Vid ett vägskäl

Måste man göra ett aktivt val?
Kan man ta det som det kommer?
Och hur vet man att man orkar ifall det går åt helvete igen?

Känns som ett gigantiskt stup framför mig..

Träning och barnkläder

Tillbaks på skivstångsträningen och oj vad jag älskar det här, i dag finns ingen tvekan, givet att jag ska förnya mitt träningskort!
Jag älskar att vara en del av dessa som ser så hurtiga ut, som ser så laddade inför ett pass, som verkligen ser ut som om dom hör hemma där, älskar att vara där och inte för en stund så känner jag att jag inte hör hemma
Varför har jag aldrig gjort det här tidigare, snart 28 år gammal och helfrälst..
Jag tappade träningen när jag blev gravid, den stora tröttheten förlamade mig och det märktes i dag men mest i ryggen, rysligt klen har den blivit men det blir att åtgärda

Något helt annat
Köper mycket av Veras kläder begagnat, gillar att köpa fräscha, fin kläder för typ ingenting, i dag kom jag hem med 7 leggings för 70 kr, helt okej att slita på på förskolan
Det är oftast via Facebook jag fyndar, på klädbytardagar tycker jag det är svårt att se och jag tycker inte att allt där alltid håller så hög kvalité
Via facebook då måste man kontakta folk, bestämma när man ska träffas, åka hem till dessa människor, alternativt mötas någonstans och det är så bra för mig, jag är egentligen ganska blyg och kontakt med nya människor är nåt jag inte är så bra på så det är mycket nyttig träning och det går lättare och lättare för varje gång
Bara fördelar med begagnat!

En ny nyans i sorgen

Minnen bleknar

Tiden går vidare och jag med den

Jag går framåt, mot framtiden, försöker leva i nuet med mitt liv med Mats och Vera

Kvar den 11 december 2009 finns våra förstfödda flickor

De kommer aldrig komma längre

De kommer alltid vara en del av oss

Men det känns som att jag tappar dom

Våra små

Våra små som lärde mig så mycket om livet, som fick mig att orka mer än jag trodde var möjligt

Älskade, älskade ni 

Minnena blir suddiga

Undrar ibland om det verkligen hänt

Har vi varit med om det

Vi har varit med om dom och kan aldrig förlora dom mer än vi gjort

Men ändå, det känns som jag förlorar dom igen när tidens gång suddar ut konturerna 

Det är som det ska..men ändå

Ett samtal från kvinnokliniken

Fick ett samtal i dag, ett samtal som jag väntat på, med spänning men samtidigt med oro eftersom det är laddat med så mycket ångest och sorg, jag undrar hur många gånger jag ska sitta på jobbet och gråta
Nu har jag pratat med M på kvinnokliniken, jag ska börja äta Pergotime igen...Eftersom vi har ett gemensamt barn så går det inte på högkostnadskortet men det anade jag redan men vad gör väl det, hjälp kan vi få!
Men vänta måste vi, jag ska landa i det här, i missfallet,(inte mina ord) jag vill inte landa i det här, jag vill inte att det ska ha hänt, jag vill inte att hela sommaren ska ha varit bortkastad tid i vår längtan efter syskon, jag vill inte tänka på det för jag blir så arg, så besviken men kanske, kanske så måste jag landa i det, bearbeta även om jag vill stoppa huvudet i sanden, efter lite bollande så blev det sagt två månader, 60 dagar, en evighet i en barnskaffande värld, när du helst hade velat vara gravid för ett år sen
Men vi får ju hjälp igen

Det kan verka konstigt att vi väljer hjälp igen, vi lyckades ju denna gång, vi blev ju spontant gravida, en överraskning, en gåva i sig
Det borde ge hopp och givetvis så gör det de men..
I en "normal" kropp finns ett tillfälle i månaden, 12 tillfällen på ett år, att bli gravid på
I min kropp, som är oregelbunden så blir det ungefär 7 försök, och jag vet inte ens om det finns en chans varje månad, om ägglossning finns
Så hur lång tid kommer gå, hur många månader kommer passera, hur lång blir denna resa, jag blir stressad, det underlättare inte och så är jag inne i en ond cirkel
Med Pergotime får jag ett tillfälle varje månad, 12 tillfällen på ett år, jag får en "normal" kropp, jag ökar våra chanser och vem vill inte ha bättre odds?

Ibland undrar jag om jag är för öppen, om jag kanske borde vara mer privat men samtidigt så vet jag att ni är många som följer, många som vill veta och istället för att berätta allt flera gånger om så känns det bra att berätta här och så är det frivilligt att läsa
Ett öppet brev till er

Dop

Familjen var på dop i dag, tillställning som gör mig så rörd, varje barn är så värdefullt och jag är så tacksam för att vi har en dotter att dela livet med
Fina Elwin döptes och det var så roligt att få träffa hans fina familj som alltid finns där som stöd

Apropå denna dotter så testar hon just nu gränser så hårt så att jag tror hon gör allt för att få vara ett ensambarn, säger jag nej så gör hon allt för att göra tvärtom, jag ser rent hur ordet nej tänder nåt i hennes ögon och så måste hon se reaktionen
I dag när hon kramade mig så gosade hon mysigt in sig i halsen som hon bruka
r göra, mysigt..tills hon bett mig i armen och jag stod inte för årets bästa mammas reaktion och det tål nog inte att upprepas, jösses så ont det tog
Men sen när hon är go då är hon så himla himla go så jag vill aldrig sluta krama henne

Slut!

Hela kvällen igår kändes det som jag bara väntade på att krossas, vetskapen om att när morgondagen kommer ska min själ åter gå sönder, hoppet ska släckas och framtiden som vi anat ska dö

I mitt huvud och i barnmorskans papper så var jag gravid i vecka 15
I min livmoder har istället aldrig funnits ett foster, en tom fostersäck och en kropp som inte fattat att den inte skulle vara gravid
Vecka 15, jag väntade på kallelse till rutinultraljudet, siktade på ledighet lagom till Veras tvåårsdag, såg fram emot januari, lycklig för att vara gravid samtidigt som fina vännen, att få barn samma år
Och så blir det så här, ingenting!

Det positiva, om man nu kan kalla det så och om man nu måste hitta nåt positivt, är att kroppen i alla fall klarat av att göra ett missfall, inte låtit det bli långdraget och att det nu verkar vara över, nu ska väl "bara" alla hormoner lämna kroppen
Dessutom så tog läkaren upp det här med fortsättningen och framtiden, hon skulle kolla hur M och infertilitetsteamet ställde sig till detta, eftersom min plan innan pluset hade varit att kontakta dom, att eftersom detta knappt räknas som en graviditet(hennes ord) så skulle hon prata med M och be henne kontakta mig och det känns ju bra, att vi kanske får hjälp snabbt, att kanske få bli gravida fort igen, inte behöva hoppas i evighetsmånader igen
Det känns bra att få hjälp men sisådär att vara tillbaks på våning 4, där kampen pågår och inte våning 6 där kampen nåt sitt mål

Läkaren frågade återigen om kuratorkontakt (hon gjorde det även för tio dagar sen), det är sånt som hör till att erbjuda och visst känner jag att jag gärna skulle vilja prata med henne igen men jag är rädd för att det blir för stort, att jag sjunker för djupt

Vi avvaktar och ser och jag väntar med spänning på M:s samtal men vågar inte ha för stora förhoppningar

Ångest

Som jag längtat efter morgondagen och nu när den är nära har jag sån ångest
I morgon vet jag, om allt är kört, dags att börja om eller om det bor en riktig kämpe i min mage
Jag tror jag vet, alla andra hoppas, ber och håller tummarna
Men jag har redan tagit ut sorgen, sorgen som mer är ilska, så arg för att det måste vara så här

Perfekt för mig!

Det har inte alltid varit lätt, inte alltid varit självklart men det har varit vi
Vi har varit värda att kämpa för och jag önskar att vi har många år att se fram emot
I nöd och lust utan giftermål
För tio år sen blev det vi, då gjorde jag min första bussresa till Mats och många fler skulle det bli
Tio år, en galen tanke, en magisk tanke
Tänk vad mycket som har hänt på dessa år, vad vi har varit igenom, vad vi tillsammans klarat

Vi träffades via en gemensam vän, denna vän finns fortfarande kvar i våra liv, en av mina äldsta vänner
Gillar att vännen fortfarande finns kvar, att vi inte vuxit i från varandra, inte tappat bort varandra
Hade väl aldrig kunnat ana att sommaren 2003 skulle ge mig allt det är

Minnena från när vi träffas är många men nåt jag minns är låten som spelades sönder på radion den sommaren, Här kommer alla känslorna på en och samma gång men Per Gessle, anledningen till att jag kommer ihåg det är för att jag hatade den låten och fortfarande gör och ändå är det de musikminnet jag har från vår första tid tillsammans, inte så värst romantiskt :)

Inte bara blä!

Eftersom den förlamande gravidtröttheten har lämnat min kropp och jag just nu har ett stort behov av att få ut saker ur kropp och huvud så knäckte jag i onsdags milen, efter en månads vila, skönt och träningsvärken som följde var grym
Men det tar tid att träna och ibland finns inte nog så i dag blev det "bara" 5 km, 5 km går riktigt bra så nu försöker jag pressa mig själv lite, får en bättre tid än tidigare, men jag blir så irriterad för det händer absolut ingenting med tiden, hur bra känsla jag än har när jag springer, mycket frustrerande men skam den som ger sig, förr eller senare så har jag väl filat bort dom få minuterna som jag vill ha bort så jag hamnar under halvtimmen

Rensade garderoben i veckan när jag var hemma, det är fördelen med att jag mår lite dåligt, istället för att fastna i soffan, älta och må dåligt så försöker jag få saker gjorda istället, hålla mig sysselsatt och eftersom jag gått ner i vikt så gick det oerhört lätt att rensa, en stor kartong som ska sparas medan jag funderar på vad som ska hända med den och en stor svart sopsäck med kläder som ska slängas, älskar känslan att rensa!
Det blev alltså inte så mycket kläder kvar och framförallt byxor blev det dåligt av så nya jeans var tvungen att inhandlas i helgen, två storlekar mindre kunde jag köpa, älskar den känslan med!

Det känns bra att komma igång med träningen igen, det är synd att det är andra saker som saknas istället men det gäller väl att göra det bästa av situationen och jag behöver en hälsosam kropp för att bli gravid igen, jag tror det var det som hjälpte oss att lyckas själva denna gång och det sporra till ett fortsatt hälsosamt liv..

Du är allt

Nu har Veras tröja fått matchande byxor, nu är vi redo för kylan, älskar att ha ett barn att göra sånt här till
Jag hade även hunnit köpa garn till ett litet set men vem vet, en dag kanske det blir använt..en dag..

Det sägs att varje ålder kring ett barn har sin charm, just nu är vi inne i en liten period då det krävs lite extra tid och ansträngning för att hitta dom men när hon ler sitt leende och charmar järnet så glömmer jag allt gnöll, gnäll och bråk vi haft och livet blir bara så där rosa av kärlek

Cykelhjälm och stövlar-när Vera själv får välja

Hur många kramar finns det i världen?

Varit på bio med Sofia

Skönt att göra nåt roligt men lättsamt

Inte lika bra som ettan men ändå med sina små stunder

Inte som förr men ändå lite..

Ny händelse, ny känsla, samma gamla beteende
Jag känner hur det sliter i mig, jag känner hur jag vill fly som jag en gång gjorde, inte umgås med andra gravida
Helst stoppa huvudet i sanden, låtsas som att inte min värld finns inte graviditet
Jag vill inte dit, ska inte dit, inte tillbaks, inte tillbaks till en osocial värld, för det blir en begränsad värld när man i barnskaffande ålder bestämmer sig för att om gravida inte syns så finns dom inte
Jag vill inte vara den vännen, den människan som inte kan se andras lycka utan att påminnas om sin egen olycka
Jag vill inte, men det är en kamp, för jag känner igen gamla tankar och beteendemönster

Läste att har man en gång varit i en depression så har man lättare att hamna där igen, jag ska inte tillbaks dit heller, till det mörka, tunga, jobbiga
Inte bli den mamma, måtte vi bli gravida igen, snabbt, ingen kamp för graviditet, bara bli, bara vara och bara gå bra

Fysiskt mår jag bra, själsligt sämre, dagarna går bra, kvällarna då det är dags för sömn så går det sämre, då gråter jag gärna en skvätt, tänker på magen som mest troligt inte döljer en bebis och sen somnar jag

Jag vill inte gnälla, inte vara nån som ältar, inte sörja för mycket, men det är klart, det här påverkar mig..sätter spår och det känns som jag åldras hundra år

Lillan

Hinner knappt lyfta ut lillan ur bilen förrän hon springer över parkeringen, upp på bron, sträcker sig efter ringklockan, jag lyfter upp henne, hon ringer på, jag öppnar dörren och hon springer in, av med skorna och mössan och sen är hon borta, inget hejdå, ingen kram, ingen puss, tack o lov inga tårar, bara borta

Var tog min lilla bebis vägen? Men det känns bra att veta att hon har så fina vänner på förskolan och trivs så bra..Lillan vår..

Finner ro i lillans rum, kan sitta och bara känna lugnet, veta att det finns ett barn i vårt hus, ett stort underverk i en liten förpackning, värdefulla liv, så tacksam för att hon är här

Fina vänner

"Det finns inga ord att skriva eller säga som lindrar" så säger många och sant är väl det, jag har inte heller så mycket att säga, det är som det är, inga ord får tillbaks känslan jag hade i lördags och det enda som hjälper det är att gråta

Men nåt som lindrar är alla fina vänner som jag har, ni är guld värda, er omtanke får mig att le och gråta rörda tårar
Det behövs inte mycket, bara vetskapen att ni finns där är allt ♥

och givetvis det finaste av allt

♥

Hjärtat

Så här har hela syskonresan känts, vågar jag, kommer jag orka om det inte går bra?

Nu vet jag att jag kommer orka, men orkar jag igen?

Jag förstår inte varför jag utsätter mig för det, psykiskt så far jag så illa

Men när det väl går bra, då allting lyckas, då vet jag att det är så värt det

Den enorma kärleken 

Så det är därför hjärtat bestämmer

Men det är en lång (och krokig) väg för att nå dit

Missfall

 Jag behövde aldrig ringa kvinnokliniken och be om hjälp, dagen då jag skulle ringa så plusade vi
Stor lycka och även om vi är högst medvetna om allt som kan hända så var det en seger, att bara bli gravida utan tabletter, blodprov, dagar att räkna och planera
Tankarna rusar, planerna görs, inga skyddsnät finns utan vi tror på detta liv som växer i min mage, säger saker som "om det går bra" men tror att det ska gå bra

Men det gör det inte..

I söndags började jag blöda, igår gjorde jag ultraljud, jag var inte så långt gången som jag borde och allt som sågs var en fostersäck, inget hjärta som syntes och det är inte så säkert att det funnits nåt, läkaren gav oss en ny tid om 10 dagar, ger oss ett litet hopp om att det kan vara för tidigt, men nånstans vet jag, vet att det är förlorat, drömmen har dött och Vera ska inte bli storasyster i början av 2014, det får allt vänta en stund, om det nånsin blir
I dag är jag helt säker på att vi inte kommer få se ett mirakel på ultraljudet nästa vecka, att alla tummar som hålls åt oss inte kommer att räcka, det har börjat ömma och jag blöder mer och mer
Inom mig händer saker som jag inte vill, saker i min kropp som bara sker och jag kan inget påverka, jag kan bara gå på toa med ångest, gråta i förtvivlan, känna hjälpslöshet och avvakta, låta det ske, det sorgliga, sorgliga då en dröm dör
Och känna denna enorma ovisshet för framtiden, stress, maktlösheten och önska allt jag kan att vi bara kan bli gravida igen

Så bloggen som jag inte längre trodde jag behövde får nog hänga kvar en stund till
Som om det inte räckte med det vi hade i bagaget

Det positiva i allt det ledsamma är att jag hamnade hos en fin läkare som är den första som faktiskt läst journalen och visste vår historia innan jag kom

Stora tjejen

Vår lilltjej har vuxit så mycket i sommar, många säger att barn ibland hoppar över storlekar, att barn växer så fort och knappt nöter på kläderna men vår tjej hon har tagit det sakta men säkert
Men så hände nåt och storlek 80 har knappt använts och nu till förskolestart så inser jag att inget passar hennes ben, precis beställt fler byxor och leggings och inser att vi nu tar steg och lämnar babyavdelningen-20 månader gammal och storlek 86
Och dags att sortera i kläderna, lägga undan och spara...

Är hemma i dag, huvudvärk som inte släpper och jag sover bort dagen

Förskolestart..sommaren slut!

I dag gick den sista i vår familj tillbaks till vardagen efter en fin sommar med massa fina dagar tillsammans, Vera gjorde sin första förskoledag på två månader, gick kanon och helt utan problem
Jag är så stolt över henne, att det mesta verkar gå så bra för henne
Hade lyckan att få hämta henne, mysigaste kramen möter mig och den ville aldrig ta slut
Hem, laga middag, leka lite i sandlådan, plocka lite vinbär(svårt att plocka i samma takt som Vera äter) och sängen vid 19:00, två timmar per kväll får vi, det gäller att göra det mesta av det

Det mesta faller platt just nu, inga ord känns riktigt rätt eller som dom fyller en större mening
Kan det vara så att jag utan att tänka på det har bloggat klart, eller är det ännu en stund av tankarna kring bloggens vara eller icke vara
Vi får se

Vera har haft en farmors vecka i vecka och fast hon bara varit borta sen måndags så känns det som en helt ny tjej som kommer åter, dom små lär sig så mycket på så kort tid och det är hela tiden nåt som händer, ibland tittar jag på barn som är lite större än Vera och tänker att ska hon kunna det där om nån månad och vips så en dag så kan hon det, bara så där, det är så häftigt
Goaste kramarna har utdelats ikväll och jag tror vi saknat varandra lika mycket
Igår hade hon gråtande stått och titta på familjekortet på oss hos farmor och ropat "mamma, mamma" men det var fort glömt över en vällingflaska men jag tror hon tyckte det var riktigt skönt att få komma hem i dag

Så ordningen återställd, känns riktigt bra att det på övervåningen sover en tös igen!