Ett samtal från kvinnokliniken

Fick ett samtal i dag, ett samtal som jag väntat på, med spänning men samtidigt med oro eftersom det är laddat med så mycket ångest och sorg, jag undrar hur många gånger jag ska sitta på jobbet och gråta
Nu har jag pratat med M på kvinnokliniken, jag ska börja äta Pergotime igen...Eftersom vi har ett gemensamt barn så går det inte på högkostnadskortet men det anade jag redan men vad gör väl det, hjälp kan vi få!
Men vänta måste vi, jag ska landa i det här, i missfallet,(inte mina ord) jag vill inte landa i det här, jag vill inte att det ska ha hänt, jag vill inte att hela sommaren ska ha varit bortkastad tid i vår längtan efter syskon, jag vill inte tänka på det för jag blir så arg, så besviken men kanske, kanske så måste jag landa i det, bearbeta även om jag vill stoppa huvudet i sanden, efter lite bollande så blev det sagt två månader, 60 dagar, en evighet i en barnskaffande värld, när du helst hade velat vara gravid för ett år sen
Men vi får ju hjälp igen

Det kan verka konstigt att vi väljer hjälp igen, vi lyckades ju denna gång, vi blev ju spontant gravida, en överraskning, en gåva i sig
Det borde ge hopp och givetvis så gör det de men..
I en "normal" kropp finns ett tillfälle i månaden, 12 tillfällen på ett år, att bli gravid på
I min kropp, som är oregelbunden så blir det ungefär 7 försök, och jag vet inte ens om det finns en chans varje månad, om ägglossning finns
Så hur lång tid kommer gå, hur många månader kommer passera, hur lång blir denna resa, jag blir stressad, det underlättare inte och så är jag inne i en ond cirkel
Med Pergotime får jag ett tillfälle varje månad, 12 tillfällen på ett år, jag får en "normal" kropp, jag ökar våra chanser och vem vill inte ha bättre odds?

Ibland undrar jag om jag är för öppen, om jag kanske borde vara mer privat men samtidigt så vet jag att ni är många som följer, många som vill veta och istället för att berätta allt flera gånger om så känns det bra att berätta här och så är det frivilligt att läsa
Ett öppet brev till er