitter där och är på väg att förlora det käraste, att fött barn som är på väg att dö då klamrar man fast vid varje litet hopp, då fungerar inte den realistiska sidan..Då är mammahjärtat det som ropar högst, av rädsla för att förlora sitt barn..
Det är klart att man inte tänker realistiskt, det är klart mammahjärtat pratar för alternativet till att göra allt som går är en liten vit kista..
Om drömmen dör då får man begrava sitt barn..
Och när ett litet, litet hopp finns, när barn tidigare blivit räddad så tidigt så är det klart att man vill att allt ska göras för alternativet går inte att bära,går inte att förstå..
Jag förstår föräldrarna och jag lägger ingen värdering i att barn i vecka 23 räddas för jag vet att se en liten vit kista sänkas ner med sina barn, vet att det är sista gången du sett ditt/dina barn är för jävligt, det är hjärtskärande, det är sorgligt, det är tungt och det är en bild som för alltid finns med i livet..
Mitt i all lycka kommer tårar av saknad men mammahjärtat vet att det som hände var det bästa för våra flickor, det var kanske inte det bästa för vi föräldrar men det var det bästa för våra flickor..
Jag och sorgen har tagit ett steg till och nu känns det som att jag kommit till ro med livet..
Att flickorna dog är en erfarenhet som jag får bära med mig, som gör mig till den jag är i dag och jag saknar dom och det är sorgligt att dom inte finns här men jag önskar inte längre att mer skulle gjorts, jag har sluta tänka "tänk om"
Det var så här livet blev och allt vi upplever med Vera missar vi med Alva och Tyra..
Men utan Alva och Tyra så hade Vera aldrig haft den mamma jag är i dag..
Vi lever ett liv där glädje och sorg går hand i hand..
