Jag lever..

Jag lever..
Men fortfarande inget internet..
Men jag inser att jag inte saknar bloggskrivandet så mycket som jag trodde men jag saknar er underbara människor, era bloggar och fina ord..

I dag går vi in i vecka 16..Jag går och väntar på en kallelse till ultraljud,vill dit nu!!

Bloggawards..

Kolla vad jag har fått..
En blogg-award..
Alltid lika roligt..

Jag har fått den av änglapojken Troys mamma,en tjej med hjärtat på rätt ställe..
Tack fina du..

Jag har tänkt ge vidare till människor som delar min erfarenhet..
Som hjälpt mig,som stöttat,som genom sorgen blev nya vänner..
Människor som är mycket kloka..

PIA

LADYBOND

JEN

LINA

HANNAH

Ni är fantastiska!

döden är inte välkommen...

Många inlägg har jag börjat skriva,många hinner inte ut förrän mitt internet dör,många blir kvar i utkastet..
Men jag har ju i alla fall skrivit av mig..
I dag ska jag försöka fatta mig kort,innan internet dör..

Igår var första dagen då oron tog över och jag till slut var tvungen att ringa sjukvårdsrådgivningen..
Hade ont i magen hela eftermiddagen,i vanliga fall brukar jag förklara bort det med växtvärk,men i går gjorde det ont på ett annat sätt,ett ondare sätt..
Givetvis så var tanken på missfall där direkt..
Men personalen som jag fick prata med på kvinnokliniken var underbara,förstod min oro men trodde inte det var en missfall,då skulle jag haft ondare och jag borde blöda..
Så hon hade inget direkt klokt att säga,inget svar på min oro men bara att prata med en sakkunnig lugnade ner mig..
Barnmorskan jag pratade med igår ringde till och med upp i dag för att höra hur det kändes..
Tycker om när jag inte stör,när dom förstår min oro och tycker det är bra att jag ringer..
Men som avslutning på dagens samtal sa hon "använd sunda förnuftet"
Mitt sunda förnuft försvinner så fort oron tar för stort tag i mig..
Mitt sunda förnuft hjälper inte när jag inte litar på min kropp..

Varje dag är en oro men den psykiska oron,hjänrpökena kan jag hantera..Det är dom som är vanligast..
Den fysiska som var igår kan jag inte hantera,den har inte koll på,den går inte att prata lugn..
När det gör ont så finns oron där direkt..
Hjälplöshet,att inte kunna påverka,att inte ha kontrollen..Att bara åka med resterande veckor och hoppas att allt går bra..
För det måste gå bra..
Jag vill inte ha in döden i mitt liv,inte en gång till,inte nu..
Döden är inte välkommen och döden ska inte släcka ännu en dröm..

I dag tar vi steget in i vecka 15(14+0)

Tack till alla änglamammor..

I början så var jag osäker i min sorg..
Alla sa missfall,alla hade varit med om det och det var sånt som hände..
Enligt lag så ligger våra flickor och balanserar på gränsen för att bli kallad barn..

För oss har det alltid varit våra barn,våra barn som vi sett på ultraljud,våra barn som vi känt sparka,våra barn vi fått hålla i och pussa på,våra barn vars kinder vi fått smeka och vars händer vi fått hålla..
Om än korta stunder så för oss har det aldrig varit någon tvekan,för oss har det alltid varit våra barn,våra flickor,två liv som blev alldeles för korta..

Men från början var det svårt att sörja..
När andra tyckte det kunde varit värre,tänk om vi fått tid med dom,tänk på dom som förlorar stora barn..
Tänk om vi lärt känna dom..
Så många som hade så många värre tänkbara alternativ att erbjuda,i ett försök att trösta..

men vi förlorade barn,vi förlorade drömmar,vi förlorade ett liv som aldrig kommer tillbaks..
Vårt liv rasade,vi var tvungna att fortsätta framåt,bygga ett "nytt" liv,ett liv med två barn som alltid kommer fattas oss..

Och jag vill tacka alla er änglamammor som finns där ute,som tagit in mig i en värld som ingen borde behöva vara i..
Ni har fått mig att känna mig som en mamma,ni har fått mina barn att få vara barn,ni har gett våra barn den plats dom förtjänar..
Många är ni som förlorat barn ungefär samtidigt som vi,många är ni som förlorat mycket sent i graviditet och många är ni som förlorat barn efter en tid tillsammans..
Ni är unika,ni är speciella och jag hoppas att ni vet om det..
Jag är evigt tacksam för att i änglarnas värld är vi alla lika,vi har alla förlorat barn,dom har bara varit olika gamla..
Tack för att ni fått mig att känna mig tryggare i min sorg och det som blev mitt liv..

Stort tack även till er andra som klart av att hantera ett liv som inte blev som det var tänkt,tack för att ni klarar av min verklighet och tar den för just vad den är..

En dag närmare..

Varje dag som passerar och drömmen fortfarande är vid liv är underbar..
Håller andan och är glad för varje dag vi kommer närmare att få träffa vårt mirakel ♥

Konstigt..

Det är mycket konstigt och lite jobbigt..
Inlägget som jag publicerade i onsdags om mitt läkarbesök har försvunnit och så även era fina kommentarer..
Men jag hann läsa dom i vill tacka för dom..
Ska publicera om det inlägget när jag orkar skriva om det..

Sen så vill jag tacka er alla som stöttar,delar med er av era erfarenheter och som lämnar små fina ord..
Ni är underbara!

Dessutom har jag internet mycket korta stunder och hinner inte svara på mejl,kommentarer och kommentera i bloggar i den utsträckning jag önskar..
Men jag tänker på er ofta..

Kramar till er alla!!

Inte klokare,inte mindre orolig..

I dag åkte jag till läkaren med tron om att bli klokare och åka därifrån med en plan,i alla fall en liten..
Jag kom ut från läkaren gråtandes,slut,utan ork,själsligt krossad och med mindre kunskap än jag gick in med..Och inte ett dugg lugnare eller klokare och inte ens med en liten,liten plan..

Jag gick dit i tron om att flickorna togs ifrån oss pga att en infektion gjorde att vattnet gick..
Jag gick dit i tron om att få en plan hur vi ska undvika infektion den här gången..
Jag gick därifrån med vetskapen att det finns inget som tyder på att flickorna togs ifrån oss pga av en infektion,läkarna hittade ingenting och vet alltså den här gången inte alls vad dom ska leta efter..
Det hela var en ren gissning eftersom att den rimligaste förklaringen till för tidigt vattenavgång är en infektion..
Men det finns inget som visar på att det skulle vara så i vårt fall..
Flickorna bara dog..
Utan förklaring så ryktes dom ifrån oss..

Alltså finns det inget att göra för att hjälpa det lilla syskonet,att kanske kunna förebygga något..
Det är bara att vänta,hoppas,tro och önska av hela vårt hjärta att det den här gången ska gå bra..
För enligt läkaren så har vi bra odds för att det den här gången ska gå bra..
Men han förstod även att vi förlorat det tryggaste man kan ha,tanken "Det händer inte oss"
Och så är det,jag tror hela tiden att det ska hända oss..Vid minsta lilla hugg så tror jag att våran resa slutar..
Vi är tre stycken som väntar barn samtidigt,min första tanke var "ska det verkligen gå bra för oss alla?"
Och genast antog jag att vi åker dit igen,på den lilla procenten som det inte går bra för..

Men läkaren gjorde i alla fall en undersökning på mig och skickade i väg prover på långtidsodling..För att kolla efter GBS..Han hoppades för vår skull att proverna inte skulle visa tecken på det..det hoppas vi med..
Sen kollade han även i mikroskop och mumlade något om att man inte ska kolla upp för mycket,tydligen så hade jag för mycket av något,kan vara vita blodkroppar,känns bekant..
Vilket inte var farligt men han vill som försiktighetsåtgärd behandla det,så jag har fått antibiotika..
Anledningen till att han mumlade att man inte ska kolla för mycket är väl för att det kanske ökar oron om man hittar något,jag tycker däremot att det är skönt att han hittade något och jag tycker det är skönt att få en behandling,även om det kanske är mest psyket det påverkar..

men i alla fall,klokare blev vi inte och flickornas död känns ännu mer grym och svår att acceptera när det var helt utan orsak..
Dessutom så gör det mig orolig att det måste hände igen för att dom ska hitta en orsak..

Men nu håller vi tummarna för att det lilla syskonet får stanna i magen tills november och sen följa med oss hem..
Och håll även tummarna för att långtidsodlingen ska visa,Ingenting..

Det är svårt med sorg..

Funderar ofta på det här med sorg..
Innan Alva och Tyra dog hade min kontakt med döden varit väldigt liten,ingen i min direkta närhet har gått bort..Mats däremot är mer härdad..
Så jag är ingen expert på sorg och jag hoppas att man aldrig blir expert på sorg,då lever man ett liv med alldeles för mycket död..

Det jag nu funderar mycket på är att det är svårt för omgivningen..
Det är något jag inte förstår..
Att det är svårt för omgivningen..
Det är därför man inte tar kontakt med någon i sorg,för att det är svårt..
Helt klart är det svårt med sorg,för att det är så individuellt..Ingen sörjer likadant..
varje sorg är unik..
Men det man inte ska glömma är att den det kanske är svårast för är inte omgivningen..
Den det är svårast för är det som förlorat,som fått hjärtat krossat,som inte vet hur den ska hitta tillbaks till det normala livet..
Den som sitter mitt i stormen som river i själen,den som inte har en aning om hur den ska bli hel igen..
Det är svårt att förlora och det blir ännu svårare när omgivningen sviker för att det är "svårt"
Det är svårt och livet är tyvärr svårt ibland..
Men det blir inte lättare ju längre man väntar..
Väntar man för länge så finns man kanske inte längre kvar i en människas liv..

Ofta har jag hört att den i sorg måste förstå att det är svårt,att det inte är lätt..
Att den som har en kris i livet måste förstå att det är svårt för omgivningen att veta vad man ska göra..
Men om omgivningen försvinner,tar avstånd då kommer det aldrig gå lätt..
Då kommer sorg och kris aldrig bli lätt,då kommer det för bli svårt..

Tar du inte tag i saker och lär dig av livet så kommer det alltid vara svårt...
man behöver inte alltid göra rätt bara man försöker..

Någon som bara kan vara en del av livet när det går lätt men inte kan dela svåra stunder för att det är svårt gör sig inte heller förtjänt av att ta dela av dom roliga delarna i livet..

Jag är inte arg på någon..
Jag är bara fundersam..
Det känns som man förlorar vad sorgen egentligen handlar om..
Det handlar inte om att det är svårt för omgivning..
Det är svårt för alla..
Sorg är jobbigt för alla..
Men kanske mest för den med ett trasigt hjärta..

Därför måste man mötas och tillsammans hitta en väg genom ett värld som inte alltid är så rolig..

Var aldrig rädd för att möta känslor,var inte rädd för tårar..

Uppdatering..

Jag tänker hålla er uppdaterade men jag tänker även försöka att inte bli en blogg som bara tjatar på om graviditet,jag vet hur det känns att inte själv vara där och mötas av någon som hela tiden bara är gravid,som bara har det i tankarna..
Jag har läsare som ännu inte är där,som ännu inte fått pluset eller som av olika anledningar inte ens får försöka,just nu..
Och dessa tjejer betyder mycket,så jag ska försöka att inte stoppa upp min lycka i andras ansikten..
För jag vet att man kan vara oerhört glad för någon annans skull och oerhört ledsen för ens egen..
Dessutom så känns det lite konstigt att vara gravid..Det känns konstigt att använda det ordet,det känns konstigt att vi kanske kommer få en bebis,tanken att vi den här gången skulle lyckas känns väldigt främmande..

Att vara gravid gör att många känslor krockar i kroppen och visa dagar är det kaos i själen..
Jag tänker mycket på Alva och Tyra,på allt som aldrig blev..
Om tio veckor så är vi där vi var när flickorna togs ifrån oss..Och tankarna snurrar mycket runt om jag kommer passera den gränsen,kommer det ta slut tidigare eller kommer vi faktiskt gå hela vägen och få åka hem med ett syskon..
Mitt första mål var i tisdags,vecka 13..
Mitt andra mål är ultraljudet,någon gång i juni,har ännu inte fått en tid..
Mitt tredje mål är vecka 22..
Sen går vi in i en värld där vi aldrig varit tidigare..Och det känns konstigt att vi kanske ska få vara med om det..

Jag tänker berätta vad som hänt fram tills nu,om det är någon som vill veta..
Först fick jag ju sluta med antidepressiva för att det fanns för lite forskning runt dom..
Jag kan känna att jag ibland saknar dom,speciellt när hormonerna gör att jag ibland känner mig väldigt..labil..
Sen så slutade jag ju hos kuratorn,för jag hade ju kommit dit jag ville,både jag och kuratorn var överens om det..
Jag kan nu känna att det kanske inte var en bra idé,tankar slutas inte tänkas bara för att jag är gravid..
men än så länge har jag det under kontroll,får se hur det går efter sommaren..
Sen så ringde jag barnmorskemottagningen,och det var inte så lätt..
Svaret på frågan "är det första barnet?" fastnade i halsen och jag stammade fram att det var andra graviditeten..
När jag sen frågade om det fanns möjlighet att få ett tidigt ultraljud eftersom det sist gick så fel så undrade barnmorskan "Vadå,fick du ett tidigt missfall?" med en röst som kändes som jag nojade mig..
Så jag fick vänligt,med tårar brännande i ögonen förklara att vi fick ett sent missfall i vecka 22 och skulle gärna vilja veta om det den här gången är tvillingar eftersom jag kommer vara betydligt lugnare om jag vet vad jag har att göra med..
Ett ultraljud fick jag och samma barnmorska som sist,det känns tryggt..
5 april fick jag gå på provtagning..min barnmorska var sjuk så jag fick en annan,som berättade att hon läste vår journal och som käckt sa att "ni har ju varit med förut,ni är ju vana"
Jag lade till "Ja,halvvägs"..Hon tittade konstigt på mig och jag fick än en gång förklara vad som hänt sist,det hade hon inte läste fast hon läste vår journal,det blev lite konstigt stämning..Prata om död gör ofta det..
11 april gjorde vi ultraljud,även där fick jag förklara mig,jag undrar om dom vet vad en journal är..Och jag undrar hur många gånger jag kommer få berätta om det,trots att det står i vår journal..
14 april var vi på inskrivning..
Och varje gång jag sitter uppe hos barnmorskorna så sitter jag med känslan att någon ska sticka hål på vår bubbla,säga "här får inte ni vara"
Det känns så overkligt att vi åter är inne i det här..
Vår barnmorska är bra och hon vet vår historia,det känns tryggt..
När vi har gått lite längre så ska jag få gå igenom min förra förlossning och hon tyckte även att jag skulle träffa en aurora-barnmorska..
Jag frågade även vad man kan göra för att undvika att få en infektion igen,hon visste inte men pratade senare med läkaren så 11 maj ska jag dit och förhoppningsvis få veta något..
Det känns skönt att känna att dom tar vår oro på allvar,förstår att det den här graviditet inte bara är lycka utan många jobbiga minnen och mycket oro..

Sist mådde jag mycket illa,den här gången har inte varit något undantag..
Fast det har varit värre nu,sist mådde jag bara illa och kräktes endast på morgon..
Så har det även nu varit tills för två veckor sen..
Nu fick jag tillbringa påskhelgen med att inte få behålla någon mat och det slutade med att jag fick vara hemma från jobbet och må så i totalt tio dagar..
Sista dagen var i söndags,1 maj och nu känner jag faktiskt att livet börjar återvända..
I morse fick jag till och med vakna med känslan att jag inte mår illa..Underbart!

Men förutom illamåendet så mås det riktigt bra,det har den här gången börjat synas tidigare och vissa dagar har det inte varit det lättaste att hålla det hemligt..
Men det sägs väl att andra graviditet syns fortare..
Och ärligt så känns det väldigt mysigt att få en bebismage..
Fast än är det ju inte så mycket bebis,mest bara en svullen mage..

Och fast jag är lyckligast i världen så går det inte komma ifrån att jag inte bara kommer komma med positiva utrop och berättelser..
För fast jag så gärna vill vara gravida och äntligen är det så inser jag att det är fullkomligt normalt att gnälla och vara nojig..
Speciellt när vi hade det bagage vi har..
Men det får ni ha överseende med..

Tack..

Inte vet jag vad som hände igår..
173 besökare och 26 kommentarer..
Roliga nyheter drar till sig folk..

Jag blir väldigt glad för alla era fina kommentarer..
Så många har hoppats och väntat och äntligen så får jag ge glada nyheter..
Jag blir rörd av hur många av er som igår verkar suttit med tårar i ögonen..
Så många vänner som jag ringt och berättat det för som gråtit..
För lilla mig,för att livet äntligen ler mot oss..
Att så många kan bli glad för det..
Inte bara jag och Mats..

Tack alla för era kommentarer och för att ni bryr er så mycket..

Och livet ler mot oss..

Kära bloggvärlden..
Jag har hållit hemligheter för er..
På Mats begäran har det varit hemligt fast jag hade velat skrika ut det..
Det är min tur att komma med roliga nyheter..

En torsdagsmorgon, den 10 mars för att vara exakt log livet mot oss..
Äntligen stod det GRAVID..

11 april gjorde vi ett tidigt ultraljud..
För att minska oron för tvillingar..
Och den här gången syntes "bara" ett hjärta..
Ett litet,litet hjärta såg läkaren och Mats..
Jag såg absolut ingenting..
Och eftersom det syntes väldigt dåligt fick vi ingen bild..

Igår gick vi in i vecka 13(12+0)
Och fast jag vet att allt kan gå fel så känns det lite lättare att ha gjort bort dom mest kritiska veckorna..

Jag är en gravid änglamamma..
Alva och Tyra ska få ett syskon i november..

Hjärtekatter

Det blev en lila Gertrud och en grön Siri som i dag lämnade mig för nya äventyr..
Men än är inte sista hjärtekatten virkade, jag har en mycket speciell på gång..

Hjärtekatter

Har i helgen tillverkat en hjärtekatt..Efter många fula ord så sitter den fint och väntar på att bli iväg skickad..Men först tänker jag virka en till,en lila..

Men jag ska ju ge dom ett namn..
Någon som har ett förslag?