För ett tag sen frågade jag Mats om han skulle tycka jag var galen om jag köpte gravljus för 400 kr.
Han tyckte inte att det var riktigt okej.
Nu har jag hittat en sida där man får tända ljus,hur många som helst,när som helst och helt gratis.Tänd ett ljus Här!
Men till våren ska jag köpa gravljus för 400 kr.Det är ju trots allt 20 st man får och dessutom är dom dekorerade.Bara det bästa att gott nog!
söndag 31 januari 2010
It´s complicated!
I dag blir det ett långt inlägg.Har mycket att skriva.
Har varit och lämnat av mamma vid bussen.Tänk att en helg går så fruktansvärt fort ibland.
Saknar mamma redan och humöret tog en sväng ner över.
Har haft en lugn och skön helg med inga måsten.Väldigt härligt att bara känna lugnet.
På fredagen såg vi bio.
Den här gången var det hela tio stycken där:)undrar om biografen i stan egentligen går runt?
Vi såg "It´s complicated" och jag tyckte den var bra.
En rolig film men ändå med ett litet budskap.
Vilket skilsmässobarn har inte nån gång önskat att sina föräldrar ska bli tillsammans igen.
Med dagens familjer så kan det inte vara annat än complicated.
Sen såg vi den nya svenska serien "Solsidan" och den var klockren.
Den får en att inse att det inte bara är jag själv som ser på livet på ett visst sätt.
Eftersom att det går att gör humor av vardagslivet så måste ju fler som har samma problem..
Det är skönt att veta att man är en vanlig svensson ibland.
Samma liv,samma problem som alla andra.
Det är skönt att kunna skratta åt saker som i verkligheten kanske inte är lika roliga.
På lördag bakade jag morotskaka till byns café,vi såg lite film och åt middag hos Mats mamma.
Dessutom visade vi min mamma vart Alva och Tyra ligger nånstans och tände ljus.
Tyvärr så hade det snöat och drevat ännu mer så det bli bara svårare att ta sig dit.
Längtar till våren när det blir lättare.
Ibland kan jag inte förstå att mitt liv är som det är.
Förstår inte varför jag ska få kämpa och kämpa när det för vissa människor är en självklarhet.
Vi hade inte berättat för så många att vi försökte skaffa barn för att slippa pressen.Vi tog det som det kom.
Men nu vet ju så många om att vi går i såna tankar och att vi längtar och nu känns det inte längre som det bara är vi som går och väntar.
Alla väntar och håller tummarna för att det ska gå.Nu väntar flera på att vi ska ha barn.
Inte bara jag och Mats och nu känns det som att jag bara väntar på ett plus,både för våran skull och andras.
Alla väntar på en god nyhet och jag vet inte ens om jag tror att den kommer.
Men en sak vet jag och det är att jag inte helt kommer gå vidare förrän vi har våran efterlängtade bebis.
Längtar tills den dagen mamma kommer på besök och får träffa barnbarn.
Det är dags för semesterplanering på jobbet.
Jag tog upp det med Mats i dag.
Till och med prat om semester blev en jobbig grej.
Planen var ju att jag skulle vara hemma hela sommaren och Mats skulle vara pappaledig länge och vi skulle ha en underbar långledig sommar.
Nu är pratet istället hur många semesterdagar som går och hur många veckor vi egentligen ska ta och när och vad vi egentligen ska göra.
Vi som inte behövde en plan,vi hade en plan,en mycket bra plan.
Vi skulle ju ha världens mys-sommar.Istället blev det världens värsta vinter.
Kuratorbesök i morgon,tror det behövs!
Ska mysa ner mig i soffan och tycka lite synd om mig själv,sakna mamma och krama världens bästa sambo!
Har varit och lämnat av mamma vid bussen.Tänk att en helg går så fruktansvärt fort ibland.
Saknar mamma redan och humöret tog en sväng ner över.
Har haft en lugn och skön helg med inga måsten.Väldigt härligt att bara känna lugnet.
På fredagen såg vi bio.
Den här gången var det hela tio stycken där:)undrar om biografen i stan egentligen går runt?
Vi såg "It´s complicated" och jag tyckte den var bra.
En rolig film men ändå med ett litet budskap.
Vilket skilsmässobarn har inte nån gång önskat att sina föräldrar ska bli tillsammans igen.
Med dagens familjer så kan det inte vara annat än complicated.
Sen såg vi den nya svenska serien "Solsidan" och den var klockren.
Den får en att inse att det inte bara är jag själv som ser på livet på ett visst sätt.
Eftersom att det går att gör humor av vardagslivet så måste ju fler som har samma problem..
Det är skönt att veta att man är en vanlig svensson ibland.
Samma liv,samma problem som alla andra.
Det är skönt att kunna skratta åt saker som i verkligheten kanske inte är lika roliga.
På lördag bakade jag morotskaka till byns café,vi såg lite film och åt middag hos Mats mamma.
Dessutom visade vi min mamma vart Alva och Tyra ligger nånstans och tände ljus.
Tyvärr så hade det snöat och drevat ännu mer så det bli bara svårare att ta sig dit.
Längtar till våren när det blir lättare.
Ibland kan jag inte förstå att mitt liv är som det är.
Förstår inte varför jag ska få kämpa och kämpa när det för vissa människor är en självklarhet.
Vi hade inte berättat för så många att vi försökte skaffa barn för att slippa pressen.Vi tog det som det kom.
Men nu vet ju så många om att vi går i såna tankar och att vi längtar och nu känns det inte längre som det bara är vi som går och väntar.
Alla väntar och håller tummarna för att det ska gå.Nu väntar flera på att vi ska ha barn.
Inte bara jag och Mats och nu känns det som att jag bara väntar på ett plus,både för våran skull och andras.
Alla väntar på en god nyhet och jag vet inte ens om jag tror att den kommer.
Men en sak vet jag och det är att jag inte helt kommer gå vidare förrän vi har våran efterlängtade bebis.
Längtar tills den dagen mamma kommer på besök och får träffa barnbarn.
Det är dags för semesterplanering på jobbet.
Jag tog upp det med Mats i dag.
Till och med prat om semester blev en jobbig grej.
Planen var ju att jag skulle vara hemma hela sommaren och Mats skulle vara pappaledig länge och vi skulle ha en underbar långledig sommar.
Nu är pratet istället hur många semesterdagar som går och hur många veckor vi egentligen ska ta och när och vad vi egentligen ska göra.
Vi som inte behövde en plan,vi hade en plan,en mycket bra plan.
Vi skulle ju ha världens mys-sommar.Istället blev det världens värsta vinter.
Kuratorbesök i morgon,tror det behövs!
Ska mysa ner mig i soffan och tycka lite synd om mig själv,sakna mamma och krama världens bästa sambo!
fredag 29 januari 2010
Mamma-tid och krönika!
Sitter egentligen i soffan och är social med mamsen men jag tänkte bara skriva och berätta om en krönika som jag hittat.
Tycker den är helt klokren och är förvånad över att det är en kille som skrivit.
Den finns att läsa här och mer behövs inte sägas.
Nu ska jag fortsätta prata igen förlorat tid med mamma:)
Tänk att man aldrig blir för vuxen för lite mamma-tid.
Tycker den är helt klokren och är förvånad över att det är en kille som skrivit.
Den finns att läsa här och mer behövs inte sägas.
Nu ska jag fortsätta prata igen förlorat tid med mamma:)
Tänk att man aldrig blir för vuxen för lite mamma-tid.
Helg!!
Och så var det äntligen helg.
Det är väl det som är det positiva med att jobba,att man känner glädje inför helgen,går man bara hemma är alla dagar likadana.
Vissa saker sätter igång en känsloreaktion.
Vissa saker som man vet skulle hänt när man var gravid.
Allt som händer just nu händer utan min bebismage men vissa saker gör mer ont och vissa saker gör saknaden mer tydligen.
Påminner om att livet är inte som det ska.
Det fattas nåt.
Bara att gå på bio utan att behöva tänka på att man måste sitta på kanten om man skulle behöva springa på toa.
Eller att jag inte kan köpa hundmat för det är för tungt.
På jobbet behöver jag inte tänka "Kan jag bära det här"
Små saker som nu kanske verkar fjantigt men det är små saker som egentligen skulle påverkat mitt liv just nu.
Dom små sakerna hade hellre fått vara här än den stora sorgen som bara tar plats och är i vägen.
Att tänka på flickorna går bra men att tänka på små saker som jag missar gör jätteont.
Att tänka alla dessa "Tänk hur livet varit om jag varit gravid nu"
Det är dom små sakerna som räknas i livet.
Dom små ögonblicken som har betydelse.
Min mamma kommer i dag:)
Om SJ lyckats hålla tiden hade hon snart varit här,nu är det tyvärr en timmes försening.
Det gör ont att tänka på varför mamma egentligen är här.
Hon är egentligen här för att hjälpa mig att fixa i ordning för våra barn och istället får hon trösta en trasig dotter.
Men det ska nog bli en trevlig helg.
Det är väl det som är det positiva med att jobba,att man känner glädje inför helgen,går man bara hemma är alla dagar likadana.
Vissa saker sätter igång en känsloreaktion.
Vissa saker som man vet skulle hänt när man var gravid.
Allt som händer just nu händer utan min bebismage men vissa saker gör mer ont och vissa saker gör saknaden mer tydligen.
Påminner om att livet är inte som det ska.
Det fattas nåt.
Bara att gå på bio utan att behöva tänka på att man måste sitta på kanten om man skulle behöva springa på toa.
Eller att jag inte kan köpa hundmat för det är för tungt.
På jobbet behöver jag inte tänka "Kan jag bära det här"
Små saker som nu kanske verkar fjantigt men det är små saker som egentligen skulle påverkat mitt liv just nu.
Dom små sakerna hade hellre fått vara här än den stora sorgen som bara tar plats och är i vägen.
Att tänka på flickorna går bra men att tänka på små saker som jag missar gör jätteont.
Att tänka alla dessa "Tänk hur livet varit om jag varit gravid nu"
Det är dom små sakerna som räknas i livet.
Dom små ögonblicken som har betydelse.
Min mamma kommer i dag:)
Om SJ lyckats hålla tiden hade hon snart varit här,nu är det tyvärr en timmes försening.
Det gör ont att tänka på varför mamma egentligen är här.
Hon är egentligen här för att hjälpa mig att fixa i ordning för våra barn och istället får hon trösta en trasig dotter.
Men det ska nog bli en trevlig helg.
torsdag 28 januari 2010
Förklaring!
I dag hittade jag en kommentar som jag missat.
Vet inte om människan fortfarande läser men jag tänkte förklara mig så att jag inte är missförstådd och så hoppas jag att jag inte gör det värre.
Kommentaren finns under ett av mina missfallsinlägg
Jag vill inte såra nån genom att säga att min förlust är viktigare.Jag mäter inte alls sorgen i antal veckor och jag skriver att jag är ledsen för alla som måste vara med om ett missfall.
Jag tar inte i från nån rätten att sörja.Alla förlorar drömmar.
Men det jag försöker få fram är att jag inte vågade drömma innan vecka 12.Jag höll graviditet lite ifrån mig,vågade inte riktigt glädjas eftersom jag visste hur skört det var och att det kunde gå fel.
Det jag försöker förklara är att jag förberedd mig för att det kunde gå fel och att jag i vecka 22 inte hade en tanke på att jag skulle kunna förlora dom.
I vecka 22 hade jag börjat våga drömma och hoppas om framtiden.
Alla måste vi begrava våra drömmer men alla behöver inte begrava sina barn.
Jag skrev inlägget för att det känns som att vissa inte riktigt förstår att det faktiskt var barn.
Som att det "bara" var ett missfall och det kommer fler tåg.
Jag skrev inlägget för att förklara att för oss är det barn.Våra barn.Våra drömmar.
Och allt är förlorat och att det inte bara är att försöka igen.
Det är just ordet missfall jag hatar.Missfall är i mina öron ett fult ord och jag vill inte höra det om våra flickor som jag fött.
Jag skriver hur jag känner och hur jag upplever saker.
Andra får sörja som dom vill om jag får sörja som jag vill.
Nu har jag ändrat mina inställningar på bloggen så att jag måste granska kommentarer så att jag i fortsättningen kan förklara direkt.Så att jag inte missar nån som vill mig nåt.
Jag hoppas att jag förklarat mig och jag är ledsen om jag trampat nån på tårna.
Vet inte om människan fortfarande läser men jag tänkte förklara mig så att jag inte är missförstådd och så hoppas jag att jag inte gör det värre.
Kommentaren finns under ett av mina missfallsinlägg
Jag vill inte såra nån genom att säga att min förlust är viktigare.Jag mäter inte alls sorgen i antal veckor och jag skriver att jag är ledsen för alla som måste vara med om ett missfall.
Jag tar inte i från nån rätten att sörja.Alla förlorar drömmar.
Men det jag försöker få fram är att jag inte vågade drömma innan vecka 12.Jag höll graviditet lite ifrån mig,vågade inte riktigt glädjas eftersom jag visste hur skört det var och att det kunde gå fel.
Det jag försöker förklara är att jag förberedd mig för att det kunde gå fel och att jag i vecka 22 inte hade en tanke på att jag skulle kunna förlora dom.
I vecka 22 hade jag börjat våga drömma och hoppas om framtiden.
Alla måste vi begrava våra drömmer men alla behöver inte begrava sina barn.
Jag skrev inlägget för att det känns som att vissa inte riktigt förstår att det faktiskt var barn.
Som att det "bara" var ett missfall och det kommer fler tåg.
Jag skrev inlägget för att förklara att för oss är det barn.Våra barn.Våra drömmar.
Och allt är förlorat och att det inte bara är att försöka igen.
Det är just ordet missfall jag hatar.Missfall är i mina öron ett fult ord och jag vill inte höra det om våra flickor som jag fött.
Jag skriver hur jag känner och hur jag upplever saker.
Andra får sörja som dom vill om jag får sörja som jag vill.
Nu har jag ändrat mina inställningar på bloggen så att jag måste granska kommentarer så att jag i fortsättningen kan förklara direkt.Så att jag inte missar nån som vill mig nåt.
Jag hoppas att jag förklarat mig och jag är ledsen om jag trampat nån på tårna.
Tårar hos tandläkaren!
Jaha då har man provat att ligga gråtandes i en tandläkarstol.
Första "offentliga" gråtandet.
Tandläkaren måste ju undra hur ett hål och tandsten får en människa att gråta.
Men jag tål ju ingenting.Lite hårda ord av en bitchig tandläkare och lite känsla av misslyckande för ett hål,mer behövs inte.
Men jag fick en stjärna och plus i kanten för att jag använde bettskenan och hade slutat snusa.
Alltid något.
Nu ska jag torka tårarna,må bra med lite One tree hill,sen betala räkningar och sen väntar jobb kl13.
Vilken kanondag det verkar bli..eller?!
Men snart är det helg.
Första "offentliga" gråtandet.
Tandläkaren måste ju undra hur ett hål och tandsten får en människa att gråta.
Men jag tål ju ingenting.Lite hårda ord av en bitchig tandläkare och lite känsla av misslyckande för ett hål,mer behövs inte.
Men jag fick en stjärna och plus i kanten för att jag använde bettskenan och hade slutat snusa.
Alltid något.
Nu ska jag torka tårarna,må bra med lite One tree hill,sen betala räkningar och sen väntar jobb kl13.
Vilken kanondag det verkar bli..eller?!
Men snart är det helg.
onsdag 27 januari 2010
lite av varje..
Igår försov sig Mats.Igen.Det är så att knasbollen kliver upp,stänger av väckaren och går och lägger sig.Jättesmart!
I natt(Jag trodde det var morgon)så piper hans telefon(tydligen ett sms)men jag tror att det är hans väckare så jag säger nyvaket och bestämt:"Nu går du inte och lägger dig igen"
Han säger då ännu mer bestämt"Annica,klockan är tolv,jag har tänkt gå och lägga mig igen"
Oopss!!man är inte alltid så smart när man är nyvaken och blind.
Nu ringde tandläkaren och förgyllde min dag med att jag har fått en tid i morgon.Visste inte ens att jag ville dit.Och halv 9 dessutom när jag sett fram emot sovmorgon.Och inte ens en förvarning så jag hann vara duktigt och använda tandtråd dagarna innan.Lär väl bli tagen i örat och få bakläxa.Och 20 hål lär jag ju ha.Zippi!!!
Nu är det lilla huset på prärien snart städat och eftersom stormen härjar utanför så blir det ingen promenad utan soffan lockar:)
Det blir en kväll med tre MMM,Middag,Mys och Mats..
I natt(Jag trodde det var morgon)så piper hans telefon(tydligen ett sms)men jag tror att det är hans väckare så jag säger nyvaket och bestämt:"Nu går du inte och lägger dig igen"
Han säger då ännu mer bestämt"Annica,klockan är tolv,jag har tänkt gå och lägga mig igen"
Oopss!!man är inte alltid så smart när man är nyvaken och blind.
Nu ringde tandläkaren och förgyllde min dag med att jag har fått en tid i morgon.Visste inte ens att jag ville dit.Och halv 9 dessutom när jag sett fram emot sovmorgon.Och inte ens en förvarning så jag hann vara duktigt och använda tandtråd dagarna innan.Lär väl bli tagen i örat och få bakläxa.Och 20 hål lär jag ju ha.Zippi!!!
Nu är det lilla huset på prärien snart städat och eftersom stormen härjar utanför så blir det ingen promenad utan soffan lockar:)
Det blir en kväll med tre MMM,Middag,Mys och Mats..
Dagens rapport!!
Hjärnan tom,själen trasig,kroppen värdelös.
Snöstorm ute,kaos i själen..
Sover dåligt..Gråter lätt..
Men annars är livet bra:)
Städning på gång.Måste ju göra huset fint för besöket som kommer i helgen.
Mamma kommer på fredag så äntligen ska jag få min mamma-kram.
Egentligen gör det lite ont för resan hit för mamma var planerad för att vi skulle hjälpas åt att fixa i ordning åt flickorna.
Men nu får vi väl se vad som händer istället.
Alla drömmar vi drömt,alla små planer vi gjort.Nu ska jag tänka om.
Sitter med medarbetare/lönesamtalspapper och funderar över frågan "Vilka individuella utvecklingsmål ser du för kommande år för dig?"
Och jag har inte utvecklingsmål.
Enda målet för det här året,enda jag begär av 2010 är att det ska bli en bebis.
Skiter i jobbet och hur jag ska utvecklas just nu.
Ska inte säga så till chefen men enda planen jag har är att hålla huvudet ovanför vattenytan.
Siktar på semester och tar livet dag för dag.
Sätter inga krav på mig själv förutom att jag ska bli hel.
Snöstorm ute,kaos i själen..
Sover dåligt..Gråter lätt..
Men annars är livet bra:)
Städning på gång.Måste ju göra huset fint för besöket som kommer i helgen.
Mamma kommer på fredag så äntligen ska jag få min mamma-kram.
Egentligen gör det lite ont för resan hit för mamma var planerad för att vi skulle hjälpas åt att fixa i ordning åt flickorna.
Men nu får vi väl se vad som händer istället.
Alla drömmar vi drömt,alla små planer vi gjort.Nu ska jag tänka om.
Sitter med medarbetare/lönesamtalspapper och funderar över frågan "Vilka individuella utvecklingsmål ser du för kommande år för dig?"
Och jag har inte utvecklingsmål.
Enda målet för det här året,enda jag begär av 2010 är att det ska bli en bebis.
Skiter i jobbet och hur jag ska utvecklas just nu.
Ska inte säga så till chefen men enda planen jag har är att hålla huvudet ovanför vattenytan.
Siktar på semester och tar livet dag för dag.
Sätter inga krav på mig själv förutom att jag ska bli hel.
tisdag 26 januari 2010
måndag 25 januari 2010
Stark!
Att vara stark är inte
att aldrig falla,att alltid veta,
att alltid kunna
Att vara stark är inte alltid
att orka skratta,att hoppa högst
eller vilja mest
Att vara stark är inte lyfta tyngst,
att komma längst eller alltid lyckas
Att vara stark är att se livet
som det är,acceptera dess kraft
och att ta del av den,
att falla till botten,att slå sig hårt
och att alltid komma igen
Att vara stark är att våga hoppas,
när ens tro är som svagast
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret
och att alltid kämpa för att nå dit
(Okänd)
Massa känslor och första dagen på jobbet!
Jaha då var första arbetsdagen gjord.
Vet inte om det var värt all ångest.Känns precis som jag aldrig varit bort.Och det är väl kanske bra.
Mina arbetskamrater har skött sig bra i dag.Allt har varit precis som vanligt och det var väldigt skönt.
Vet att några följer bloggen och redan vet mycket om mina tankar så det är skönt att inte behöva prata om det som hänt första dagen.
Jag kan inte ge min omgivning bra råd om hur man ska vara runt mig för jag vet nämligen inte.
Vill att folk ska prata om det,vill inte att folk pratar om det,vill att folk visar att dom bryr sig,klarar inte av att folk visar medlidande.Det är jättesvårt.
Lika svårt som det är för andra att veta hur dom ska vara,lika svårt är det för mig.
Jag sitter inte inne med svar,har aldrig varit här tidigare.
Mitt liv har blivit ett pussel.Mitt liv slogs sönder och jag försöker att bygga upp det och få en bild av.En bild av livet som det i fortsättningen kommer vara.
Just nu är inte mitt liv på topp,har väldigt nära till tårarna just nu.
Tappar ibland hoppet om mitt liv och vet inte vars jag ska hitta orken att fortsätta framåt.Men jag kämpar mig vidare.Jag måste även om jag vissa dagar bara känner för att lägga mig ner och vänta på bättre tider.
Mina känslor är väldigt blandade just nu.Är arg,glad,ledsen,avundsjuk,frustrerad,irriterad,kär i en himla blandning.
Har svårt att acceptera att det här är mitt liv.Har svårt att få in det som hänt.Vet att det hänt men jag kan inte riktigt förstå.
Efter 1,5 månad så fattar jag inte att jag varit gravid och blivit mamma utan barn.
Det känns ibland som jag står och tittar på från utsidan.Vet inte om det låter flummigt men det är som att jag ser vad som händer men jag fattar inte att det händer mig..
Är så arg för att det händer.
Ibland vill jag bara skrika.
Hatar att det blev så här.
Hatar alla känslor som krockar i mig.
Hatar att må så här.
Försöker tänka att i dag kanske är dagen då allting vänder.
Men ibland känns det som att ingenting kommer vända förrän jag har fått ett plus igen.
Tror jag ska gå ut på en promenad och hoppas på att rensa hjärnan.
Vet inte om det var värt all ångest.Känns precis som jag aldrig varit bort.Och det är väl kanske bra.
Mina arbetskamrater har skött sig bra i dag.Allt har varit precis som vanligt och det var väldigt skönt.
Vet att några följer bloggen och redan vet mycket om mina tankar så det är skönt att inte behöva prata om det som hänt första dagen.
Jag kan inte ge min omgivning bra råd om hur man ska vara runt mig för jag vet nämligen inte.
Vill att folk ska prata om det,vill inte att folk pratar om det,vill att folk visar att dom bryr sig,klarar inte av att folk visar medlidande.Det är jättesvårt.
Lika svårt som det är för andra att veta hur dom ska vara,lika svårt är det för mig.
Jag sitter inte inne med svar,har aldrig varit här tidigare.
Mitt liv har blivit ett pussel.Mitt liv slogs sönder och jag försöker att bygga upp det och få en bild av.En bild av livet som det i fortsättningen kommer vara.
Just nu är inte mitt liv på topp,har väldigt nära till tårarna just nu.
Tappar ibland hoppet om mitt liv och vet inte vars jag ska hitta orken att fortsätta framåt.Men jag kämpar mig vidare.Jag måste även om jag vissa dagar bara känner för att lägga mig ner och vänta på bättre tider.
Mina känslor är väldigt blandade just nu.Är arg,glad,ledsen,avundsjuk,frustrerad,irriterad,kär i en himla blandning.
Har svårt att acceptera att det här är mitt liv.Har svårt att få in det som hänt.Vet att det hänt men jag kan inte riktigt förstå.
Efter 1,5 månad så fattar jag inte att jag varit gravid och blivit mamma utan barn.
Det känns ibland som jag står och tittar på från utsidan.Vet inte om det låter flummigt men det är som att jag ser vad som händer men jag fattar inte att det händer mig..
Är så arg för att det händer.
Ibland vill jag bara skrika.
Hatar att det blev så här.
Hatar alla känslor som krockar i mig.
Hatar att må så här.
Försöker tänka att i dag kanske är dagen då allting vänder.
Men ibland känns det som att ingenting kommer vända förrän jag har fått ett plus igen.
Tror jag ska gå ut på en promenad och hoppas på att rensa hjärnan.
söndag 24 januari 2010
Bio!!
Varit och sett bio med Sofia,"Har du hört ryktet om Morgans?"Det var först bara vi,sen kom det två till..Är det vi som har dålig filmsmak eller??
Men vi hade roligt och i en tom salong kan man skratta hur högt och hur mycket man vill utan att skämmas.Stackars dom två till som ville se samma film.
Sitter igen med min stickning och väntar på att Mats ska komma hem.
Saknar han när han är bort.Det är inte alls så där skönt som andra tycker det är att vara själv ibland.Tycker inte alls om det.
Det är då tankarna börjar rulla och jag har ingen att bolla dom med så det enda dom gör är att studsa runt i mitt huvud.
Ska försöka att inte vara vaken för länge i kväll så att jag orkar upp på jobbet igen.
Känslan för morgondagen är ungefär som första skoldagen i ettan.Man ser fram emot det men är hur nervös som helst.
Men det ska nog gå bra.
Snart är det ju sommar,sol och semester.Keep on going!!!
Men vi hade roligt och i en tom salong kan man skratta hur högt och hur mycket man vill utan att skämmas.Stackars dom två till som ville se samma film.
Sitter igen med min stickning och väntar på att Mats ska komma hem.
Saknar han när han är bort.Det är inte alls så där skönt som andra tycker det är att vara själv ibland.Tycker inte alls om det.
Det är då tankarna börjar rulla och jag har ingen att bolla dom med så det enda dom gör är att studsa runt i mitt huvud.
Ska försöka att inte vara vaken för länge i kväll så att jag orkar upp på jobbet igen.
Känslan för morgondagen är ungefär som första skoldagen i ettan.Man ser fram emot det men är hur nervös som helst.
Men det ska nog gå bra.
Snart är det ju sommar,sol och semester.Keep on going!!!
Helgen!
Igår hade vi en lugn dag i soffan,Mats med datorn i knät och jag med min stickning.
Vi gjorde ingenting men vi gjorde det tillsammans.Tyckte det var en mysig dag.
Grät bara lite,när jag tittade på min stickning och tänkte på framtiden.
I dag sitter jag i soffan med min stickning,ensam.Mats for och skottade nånstans.Nån skogsväg.Inte roligt men han kommer väl hem nångång.
Efter att läst beskrivningen ungefär 15 gånger så löste jag problemet med min stickning igår så nu börjar det likna nåt.
I morgon börjar allvaret igen och jag måste slappna av annars kommer jag ha migrän första dagen bara för att jag stressar upp mig.
Har borta jobbnyckeln.Helt spårlöst försvunnen.Måste kanske försöka leta redan på den i dag.
Jag och nycklar.Ingen bra kombination.
Det var ju inte så här det var tänkt.Jag skulle sitta i soffan,stickandes men vara tjock nu,redan överväntad och ledig i två år.
Inte krypa tillbaks till jobbet med klump i magen för att det känns som jag inte kommer ihåg nånting.
Är irriterad över det liv som jag har nu,är irriterad på min kropp.
Kan inte riktigt acceptera att det här nu är mitt liv.
Vill inte ha det här livet.
Men det är väl bara att gilla läget och hoppas att min tur kommer snart.
Nu ska jag fortsätta sticka på mina bebiskläder.
Vi gjorde ingenting men vi gjorde det tillsammans.Tyckte det var en mysig dag.
Grät bara lite,när jag tittade på min stickning och tänkte på framtiden.
I dag sitter jag i soffan med min stickning,ensam.Mats for och skottade nånstans.Nån skogsväg.Inte roligt men han kommer väl hem nångång.
Efter att läst beskrivningen ungefär 15 gånger så löste jag problemet med min stickning igår så nu börjar det likna nåt.
I morgon börjar allvaret igen och jag måste slappna av annars kommer jag ha migrän första dagen bara för att jag stressar upp mig.
Har borta jobbnyckeln.Helt spårlöst försvunnen.Måste kanske försöka leta redan på den i dag.
Jag och nycklar.Ingen bra kombination.
Det var ju inte så här det var tänkt.Jag skulle sitta i soffan,stickandes men vara tjock nu,redan överväntad och ledig i två år.
Inte krypa tillbaks till jobbet med klump i magen för att det känns som jag inte kommer ihåg nånting.
Är irriterad över det liv som jag har nu,är irriterad på min kropp.
Kan inte riktigt acceptera att det här nu är mitt liv.
Vill inte ha det här livet.
Men det är väl bara att gilla läget och hoppas att min tur kommer snart.
Nu ska jag fortsätta sticka på mina bebiskläder.
lördag 23 januari 2010
Stickning!
Undrar om jag tagit mig vatten över huvudet..
Sitter här med min stickning och inser att jag gjort bort det lätta(baksidan)och nu återstår utmaningen(framsidan).
Läsa beskrivningar är inte riktigt min starka sida.
Tur google finns så att jag kanske tar mig igenom mönstret.
Annars återgår jag till den trygga strumpstickningen.
Inte möjligtvis nån i närheten som är helt suverän på stickning??Hjälp!!!
Sitter här med min stickning och inser att jag gjort bort det lätta(baksidan)och nu återstår utmaningen(framsidan).
Läsa beskrivningar är inte riktigt min starka sida.
Tur google finns så att jag kanske tar mig igenom mönstret.
Annars återgår jag till den trygga strumpstickningen.
Inte möjligtvis nån i närheten som är helt suverän på stickning??Hjälp!!!
fredag 22 januari 2010
Fredagsmys!
Hemkommen från fredagsmys med Sofia och Patrik.
Kycklingpaj till middag,Mmm..Pojkarna bastade och jag och Sofia stickade.Jag stickar på en åkpåse och Sofia lär sig sticka tjocksockar,om jag lyckats lära henne:)
Tycker om att jag har tagit tag i min stickning igen.Tycker det är rogivande.Tog en liten paus tidigare eftersom jag tyckte det var lite jobbigt att fortsätta på åkpåsen som var tänkt till en av våra flickor men förhoppningsvis kommer den användas en dag.Så nu känns det riktigt roligt att sticka.
Sen åt vi ananaspaj och vaniljglass:)och systrarna Jakobsson fixade tårta till sin mor.Om hon ändå fått se hur mycket kärlek och arbete som är nerlagt i den:)(och ett och annat fult ord)
Nu blir det att sussa och se vad morgondagen har att erbjuda..God natt!!
Kycklingpaj till middag,Mmm..Pojkarna bastade och jag och Sofia stickade.Jag stickar på en åkpåse och Sofia lär sig sticka tjocksockar,om jag lyckats lära henne:)
Tycker om att jag har tagit tag i min stickning igen.Tycker det är rogivande.Tog en liten paus tidigare eftersom jag tyckte det var lite jobbigt att fortsätta på åkpåsen som var tänkt till en av våra flickor men förhoppningsvis kommer den användas en dag.Så nu känns det riktigt roligt att sticka.
Sen åt vi ananaspaj och vaniljglass:)och systrarna Jakobsson fixade tårta till sin mor.Om hon ändå fått se hur mycket kärlek och arbete som är nerlagt i den:)(och ett och annat fult ord)
Nu blir det att sussa och se vad morgondagen har att erbjuda..God natt!!
Jag älskar dig!
Tar mig inte för nåt.Är helt handlingsförlamad.Viljan finns men jag får mig inte för att att göra nåt.Blir så irriterad.
Hoppas att det blir bättre när jag börjar jobba,att jag då kanske börjar göra saker när jag kommer hem.Att jag hittar orken igen.
Jag brukar göra saker,brukar vilja ha nåt att sysselsätta mig med och tycker jag är så lat när jag inget får gjort.Just nu är varje sak jag lyckas uträtta en stor bedrift.
Men jag har en fantastisk sambo som säger att jag inte behöver göra nåt,att han inte har dom kraven på mig,att jag måste förstå att man ibland inte behöver göra nåt,att jag just nu bara behöver koncentrera mig på att må bra.
Han är helt underbar.Ringer jag han på jobbet och gråter så säger han "Jag älskar dig" tusen gånger tills jag slutat gråta och är han hemma så kramar han mig tills jag slutat.
Om jag börjar prata om misslyckande så säger han åt mig att sluta,att jag inte kan hjälpa att det blev som det blev.Att det inte är mitt fel.
Om jag börjar säga att han skulle kunna skaffa nån annan så att han kan få barn så säger han åt mig att sluta och "Jag älskar dig" och att än är det inte kört.
Om jag säger att jag känner mig så värdelös för att jag inte lyckas skaffa barn så säger han "Jag älskar dig"
Är förvånad över att han som är så oromantisk verkligen tror att har man kärleken och älskar varandra så räcker det.
Är imponerad av att han tror så starkt på orden "Jag älskar dig"
Men dom tre orden hjälper.
Det är underbart att veta att han älskar mig fast det inte går så bra för oss.Det är underbart att veta att jag har han vid min sida och han älskar mig oavsett vad som händer.
Och även om jag ibland är irriterad på han så är denna man helt underbart.
Hoppas att det blir bättre när jag börjar jobba,att jag då kanske börjar göra saker när jag kommer hem.Att jag hittar orken igen.
Jag brukar göra saker,brukar vilja ha nåt att sysselsätta mig med och tycker jag är så lat när jag inget får gjort.Just nu är varje sak jag lyckas uträtta en stor bedrift.
Men jag har en fantastisk sambo som säger att jag inte behöver göra nåt,att han inte har dom kraven på mig,att jag måste förstå att man ibland inte behöver göra nåt,att jag just nu bara behöver koncentrera mig på att må bra.
Han är helt underbar.Ringer jag han på jobbet och gråter så säger han "Jag älskar dig" tusen gånger tills jag slutat gråta och är han hemma så kramar han mig tills jag slutat.
Om jag börjar prata om misslyckande så säger han åt mig att sluta,att jag inte kan hjälpa att det blev som det blev.Att det inte är mitt fel.
Om jag börjar säga att han skulle kunna skaffa nån annan så att han kan få barn så säger han åt mig att sluta och "Jag älskar dig" och att än är det inte kört.
Om jag säger att jag känner mig så värdelös för att jag inte lyckas skaffa barn så säger han "Jag älskar dig"
Är förvånad över att han som är så oromantisk verkligen tror att har man kärleken och älskar varandra så räcker det.
Är imponerad av att han tror så starkt på orden "Jag älskar dig"
Men dom tre orden hjälper.
Det är underbart att veta att han älskar mig fast det inte går så bra för oss.Det är underbart att veta att jag har han vid min sida och han älskar mig oavsett vad som händer.
Och även om jag ibland är irriterad på han så är denna man helt underbart.
torsdag 21 januari 2010
Ask my Mom
My Mom she, tells a lot of lies,
She never did before
But from now until she dies
She´ll tell a whole lot more
Ask my Mom how she is
And because she can´t explain
She will tell a little lie
because she can´t discribe the pain
Ask my Mom how she is
She´ll say "I´m alright"
If that´s the truth,then tell me
why does she cry each night
Ask my Mom how she is
She seems to cope so well
She didn´t have a choice you see
Nor the strength to yell
Ask my Mom how she is
"I´m fine,I´m well,I´m coping"
For God´s sake Mom,just tell the truth
Just say your heart is broken
She´ll love me all her life
I loved her all of mine
But if you ask her how she is
She´ll lie and say she´s fine
I am here in heaven
I cannot hug from here
If she lies to you don´t listen
Hug hear and hold her near
One day we meet again
We´ll smile and I´ll be bold
`You´re lucky to get in here Mom,
whit all the lies you told"
She never did before
But from now until she dies
She´ll tell a whole lot more
Ask my Mom how she is
And because she can´t explain
She will tell a little lie
because she can´t discribe the pain
Ask my Mom how she is
She´ll say "I´m alright"
If that´s the truth,then tell me
why does she cry each night
Ask my Mom how she is
She seems to cope so well
She didn´t have a choice you see
Nor the strength to yell
Ask my Mom how she is
"I´m fine,I´m well,I´m coping"
For God´s sake Mom,just tell the truth
Just say your heart is broken
She´ll love me all her life
I loved her all of mine
But if you ask her how she is
She´ll lie and say she´s fine
I am here in heaven
I cannot hug from here
If she lies to you don´t listen
Hug hear and hold her near
One day we meet again
We´ll smile and I´ll be bold
`You´re lucky to get in here Mom,
whit all the lies you told"
(okänd)
"Jag beklagar"
Jag har ett problem.Jag vet inte vad jag ska säga när folk säger "Jag beklagar"Även om jag vetat vad jag skulle säga så är det för svårt,jag får inte fram ord för jag är så nära tårar när folk säger "Jag beklagar".
Uppskattar att folk säger det och jag hoppas ingen tar illa upp för att dom kanske inte får mer än en nick tillbaks.Vill inte var oförskämd men jag hittar inte ord.
Har ett till problem och jag vet inte om jag skrivit det tidigare men iså fall tar jag det en gång till.
Jag vet inte heller vad jag ska svara när folk frågar "Hur är det med dig?"
Jag svarar att det är bra.Det är enklast så eller så ger jag en blick som betyder "fråga inte" och oftast går det hem.Eller så rycker jag på axlarna.
Jag kan inte säga att det känns som nån hela tiden hoppar på mitt hjärta.Att det känns som jag går omkring i ett vakum för det är så svårt att ta in det som hänt.Att jag fortfarande gråter i alla fall en gång om dagen.För om jag skulle svara ärlig så skulle jag gråta.
Inser att jag var naiv när jag trodde jag kunde lämna sorgen i 2009.Att det skulle gå enkelt.Sorgen kommer alltid följa med mig och vara där men den kommer byta skepnad på vägen och bara finnas ibland.Den kommer för alltid förändrat mig som människa.
Men det är fint att folk visar att dom bryr sig och jag tar inte illa upp när folk frågar och jag hoppas att ingen tar illa upp om dom får dåligt med svar!
Uppskattar att folk säger det och jag hoppas ingen tar illa upp för att dom kanske inte får mer än en nick tillbaks.Vill inte var oförskämd men jag hittar inte ord.
Har ett till problem och jag vet inte om jag skrivit det tidigare men iså fall tar jag det en gång till.
Jag vet inte heller vad jag ska svara när folk frågar "Hur är det med dig?"
Jag svarar att det är bra.Det är enklast så eller så ger jag en blick som betyder "fråga inte" och oftast går det hem.Eller så rycker jag på axlarna.
Jag kan inte säga att det känns som nån hela tiden hoppar på mitt hjärta.Att det känns som jag går omkring i ett vakum för det är så svårt att ta in det som hänt.Att jag fortfarande gråter i alla fall en gång om dagen.För om jag skulle svara ärlig så skulle jag gråta.
Inser att jag var naiv när jag trodde jag kunde lämna sorgen i 2009.Att det skulle gå enkelt.Sorgen kommer alltid följa med mig och vara där men den kommer byta skepnad på vägen och bara finnas ibland.Den kommer för alltid förändrat mig som människa.
Men det är fint att folk visar att dom bryr sig och jag tar inte illa upp när folk frågar och jag hoppas att ingen tar illa upp om dom får dåligt med svar!
En månadsdag!!!
I dag är ännu en månadsdag,en månad sen våra flickor fick vila och ro i själen.
En månad sen vi begravde våra små flickor.
Ibland förstår jag inte vars jag ska hitta orken för att orka gå vidare.
Jag säger att en månad går så fort men har verkligen den här gjort det?Jag trodde jag kommit längre från det som hänt än bara 1,5 månad.Månaden har varit så innehållsrik men den har inte gått fort.
Vi har hunnit begrava,fira jul,gråta,fira in nya året,umgåtts med kompisar,gråtit,roat oss,kuratorbesök,ältat,varit vid graven flera gånger,hämtat gravsten,tänkt tusen tankar om livet.Jag har hunnit bearbeta så mycket under den längsta månaden i mitt liv.
Det är ca 10,5 månad kvar till dagen dom togs ifrån oss.11 månader kvar till begravningsdag.En begravningsdag att komma i håg istället för en dopdag.
Kan inte låta bli att undra vars jag då kommer att vara i livet.Undrar om det då kommer att kännas lättare.Undra om jag är gravid igen då?
Mats jobbar länge idag så jag ska själv fara till graven.Känner att jag vill dit.Första gången själv.Ska tända varsitt ljus och se om jag hittar på nåt annat men det är svårt när det är snö.
Längtar till våren när stenen är på plats(har börjat rita på den) och vi kan göra fint och pyssla om flickorna på det sätt vi kan.
En månad sen vi begravde våra små flickor.
Ibland förstår jag inte vars jag ska hitta orken för att orka gå vidare.
Jag säger att en månad går så fort men har verkligen den här gjort det?Jag trodde jag kommit längre från det som hänt än bara 1,5 månad.Månaden har varit så innehållsrik men den har inte gått fort.
Vi har hunnit begrava,fira jul,gråta,fira in nya året,umgåtts med kompisar,gråtit,roat oss,kuratorbesök,ältat,varit vid graven flera gånger,hämtat gravsten,tänkt tusen tankar om livet.Jag har hunnit bearbeta så mycket under den längsta månaden i mitt liv.
Det är ca 10,5 månad kvar till dagen dom togs ifrån oss.11 månader kvar till begravningsdag.En begravningsdag att komma i håg istället för en dopdag.
Kan inte låta bli att undra vars jag då kommer att vara i livet.Undrar om det då kommer att kännas lättare.Undra om jag är gravid igen då?
Mats jobbar länge idag så jag ska själv fara till graven.Känner att jag vill dit.Första gången själv.Ska tända varsitt ljus och se om jag hittar på nåt annat men det är svårt när det är snö.
Längtar till våren när stenen är på plats(har börjat rita på den) och vi kan göra fint och pyssla om flickorna på det sätt vi kan.
onsdag 20 januari 2010
En liten,liten vit kista!!
Vad konstiga saker man lär sig ibland.
I dag har jag lärt mig nåt jag hoppas att jag inte behöver veta igen.
I dag kom räkningen på flickornas kista.1350 kr kostar en liten,liten vit kista.
1350 kr som vi väl hade kunnat få lägga på en barnvagn.
Sen kostade det 375 kr för begravningsbyråns arbete men den hjälpen vi fick då är värd varenda krona.Utan dom hade jag inte vetat var vi skulle börja.
Varje dag lär man sig nåt nytt,tyvärr är inte all kunskap speciellt givande.
I dag har jag lärt mig nåt jag hoppas att jag inte behöver veta igen.
I dag kom räkningen på flickornas kista.1350 kr kostar en liten,liten vit kista.
1350 kr som vi väl hade kunnat få lägga på en barnvagn.
Sen kostade det 375 kr för begravningsbyråns arbete men den hjälpen vi fick då är värd varenda krona.Utan dom hade jag inte vetat var vi skulle börja.
Varje dag lär man sig nåt nytt,tyvärr är inte all kunskap speciellt givande.
Doppresent!!
Har pratat en evighet med Världens bästa.Tänk att man kan ha så mycket att säga varandra.Hatar avstånden som finns i Sverige.
Önskar att vi kunde träffas oftare.Hitta på saker tillsammans.Men det är tur att telefonen finns så att avståndet inte blir så stort.
Angående problemet jag har med att jag vill handla bebissaker så tyckte hon att jag kunde få handla tofflorna.Hon tror att dom nån gång kommer att bli använda.
Om inte till mina barn så tror jag att gudbarnet ska ha ett litet syskon.
Så nästa gång jag går förbi dom så ska jag låta mig själv köpa dom.
Paketet har ramlat in hos Gudbarnet så en stor applåd till Posten som inte ens behövde 24 timmar den här gången.
Så nu får jag äntligen visa vad jag gett henne.
Det är skyddsänglar.En mjuk kramig(som hon får drägla hur mycket hon vill på,beställd från Russinnet) och ett halsband(det fick bli minnessaken).Och kortet har jag klistrat ihop själv.
Jag tyckte hon behövde skyddsänglar och så har jag sagt till Alva och Tyra att vaka över henne.Det får inte hända lill-tösen nåt.
Dessutom har jag fått årets almanacka som jag beställt från http://www.personligalmanacka.se/
Gillar att man får välja utseende själv.
Älskar internet och allt man kan hitta där men det är nog tur att jag börjar jobba för jag är farligt nära att bli internetberoende och en shopaholic och jag vet inte om min ekonomi klarar av att leva med en shopaholic:)
Bebissaker!!
I dag känner jag att jag skulle vilja handla bebissaker.Vet inte vars känslan kommer ifrån men om allt hade varit normalt hade jag kunnat ta min bil till stan och shoppa,shoppa och shoppa en massa saker till våra två små bebisar.Jag hade kunnat handla för att förberedda.
Om allt varit normalt skulle det ha varit 87 dagar kvar till BF.Det skulle inte vara 40 dagar sen allt gick fel.Jag skulle inte ha ett hål i mitt hjärta.
Jag är glad att det enda vi hade hunnit handla var två spjälsängar.Att vi inte har massa kläder,barnvagn,skötbord att stöka undan.Vi hade inte hunnit skaffa några saker som var köpta med Alva och Tyra i tankarna.Det enda vi köpt är spjälsängar som jag vet står i uthuset men jag försöker att inte tänka på att jag inte vet när dom kommer att bli använda.Ibland får jag lite lust att låta mina känslor gå ut över dom och slå sönder dom men jag vet att dom en dag kommer att bli använda och det är fina sängar så jag låter bli.
Det är skönt att när nästa bebis kommer så får vi börja handla från början.Den bebisen kommer den dagen ha egna saker.Förutom sängarna som vi förstås sparar.
Det är skönt att inte ha saker som påminner om glädje vi kände för tvillingarna.
Utan det kommer vara nya saker som vi köpt i glädje för ett litet syskon.
Varje gång jag handlar eller går på stan så hittar jag alltid nåt jag vill handla.Och jag står alltid emot impulsen.Vågar inte handla,tänk om det inte kommer bli använt.Så jag låter bli.
Men jag har hittat ett par små,små tofflor som varje gång får det att klia i mina fingrar.
Men det är nog bäst att låta bli,tänk om det inte blir använt.
Om allt varit normalt skulle det ha varit 87 dagar kvar till BF.Det skulle inte vara 40 dagar sen allt gick fel.Jag skulle inte ha ett hål i mitt hjärta.
Jag är glad att det enda vi hade hunnit handla var två spjälsängar.Att vi inte har massa kläder,barnvagn,skötbord att stöka undan.Vi hade inte hunnit skaffa några saker som var köpta med Alva och Tyra i tankarna.Det enda vi köpt är spjälsängar som jag vet står i uthuset men jag försöker att inte tänka på att jag inte vet när dom kommer att bli använda.Ibland får jag lite lust att låta mina känslor gå ut över dom och slå sönder dom men jag vet att dom en dag kommer att bli använda och det är fina sängar så jag låter bli.
Det är skönt att när nästa bebis kommer så får vi börja handla från början.Den bebisen kommer den dagen ha egna saker.Förutom sängarna som vi förstås sparar.
Det är skönt att inte ha saker som påminner om glädje vi kände för tvillingarna.
Utan det kommer vara nya saker som vi köpt i glädje för ett litet syskon.
Varje gång jag handlar eller går på stan så hittar jag alltid nåt jag vill handla.Och jag står alltid emot impulsen.Vågar inte handla,tänk om det inte kommer bli använt.Så jag låter bli.
Men jag har hittat ett par små,små tofflor som varje gång får det att klia i mina fingrar.
Men det är nog bäst att låta bli,tänk om det inte blir använt.
tisdag 19 januari 2010
Stolt!!
Grymt stolt över mig själv.Lyckades med skoterlastningen,helt utan hjälp!
Efter att gråtit en stund och ätit middag hade jag samlat ny energi och gick ut för att ta nya tag med lastningen av skotern.
Och nu står den där.Fastspänd på släpen och släpen sitter fast i bilen och bilen och släpet har jag fått på rätt kurs.Skam den som ger sig!
Så i morgon blir det att tuta och köra för att lämna in skotern.
Livet känns bättre i kväll.Känns alltid bättre på kvällarna när Mats är hemma.
Nu tänkte jag mysa ner mig i soffan med en kopp te och se treans tisdagsfilm,Huset vid sjön:)
Efter att gråtit en stund och ätit middag hade jag samlat ny energi och gick ut för att ta nya tag med lastningen av skotern.
Och nu står den där.Fastspänd på släpen och släpen sitter fast i bilen och bilen och släpet har jag fått på rätt kurs.Skam den som ger sig!
Så i morgon blir det att tuta och köra för att lämna in skotern.
Livet känns bättre i kväll.Känns alltid bättre på kvällarna när Mats är hemma.
Nu tänkte jag mysa ner mig i soffan med en kopp te och se treans tisdagsfilm,Huset vid sjön:)
Labil!
Som den snälla flickvän jag är så skulle jag skjutsa Mats skoter till farbror Doktor.
Nu sitter jag här och är arg för att jag lovade det.
For snällt och hämtade släpen hos hans moster.Många svordomar hade sagts innan jag fått ihop bilen och släpen men till slut satt släpen där den skulle.
Hem på gården för att lasta skoter.
Men det var då våpet i mig tittade fram och även den sista ilskan jag hade i mig.
Hur kan man tro att jag helt plötsligt ska klara nåt som ingen nånsin haft nöjet att lära mig??
Så fort jag har försökt backa med släp och det inte gått bra så har nån lessnat och gjort det själv.Har jag inte lyckats haka lös släpen har nån annan gjort det och skyllt på is eller nåt istället för att visa mig.Är det då konstigt att man inte klara nåt.
Då är det klart man blir ett våp.
Är avundsjuk på kompisar som fått lära sig saker och inte bara varit tjejer.
Men det är tur jag är tjurig och nu står bilen och släpen ganska bra där ute.
Nu skulle jag bara lasta skotern.Då fick jag inte upp dörren till uthuset där skotern står och då var min ork slut så jag gick in och satte mig och grät.En hysterisk gråtattack.
Från 100 till 0 på två sekunder.Från vannsinnigt arg till ledsna ögon på två sekunder.
Blir så arg att jag är så skör.Känner mig så labil.Behöver inte ens tänka på det som varit eller vad vi kanske har framför oss för att gråta.Hur mycket jag än försöker må bra så övermannar känslorna mig.
Det är som jag sparat för många tårar och nu bestämmer dom själva när dom ska ut.
Blir så trött av att vara rädd för att bryta ihop.
Att jag inte lyckats bygga nog stadig grund under fötterna än.
Nu sitter jag här och är arg för att jag lovade det.
For snällt och hämtade släpen hos hans moster.Många svordomar hade sagts innan jag fått ihop bilen och släpen men till slut satt släpen där den skulle.
Hem på gården för att lasta skoter.
Men det var då våpet i mig tittade fram och även den sista ilskan jag hade i mig.
Hur kan man tro att jag helt plötsligt ska klara nåt som ingen nånsin haft nöjet att lära mig??
Så fort jag har försökt backa med släp och det inte gått bra så har nån lessnat och gjort det själv.Har jag inte lyckats haka lös släpen har nån annan gjort det och skyllt på is eller nåt istället för att visa mig.Är det då konstigt att man inte klara nåt.
Då är det klart man blir ett våp.
Är avundsjuk på kompisar som fått lära sig saker och inte bara varit tjejer.
Men det är tur jag är tjurig och nu står bilen och släpen ganska bra där ute.
Nu skulle jag bara lasta skotern.Då fick jag inte upp dörren till uthuset där skotern står och då var min ork slut så jag gick in och satte mig och grät.En hysterisk gråtattack.
Från 100 till 0 på två sekunder.Från vannsinnigt arg till ledsna ögon på två sekunder.
Blir så arg att jag är så skör.Känner mig så labil.Behöver inte ens tänka på det som varit eller vad vi kanske har framför oss för att gråta.Hur mycket jag än försöker må bra så övermannar känslorna mig.
Det är som jag sparat för många tårar och nu bestämmer dom själva när dom ska ut.
Blir så trött av att vara rädd för att bryta ihop.
Att jag inte lyckats bygga nog stadig grund under fötterna än.
God morgon!!(alltför sent...)
Lilla gubben försov sig i dag igen..Vet inte om det är mitt fel..Vi är i lite otakt just nu,så senaste nätterna har jag legat på soffan för att inte störa han eftersom jag har svårt att sova.Så jag är vaken en extra stund men lyckas alltid väcka han när jag går och lägger mig.Alternativet är att jag måste lägga mig samtidigt som han och oftast vet jag att det inte går att somna då.Så nu sover jag mina timmar på soffan så att i alla fall han som ska jobba får sova.
I morse klev jag upp samtidigt som han,kl 6 och hoppas att jag vänder dygnet så att jag blir trött i kväll så jag kan somna samtidigt som han.
Men när jag lägger mig börjar tankarna snurra och jag har svårt att somna men jag ska försöka vara trött i kväll så jag inte orkar tänka.
Planen för i dag är att lyckas städa huset.Viljan finns men inte riktigt biten som ska göra så att jag ids.
Men ska försöka,och kanske en liten promenad.
I morse klev jag upp samtidigt som han,kl 6 och hoppas att jag vänder dygnet så att jag blir trött i kväll så jag kan somna samtidigt som han.
Men när jag lägger mig börjar tankarna snurra och jag har svårt att somna men jag ska försöka vara trött i kväll så jag inte orkar tänka.
Planen för i dag är att lyckas städa huset.Viljan finns men inte riktigt biten som ska göra så att jag ids.
Men ska försöka,och kanske en liten promenad.
måndag 18 januari 2010
Dagens äventyr!
Har varit duktig och träffat chefen första gången sen det gick fel.Var upp med papper om sjukskrivningen,papper till försäkringskassan och fyllde i papper om föräldraledigheten.Nu ska allt pappersarbete vara klart.Skönt!
Berättade även att jag är sjukskriven halvtid från och med 25/1.Så kära arbetskamrater,på måndag är jag tillbaks
Kan inte säga att jag längtar och jag är rädd att folk kommer tro att jag inte är ledsen längre.Men det är även skönt att börja jobba igen för då blir inte tiden framöver bara en transportsträcka tills nästa plus.livet blir inte bara en väntan.Det är på ett sätt bra att livet går vidare.
Sen gick jag på stan och fikade med Gunhild och pratade bort lite tid.Fixade sista delen till doppresenten så ikväll ska det slås in paket och äntligen får jag skicka i väg det.
Dagen har även innehållit ett besök hos kuratorn.Hann vara hos kuratorn ca 2 minuter innan fontänen startade.Men det är skönt att gråta.Det gör att den bittra känslan blir mindre.Det är skönt att gråta hos kuratorn för hon förstår.Hon är van vid tårarna och van att höra det jag säger.
Hon säger att det känns som att hon måste ge mig tillåtelse att sörja.Och lite rätt har hon i det.
Jag vill att allt ska vara bra,jag vill inte möta sorg och jag är rädd att folk ska tycka att jag är för ledsen.Så därför låtsas jag ibland som att jag inte är så ledsen.Ibland censurera jag mig själv här.Men hos kuratorn är det tillåtet att fortfarande vara ledsen.
Känner att besöken hos henne hjälper för jag mår bättre när jag kommer hem,det är lättare att andas,som att jag har fått ut dom tårarna som ville ut.
Nu ska jag ta och laga middag så Mats får mat när han kommer hem.
Berättade även att jag är sjukskriven halvtid från och med 25/1.Så kära arbetskamrater,på måndag är jag tillbaks
Kan inte säga att jag längtar och jag är rädd att folk kommer tro att jag inte är ledsen längre.Men det är även skönt att börja jobba igen för då blir inte tiden framöver bara en transportsträcka tills nästa plus.livet blir inte bara en väntan.Det är på ett sätt bra att livet går vidare.
Sen gick jag på stan och fikade med Gunhild och pratade bort lite tid.Fixade sista delen till doppresenten så ikväll ska det slås in paket och äntligen får jag skicka i väg det.
Dagen har även innehållit ett besök hos kuratorn.Hann vara hos kuratorn ca 2 minuter innan fontänen startade.Men det är skönt att gråta.Det gör att den bittra känslan blir mindre.Det är skönt att gråta hos kuratorn för hon förstår.Hon är van vid tårarna och van att höra det jag säger.
Hon säger att det känns som att hon måste ge mig tillåtelse att sörja.Och lite rätt har hon i det.
Jag vill att allt ska vara bra,jag vill inte möta sorg och jag är rädd att folk ska tycka att jag är för ledsen.Så därför låtsas jag ibland som att jag inte är så ledsen.Ibland censurera jag mig själv här.Men hos kuratorn är det tillåtet att fortfarande vara ledsen.
Känner att besöken hos henne hjälper för jag mår bättre när jag kommer hem,det är lättare att andas,som att jag har fått ut dom tårarna som ville ut.
Nu ska jag ta och laga middag så Mats får mat när han kommer hem.
söndag 17 januari 2010
Känslig och bebismagar!
Vissa dagar tar orden inte slut.Vet inte om nån orkar läsa allt men om jag ska vara ärlig så bryr jag mig ibland inte.Vet att det är mitt fjärde inlägg i dag,men det är en dag när jag behöver det.
Under dom tre år vi försökt skaffat barn har andras glädje gjort ont.Besked om att den och den ska ha barn har följts av frågan "Ska inte ni skaffa barn snart?"Den hederliga avundsjukan knackade snällt på axeln och känslan och påminnelse om sitt eget misslyckande gjorde sig hörd.
Många har nog tassat på tå runt mig när jag varit labil och känslig.
Höra rykten på byn om andra,bli frågad när vi ska ha barn och se bebismagar på stan var jättejobbigt.
Låter säkert elak men så ego var jag i mina tankar.Och jag hatar frågan "När ska ni ha barn?"För är det nåt jag lärt mig så är det att det inte går att planera.
Trodde att det även nu skulle bli jobbigt att se bebismagar och bli påmind om hur ogravid jag är.
Men jag är glad att kunna säga att jag nu reagerar annorlunda.Det gör inte ont.
Jag blir inte med barn lättare bara för att jag missunnar nån annan lycka.
Är glad för alla som lyckas få barn,som lyckas bli en liten familj.
Är glad att jag ändå har utvecklats så mycket så jag kan vara glad för andra.
Var inte rädd att berätta om kompisar som ska ha barn eller om du själv ska ha det.Blir bara glad att det även går bra.Behöver dom där positiva glimtarna i livet.
Håller tummarna för alla som väntar barn,håller tummarna för att allt ska gå bra.Vill inte att nån ska behöva uppleva det vi har gått igenom.
Är glad för alla små mirakel som är på väg.För barn är verkligen små mirakel.
Under dom tre år vi försökt skaffat barn har andras glädje gjort ont.Besked om att den och den ska ha barn har följts av frågan "Ska inte ni skaffa barn snart?"Den hederliga avundsjukan knackade snällt på axeln och känslan och påminnelse om sitt eget misslyckande gjorde sig hörd.
Många har nog tassat på tå runt mig när jag varit labil och känslig.
Höra rykten på byn om andra,bli frågad när vi ska ha barn och se bebismagar på stan var jättejobbigt.
Låter säkert elak men så ego var jag i mina tankar.Och jag hatar frågan "När ska ni ha barn?"För är det nåt jag lärt mig så är det att det inte går att planera.
Trodde att det även nu skulle bli jobbigt att se bebismagar och bli påmind om hur ogravid jag är.
Men jag är glad att kunna säga att jag nu reagerar annorlunda.Det gör inte ont.
Jag blir inte med barn lättare bara för att jag missunnar nån annan lycka.
Är glad för alla som lyckas få barn,som lyckas bli en liten familj.
Är glad att jag ändå har utvecklats så mycket så jag kan vara glad för andra.
Var inte rädd att berätta om kompisar som ska ha barn eller om du själv ska ha det.Blir bara glad att det även går bra.Behöver dom där positiva glimtarna i livet.
Håller tummarna för alla som väntar barn,håller tummarna för att allt ska gå bra.Vill inte att nån ska behöva uppleva det vi har gått igenom.
Är glad för alla små mirakel som är på väg.För barn är verkligen små mirakel.
Försäkringskassan!
Jag är nog inte vuxen.För jag får kortslutning,ont i magen och vill springa åt nåt annat håll så fort det bli tal om försäkringskassan och papper.
Men eftersom min sambo tycker ännu sämre om papper och vi vill ju ha pengar så är det ju bara att ta sig i kragen och ta itu med papperna.
JIPPI!!!
Mats papper innebar väl inga större problem förutom att man ska ange barnens personnummer och det har ju inte vi.I alla fall inte dom fyra sista siffrorna,vet inte om man behöver dom och jag tror det kan vara 0000 man ska fylla i men jag ska fråga i morgon för säkerhets skull så vi inte får några papper i retur.
Över till mina papper.
Första frågan som jag får är "1.Begär du föräldrapenning för att vara föräldraledig och ta hand om barn?"Har ju inget barn att ta hand om.
Om man svara nej på frågan ska man skriva in anledningen.
Det står att anledningen kan vara graviditet,föräldrautbildning eller besök i förskolan.
Hmm undra vad som passar mig bäst?
Vad bra att dom skickar ut samma formulär till alla föräldrar.
Man skulle ju kunna tycka att dom kunde ha ett speciellt formulär till oss som förlorat barn.Tänka lite psykologiskt.
Fråga 4 "Kommer du begära mer föräldrapenning?"
Skulle jag gärna göra men nu har jag ju bara fått 29 dagar så det är ju inte så mycket att fundera över.Återkommer om några år.
Sen så har jag även ett papper som arbetsgivaren ska fylla i.Hoppas hon gör det och inte som hon gjorde med havandeskapspenningspappret som hon skulle fylla i men som hon hävdade att hon inte skulle utan det skulle jag göra.Fast det stod "Ifylles av arbetsgivare".
Slapp ju alla fall den diskussionen eftersom jag inte hann ansöka.
Nu är det lönesamtalspapprets tur.JIPPI igen!!!
Det är ju inte precis som jag varit så engagerad det senaste halvåret eftersom jag skulle vara ledig så länge.Släppte jobbet ganska fort.Får väl försöka fylla i dom så gått jag kan.
Tur för mig att man inte kan få sänkt lön.
Nu är snart älsklingen hemma och sen så blir det middag hos hans moster.Det gillas!!
Men eftersom min sambo tycker ännu sämre om papper och vi vill ju ha pengar så är det ju bara att ta sig i kragen och ta itu med papperna.
JIPPI!!!
Mats papper innebar väl inga större problem förutom att man ska ange barnens personnummer och det har ju inte vi.I alla fall inte dom fyra sista siffrorna,vet inte om man behöver dom och jag tror det kan vara 0000 man ska fylla i men jag ska fråga i morgon för säkerhets skull så vi inte får några papper i retur.
Över till mina papper.
Första frågan som jag får är "1.Begär du föräldrapenning för att vara föräldraledig och ta hand om barn?"Har ju inget barn att ta hand om.
Om man svara nej på frågan ska man skriva in anledningen.
Det står att anledningen kan vara graviditet,föräldrautbildning eller besök i förskolan.
Hmm undra vad som passar mig bäst?
Vad bra att dom skickar ut samma formulär till alla föräldrar.
Man skulle ju kunna tycka att dom kunde ha ett speciellt formulär till oss som förlorat barn.Tänka lite psykologiskt.
Fråga 4 "Kommer du begära mer föräldrapenning?"
Skulle jag gärna göra men nu har jag ju bara fått 29 dagar så det är ju inte så mycket att fundera över.Återkommer om några år.
Sen så har jag även ett papper som arbetsgivaren ska fylla i.Hoppas hon gör det och inte som hon gjorde med havandeskapspenningspappret som hon skulle fylla i men som hon hävdade att hon inte skulle utan det skulle jag göra.Fast det stod "Ifylles av arbetsgivare".
Slapp ju alla fall den diskussionen eftersom jag inte hann ansöka.
Nu är det lönesamtalspapprets tur.JIPPI igen!!!
Det är ju inte precis som jag varit så engagerad det senaste halvåret eftersom jag skulle vara ledig så länge.Släppte jobbet ganska fort.Får väl försöka fylla i dom så gått jag kan.
Tur för mig att man inte kan få sänkt lön.
Nu är snart älsklingen hemma och sen så blir det middag hos hans moster.Det gillas!!
Älskade barn!
Har funderat vidare på om jag ska berätta vad våra flickor heter.
Berätta för folk vi känner är inte ett problem men hur gör man med världen utanför.Folk som känner oss lite grann.Som inte vet allt.
Hur ska jag svara på frågor "När ska ni skaffa barn?" eller "Har ni skaffat barn än?" osv.
Jag har skaffat barn,vi har redan barn.
Jag är mamma och Mats är pappa.Vi är redan föräldrar,föräldrar till barn som bor i himlen.Vi är redan stolta föräldrar.
Men räknas det i andras ögon som att vi har barn?
Jag är rädd för är att andra inte ska se flickorna som barn.Att Alva och Tyra i andras ögon kanske inte räknas.Vet inte hur folk skulle reagera.
Är rädd för att jag ska få reaktioner som jag inte är beredd på.Är nog inte redo än för att möta andras reaktioner.
Det är nog fortfarande för nytt och jag har nog inte kolla på hur jag själv kommer reagera om folk inte ser flickorna som barn.
Tror att det en vacker dag kommer kännas naturligt att prata om dom men än är vi nog inte riktigt där.Jag måste bli lite starkare.Förberedda mig mer på att folk kanske inte ser dom på samma sätt som vi.
Har kommit fram till att just nu är det nog bäst att inte prata om dom.Just nu när det gäller Alva och Tyra så låter jag hellre bli att prata om dom än att riskera att få nåt negativt tillbaks.
Dom finns ju i mitt hjärta även om jag inte pratar om dom.Vi saknar,älskar och är stolta över våra flickor.
Så just nu låter jag dom stanna i mitt hjärta♥ och delar bara med mig av dom till dom som vet vad som hänt och till dom som vill veta mer.
Berätta för folk vi känner är inte ett problem men hur gör man med världen utanför.Folk som känner oss lite grann.Som inte vet allt.
Hur ska jag svara på frågor "När ska ni skaffa barn?" eller "Har ni skaffat barn än?" osv.
Jag har skaffat barn,vi har redan barn.
Jag är mamma och Mats är pappa.Vi är redan föräldrar,föräldrar till barn som bor i himlen.Vi är redan stolta föräldrar.
Men räknas det i andras ögon som att vi har barn?
Jag är rädd för är att andra inte ska se flickorna som barn.Att Alva och Tyra i andras ögon kanske inte räknas.Vet inte hur folk skulle reagera.
Är rädd för att jag ska få reaktioner som jag inte är beredd på.Är nog inte redo än för att möta andras reaktioner.
Det är nog fortfarande för nytt och jag har nog inte kolla på hur jag själv kommer reagera om folk inte ser flickorna som barn.
Tror att det en vacker dag kommer kännas naturligt att prata om dom men än är vi nog inte riktigt där.Jag måste bli lite starkare.Förberedda mig mer på att folk kanske inte ser dom på samma sätt som vi.
Har kommit fram till att just nu är det nog bäst att inte prata om dom.Just nu när det gäller Alva och Tyra så låter jag hellre bli att prata om dom än att riskera att få nåt negativt tillbaks.
Dom finns ju i mitt hjärta även om jag inte pratar om dom.Vi saknar,älskar och är stolta över våra flickor.
Så just nu låter jag dom stanna i mitt hjärta♥ och delar bara med mig av dom till dom som vet vad som hänt och till dom som vill veta mer.
Jobbångest!!
Jag fungerar inte just nu.Inte som jag ska i alla fall.Är ledsen i själen.Rastlös.Vill kunna göra nåt åt mitt liv.
Skulle vilja att Mats var hemma och höll om mig hela tiden.Men risken är att han skulle bli knäpp då.
I dag är han på jobbet,den lilla arbetsnarkomanen.
Är avundsjuk på han som älskar sitt jobb.Som har hittat rätt.Vill också veta vad jag ska göra när jag blir stor.
Om en vecka är det dags för mig att börja jobba.För en vecka sen kändes det dumt att vara sjukskriven för jag mådde ju bra,men för varje dag som går och jag kommer närmare dagen JOBB så blir ångesten större.
Det är inte själv jobbet som känns jobbigt(nog för att jag är lite rädd att ha glömt allt)och arbetskompisarna saknar jag så det är inte heller det som känns jobbigt.
Det som känns jobbigt är att livet går vidare.Tiden går framåt men det känns som att mitt liv fortsätter där jag lämnade det när jag gjorde pluset.
Det känns som att pluset aldrig hänt,som att jag aldrig varit gravid,som att allt inte gick fel.
Utan jag ska in i hamsterhjulet igen och livet bara rullar vidare.
Jag måste lämna min bubbla och tillbaks till vardagen.
Mitt liv och mitt sätt att se på livet blir aldrig den samma men livet ska fortsätta precis där jag lämnade det.
Borde göra nåt drastiskt åt mitt liv.Men vad??
Jag måste tro på att det blir barn igen.Måste hålla hårt i hoppet!
Just nu känns det som att det aldrig kommer tassa omkring barnfötter utan jag och Mats kommer hasa runt på 160kvm helt själv.
Det var inte det som var tanken när vi köpte hus för två år sen.
Tanken var att vi skulle bli en familj.
Har rum som är fula men som jag inte vill göra om förrän det ska bli barnkammare.
Men om jag gör om dom till fina gästrum,då kanske ödet ger mig bebisar.
Eller kanske om jag köper en liten,liten bil som inte rymmer barnvagn då kanske ödet ger mig det jag vill ha.
Om jag gör om mitt liv så att det inte är barnvänligt då kanske det blir bebisar.
För det brukar ju vara så att livet inte blir som man tänkt.
I morgon är det besök hos kuratorn som gäller och jag tror att jag behöver det just nu!
Skulle vilja att Mats var hemma och höll om mig hela tiden.Men risken är att han skulle bli knäpp då.
I dag är han på jobbet,den lilla arbetsnarkomanen.
Är avundsjuk på han som älskar sitt jobb.Som har hittat rätt.Vill också veta vad jag ska göra när jag blir stor.
Om en vecka är det dags för mig att börja jobba.För en vecka sen kändes det dumt att vara sjukskriven för jag mådde ju bra,men för varje dag som går och jag kommer närmare dagen JOBB så blir ångesten större.
Det är inte själv jobbet som känns jobbigt(nog för att jag är lite rädd att ha glömt allt)och arbetskompisarna saknar jag så det är inte heller det som känns jobbigt.
Det som känns jobbigt är att livet går vidare.Tiden går framåt men det känns som att mitt liv fortsätter där jag lämnade det när jag gjorde pluset.
Det känns som att pluset aldrig hänt,som att jag aldrig varit gravid,som att allt inte gick fel.
Utan jag ska in i hamsterhjulet igen och livet bara rullar vidare.
Jag måste lämna min bubbla och tillbaks till vardagen.
Mitt liv och mitt sätt att se på livet blir aldrig den samma men livet ska fortsätta precis där jag lämnade det.
Borde göra nåt drastiskt åt mitt liv.Men vad??
Jag måste tro på att det blir barn igen.Måste hålla hårt i hoppet!
Just nu känns det som att det aldrig kommer tassa omkring barnfötter utan jag och Mats kommer hasa runt på 160kvm helt själv.
Det var inte det som var tanken när vi köpte hus för två år sen.
Tanken var att vi skulle bli en familj.
Har rum som är fula men som jag inte vill göra om förrän det ska bli barnkammare.
Men om jag gör om dom till fina gästrum,då kanske ödet ger mig bebisar.
Eller kanske om jag köper en liten,liten bil som inte rymmer barnvagn då kanske ödet ger mig det jag vill ha.
Om jag gör om mitt liv så att det inte är barnvänligt då kanske det blir bebisar.
För det brukar ju vara så att livet inte blir som man tänkt.
I morgon är det besök hos kuratorn som gäller och jag tror att jag behöver det just nu!
lördag 16 januari 2010
Dopdag!!
Sitter här med min kopp kaffe och önskar att jag var i Jämtland.
I dag döps mitt kära gudbarn och jag är inte med.Blir så arg på mig själv för det är ju inte precis som att hon döps igen.
Är glad att bästa vännen förstår varför jag inte är på plats när hennes barn döps.Men i tankarna är jag där och är otroligt stolt över lill-tösen.Världens stoltaste Gudmor!
Hoppas att tösens gudfar sköter sitt jobb,både mitt och hans.
I dag när jag loggade in på Fb så såg jag en sak som gjorde mig lite rörd.
Några vänner hade i sina statusfält klistrat in:
"Till minne av alla dessa barn som föddes sovande eller VI ALDRIG fick träffa. Ta detta som din status om du eller någon du känner har drabbats av en BABY FÖRLUST ♥ ♥ ♥ Till minne av alla de Angel babies Gone - tidigt men aldrig glömd ♥ ♥ ♥"
Givetvis klistrade jag också in det.Och sen började jag fundera om mina andra vänner kommer tro jag skrivit ihop det själv.Men nej,jag kan inte ta åt mig äran för det.
Men jag tycker att det är fint att uppmärksamma alla änglabarn som finns.
I dag är en dag när känslorna är ett enda stort kaos.Kan inte låta bli att fundera när jag ska få ordna ett dop.När det blir min tur.
Måste hitta på nåt så att jag inte funderar så mycket.
Blir nog en promenad och sen ska tomtarna jagas bort en gång för alla!!!
I dag döps mitt kära gudbarn och jag är inte med.Blir så arg på mig själv för det är ju inte precis som att hon döps igen.
Är glad att bästa vännen förstår varför jag inte är på plats när hennes barn döps.Men i tankarna är jag där och är otroligt stolt över lill-tösen.Världens stoltaste Gudmor!
Hoppas att tösens gudfar sköter sitt jobb,både mitt och hans.
I dag när jag loggade in på Fb så såg jag en sak som gjorde mig lite rörd.
Några vänner hade i sina statusfält klistrat in:
"Till minne av alla dessa barn som föddes sovande eller VI ALDRIG fick träffa. Ta detta som din status om du eller någon du känner har drabbats av en BABY FÖRLUST ♥ ♥ ♥ Till minne av alla de Angel babies Gone - tidigt men aldrig glömd ♥ ♥ ♥"
Givetvis klistrade jag också in det.Och sen började jag fundera om mina andra vänner kommer tro jag skrivit ihop det själv.Men nej,jag kan inte ta åt mig äran för det.
Men jag tycker att det är fint att uppmärksamma alla änglabarn som finns.
I dag är en dag när känslorna är ett enda stort kaos.Kan inte låta bli att fundera när jag ska få ordna ett dop.När det blir min tur.
Måste hitta på nåt så att jag inte funderar så mycket.
Blir nog en promenad och sen ska tomtarna jagas bort en gång för alla!!!
fredag 15 januari 2010
Begravning och fredagsmys!
Morgonen började med att Mats frågade "Ska vi inte ha några blommor med oss?"(Inte fan vet väl jag!!!Och visst fan kan väl du ta ansvar fick han till svar)Hann vara vaken en timme innan han fick mig på dåligt humör.Nästa nytt personbästa.
Jag tycker att om jag fixar så att han har kläder och att dom är rena,visst kan han väl tänka på nåt.Så som vanligt blev det lite panikartat men vi fick tag på blommor i stan och tog oss även till kyrkan i tid.
Nu är vi hemkomna från begravningen.Gick väl bra.Lite halvjobbigt att inte känna nån och begravningar blir man nog aldrig bekväm med.Men vad gör man inte för sin älskling.
Lyckades bita ihop men en liten tår letade sig ut men begravningar har ju den effekten även om man inte känt människan.
När jag satt där och lyssnade på prästen som pratade om allt Gud ger oss,vad mycket Gud uträttar och vad mycket vi har Gud att tacka för så satt jag och kände ilska.
Jag är arg på Gud.Vill bara ställa mig upp och skrika!Om man tror på Gud så visst har vi mycket att tacka han för men nåt som aldrig nämns är hur mycket vi har att vara arg för.Gud gör mycket goda saker men han gör även mycket som vi aldrig kommer att förstå,saker som sårar,saker som gör världen till en dålig plats.
Gud är en knepig man.Jag och han har en knepig relation just nu.
När man använder uttrycket "Herregud!!" så svarar ibland nån som försöker vara skämtsam "Men vars är fru Gud då?"Inte speciellt roligt skämt,
Men jag tror inte att det finns nån fru Gud,jag tror att om det funnits en fru Gud,då hade herre Gud mått bättre och varit en roligare kille.
Under lunchen som vi bjöds på efteråt så började dom som satt bredvid mig prata barnnamn,vad som var modernt nu och vad deras barnbarn hette.Jag fick bita mig i läppen många gånger för att inte säga vad våra flickor heter.
Hade aldrig tänkt att jag skulle stötta på ett sånt problem.
Jag tänker att jag aldrig kommer att få byta blöjor,styra barnvagn,läsa sagor,trösta och allt annat som man gör med sina barn.Jag kommer inte kunna bidra med egna erfarenheter i diskussioner om amning,blöjeksem eller kolik.Inte just nu i alla fall.
Men jag har aldrig tänkt att jag inte skulle kunna bidra med mina namn i en sån diskussion.
Jag är mamma utan barn,kan jag berätta vad mina barn heter?För följdfrågan blir ju,hur gamla är dom?Blir det dumt om jag svarar att dom är änglabarn??
Vill kunna berätta vad mina barn heter,men det kanske är för tidigt än?
Det kanske kommer en dag då det går naturligt att prata om Alva och Tyra.
Just nu är Mats på gubb-bastun i byn,jag sitter här med mina funderingar.Sitter här och hoppas att Gud kommer ihåg mig nästa gång han skickar ut storkarna med bebisar(eller är det kanske inte han jag ska prata med då..undra vem som har hand om det..Hmm!!)
Ska hämta Mats om en stund och så blir det fredagsmys med vin(Får se om jag dricker det),räkor(Mmm..) film och ett ljus för Alva och Tyra.
Länge sen vi hade en myskväll.Längtar...
Hoppas ni får en trevlig kväll kära vänner!!! ♥
Jag tycker att om jag fixar så att han har kläder och att dom är rena,visst kan han väl tänka på nåt.Så som vanligt blev det lite panikartat men vi fick tag på blommor i stan och tog oss även till kyrkan i tid.
Nu är vi hemkomna från begravningen.Gick väl bra.Lite halvjobbigt att inte känna nån och begravningar blir man nog aldrig bekväm med.Men vad gör man inte för sin älskling.
Lyckades bita ihop men en liten tår letade sig ut men begravningar har ju den effekten även om man inte känt människan.
När jag satt där och lyssnade på prästen som pratade om allt Gud ger oss,vad mycket Gud uträttar och vad mycket vi har Gud att tacka för så satt jag och kände ilska.
Jag är arg på Gud.Vill bara ställa mig upp och skrika!Om man tror på Gud så visst har vi mycket att tacka han för men nåt som aldrig nämns är hur mycket vi har att vara arg för.Gud gör mycket goda saker men han gör även mycket som vi aldrig kommer att förstå,saker som sårar,saker som gör världen till en dålig plats.
Gud är en knepig man.Jag och han har en knepig relation just nu.
När man använder uttrycket "Herregud!!" så svarar ibland nån som försöker vara skämtsam "Men vars är fru Gud då?"Inte speciellt roligt skämt,
Men jag tror inte att det finns nån fru Gud,jag tror att om det funnits en fru Gud,då hade herre Gud mått bättre och varit en roligare kille.
Under lunchen som vi bjöds på efteråt så började dom som satt bredvid mig prata barnnamn,vad som var modernt nu och vad deras barnbarn hette.Jag fick bita mig i läppen många gånger för att inte säga vad våra flickor heter.
Hade aldrig tänkt att jag skulle stötta på ett sånt problem.
Jag tänker att jag aldrig kommer att få byta blöjor,styra barnvagn,läsa sagor,trösta och allt annat som man gör med sina barn.Jag kommer inte kunna bidra med egna erfarenheter i diskussioner om amning,blöjeksem eller kolik.Inte just nu i alla fall.
Men jag har aldrig tänkt att jag inte skulle kunna bidra med mina namn i en sån diskussion.
Jag är mamma utan barn,kan jag berätta vad mina barn heter?För följdfrågan blir ju,hur gamla är dom?Blir det dumt om jag svarar att dom är änglabarn??
Vill kunna berätta vad mina barn heter,men det kanske är för tidigt än?
Det kanske kommer en dag då det går naturligt att prata om Alva och Tyra.
Just nu är Mats på gubb-bastun i byn,jag sitter här med mina funderingar.Sitter här och hoppas att Gud kommer ihåg mig nästa gång han skickar ut storkarna med bebisar(eller är det kanske inte han jag ska prata med då..undra vem som har hand om det..Hmm!!)
Ska hämta Mats om en stund och så blir det fredagsmys med vin(Får se om jag dricker det),räkor(Mmm..) film och ett ljus för Alva och Tyra.
Länge sen vi hade en myskväll.Längtar...
Hoppas ni får en trevlig kväll kära vänner!!! ♥
torsdag 14 januari 2010
Känslomonstret!
Det är lustigt hur bra livet kan kännas och från ingenstans smyger sig nåt på mig.Hoppar på mig och får mig att tappa andan.
En känsla som inte går att beskriva men jag hatar känslomonstret som styr mitt liv.
Hatar känslomonstret som mitt i en bra dag bara kastar sig fram och bestämmer hur jag ska må.
Försöker jagar bort det.Försöker ignorera känsla som knackar på axeln.Känslan som får mig att hålla andan.
Försöker fortsätta andas men på nåt sätt så vinner monstret och känslorna kliver återigen på berg och dalbanan för en åktur.
Men jag ska vinna över det elaka känslomonstret och få koll på mina känslor.
Hatar att inte ha kontroll,hatar att inte veta vilken vändning dagen kommer ta.
Hatar att inte veta om det är känslan jag vaknar med som jag kommer att gå och lägga mig med.
Hatar känslan som får mig att låta bitter.
Hanterar tårarna bättre än den bittra sidan.
En tår går att torka bort men hur jagar man bort bitterheten??
En känsla som inte går att beskriva men jag hatar känslomonstret som styr mitt liv.
Hatar känslomonstret som mitt i en bra dag bara kastar sig fram och bestämmer hur jag ska må.
Försöker jagar bort det.Försöker ignorera känsla som knackar på axeln.Känslan som får mig att hålla andan.
Försöker fortsätta andas men på nåt sätt så vinner monstret och känslorna kliver återigen på berg och dalbanan för en åktur.
Men jag ska vinna över det elaka känslomonstret och få koll på mina känslor.
Hatar att inte ha kontroll,hatar att inte veta vilken vändning dagen kommer ta.
Hatar att inte veta om det är känslan jag vaknar med som jag kommer att gå och lägga mig med.
Hatar känslan som får mig att låta bitter.
Hanterar tårarna bättre än den bittra sidan.
En tår går att torka bort men hur jagar man bort bitterheten??
Klädproblem löst!!!
Hemkommen från en härlig dag på stan med "tant" Sofia.Känns som det var bra att få nåt annat att tänka på i dag,mina känslor är lite svajiga just nu men en pratstund och lite shopping med Sofia kan aldrig bli fel.
Började med lunch,brände lite pengar och avslutade med en fika.
Provade stövlar,praktiska finstövlar med foder,blev snål,blev kär på vägen hem och ångrar nu att jag inte köpte dom.Som vanligt ungefär.Hade varit perfekta att ha i morgon.
Men nu är Mats i alla fall redo för morgondagen.Hittade byxorna som var borta(ska bara lyckas stryka dom också utan att förstöra dom)Hittade även en fin tröja på stan till han.Tur han har en fantastisk flickvän.
Började med lunch,brände lite pengar och avslutade med en fika.
Provade stövlar,praktiska finstövlar med foder,blev snål,blev kär på vägen hem och ångrar nu att jag inte köpte dom.Som vanligt ungefär.Hade varit perfekta att ha i morgon.
Men nu är Mats i alla fall redo för morgondagen.Hittade byxorna som var borta(ska bara lyckas stryka dom också utan att förstöra dom)Hittade även en fin tröja på stan till han.Tur han har en fantastisk flickvän.
Klädproblem!!
En ny dag,ny utmaningar!
I dag är utmaningen att klara hela dagen utan att döda den fantastiska sambon.
I morgon skulle jag egentligen till min kurator,har sett fram emot det besöket.Men på nåt sätt så har det blivit missförstånd nånstans med dagar så jag fick boka om tiden och nu ska jag på begravning istället.
Mats farfars syster,har aldrig träffat henne men jag har lovat att följa med och hålla Mats i handen.
Är rädd att jag ska sitta och gråta för det blir för mycket känslor.Skulle kännas skumt att sitta och gråta av "fel" anledning på en begravning av en människa jag inte träffat.
Men det stora problemet med begravningen är vad man ska ha på sig.
Jag tyckte Mats skulle prova en tröja igår så han visste om han kunde ha den eller om jag kanske måste köpa en ny.Tror ni han har gjort det?Nej!
Jag frågar han nu på morgonen om han vet vars han har "fin-byxorna"och om dom är rena.Nej!!
Jag hittar dom inte ens.Han vet inte ens vars han har dom.
Så det han har för morgondagen är en vit skjorta just nu.
Säger varje gång det blir så här "att man kan inte börja leta grejor samma dag" och ändå händer det varje gång.
Jag kanske gör fel som löser problemet åt han,men vad ska jag göra?Låta han gå i oljiga arbetskläder eller?(jag lovar han skulle vilja det)
Vem har sagt att jag behöver barn?Bor ju tillsammans med en jättebebis.
Som att jag inte hade nog problem med att veta vad jag själv ska ha.
Men konstigt nog så älskar jag ju han men jag funderar om straffet kommer bli en lila skjorta om han inte skärper sig snart!(eller kanske nåt rutigt,hmm)
Hade planerat en tripp till stan i dag.Tittar på termometern,-20.Hur klär man sig då för att inte frysa rumpan av sig ute och för att inte bli en blött pöl inne??
Nu ska jag klura ut vad jag ska ha på mig,både i dag och i morgon.Och sen så ska jag gå på jakt efter Mats byxor.
I dag är utmaningen att klara hela dagen utan att döda den fantastiska sambon.
I morgon skulle jag egentligen till min kurator,har sett fram emot det besöket.Men på nåt sätt så har det blivit missförstånd nånstans med dagar så jag fick boka om tiden och nu ska jag på begravning istället.
Mats farfars syster,har aldrig träffat henne men jag har lovat att följa med och hålla Mats i handen.
Är rädd att jag ska sitta och gråta för det blir för mycket känslor.Skulle kännas skumt att sitta och gråta av "fel" anledning på en begravning av en människa jag inte träffat.
Men det stora problemet med begravningen är vad man ska ha på sig.
Jag tyckte Mats skulle prova en tröja igår så han visste om han kunde ha den eller om jag kanske måste köpa en ny.Tror ni han har gjort det?Nej!
Jag frågar han nu på morgonen om han vet vars han har "fin-byxorna"och om dom är rena.Nej!!
Jag hittar dom inte ens.Han vet inte ens vars han har dom.
Så det han har för morgondagen är en vit skjorta just nu.
Säger varje gång det blir så här "att man kan inte börja leta grejor samma dag" och ändå händer det varje gång.
Jag kanske gör fel som löser problemet åt han,men vad ska jag göra?Låta han gå i oljiga arbetskläder eller?(jag lovar han skulle vilja det)
Vem har sagt att jag behöver barn?Bor ju tillsammans med en jättebebis.
Som att jag inte hade nog problem med att veta vad jag själv ska ha.
Men konstigt nog så älskar jag ju han men jag funderar om straffet kommer bli en lila skjorta om han inte skärper sig snart!(eller kanske nåt rutigt,hmm)
Hade planerat en tripp till stan i dag.Tittar på termometern,-20.Hur klär man sig då för att inte frysa rumpan av sig ute och för att inte bli en blött pöl inne??
Nu ska jag klura ut vad jag ska ha på mig,både i dag och i morgon.Och sen så ska jag gå på jakt efter Mats byxor.
onsdag 13 januari 2010
Meningen med pluset!
"Det finns säkert en mening med det som hänt".Hur kan man säga så?Brukar själv säga så och har trott det varit så,är inte så säker nu.Trodde t.ex. att meningen med att vi fick vänta i 3 år var att vi fick två när väl pluset kom.
Kan ännu inte se nån mening med att vi förlorade våra flickor men jag kan se en mening med att vi fick ett efterlängtat plus.Dels så gav det ju oss hopp,nu vet vi ju att det förhoppningsvis fungerar nästa gång men jag tror det finns en anledning till.
I december 2008 fick jag ett samtal från en vän som berättade att hon skulle bli mamma.Hade väntat på samtalet men trodde aldrig det skulle komma så tidigt.Jag vet att jag grät och tyckte livet var fruktansvärt orättvist.Vi som försökt i två år och dom som inte ens varit tillsammans så länge.
Missade mycket av hennes graviditet,fanns inte där som vän och jag vet att hon förstår.Men det gör inte att det känns mer rätt.Jag ringde nästan aldrig,det gjorde för ont och hon har i efterhand berättat att hon inte vågade ringa för hon visste hur jag mådde.
Det är underbart med vänskap som vet hur man mår utan att man säger nåt.
Det är underbart att man alltid hittar tillbaks till varandra♥
I augusti föddes mitt lilla gudbarn och en vecka efteråt gjorde jag ett positivt graviditetstest.
Det känns som att jag fick ett plus för att jag skulle orka vara med i starten på mitt gudbarns liv.
I november träffade jag sötnosen för första gången och jag är helt kär.Är världens stoltaste gudmor.
Missar mycket i hennes liv på grund av avståndet och för att jag mår som jag mår.Men jag kommer igen.Men jag tänker på henne och är glad att pluset fick mig att rycka upp mig och ta del av hennes liv.
Att bli mamma hade varit helt underbart men att vara gudmor är ganska härligt det med.♥
Kan ännu inte se nån mening med att vi förlorade våra flickor men jag kan se en mening med att vi fick ett efterlängtat plus.Dels så gav det ju oss hopp,nu vet vi ju att det förhoppningsvis fungerar nästa gång men jag tror det finns en anledning till.
I december 2008 fick jag ett samtal från en vän som berättade att hon skulle bli mamma.Hade väntat på samtalet men trodde aldrig det skulle komma så tidigt.Jag vet att jag grät och tyckte livet var fruktansvärt orättvist.Vi som försökt i två år och dom som inte ens varit tillsammans så länge.
Missade mycket av hennes graviditet,fanns inte där som vän och jag vet att hon förstår.Men det gör inte att det känns mer rätt.Jag ringde nästan aldrig,det gjorde för ont och hon har i efterhand berättat att hon inte vågade ringa för hon visste hur jag mådde.
Det är underbart med vänskap som vet hur man mår utan att man säger nåt.
Det är underbart att man alltid hittar tillbaks till varandra♥
I augusti föddes mitt lilla gudbarn och en vecka efteråt gjorde jag ett positivt graviditetstest.
Det känns som att jag fick ett plus för att jag skulle orka vara med i starten på mitt gudbarns liv.
I november träffade jag sötnosen för första gången och jag är helt kär.Är världens stoltaste gudmor.
Missar mycket i hennes liv på grund av avståndet och för att jag mår som jag mår.Men jag kommer igen.Men jag tänker på henne och är glad att pluset fick mig att rycka upp mig och ta del av hennes liv.
Att bli mamma hade varit helt underbart men att vara gudmor är ganska härligt det med.♥
Promenad och bullbakning!
I dag hittade jag en blogg,en blogg om ett par som försöker skaffa barn.Det är tjejen som bloggar och deras resa verka ganska lik våran.
I sin blogg hade hon en undersökning för besökaren.Man skulle fylla i hur länge man försökt skaffa barn.Alternativen var:
Valde alternativ 6.
Jag hoppas jag aldrig behöver välja alternativ 7 i en sån undersökning.Att jag aldrig behöver svara 4 år eller mer på en sån fråga.
I augusti har vi varit tillsammans i 7 år.Nu har vi försökt i mer än halva vårat förhållande.I september har vi försökt i 4 år.
Snälla,håll tummarna för att jag inte behöver svara 4 år eller mer.
I dag gick jag en promenad med våra två söta jämtar.Mor och dotter.Lyckades till och med ta ett kort när båda tittar i kameran och dessutom har fattat vad "sitt" betyder.
I alla fall så funderade jag där jag gick när jag ska få gå på promenad i vackert väder med våra två små puckon och en barnvagn.Undrar när min tid kommer?
("Valpen"Tika och mamma Molly)
Har varit duktig och bakat kanelbullar och bullar med mandelmassa.När jag gjort degen insåg jag att jag hade slut socker.Förstår inte vad det blivit med mig.Jag som alltid brukar se till att ha allt hemma men nu har jag missat flera gånger när jag ska baka.Bara att ringa grannen och fråga om hon hade socker.Tur man har snälla grannar.
Som vanligt var jag less halvvägs och jag fick inte ut så många bullar som det borde blivit.Har en förmåga att göra för stora bullar men det är ju tur det annars skulle jag väl aldrig orka.
Men nu har jag i alla fall varit en duktig flickvän.
I sin blogg hade hon en undersökning för besökaren.Man skulle fylla i hur länge man försökt skaffa barn.Alternativen var:
1.Försöker inte
2.Precis börjat försöka
3.Ett halvår
4.Ett år
5.Två år
6.Tre år
7.4 år eller mer
2.Precis börjat försöka
3.Ett halvår
4.Ett år
5.Två år
6.Tre år
7.4 år eller mer
Valde alternativ 6.
Jag hoppas jag aldrig behöver välja alternativ 7 i en sån undersökning.Att jag aldrig behöver svara 4 år eller mer på en sån fråga.
I augusti har vi varit tillsammans i 7 år.Nu har vi försökt i mer än halva vårat förhållande.I september har vi försökt i 4 år.
Snälla,håll tummarna för att jag inte behöver svara 4 år eller mer.
I dag gick jag en promenad med våra två söta jämtar.Mor och dotter.Lyckades till och med ta ett kort när båda tittar i kameran och dessutom har fattat vad "sitt" betyder.
I alla fall så funderade jag där jag gick när jag ska få gå på promenad i vackert väder med våra två små puckon och en barnvagn.Undrar när min tid kommer?
("Valpen"Tika och mamma Molly)Som vanligt var jag less halvvägs och jag fick inte ut så många bullar som det borde blivit.Har en förmåga att göra för stora bullar men det är ju tur det annars skulle jag väl aldrig orka.
Men nu har jag i alla fall varit en duktig flickvän.
Fjällen i mitt hjärta♥
-10,vackert väder med strålande sol och massa snö.Såna här dagar saknar jag mina hemtrakter.Fjäll och slalombackar som är lite mer än en liten sluttning.Såna här dagar kan kusten slänga sig i väggen.Att vara flatlandsbo såna här dagar är inte roligt.
Det rycker i "gastummen" och benen skulle vilja stå på en snowboard igen.
Vill ut och leka i snön.Men hur kul är det att köra skoter själv och snowboarden står kvar hemma i fjällen.
Så jag får nöja mig med en promenad i solen och sen ska jag baka bullarna som jag i ett svagt ögonblick lovat.
Det rycker i "gastummen" och benen skulle vilja stå på en snowboard igen.
Vill ut och leka i snön.Men hur kul är det att köra skoter själv och snowboarden står kvar hemma i fjällen.
Så jag får nöja mig med en promenad i solen och sen ska jag baka bullarna som jag i ett svagt ögonblick lovat.
tisdag 12 januari 2010
Om den lilla mannen GUD!!!
Sitter och funderar över vilken kul kille Gud är.Han kan verkligen det här med humor.Men jag önskar han kunde skaffa en hobby att roa sig med och inte andra människors liv(tänker på alla som måste utstå Guds sinne för humor)
Först ser han till så att jag inte får levande barn och sen för att påminna mig om hur ogravid jag just nu är så ger han mig mensvärken från helvetet.Tror jag precis har lyckats lokalisera det onda som jag hade tidigare i dag(inte helt säker men det verkar lurt):(
Så det är lugnt gott folk,jag håller inte på att dö fast det just nu känns så.
Tror inte speciellt mycket på Gud,men just nu så måste jag ändå hata denna man som kallas Gud,hatar han lika mycket som jag kommer att älska honom den dagen jag äntligen har en bebis.Men just nu får han nöja sig med min ilska.Skitgubbe!!
(Är inte arg och bitter,utan läs texten med en liten skämtsam ton)
Nu ska jag värma min vetevärmare,be Mats tycka synd om mig och önska att jag hade choklad hemma att tröstäta!
Först ser han till så att jag inte får levande barn och sen för att påminna mig om hur ogravid jag just nu är så ger han mig mensvärken från helvetet.Tror jag precis har lyckats lokalisera det onda som jag hade tidigare i dag(inte helt säker men det verkar lurt):(
Så det är lugnt gott folk,jag håller inte på att dö fast det just nu känns så.
Tror inte speciellt mycket på Gud,men just nu så måste jag ändå hata denna man som kallas Gud,hatar han lika mycket som jag kommer att älska honom den dagen jag äntligen har en bebis.Men just nu får han nöja sig med min ilska.Skitgubbe!!
(Är inte arg och bitter,utan läs texten med en liten skämtsam ton)
Nu ska jag värma min vetevärmare,be Mats tycka synd om mig och önska att jag hade choklad hemma att tröstäta!
En vanlig dag!♥
Sitter på jobbet och filosoferar.Bra syssla när man är sjukskriven.
Har gjort stan med lillebror och pappa i dag,fyndat en ny kofta och köpt prickiga bullformar♥ (har ju tydligen lovat baka bullar,kan tydligen inte sitta vid datorn hela dagarna)
Nu sitter jag och väntar på att svärmor ska sluta.Vi ska få snåläta hos henne,eller egentligen är det nog som tack för att Mats ska skotta tak(och kanske lite socialt)Håller tummarna att plusgraderna i dag har gjort att snön rasat ner själv.
Om man har ont i vänster sida av kroppen,vad är det då som gör ont?Nån som har nån teori?Pappa säger att det inte finns nåt där att ha ont i och att jag säkert bara sträckt mig.Men för att sträcka sig måste man ju vara rörlig och sitta i en datastol innebär nog ingen stor risk för sträckning,möjligen sittsår.Jag är övertygad om att det måste finnas nåt att ha ont i.Strax nedan för revbenen gör det ont.Hade det varit höger sida hade jag misstänkt blindtarmen.Säkert ingen fara,ska inte bli hypokondrisk nu.
Ångrade precis att jag for på jobbet,Josefin ger mig papper om lönesamtal,jag ger henne arga blickar och tunga suckar.
Men det är väl bara sätta sig ner och vara duktig.Kan man inte bara få säga att jag vill ha högre lön för jag är bäst på allt?!
Har gjort stan med lillebror och pappa i dag,fyndat en ny kofta och köpt prickiga bullformar♥ (har ju tydligen lovat baka bullar,kan tydligen inte sitta vid datorn hela dagarna)
Nu sitter jag och väntar på att svärmor ska sluta.Vi ska få snåläta hos henne,eller egentligen är det nog som tack för att Mats ska skotta tak(och kanske lite socialt)Håller tummarna att plusgraderna i dag har gjort att snön rasat ner själv.
Om man har ont i vänster sida av kroppen,vad är det då som gör ont?Nån som har nån teori?Pappa säger att det inte finns nåt där att ha ont i och att jag säkert bara sträckt mig.Men för att sträcka sig måste man ju vara rörlig och sitta i en datastol innebär nog ingen stor risk för sträckning,möjligen sittsår.Jag är övertygad om att det måste finnas nåt att ha ont i.Strax nedan för revbenen gör det ont.Hade det varit höger sida hade jag misstänkt blindtarmen.Säkert ingen fara,ska inte bli hypokondrisk nu.
Ångrade precis att jag for på jobbet,Josefin ger mig papper om lönesamtal,jag ger henne arga blickar och tunga suckar.
Men det är väl bara sätta sig ner och vara duktig.Kan man inte bara få säga att jag vill ha högre lön för jag är bäst på allt?!
måndag 11 januari 2010
En månad!
En månad är ingenting.Jag har levt 292 månader.Vad är då egentligen 1 månad?
En månad är ingenting,en månad på en hel livstid är ingenting.Men den här månaden har nog varit min längsta månad,min mest innehållsrika och min mest lärosamma månad.
En månad som jag kunnat klara mig utan men en viktig månad när det nu blev som det blev.
En viktig månad i sorgarbetet.En månad som tagit mig långt i livet.En månad som fört jag och Mats närmare varandra.
Skulle egentligen varit i vecka 26 nu.Haft en ganska stor mage.Är ledsen för alla veckor och stadier jag missar.Är ledsen och saknar min graviditet.
I dag är jag rädd att månaderna kommer att passera,att månader bli 2011 och jag kommer fortfarande vara lika ogravid som jag är i dag.
I dag slutar jag aldrig tänka på våra älskade änglabarn som for till himlen för tidigt.
En månad är ingenting,en månad på en hel livstid är ingenting.Men den här månaden har nog varit min längsta månad,min mest innehållsrika och min mest lärosamma månad.
En månad som jag kunnat klara mig utan men en viktig månad när det nu blev som det blev.
En viktig månad i sorgarbetet.En månad som tagit mig långt i livet.En månad som fört jag och Mats närmare varandra.
Skulle egentligen varit i vecka 26 nu.Haft en ganska stor mage.Är ledsen för alla veckor och stadier jag missar.Är ledsen och saknar min graviditet.
I dag är jag rädd att månaderna kommer att passera,att månader bli 2011 och jag kommer fortfarande vara lika ogravid som jag är i dag.
I dag slutar jag aldrig tänka på våra älskade änglabarn som for till himlen för tidigt.
The death of a child
Sorry,I didn´t get to stay
to laugh and run and play
to be there by your side
I´m sorry I had to die
God sent me down to be with you
to make you loving heart anew
to help you look up and see
both God and little me
Mommy,I wish I could stay
just like I heard you pray
but all the angels did cry
when they told me to say goodbye
God didn´t take me cause he´s mad
He didn´t take me to make you sad
but to give us both a chance to be
a love so precious..don´t you see?
Up here no trouble do I see
and the pretty angels sing to me
The streets of gold is where I play
You´ll come here too,mommy,someday
Until the day you join me here
I´ll love you mommy dear
Each breeze you feel and see
brings a kiss and love from me
(Okänd)to laugh and run and play
to be there by your side
I´m sorry I had to die
God sent me down to be with you
to make you loving heart anew
to help you look up and see
both God and little me
Mommy,I wish I could stay
just like I heard you pray
but all the angels did cry
when they told me to say goodbye
God didn´t take me cause he´s mad
He didn´t take me to make you sad
but to give us both a chance to be
a love so precious..don´t you see?
Up here no trouble do I see
and the pretty angels sing to me
The streets of gold is where I play
You´ll come here too,mommy,someday
Until the day you join me here
I´ll love you mommy dear
Each breeze you feel and see
brings a kiss and love from me
Resan i livets berg och dalbana!
Ibland räcker inte orden till,inte för mig och inte för andra.
Men ibland behövs inte orden.Ibland behövs bara en kram.
Det är ingen som kan fixa det här.
Jag mår bättre och bättre och även om jag kanske är ledsen ibland så är varje dag ett steg framåt,ett steg närmare för att må bra.
När jag pratar med min familj och mina vänner så behöver ingen känna att dom behöver sitta inne med svar och lösningar.Begär inte att nån ska kunna pussla ihop mig.
Ibland när jag ringer kanske jag bara behöver prata om annat.
Jag läser många bloggar om andra,jag läser och får då bekräftelse att det är normalt det jag känner.Att andra gått igenom samma sak,tänkt samma sak och kommit vidare.
Jag pratar med min kurator.Hon är van,vet vad hon ska säga,bekräftar att det jag säger är det fler innan mig som sagt.
Att min historia inte är unik och att jag kommer må bra en dag,jag kommer inte alltid vara ledsen.Jag kommer att komma igen men jag måste låta det ta den tid jag behöver.Än har det inte gått mer än månad,är jag fortfarande ledsen och nere i sommar så kan nån ju skaka i mig och säga å mig att skräpa mig.
Försöker inte tävla i sorg när jag skriver,säger inte att jag har det värst,det jag försöker är förklara hur jag känner och hur jag tänker men det betyder inte att ingen annan har rätt att känna på ett annat sätt.
Det är min blogg,mina ord och min historia och jag försöker verkligen tänka efter när jag skriver.Läser igenom flera gånger innan jag lägger ut,läser igenom för att se så inget ska kunna missförstås,för jag vill göra mig förstådd,det är därför jag skriver.
Vill inte att nån ska ta illa upp av det jag skriver.Vill inte att nån ska känna att jag dömer folk.Vill inte att nån ska känna att jag inte tycker dom har rätt att känna på ett visst sätt.
Jag vill bara försöker berätta min historia.
Men sen ändras kanske min historia genom läsaren.För den som läser kanske inte läser samma sak som jag tänkte när jag skrev.
Försöker förklara mig så gott det går.Men ibland finns det inte nog ord för att förklara.
Men om nån tycker nåt är konstigt eller inte håller med,kommentera så kan jag försöker förklara igen.För det är viktigt för mig att det blir rätt.
Mår bättre och bättre och jag tycker att jag försöker skriva så det syns.Men sen är det så att vissa dagar känns helt underbara men det betyder inte att det nästa dag kan ha ändrats.
Jag skriver ju trots allt om resan i livets berg och dalbana.
Men ibland behövs inte orden.Ibland behövs bara en kram.
Det är ingen som kan fixa det här.
Jag mår bättre och bättre och även om jag kanske är ledsen ibland så är varje dag ett steg framåt,ett steg närmare för att må bra.
När jag pratar med min familj och mina vänner så behöver ingen känna att dom behöver sitta inne med svar och lösningar.Begär inte att nån ska kunna pussla ihop mig.
Ibland när jag ringer kanske jag bara behöver prata om annat.
Jag läser många bloggar om andra,jag läser och får då bekräftelse att det är normalt det jag känner.Att andra gått igenom samma sak,tänkt samma sak och kommit vidare.
Jag pratar med min kurator.Hon är van,vet vad hon ska säga,bekräftar att det jag säger är det fler innan mig som sagt.
Att min historia inte är unik och att jag kommer må bra en dag,jag kommer inte alltid vara ledsen.Jag kommer att komma igen men jag måste låta det ta den tid jag behöver.Än har det inte gått mer än månad,är jag fortfarande ledsen och nere i sommar så kan nån ju skaka i mig och säga å mig att skräpa mig.
Försöker inte tävla i sorg när jag skriver,säger inte att jag har det värst,det jag försöker är förklara hur jag känner och hur jag tänker men det betyder inte att ingen annan har rätt att känna på ett annat sätt.
Det är min blogg,mina ord och min historia och jag försöker verkligen tänka efter när jag skriver.Läser igenom flera gånger innan jag lägger ut,läser igenom för att se så inget ska kunna missförstås,för jag vill göra mig förstådd,det är därför jag skriver.
Vill inte att nån ska ta illa upp av det jag skriver.Vill inte att nån ska känna att jag dömer folk.Vill inte att nån ska känna att jag inte tycker dom har rätt att känna på ett visst sätt.
Jag vill bara försöker berätta min historia.
Men sen ändras kanske min historia genom läsaren.För den som läser kanske inte läser samma sak som jag tänkte när jag skrev.
Försöker förklara mig så gott det går.Men ibland finns det inte nog ord för att förklara.
Men om nån tycker nåt är konstigt eller inte håller med,kommentera så kan jag försöker förklara igen.För det är viktigt för mig att det blir rätt.
Mår bättre och bättre och jag tycker att jag försöker skriva så det syns.Men sen är det så att vissa dagar känns helt underbara men det betyder inte att det nästa dag kan ha ändrats.
Jag skriver ju trots allt om resan i livets berg och dalbana.
söndag 10 januari 2010
Flickor på femte!
Bitar av julen står fortfarande och tittar på mig och jag kunde inte brytt mig mindre.Sägs det inte att "julen varar ända till påska" eller hur låten nu går.Den barrande granen är i alla fall utkastad,1 poäng till mig.Men ostädat är det och dammråttorna ligger kvar i hörnen och biter efter mig.
Måste ta nya tag i morgon.
Efter att ha pratat med Erika(A och H) idag så har jag kommit fram till,En gång flicka på femte,alltid flicka på femte i själen.Det är nog det bästa som nånsin funnits,Flickorna på femte.Underbara tjejer!!Vad mycket vi gjort tillsammans och många minnen vi gjort.
Sann vänskap dör nog aldrig!
Måste ta nya tag i morgon.
Efter att ha pratat med Erika(A och H) idag så har jag kommit fram till,En gång flicka på femte,alltid flicka på femte i själen.Det är nog det bästa som nånsin funnits,Flickorna på femte.Underbara tjejer!!Vad mycket vi gjort tillsammans och många minnen vi gjort.
Sann vänskap dör nog aldrig!
"Det är de vänner man kan ringa klockan 3 på natten som räknas"/Marlene Dietrich
"En vän är den som vet allt om dig och ändå tycker om dig"/Elbert Hubbard
"En vän är den som vet allt om dig och ändå tycker om dig"/Elbert Hubbard
En duktig och fundersam dag!!
Varit tokduktig och skottat taken i dag,ramlade bara ner en gång:)..Nu står julen och tittar på mig och vill bort men jag får se om jag ids i dag..I morgon kommer pappa och lillebror så jag borde städa också men är inte mycket motiverad..Så jag sitter här en stund och funderar i stället så kanske orken kommer fram(Troligt?!?)
Funderar mycket när jag gör saker.Funderade i dag när jag stod på taket.Kom fram till nåt.Har kommit fram till varför det känns som jag misslyckats.Det slog mig ganska hårt när jag väl lyckades komma fram till varför.
Men anledningen är nåt som jag kanske inte riktigt är redo att berätta.För det är så mycket större än bara förlusten av Alva och Tyra.
Kanske det bara är i mitt huvud det sitter.
Ska prata med min kurator först.Kanske räcker med det.Jag kanske mår bra efter att prata med henne,bara att få ventilera hur jag känner.
Men har funderat på en annan sak.
Har sen liten fått höra att man ska vara sig själv.Jag är mig själv.Hur kan det då komma sig att jag nu hela tiden få höra att jag kanske måste ändra på mig?
Människor som hela tiden ändrar och anpassar sig,är konflikträdd eller allmänt mesiga mår dom bra?Att hela tiden gå undan,inte få sin röst hörd,är det roligt?Hela tiden bli överkörd?
Kan man nånsin lära känna en sån människa som alltid ändrar sig efter vad som passar sig?
Förstår att man kanske ska välja sina strider och tänka efter om det är värt att bråka om.Tänka efter innan man göra nåt,att kanske inte alltid vara så hett.Vet om att jag har ett humör som inte är att leka med och lite måste jag få skylla på generna men jag vet att jag kan välja mina strider lite mer.Kanske tar en strid för mycket.
Kan tänka efter mer men där går gränsen.Jag har inte tänkt kompromissa om mer än det.Tänker fortfarande stå för mina åsikter,tänker tycka det jag tycker.Tänker inte rymmas i nån mall om hur man ska vara.
Här är jag och passar det inte så slipp.
Det är ju bara så att vi människor inte är lika,personkemi kanske inte alltid stämmer men nånstans måste man ju acceptera varandra.Jag vet att jag måste bli bättre på att acceptera att folk är olika och tänker olika.Är inte bäst på det men jag ber ingen att ändra på sig för att det ska passa sig bättre.
Så jag ska försöka bättra mig men aldrig ändra mig helt!
"En vän är den som känner dig som du är,
förstår vad du har varit,
accepterar vad du har blivit
och ändå varsamt låter dig växa"/William Shakespeare
Funderar mycket när jag gör saker.Funderade i dag när jag stod på taket.Kom fram till nåt.Har kommit fram till varför det känns som jag misslyckats.Det slog mig ganska hårt när jag väl lyckades komma fram till varför.
Men anledningen är nåt som jag kanske inte riktigt är redo att berätta.För det är så mycket större än bara förlusten av Alva och Tyra.
Kanske det bara är i mitt huvud det sitter.
Ska prata med min kurator först.Kanske räcker med det.Jag kanske mår bra efter att prata med henne,bara att få ventilera hur jag känner.
Men har funderat på en annan sak.
Har sen liten fått höra att man ska vara sig själv.Jag är mig själv.Hur kan det då komma sig att jag nu hela tiden få höra att jag kanske måste ändra på mig?
Människor som hela tiden ändrar och anpassar sig,är konflikträdd eller allmänt mesiga mår dom bra?Att hela tiden gå undan,inte få sin röst hörd,är det roligt?Hela tiden bli överkörd?
Kan man nånsin lära känna en sån människa som alltid ändrar sig efter vad som passar sig?
Förstår att man kanske ska välja sina strider och tänka efter om det är värt att bråka om.Tänka efter innan man göra nåt,att kanske inte alltid vara så hett.Vet om att jag har ett humör som inte är att leka med och lite måste jag få skylla på generna men jag vet att jag kan välja mina strider lite mer.Kanske tar en strid för mycket.
Kan tänka efter mer men där går gränsen.Jag har inte tänkt kompromissa om mer än det.Tänker fortfarande stå för mina åsikter,tänker tycka det jag tycker.Tänker inte rymmas i nån mall om hur man ska vara.
Här är jag och passar det inte så slipp.
Det är ju bara så att vi människor inte är lika,personkemi kanske inte alltid stämmer men nånstans måste man ju acceptera varandra.Jag vet att jag måste bli bättre på att acceptera att folk är olika och tänker olika.Är inte bäst på det men jag ber ingen att ändra på sig för att det ska passa sig bättre.
Så jag ska försöka bättra mig men aldrig ändra mig helt!
"En vän är den som känner dig som du är,
förstår vad du har varit,
accepterar vad du har blivit
och ändå varsamt låter dig växa"/William Shakespeare
lördag 9 januari 2010
Himlen är nog inte helt fel!!
Hemkommen från en kväll med middag på stan(Mmm) och lövångersrevy,har skrattat och skrattat.Nästan skrattat lite för mycket och för högt.Lite pinsamt är det när man bara hör sig själv skratta(och möjligtvis Sofia)Men roligt hade vi.
Känner mig lite upp och ner i dag.Känslorna är i kaos och jag kan inte avgöra om jag är ledsen eller inte.Det är som att jag skulle ha alldeles för mycket hormoner just nu.Ena sekunden skrattar jag och mår toppen för att i nästa sekund inte vet hur jag ska göra för att inte gå sönder,för att inte bara sätta mig ner och gråta.
Insåg en sak i dag.Att jag har ett behov av att vilja göra hela världen bra just nu.Vill inte att nån mår dåligt.
Såg en reklam om fadderbarn.Stackars gatubarn som behöver faddrar.Och jag skulle vilja adoptera dom allihop.(Har inte berättat det för Mats än,tror inte han skulle gilla tanken)
Har så mycket kärlek och omsorg över just nu och ingenstans att göra av den.Ingen bebis att krama och ge all kärlek.(Tror inte Mats skulle bli imponerad om jag börja prata bebisspråk med han)
Mår dåligt över att veta att barn far illa.Måste erkänna att jag tidigare inte tänkt så mycket på det men nu skulle jag vilja lösa alla problem.Skulle önska att alla barn hade det bra,att in
gen behövde bli agad eller ha alkolister till föräldrar eller bli mobbad i skolan.Vill inte tänka på allt ett stackars barn kan utsättas för i den värld vi lever i.
Att vara ett änglabarn kanske inte är helt fel.
Alva och Tyra har det nog ganska bra där dom är.
Känner mig lite upp och ner i dag.Känslorna är i kaos och jag kan inte avgöra om jag är ledsen eller inte.Det är som att jag skulle ha alldeles för mycket hormoner just nu.Ena sekunden skrattar jag och mår toppen för att i nästa sekund inte vet hur jag ska göra för att inte gå sönder,för att inte bara sätta mig ner och gråta.
Insåg en sak i dag.Att jag har ett behov av att vilja göra hela världen bra just nu.Vill inte att nån mår dåligt.
Såg en reklam om fadderbarn.Stackars gatubarn som behöver faddrar.Och jag skulle vilja adoptera dom allihop.(Har inte berättat det för Mats än,tror inte han skulle gilla tanken)
Har så mycket kärlek och omsorg över just nu och ingenstans att göra av den.Ingen bebis att krama och ge all kärlek.(Tror inte Mats skulle bli imponerad om jag börja prata bebisspråk med han)
Mår dåligt över att veta att barn far illa.Måste erkänna att jag tidigare inte tänkt så mycket på det men nu skulle jag vilja lösa alla problem.Skulle önska att alla barn hade det bra,att in
gen behövde bli agad eller ha alkolister till föräldrar eller bli mobbad i skolan.Vill inte tänka på allt ett stackars barn kan utsättas för i den värld vi lever i.Att vara ett änglabarn kanske inte är helt fel.
Alva och Tyra har det nog ganska bra där dom är.
"Vid himlens grind
där blåser en vind
från närmaste stjärna
så sval mot din kind.
där blåser en vind
från närmaste stjärna
så sval mot din kind.
Vid himlens port
står tofflor på rad
när barfota änglar
går molnpromenad.
I himlens sal
är väggarna blå.
Där leker Vår Herre
tittut med de små."
står tofflor på rad
när barfota änglar
går molnpromenad.
I himlens sal
är väggarna blå.
Där leker Vår Herre
tittut med de små."
fredag 8 januari 2010
Två öl och en bebismage!
Druckit två öl i kväll.Första ölen sen 8 augusti.Smaka underbart.
Varit på "konsert" i byn,kändes lite som när man var på ungdomsgården när man var mindre.Men det var roligt.Roligt att känna känslan som jag kände i somras,känslan som bara en kall öl och vänner kan framkalla.
Träffade Erika som jag inte träffat på ett halvår.Lovar att det inte ska dröja ett halvår till nästa gång.
Såg en bebismage,bröt inte ihop!!
Sammanfattat en mycket bra dag!!
Varit på "konsert" i byn,kändes lite som när man var på ungdomsgården när man var mindre.Men det var roligt.Roligt att känna känslan som jag kände i somras,känslan som bara en kall öl och vänner kan framkalla.
Träffade Erika som jag inte träffat på ett halvår.Lovar att det inte ska dröja ett halvår till nästa gång.
Såg en bebismage,bröt inte ihop!!
Sammanfattat en mycket bra dag!!
En bra-dag!!
I dag insåg att jag egentligen är en ganska lugn och sansad person(undra hur många som tappade hakan nu??)Bli inte för förvånade,det är faktiskt så men jag låter det inte det komma fram så ofta utan är det i smyg.Insåg även att jag är en ganska smart och klok människa men det visste nog alla redan.*ler*
I dag är en dag när jag peppar mitt ego och känner mig som en ganska hel människa.Känner nästan igen mitt gamla jag.Känner mig helt underbar..
Det är nästan så att jag till och med är lite sugen på en öl och kanske en liten fest.
I dag är en dag när jag känner att livet leker och utan nån speciell anledning..
I dag tog jag tag i städningen av garderoben.Hur kan det komma sig att man aldrig har nåt att ha på sig men man har ändå kläder så att det bara väller ut ur skåpen??Förstår inte..
Brukar alltid hitta nåt roligt när jag städar men inte ens det gjorde jag nu,snacka om meningslöst att städa då.Men nu var det gjort och nu är det minst ett år tills nästa gång.
Ska fortsätta njuta av min "bra-dag" och se vad den mer har att erbjuda.Ska fortsätta att njuta av att jag kan andas utan att behöva koncentrera mig på det.
Livet går nog trots allt vidare och det känns skönt.
I dag är en dag när jag peppar mitt ego och känner mig som en ganska hel människa.Känner nästan igen mitt gamla jag.Känner mig helt underbar..
Det är nästan så att jag till och med är lite sugen på en öl och kanske en liten fest.
I dag är en dag när jag känner att livet leker och utan nån speciell anledning..
I dag tog jag tag i städningen av garderoben.Hur kan det komma sig att man aldrig har nåt att ha på sig men man har ändå kläder så att det bara väller ut ur skåpen??Förstår inte..
Brukar alltid hitta nåt roligt när jag städar men inte ens det gjorde jag nu,snacka om meningslöst att städa då.Men nu var det gjort och nu är det minst ett år tills nästa gång.
Ska fortsätta njuta av min "bra-dag" och se vad den mer har att erbjuda.Ska fortsätta att njuta av att jag kan andas utan att behöva koncentrera mig på det.
Livet går nog trots allt vidare och det känns skönt.
torsdag 7 januari 2010
Bloggar och min mormor!
Bläddrar runt på olika bloggar,det gemensamma ämnet är förstås änglabarn.Dom flesta handlar om mammor till änglabarn,änglabarn som sen fått syskon(har ännu inte hittat nån pappa som bloggar om det)
Det är skönt att läsa om folk som varit där vi är i dag och kommit vidare i livet.Det är skönt att läsa att livet går vidare även om man inte alltid tror det.Det ger mig hopp om framtiden.
Men jag reagerar på en sak när jag läser.Det handlar om småsyskon till änglabarn.Ibland känns det som att småsyskonen inte får bli egna barn utan att dom på nåt sätt ska få änglabarnet att leva vidare.Som att det är änglabarnet som fortfarande är viktigaste och inte det nya underverket.
När jag läser en berättelse om en lillebror till två ängladöttrar så läser jag "våra döda döttrars lillebror gör så eller han gör si".Varför inte skriva namnet på han.Tror ju aldrig min mamma sagt "min dotters lillebror"om mina småbröder.Det är som att dom döda barnen fortfarande är i viktigast,inte vad sonen lyckats göra.Det kanske är jag som missuppfattar men jag har reagerat på det i flera bloggar.Att fast man fått ett nytt liv att ta hand om så ligger fortfarande fokus på det döda barnet.(Undra om jag lyckats förklara så nån förstår?!)
Jag tycker det är konstigt.Jag tycker man sätter höga krav på ett litet liv.Den nya bebisen måste ju få en chans att bli en egen person.Inte få en roll som ersättning.
Visst att Alva och Tyra alltid kommer vara en viktigt del i vårat liv,det är ju nåt vi varit med om,som fått oss att växa som människor,en erfarenhet och som alltid kommer finnas med i vår livs historia.Vi kommer alltid tänka på dom.Men jag tror,hoppas och lovar mig själv att den dag vi får en levande bebis är det hon/han som kommer vara viktigast.Inte det som hänt utan det som kommer hända.
Man måste ju kunna leva i nuet.
Så om jag glömt bort det när den dagen kommer är det fritt fram att påminna mig.
Min mormor ringde i dag och berättade att hon låtit gravera in sina barnbarnsbarns namn i en ring så att hon alltid skulle ha med sig dom och för att ha ett minne av Alva och Tyra.
Tycker det var en fin idé och det gör mig rörd och glad.Glad att hon ser det som att hon fått sina första barnbarnsbarn.Glad att Alva och Tyra räknas.
Nu menar jag ju inte alls att alla måste skaffa nåt för att visa att våra barn räknas men jag vet hur mormor har längtat efter barnbarnsbarn och jag är glad att jag har kunnat ge henne hennes första och att fast dom dog så ser hon det som att hon har barnbarnsbarn.
Det är skönt att läsa om folk som varit där vi är i dag och kommit vidare i livet.Det är skönt att läsa att livet går vidare även om man inte alltid tror det.Det ger mig hopp om framtiden.
Men jag reagerar på en sak när jag läser.Det handlar om småsyskon till änglabarn.Ibland känns det som att småsyskonen inte får bli egna barn utan att dom på nåt sätt ska få änglabarnet att leva vidare.Som att det är änglabarnet som fortfarande är viktigaste och inte det nya underverket.
När jag läser en berättelse om en lillebror till två ängladöttrar så läser jag "våra döda döttrars lillebror gör så eller han gör si".Varför inte skriva namnet på han.Tror ju aldrig min mamma sagt "min dotters lillebror"om mina småbröder.Det är som att dom döda barnen fortfarande är i viktigast,inte vad sonen lyckats göra.Det kanske är jag som missuppfattar men jag har reagerat på det i flera bloggar.Att fast man fått ett nytt liv att ta hand om så ligger fortfarande fokus på det döda barnet.(Undra om jag lyckats förklara så nån förstår?!)
Jag tycker det är konstigt.Jag tycker man sätter höga krav på ett litet liv.Den nya bebisen måste ju få en chans att bli en egen person.Inte få en roll som ersättning.
Visst att Alva och Tyra alltid kommer vara en viktigt del i vårat liv,det är ju nåt vi varit med om,som fått oss att växa som människor,en erfarenhet och som alltid kommer finnas med i vår livs historia.Vi kommer alltid tänka på dom.Men jag tror,hoppas och lovar mig själv att den dag vi får en levande bebis är det hon/han som kommer vara viktigast.Inte det som hänt utan det som kommer hända.
Man måste ju kunna leva i nuet.
Så om jag glömt bort det när den dagen kommer är det fritt fram att påminna mig.
Min mormor ringde i dag och berättade att hon låtit gravera in sina barnbarnsbarns namn i en ring så att hon alltid skulle ha med sig dom och för att ha ett minne av Alva och Tyra.
Tycker det var en fin idé och det gör mig rörd och glad.Glad att hon ser det som att hon fått sina första barnbarnsbarn.Glad att Alva och Tyra räknas.
Nu menar jag ju inte alls att alla måste skaffa nåt för att visa att våra barn räknas men jag vet hur mormor har längtat efter barnbarnsbarn och jag är glad att jag har kunnat ge henne hennes första och att fast dom dog så ser hon det som att hon har barnbarnsbarn.
Skotta tak??Nej tack!!
I dag har varit en kall dag.En så kall dag så till med min lilla arbetsnarkoman var tvungen att stanna hemma från jobbet.Tydligen så tyckte skogsmaskinen det var för kallt.Men han var ändå tvungen att göra nåt så han har varit ute och skottat tak.Ingen annan skulle tycka att skotta taket i -30 grader är en bra idé men han gjorde det.
Och jag satt i fönstret och tittade på:)Skotta tak??Nej tack!!Jag sparar mina tak till en dag jag inte riskerar frysa fast i stegen.
Jag hade tänkt städa min garderob.ser ut som nån provsprängt nåt och nu ser hela gästrummet ut som en walk in closet:)och det kan ju hända att vi kanske får gäster så jag kanske måste göra nåt åt saken så jag började men det blev ganska fort tråkigt så jag satte mig vid min bästa vän,datorn i stället(hoppas vi inte får gäster i dag i alla fall)
Just nu myser jag bara på dagarna.Tycker det är jätteskönt att bara göra vad jag känner för.Ta dagen som det kommer.Tror inte jag bara är lat och därför vill vara sjukskriven men jag behöver tid att göra ingenting just nu.Inga måsten.Göra lite grann,kanske tvättar lite eller städar lite men det är skönt att veta att jag inte måste göra nåt.Bara göra det jag känner för.Skönt att jag har en sambo som accepterar att jag är ego just nu och låter mig göra det jag vill.Han respekterar att jag inte gör så mycket.Att jag just nu mår bra av det.På samma sätt som jag respekterar att han måste jobba för att må bra,att han måste sysselsätta sig för att gå vidare.
Det är ju bara så att vi människor är olika och det är ju bara att visa hänsyn.
Nu ska jag fortsätta mysa i värmen inomhus:)
Och jag satt i fönstret och tittade på:)Skotta tak??Nej tack!!Jag sparar mina tak till en dag jag inte riskerar frysa fast i stegen.
Jag hade tänkt städa min garderob.ser ut som nån provsprängt nåt och nu ser hela gästrummet ut som en walk in closet:)och det kan ju hända att vi kanske får gäster så jag kanske måste göra nåt åt saken så jag började men det blev ganska fort tråkigt så jag satte mig vid min bästa vän,datorn i stället(hoppas vi inte får gäster i dag i alla fall)
Just nu myser jag bara på dagarna.Tycker det är jätteskönt att bara göra vad jag känner för.Ta dagen som det kommer.Tror inte jag bara är lat och därför vill vara sjukskriven men jag behöver tid att göra ingenting just nu.Inga måsten.Göra lite grann,kanske tvättar lite eller städar lite men det är skönt att veta att jag inte måste göra nåt.Bara göra det jag känner för.Skönt att jag har en sambo som accepterar att jag är ego just nu och låter mig göra det jag vill.Han respekterar att jag inte gör så mycket.Att jag just nu mår bra av det.På samma sätt som jag respekterar att han måste jobba för att må bra,att han måste sysselsätta sig för att gå vidare.
Det är ju bara så att vi människor är olika och det är ju bara att visa hänsyn.
Nu ska jag fortsätta mysa i värmen inomhus:)
Missfall!
Har funderat..igen..!!
Det är många som frågar hur det är och hur det går och sen så kommer frasen "vi har också varit med om det".
Jag blir förvånad.Tänker först,har ni också förlorat ett barn halvvägs in i graviditeten.Sen förstår jag att folk oftast pratar om ett missfall,nåt som går fel innan vecka 13.Trodde inte det var så många som gått igenom ett missfall.Trodde inte det var så vanligt men nu får man höra att nästan varje familj har den erfarenheten.
Jag vet att orden sägs för att trösta och för att visa att vi inte är ensamma men jag finner ingen tröst att andra gått igenom det När jag hör ordet missfall så tänker jag att det gick fel innan vecka 13..Tycker inte alls att det är samma sak.Men sen tänker jag efter och inser att det har säkert varit jobbigt för dom familjerna och jag är ledsen för alla som måste vara med om det.
Men för mig är det så att innan vi nådde vecka 13 så var jag inställd på att nåt kunde gå fel,Mats kallade mig negativ men jag sa realistisk.Jag vet att risken för missfall alltid finns.
Sen passerade vi vecka 13 och jag andades ut.Tyckte att faran var över.Det fanns en annan oro då,om dom hade det bra men aldrig oron för missfall.
Sen gjorde vi ultraljud i vecka 18,vi såg dom,såg hjärtat slå och såg dom röra på sig.Dom fanns verkligen.Jag hade börjat känna sparka och rörelser och till och med Mats hade hunnit känna en spark.Vecka 21 lyssnade vi på hjärtan som slog och slog,jämna,fina slag.
Och då tänkte jag,halvvägs nu ska väl inget gå fel.Har vi klarat oss halvvägs så måste det ju ska gå bra.Jag tänkte inga fler "tänk om" och tog bort alla tvivel.Det var på riktigt,vi hade ju kommit så långt.Så långt så att när dagen kom då allt gick fel fick jag vara med om förlossning,så långt att vi var tvungen att fixa en begravning.
Så jag finner ingen tröst i att andra fått missfall.Men folk får fortsätta att säga det för att ha nåt att säga,jag blir inte arg men man får gärna berätta hur långt man gått också och inte räkna allt som missfall.
Är rädd att folk ser det som hänt som vilket missfall som helst och därför kanske inte tycker det ska behövas så lång tid för att sörja.Men jag ser inte Alva och Tyra som missfall.I vår värld var det två fina bebisar och inget missfall.
Det är många som frågar hur det är och hur det går och sen så kommer frasen "vi har också varit med om det".
Jag blir förvånad.Tänker först,har ni också förlorat ett barn halvvägs in i graviditeten.Sen förstår jag att folk oftast pratar om ett missfall,nåt som går fel innan vecka 13.Trodde inte det var så många som gått igenom ett missfall.Trodde inte det var så vanligt men nu får man höra att nästan varje familj har den erfarenheten.
Jag vet att orden sägs för att trösta och för att visa att vi inte är ensamma men jag finner ingen tröst att andra gått igenom det När jag hör ordet missfall så tänker jag att det gick fel innan vecka 13..Tycker inte alls att det är samma sak.Men sen tänker jag efter och inser att det har säkert varit jobbigt för dom familjerna och jag är ledsen för alla som måste vara med om det.
Men för mig är det så att innan vi nådde vecka 13 så var jag inställd på att nåt kunde gå fel,Mats kallade mig negativ men jag sa realistisk.Jag vet att risken för missfall alltid finns.
Sen passerade vi vecka 13 och jag andades ut.Tyckte att faran var över.Det fanns en annan oro då,om dom hade det bra men aldrig oron för missfall.
Sen gjorde vi ultraljud i vecka 18,vi såg dom,såg hjärtat slå och såg dom röra på sig.Dom fanns verkligen.Jag hade börjat känna sparka och rörelser och till och med Mats hade hunnit känna en spark.Vecka 21 lyssnade vi på hjärtan som slog och slog,jämna,fina slag.
Och då tänkte jag,halvvägs nu ska väl inget gå fel.Har vi klarat oss halvvägs så måste det ju ska gå bra.Jag tänkte inga fler "tänk om" och tog bort alla tvivel.Det var på riktigt,vi hade ju kommit så långt.Så långt så att när dagen kom då allt gick fel fick jag vara med om förlossning,så långt att vi var tvungen att fixa en begravning.
Så jag finner ingen tröst i att andra fått missfall.Men folk får fortsätta att säga det för att ha nåt att säga,jag blir inte arg men man får gärna berätta hur långt man gått också och inte räkna allt som missfall.
Är rädd att folk ser det som hänt som vilket missfall som helst och därför kanske inte tycker det ska behövas så lång tid för att sörja.Men jag ser inte Alva och Tyra som missfall.I vår värld var det två fina bebisar och inget missfall.
onsdag 6 januari 2010
Att lära känna sig själv!
I dag har varit en skön dag.Jag har känt ett lugn i själen som jag inte är van vid.
I dag har jag mått bra.Men jag har funderat mycket i dag.Har haft massa funderingar.
Nån sa några ord,ord som letat sig in och som har slagit rot i mitt huvud.
Ord som fick mig att vakna.
Ord som gjorde ont när dom sas men jag vet att dom sas med all välmening.
Ärliga och uppriktiga ord.
Ord som ingen annan vågat säga tidigare eller lyckats få fram på rätt sätt.
Ord som gör att jag lite kan förstå hur andra kanske kan uppfatta mig ibland.Att jag kanske ibland måste stanna upp och tänka igenom för att bli tagen på allvar och bli lyssnad på.
Ord som jag kanske inte vill tänka på för det är jobbigt men jag vet att det är viktiga ord.
Ord som ska tas på allvar.
Det är inte bara sorgen av flickorna som rör sig i mitt liv just nu.Jag lär känna mig själv.Har tid att fundera nu.Har tid att tänka igenom vad jag håller på med och hur jag vill framstå.Hur jag vill vara som människa.
Det gör ont att bli vuxen.Det gör ont att lära känna sig själv.Men det är en resa som måste göras.
Förlusten och sorgen av flickorna gör ont men jag vet att jag kommer komma ut starkare,jag vet att jag kommer lärt känna mig själv mer.Jag tror jag kommer må mycket bättre än jag gjorde tidigare,innan jag blev gravid och innan flickornas död.
Känner att varje dag så tar jag steg framåt,vissa dagar kanske jag backar eller står still men jag försöker i alla fall att varje dag ta ett litet steg framåt.
Är positiv för framtiden.
Jag är tacksam för orden som fick mig att vakna.
I dag har jag mått bra.Men jag har funderat mycket i dag.Har haft massa funderingar.
Nån sa några ord,ord som letat sig in och som har slagit rot i mitt huvud.
Ord som fick mig att vakna.
Ord som gjorde ont när dom sas men jag vet att dom sas med all välmening.
Ärliga och uppriktiga ord.
Ord som ingen annan vågat säga tidigare eller lyckats få fram på rätt sätt.
Ord som gör att jag lite kan förstå hur andra kanske kan uppfatta mig ibland.Att jag kanske ibland måste stanna upp och tänka igenom för att bli tagen på allvar och bli lyssnad på.
Ord som jag kanske inte vill tänka på för det är jobbigt men jag vet att det är viktiga ord.
Ord som ska tas på allvar.
Det är inte bara sorgen av flickorna som rör sig i mitt liv just nu.Jag lär känna mig själv.Har tid att fundera nu.Har tid att tänka igenom vad jag håller på med och hur jag vill framstå.Hur jag vill vara som människa.
Det gör ont att bli vuxen.Det gör ont att lära känna sig själv.Men det är en resa som måste göras.
Förlusten och sorgen av flickorna gör ont men jag vet att jag kommer komma ut starkare,jag vet att jag kommer lärt känna mig själv mer.Jag tror jag kommer må mycket bättre än jag gjorde tidigare,innan jag blev gravid och innan flickornas död.
Känner att varje dag så tar jag steg framåt,vissa dagar kanske jag backar eller står still men jag försöker i alla fall att varje dag ta ett litet steg framåt.
Är positiv för framtiden.
Jag är tacksam för orden som fick mig att vakna.
Underbar kväll och fantastiska vänner!
Måste erkänna att det var en kanonkväll igår,var ju orolig innan jag for men jag ångrar inte alls att jag for..var inte ledsen en gång,kom ihåg hur man dansar(det är nog som att lära sig cykla,man glömmer aldrig) och hade tokroligt men det känns i dag ..Trött och mör i kroppen,tack gode gud att man slipper ha ont i huvudet också:)Men tant börjar vara för gammal för att vara ute och ränna till klockan 4..
Har insett hur mycket vänner betyder och har fantastiska vänner och är tacksam för dom.Men jag är ledsen för dom jag tappat och saknar vissa i mitt liv.(och jag undrar om allt beror på mig)
Skulle göra allt för att allt skulle bli bra igen.Har börjat försöka ordna upp saker,börja det nya året med att reda ut saker.Börja på nytt.Men det kommer alltid finnas en vänskap som aldrig går att rädda,en vänskap jag saknar varje dag.Vill inte ha det så här och jag trodde aldrig det skulle gå så långt och tyvärr har det nog gått så långt så att det inte går att laga.Och jag kan säga att det var inte värt det som hände.Det är bättre att hålla käften om man inte har nåt snällt att säga.Jag kommer alltid sakna den människan,vi har ju gjort så mycket tillsammans.Och jag kommer alltid vara beredd att försöka fixa till det mellan oss.
Sen har jag pratat ut med en vän,en vän som jag alltid kunnat prata med,som alltid funnits där och den här gången har jag haft borta det stödet.Har saknat det stödet för det är en av dom få som vet så mycket om mitt liv,som vet så mycket historia och kan trösta helt otroligt bra.Vi har aldrig varit ovänner,det är det som är konstigt,det har bara blivit knas nånstans så därför gick det lätt att prata sig tillbaks till varandra.
Nu har jag en vän kvar,en vän att lösa nåt som jag egentligen inte vet om det är nåt att lösa men jag vet att det nånstans har blivit fel.Men jag vet inte vad felet är.Vi är båda duktiga på att prata så jag hoppas att det löser sig av sig själv(Och att jag inte gör det värre)För egentligen är det ingenting.Men jag vågar inte hoppas att det löser sig av sig själv.
Försöker börja det nya året med att börja om från början.I alla fall så gott det går.
Idag känner jag mig riktigt glad.Känner hopp.Riktigt nöjd med livet och det är en underbar känsla.Nytt motto:I dag kan vara dagen då allt vänder.
Har insett hur mycket vänner betyder och har fantastiska vänner och är tacksam för dom.Men jag är ledsen för dom jag tappat och saknar vissa i mitt liv.(och jag undrar om allt beror på mig)
Skulle göra allt för att allt skulle bli bra igen.Har börjat försöka ordna upp saker,börja det nya året med att reda ut saker.Börja på nytt.Men det kommer alltid finnas en vänskap som aldrig går att rädda,en vänskap jag saknar varje dag.Vill inte ha det så här och jag trodde aldrig det skulle gå så långt och tyvärr har det nog gått så långt så att det inte går att laga.Och jag kan säga att det var inte värt det som hände.Det är bättre att hålla käften om man inte har nåt snällt att säga.Jag kommer alltid sakna den människan,vi har ju gjort så mycket tillsammans.Och jag kommer alltid vara beredd att försöka fixa till det mellan oss.
Sen har jag pratat ut med en vän,en vän som jag alltid kunnat prata med,som alltid funnits där och den här gången har jag haft borta det stödet.Har saknat det stödet för det är en av dom få som vet så mycket om mitt liv,som vet så mycket historia och kan trösta helt otroligt bra.Vi har aldrig varit ovänner,det är det som är konstigt,det har bara blivit knas nånstans så därför gick det lätt att prata sig tillbaks till varandra.
Nu har jag en vän kvar,en vän att lösa nåt som jag egentligen inte vet om det är nåt att lösa men jag vet att det nånstans har blivit fel.Men jag vet inte vad felet är.Vi är båda duktiga på att prata så jag hoppas att det löser sig av sig själv(Och att jag inte gör det värre)För egentligen är det ingenting.Men jag vågar inte hoppas att det löser sig av sig själv.
Försöker börja det nya året med att börja om från början.I alla fall så gott det går.
Idag känner jag mig riktigt glad.Känner hopp.Riktigt nöjd med livet och det är en underbar känsla.Nytt motto:I dag kan vara dagen då allt vänder.
tisdag 5 januari 2010
Kuratorbesök och 13dagsfest!!
Hemkommen från kuratorn.Har världens bästa kurator.
Måste faktiskt passa på att berömma alla personal vi haft kontakt med på lasarettet.Helt underbara.Man skulle ju kunna tro att man valt att bli barnmorska för det är gulligt med alla bebisar så jag blir så imponerad att dom även veta vad dom ska göra när det går dåligt och att dom kan hantera sorg också.
Det känns tryggt att veta att nästa gång vi ska ha barn finns det underbar personal som väntar på oss.
Kuratorn skulle prata med min läkare om att bli sjukskriven 2 veckor till men om jag känner mig redo tidigare så är det bara att prova.Känns bra att få 2 veckor till.
Att vardagen börjar om nu,att det äntligen är slut på alla dessa röda dagar.Känns skönt att få återgå till det normala.Nu kanske det blir chans att läka i lugn och ro.Inte massa fester,middagar och andra sociala evenemang.
Tror det blir lättare att få livet att rulla på när man får chans att anpassa sorgen efter den normala vardagen.En möjlighet att hitta ett sätt att leva med sorgen på ett bra sätt.Att hitta ett sätt att leva med den som gör att man inte bryter ihop hela tiden.
Äntligen kan livet återgå till det normala.
I kväll är det återigen fest.Livet är en fest eller hur var det nu?!Nytt folk,nya frågor..
Känns som man spelar teater.Egentligen är jag så ledsen i själen just nu men jag kan ju inte dyka upp på en fest och se ut som jag sålt smöret och tappa pengarna.
Så det är bara på med Happy-masken,ta fram frasen"Jo det går ganska bra"(svaret på frågan som kommer med en medlidsam blick "Hur går det för er?") och börja oroa sig för vad man ska ha på sig.
Peppa fest!!!!!
Måste faktiskt passa på att berömma alla personal vi haft kontakt med på lasarettet.Helt underbara.Man skulle ju kunna tro att man valt att bli barnmorska för det är gulligt med alla bebisar så jag blir så imponerad att dom även veta vad dom ska göra när det går dåligt och att dom kan hantera sorg också.
Det känns tryggt att veta att nästa gång vi ska ha barn finns det underbar personal som väntar på oss.
Kuratorn skulle prata med min läkare om att bli sjukskriven 2 veckor till men om jag känner mig redo tidigare så är det bara att prova.Känns bra att få 2 veckor till.
Att vardagen börjar om nu,att det äntligen är slut på alla dessa röda dagar.Känns skönt att få återgå till det normala.Nu kanske det blir chans att läka i lugn och ro.Inte massa fester,middagar och andra sociala evenemang.
Tror det blir lättare att få livet att rulla på när man får chans att anpassa sorgen efter den normala vardagen.En möjlighet att hitta ett sätt att leva med sorgen på ett bra sätt.Att hitta ett sätt att leva med den som gör att man inte bryter ihop hela tiden.
Äntligen kan livet återgå till det normala.
I kväll är det återigen fest.Livet är en fest eller hur var det nu?!Nytt folk,nya frågor..
Känns som man spelar teater.Egentligen är jag så ledsen i själen just nu men jag kan ju inte dyka upp på en fest och se ut som jag sålt smöret och tappa pengarna.
Så det är bara på med Happy-masken,ta fram frasen"Jo det går ganska bra"(svaret på frågan som kommer med en medlidsam blick "Hur går det för er?") och börja oroa sig för vad man ska ha på sig.
Peppa fest!!!!!
måndag 4 januari 2010
Dagens positiva!
Dagens positiva måste vara att jag är stolt gudmor till världens goaste gudbarn..
Synd att hon bor så långt borta och växer som ogräs så jag missar så himla mycket..
I dag har jag beställt doppresenter och jag lovar hennes föräldrar att det inte finns ett enda SAIK-märke med:)men jag måste ju få påverka lite,grymt nöjd med julklappen men jag måste säga att Olivia ser lite skeptisk ut:)
Puss lillskrutten!
Vill ha tillbaks mitt liv!
Varför kan jag inte få sitta i min bubbla och tycka synd om mig själv?Varför måste jag ut i livet?Livet som jag inte vill ha..Det är inte det liv jag väntat på..
Känns som ingen förstår nåt i dag..
Min arbetsledare ringde i dag..ha väntat på samtalet,har vetat att det ska komma.."Hur länge blir du borta?När kommer du tillbaks?"Vet att hon inte vill störa men hon måste ju fråga..
Jag vet inte,har inte orkat tänka på det..inte velat räkna efter..29 föräldradagar,förbrukade på lördag..Är det mening att jag ska vara hel nu?Är det meningen att jag ska ha ork att börjar om?Är 29 antal dagar jag fick på mig att sörja klart?Är det meningen att jag ska ha sörjt färdigt nu?
Vet att alla vill väl men ibland känns det som om jag har svårt att göra mig förstådd..Som att jag inte kan hitta ord för att förklara mig..Som att ingen förstår varför jag fortfarande är ledsen..
Mats säger "att det är väl lika bra att börja om och jobba istället för att gruva sig"."Men jag har inte orken"säger jag.
"Orka och orka,nångång måste du ju börja om"får jag till svar.
Jag vet att jag måste ut i verkligheten.Jag vet,jag är inte dum,jag vet att en dag måste jag.
Och jag vet att det inte hjälper att tycka synd om sig själv,mår i slutändan inte bättre av det men just nu vill jag inte lämna min bubbla.Jag måste få vara ledsen,jag måste få gråta,jag måste få ta tid på mig fast andra kanske gått vidare och inte förstår varför jag fortfarande sörjer,men det var jag som skulle bli mamma.Det är jag som inte har mina barn hos mig.Det är jag och Mats som har änglabarn.
Har sagt att jag är rädd att bli bitter av det som hänt och jag hör att jag börjar låta lite som en bitter***** men det enda jag vill är att få tillbaks mitt liv,det livet som jag skulle ha,inte den här skiten.
Känns som ingen förstår nåt i dag..
Min arbetsledare ringde i dag..ha väntat på samtalet,har vetat att det ska komma.."Hur länge blir du borta?När kommer du tillbaks?"Vet att hon inte vill störa men hon måste ju fråga..
Jag vet inte,har inte orkat tänka på det..inte velat räkna efter..29 föräldradagar,förbrukade på lördag..Är det mening att jag ska vara hel nu?Är det meningen att jag ska ha ork att börjar om?Är 29 antal dagar jag fick på mig att sörja klart?Är det meningen att jag ska ha sörjt färdigt nu?
Vet att alla vill väl men ibland känns det som om jag har svårt att göra mig förstådd..Som att jag inte kan hitta ord för att förklara mig..Som att ingen förstår varför jag fortfarande är ledsen..
Mats säger "att det är väl lika bra att börja om och jobba istället för att gruva sig"."Men jag har inte orken"säger jag.
"Orka och orka,nångång måste du ju börja om"får jag till svar.
Jag vet att jag måste ut i verkligheten.Jag vet,jag är inte dum,jag vet att en dag måste jag.
Och jag vet att det inte hjälper att tycka synd om sig själv,mår i slutändan inte bättre av det men just nu vill jag inte lämna min bubbla.Jag måste få vara ledsen,jag måste få gråta,jag måste få ta tid på mig fast andra kanske gått vidare och inte förstår varför jag fortfarande sörjer,men det var jag som skulle bli mamma.Det är jag som inte har mina barn hos mig.Det är jag och Mats som har änglabarn.
Har sagt att jag är rädd att bli bitter av det som hänt och jag hör att jag börjar låta lite som en bitter***** men det enda jag vill är att få tillbaks mitt liv,det livet som jag skulle ha,inte den här skiten.
Nykär och på dåligt humör..
Jag är ofta på dåligt humör nu för tiden.Det är inte tänkt så men jag orkar inte vara trevlig.Hade kort stubin tidigare men nu är den ännu kortare om det ens finns nån.Jag har inte ork att bita ihop utan minsta sak kan bli jättestor.
Tyvärr så går det ut över min fantastiska sambo.Tycker synd om han,han som inte heller har det lätt just nu ska dessutom behöva leva med en riktig ragata.
Är glad att vi varit tillsammans så länge så att vi vet vars vi har varandra.Är glad att jag träffade honom den där sommaren i Myrheden -03.Är glad att vi har 6 års historia bakom oss,6 år som inte bara varit en resa i kärlekstunneln utan även en och annan tur i livets berg och dalbana.6 år som har gjort att vi vävt samman till ett par som klarar det här.Att vi är ett par som växer ihop ännu mer av en sån här upplevelse och inte ett par som splittras.Jag tror att i svårighet
er så kommer man antingen närmare varandra och blir starkare eller så anklagar man lätt varandra och glider isär.
Är glad att jag och Mats växer starkare.Det är länge sen jag kände mig så kär som jag gör nu,det är som jag är nykär på nytt.Ser på Mats med helt andra ögon nu.Tänk om jag inte ens haft han när livet tog den här vändningen.Tänk om jag stått här ledsen och inte ens haft hans axel att gråta mot.Hemska tanke,får mig verkligen att uppskatta Mats och får mig att inse att jag måste bli en snäll människa.Så att Mats också kan få känna sig nykär:)
Tyvärr så går det ut över min fantastiska sambo.Tycker synd om han,han som inte heller har det lätt just nu ska dessutom behöva leva med en riktig ragata.
Är glad att vi varit tillsammans så länge så att vi vet vars vi har varandra.Är glad att jag träffade honom den där sommaren i Myrheden -03.Är glad att vi har 6 års historia bakom oss,6 år som inte bara varit en resa i kärlekstunneln utan även en och annan tur i livets berg och dalbana.6 år som har gjort att vi vävt samman till ett par som klarar det här.Att vi är ett par som växer ihop ännu mer av en sån här upplevelse och inte ett par som splittras.Jag tror att i svårighet
er så kommer man antingen närmare varandra och blir starkare eller så anklagar man lätt varandra och glider isär.Är glad att jag och Mats växer starkare.Det är länge sen jag kände mig så kär som jag gör nu,det är som jag är nykär på nytt.Ser på Mats med helt andra ögon nu.Tänk om jag inte ens haft han när livet tog den här vändningen.Tänk om jag stått här ledsen och inte ens haft hans axel att gråta mot.Hemska tanke,får mig verkligen att uppskatta Mats och får mig att inse att jag måste bli en snäll människa.Så att Mats också kan få känna sig nykär:)
söndag 3 januari 2010
Två underbara änglar!
I morse när jag vaknade insåg jag att det skulle bli en tung dag,en dag som sorgen inte vill lämna.
Inte en enda morgon sen 11 december har jag haft svårt att kliva upp,har klivit upp och tagit tag i varje dag men i morse visste jag inte vad som skulle få mig att kliva upp.Kändes bara tungt.
Har gått omkring i en bubbla i dag,har knappt gått att prata med.Har nog med att koncentrera mig på att andas.Att klara av dagen.
I dag har jag inte lämnat datorn många sekunder.Datorn är min livlina just nu.Bloggar och skriver,läser andras bloggar och gråter.
Ibland funderar jag över om jag har ett behov av att "plåga" mig själv,att jag inte vill tillåta mig själv att vara lycklig och glad.Vad har jag för rätt till det?Läser om andras historier och gråter mer än innan.
Istället för att anstränga mig för att bli glad,istället för att försöka ta mig upp ur gropen jag gräver djupare och djupare så sitter jag och läser andras sorgliga historier och blir ännu mer ledsen.Gråter ännu mer tårar.
Gråter och blir ännu mer ledsen i själen men sorgen är kanske nyttig.Den får mig kanske att läka.Tror det är bättre att jag sörjer än att jag försöker lämna sorgen bakom mig,måste kanske lära mig leva med sorgen för det går nog inte att tro att den försvinner.För försvinner gör nog aldrig saknaden och sorgen.
Lyssnar på Jag fick låna en ängel av Shirley Clamp
om och om igen.
Det var verkligen det vi fick,vi fick låna två änglar.
Två underbara änglar som togs bort alldeles för tidigt,
två änglar som vi älskar och som jag hade gjort allt för att få behålla.Våra älskade små änglabarn.
Inte en enda morgon sen 11 december har jag haft svårt att kliva upp,har klivit upp och tagit tag i varje dag men i morse visste jag inte vad som skulle få mig att kliva upp.Kändes bara tungt.
Har gått omkring i en bubbla i dag,har knappt gått att prata med.Har nog med att koncentrera mig på att andas.Att klara av dagen.
I dag har jag inte lämnat datorn många sekunder.Datorn är min livlina just nu.Bloggar och skriver,läser andras bloggar och gråter.
Ibland funderar jag över om jag har ett behov av att "plåga" mig själv,att jag inte vill tillåta mig själv att vara lycklig och glad.Vad har jag för rätt till det?Läser om andras historier och gråter mer än innan.
Istället för att anstränga mig för att bli glad,istället för att försöka ta mig upp ur gropen jag gräver djupare och djupare så sitter jag och läser andras sorgliga historier och blir ännu mer ledsen.Gråter ännu mer tårar.
Gråter och blir ännu mer ledsen i själen men sorgen är kanske nyttig.Den får mig kanske att läka.Tror det är bättre att jag sörjer än att jag försöker lämna sorgen bakom mig,måste kanske lära mig leva med sorgen för det går nog inte att tro att den försvinner.För försvinner gör nog aldrig saknaden och sorgen.
Lyssnar på Jag fick låna en ängel av Shirley Clamp
om och om igen.
Det var verkligen det vi fick,vi fick låna två änglar.
Två underbara änglar som togs bort alldeles för tidigt,
två änglar som vi älskar och som jag hade gjort allt för att få behålla.Våra älskade små änglabarn.
Knasigt..
Det blev lite knasigt det här,med slutet först men jag tänkte inte på det..Men mina smarta läsare kanske fattar ändå annars så bläddra man ner ett inlägg och börjar från början..Kram
Sagan utan lyckligt slut...
Det här är en saga utan lyckligt slut men jag fortsätter skriva.
I vecka 21+5(onsdag 9/12) händer det som inte ska hända,det som inte får hända.Har sjukanmält mig och ligger vaken i sängen,klockan är halv sju och jag känner hur det blir blött i sängen.Reser mig upp och känner hur det fortsätter rinna.Tänker att det får inte vara vattnet som går redan.Ringer till Mats i panik och frågar han vad jag ska göra.Ring sjukvårdrådgivningen säger han.Jag lägger på och ringer mamma.Tänk att man allt tror mamma kan lösa allt.Hon säger tyvärr samma sak som Mats så jag ringer och hon på sjukvårdrådgivningen skickar mig vidare till förlossningen i stan.Nu är jag så nervös och rädd att jag har ont i magen.Vet att det är inte bra,oavsett vad dom säger på lassa.
Mats möter mig på förlossningen och dom tar prover på mig som visar att det är för tidig vattenavgång det handlar om.Får träffa en läkare,samma som egentligen skulle ha sjukskrivit mig samma dag.Han gör ett ultraljud som visar att jag inte öppnat mig och ett litet hopp tänds.Läkaren förklarar hur allvarligt det är,att innan 23 fullgångna veckor så kan man inte gör nåt,inte ens i Umeå.Det finns inget att göra för att rädda våra älskade bebisar.Det är bara hoppas att dom vill stanna inne en vecka till.
Vi får träffa en annan läkare som gör ett till ultraljud för att kunna bedöma ungefär hur stora dom är.Den vänstra bebisen är den som läker vatten så det är lite svårt att mäta men den högra bebisen ser ut att ha det jättebra.Läkaren kommer fram till att dom väger ca 400 gram var.Dom är så små,dom ska inte komma ut nu.Även hon förklara att det inte är bra det som händer och att det inte finns annat att göra än att avvakta.Man känner sig så hjälplös som inte kan göra något för att få dom att stanna kvar.Dom tar några prover på mig för att försöka ta reda på vad som hänt och dom ger mig kortison som ska göra att bebisarnas lungor mognar fortare.Dom misstänker att det är en infektion av något slag som fått vattnet att gå.Vi får ett rum och får ligga kvar och hålla tummarna att värkarna inte sätter i gång.
Mats ringer runt till våra familjer och berättar vad som hänt och att ingen vet hur det kommer att gå.
På torsdag säger dom att vi får åka hem om vi vill för det spelar ingen roll om jag ligger stilla hemma eller på lassa med att jag gärna får stanna om jag känner mig lugnare.Men vi bestämmer att vi vill åka hem,känns på nåt sätt tryggare att vara hemma.Det läker fortfarande vatten men mycket lite och det är ingen fara eftersom det hela tiden produceras nytt men börjar det blöda eller att jag känner värkar måste jag komma in och det är bara att ringa om det är nåt jag funderar över.
Det är så svårt att förstå att för en vecka sen var allt bra och nu är vi mitt i nåt som vi inte kan stoppa.
På torsdagkväll är inte vattnet som läker inte genomskinligt längre utan det har blivit lite grönare i nyansen.Tänker för mig själv att undra om bebisen bajsat.Mats tycker jag ska ringa förlossningen och fråga för säkerhets skull och dom bekräftar min misstanke och säger att bebisen är nog stressad men det finns inget att göra och så länge det inte blöder så kan jag vara lugn hemma.Lugn och lugn men på nåt sätt lyckas jag somna.
Klockan 4 på fredagsmorgon 11/12 vaknar jag och känner att jag har lite ont i magen,lite som mensvärk.Tydligen kan det var ett tecken på att värkarbetet är på väg att starta.Men jag förnekar det och tänker att jag inte ska känna efter så mycket,säkert bara lite ont för att jag oroar mig.Men efter två timmar så gör det ganska ont och det känns inte riktigt rätt.Mats vaknar och blir lite irriterad för att jag inte väckt han men jag vill inte tro att det är värkar men han tycker att vi ska åka in.Tur att nån av oss tänker,mats är den kloka och jag är rädd att vi åker in i onödan och rädd för att det verkligen ska vara värkar.Förnekar så länge det bara går.
Mats ringer förlossningen från bilen och berättar att vi är på väg för att vi misstänker att jag har värkar och dom säger att det är bara att vi kommer in.På förlossningen möter en barnmorska oss och vi får samma rum igen(rum L som jag i efterhand hört att andra som förlorat barn har haft så nästa gång vägrar jag att få rum L)Barnmorskan känner lite på magen men då har värkar lugnat sig.
Men när hon går ut ur rummet så börjar det gör ont igen och Mats tar tid mellan värkarna.3-5 minuter är det och det är inte mycket annat att göra än att vänta.Denna väntan som hela tiden ska vara där håller på att göra mig knäpp.Inser att jag har stort kontrollbehov och allt det här som händer är något jag inte kan kontrollera,skulle vilja att allt bara kunde sluta.Men vi väntar och väntar som vi gjort i två dar.
Efter några timmar så gör det så ont att jag får smärtstillande vilket hjälper ungefär en timme sen så gör det lika ont igen.Mer smärtstillande och mer väntan.Är himla tacksam att Mats får vara med hela tiden,vet inte vad jag hade gjort utan han.
Sover en stund men det gör fortfarande ont så det är inte många minuter åt gången som jag hinner vila.
Klockan 16 så gör det så ont så att jag kräks av smärta och jag har fått feber och två barnmorskor kommer in och undersöker mig och frågar om vi ska få ut dom nu.Vill inte men vet redan att dom är förlorade och fast jag skulle vilja behålla dom för alltid så vet jag ju att nån gång måste dom ju komma ut.
Dom börjar prata om förlossningsrum och lustgas och jag kan inte förstå att det är en förlossning jag ska vara med om,inte nu.Men det blir inte tid att byta rum,varför vet jag egentligen inte men är glad att jag får ligga kvar där jag är.Ena barnmorskan hämtar en läkare som med ultraljud ska hålla koll på bebis 2,se om den kanske kan stanna kvar.
Alva föds 17:02 och väger 315 gram och jag får hålla henne direkt.Samtidigt så kollar dom bebis 2 och vi håller andan för att se vad som händer.Men hon vänder sig med huvudet ner direkt och vill också ut och det är nu det blir riktigt jobbigt och jag förstår inte hur jag lyckas med det.Det känns så jobbigt,att vet att hon mår bra och skulle kunna vara kvar.Gör ont att veta att hon har det bra men när hon kommer ut kommer hon dö.Dom tar hål på fosterhinnan så att vattnet går.Det känns så himla fel att föda fram en frisk bebis i vecka 22 som man vet inte kommer att klara sig.Kan inte förstå att det händer,kan inte ta in information.Det är som jag stängt av hjärnan.Men på nåt sätt går det och 17:30 är även Tyra född och väger 400 gram.Tyra visar livstecken när jag håller i henne vilket får det att skära i hjärtat.Det känns konstigt att vi är föräldrar till 2 jättesöta flickor.Föräldrar till barn som inte kommer att klara sig.
Alva och Tyra är namn som vi tidigare kommit överens om och det vore konstigt om i skulle spara dom namnen.Det är ju en liten Alva och Tyra vi fått.Vi får ha dom hos oss hur länge vi vill och vi får till och med låna en kamera eftersom vi aldrig tänkt på att ta med våran egen.
Jag somnar för jag är så himla trött i både kropp och själ,har inte sovit många timmar på två dygn.Men det känns bra att ha bebisarna på bröstet,en viss tröst ger det.
Mats mamma kommer förbi för hon blev orolig när hon inte hört mer på hela dagen än att vi åkte in.Så hon får se sina barnbarn.Den enda mer än vi som sett dom nya familjemedlemmarna.
Vi frågar om vi kan få en telefon inkopplad.Vi har några jobbiga samtal att ringa.Hur ringer man och säger att ni är mormor/morfar/farmor till barn som inte lever?Att mina far-och morföräldrar har fått barnbarnsbarn som dom aldrig kommer att få träffa?
Vi har flickorna hos oss till klockan 22 sen så bäddar Mats ner dom i deras säng och vi bestämmer att det bara vore jobbigt att ha dom hos oss längre,skulle bara bli ännu mer fäst vid dom och ännu jobbigare att skiljas från dom.Så vi ringer efter personalen som kommer och hämtar flickorna och säger att om vi ändrar oss så är det bara att ringa för dom är bara lite längre ner i korridoren.Men vi har bestämt oss och det känns bra att vi är överens i en sån här situation och jag är enormt glad över att det är Mats jag ska gå igen något sånt här med för han är ett otroligt stöd men samtidigt så skulle jag vilja skona han för jag tycker han har varit med om nog..
Jag fick ju feber så jag har nog fått en infektion så vi får ligga kvar hela helgen eftersom dom inte får koll på mina värden.Men på söndag är det dags för att lämna den trygga världen på lasarettet,lämna alla underbar personal,dags att ta steget ut i riktiga världen,dags att åka hem utan barn.Det gör ont i hjärtat när vi lämnar lasarettet och veta att våra flickor är kvar och att vi aldrig kommer att få ta med dom hem.
Nu börjar den långa resan för att läka både i kropp och själ.
Inser efteråt att vi i precis 4 månader visste om att vi väntade barn.
Den 11 augusti började vårat nya liv och den 11 december förändrades allt.
I vecka 21+5(onsdag 9/12) händer det som inte ska hända,det som inte får hända.Har sjukanmält mig och ligger vaken i sängen,klockan är halv sju och jag känner hur det blir blött i sängen.Reser mig upp och känner hur det fortsätter rinna.Tänker att det får inte vara vattnet som går redan.Ringer till Mats i panik och frågar han vad jag ska göra.Ring sjukvårdrådgivningen säger han.Jag lägger på och ringer mamma.Tänk att man allt tror mamma kan lösa allt.Hon säger tyvärr samma sak som Mats så jag ringer och hon på sjukvårdrådgivningen skickar mig vidare till förlossningen i stan.Nu är jag så nervös och rädd att jag har ont i magen.Vet att det är inte bra,oavsett vad dom säger på lassa.
Mats möter mig på förlossningen och dom tar prover på mig som visar att det är för tidig vattenavgång det handlar om.Får träffa en läkare,samma som egentligen skulle ha sjukskrivit mig samma dag.Han gör ett ultraljud som visar att jag inte öppnat mig och ett litet hopp tänds.Läkaren förklarar hur allvarligt det är,att innan 23 fullgångna veckor så kan man inte gör nåt,inte ens i Umeå.Det finns inget att göra för att rädda våra älskade bebisar.Det är bara hoppas att dom vill stanna inne en vecka till.
Vi får träffa en annan läkare som gör ett till ultraljud för att kunna bedöma ungefär hur stora dom är.Den vänstra bebisen är den som läker vatten så det är lite svårt att mäta men den högra bebisen ser ut att ha det jättebra.Läkaren kommer fram till att dom väger ca 400 gram var.Dom är så små,dom ska inte komma ut nu.Även hon förklara att det inte är bra det som händer och att det inte finns annat att göra än att avvakta.Man känner sig så hjälplös som inte kan göra något för att få dom att stanna kvar.Dom tar några prover på mig för att försöka ta reda på vad som hänt och dom ger mig kortison som ska göra att bebisarnas lungor mognar fortare.Dom misstänker att det är en infektion av något slag som fått vattnet att gå.Vi får ett rum och får ligga kvar och hålla tummarna att värkarna inte sätter i gång.
Mats ringer runt till våra familjer och berättar vad som hänt och att ingen vet hur det kommer att gå.
På torsdag säger dom att vi får åka hem om vi vill för det spelar ingen roll om jag ligger stilla hemma eller på lassa med att jag gärna får stanna om jag känner mig lugnare.Men vi bestämmer att vi vill åka hem,känns på nåt sätt tryggare att vara hemma.Det läker fortfarande vatten men mycket lite och det är ingen fara eftersom det hela tiden produceras nytt men börjar det blöda eller att jag känner värkar måste jag komma in och det är bara att ringa om det är nåt jag funderar över.
Det är så svårt att förstå att för en vecka sen var allt bra och nu är vi mitt i nåt som vi inte kan stoppa.
På torsdagkväll är inte vattnet som läker inte genomskinligt längre utan det har blivit lite grönare i nyansen.Tänker för mig själv att undra om bebisen bajsat.Mats tycker jag ska ringa förlossningen och fråga för säkerhets skull och dom bekräftar min misstanke och säger att bebisen är nog stressad men det finns inget att göra och så länge det inte blöder så kan jag vara lugn hemma.Lugn och lugn men på nåt sätt lyckas jag somna.
Klockan 4 på fredagsmorgon 11/12 vaknar jag och känner att jag har lite ont i magen,lite som mensvärk.Tydligen kan det var ett tecken på att värkarbetet är på väg att starta.Men jag förnekar det och tänker att jag inte ska känna efter så mycket,säkert bara lite ont för att jag oroar mig.Men efter två timmar så gör det ganska ont och det känns inte riktigt rätt.Mats vaknar och blir lite irriterad för att jag inte väckt han men jag vill inte tro att det är värkar men han tycker att vi ska åka in.Tur att nån av oss tänker,mats är den kloka och jag är rädd att vi åker in i onödan och rädd för att det verkligen ska vara värkar.Förnekar så länge det bara går.
Mats ringer förlossningen från bilen och berättar att vi är på väg för att vi misstänker att jag har värkar och dom säger att det är bara att vi kommer in.På förlossningen möter en barnmorska oss och vi får samma rum igen(rum L som jag i efterhand hört att andra som förlorat barn har haft så nästa gång vägrar jag att få rum L)Barnmorskan känner lite på magen men då har värkar lugnat sig.
Men när hon går ut ur rummet så börjar det gör ont igen och Mats tar tid mellan värkarna.3-5 minuter är det och det är inte mycket annat att göra än att vänta.Denna väntan som hela tiden ska vara där håller på att göra mig knäpp.Inser att jag har stort kontrollbehov och allt det här som händer är något jag inte kan kontrollera,skulle vilja att allt bara kunde sluta.Men vi väntar och väntar som vi gjort i två dar.
Efter några timmar så gör det så ont att jag får smärtstillande vilket hjälper ungefär en timme sen så gör det lika ont igen.Mer smärtstillande och mer väntan.Är himla tacksam att Mats får vara med hela tiden,vet inte vad jag hade gjort utan han.
Sover en stund men det gör fortfarande ont så det är inte många minuter åt gången som jag hinner vila.
Klockan 16 så gör det så ont så att jag kräks av smärta och jag har fått feber och två barnmorskor kommer in och undersöker mig och frågar om vi ska få ut dom nu.Vill inte men vet redan att dom är förlorade och fast jag skulle vilja behålla dom för alltid så vet jag ju att nån gång måste dom ju komma ut.
Dom börjar prata om förlossningsrum och lustgas och jag kan inte förstå att det är en förlossning jag ska vara med om,inte nu.Men det blir inte tid att byta rum,varför vet jag egentligen inte men är glad att jag får ligga kvar där jag är.Ena barnmorskan hämtar en läkare som med ultraljud ska hålla koll på bebis 2,se om den kanske kan stanna kvar.
Alva föds 17:02 och väger 315 gram och jag får hålla henne direkt.Samtidigt så kollar dom bebis 2 och vi håller andan för att se vad som händer.Men hon vänder sig med huvudet ner direkt och vill också ut och det är nu det blir riktigt jobbigt och jag förstår inte hur jag lyckas med det.Det känns så jobbigt,att vet att hon mår bra och skulle kunna vara kvar.Gör ont att veta att hon har det bra men när hon kommer ut kommer hon dö.Dom tar hål på fosterhinnan så att vattnet går.Det känns så himla fel att föda fram en frisk bebis i vecka 22 som man vet inte kommer att klara sig.Kan inte förstå att det händer,kan inte ta in information.Det är som jag stängt av hjärnan.Men på nåt sätt går det och 17:30 är även Tyra född och väger 400 gram.Tyra visar livstecken när jag håller i henne vilket får det att skära i hjärtat.Det känns konstigt att vi är föräldrar till 2 jättesöta flickor.Föräldrar till barn som inte kommer att klara sig.
Alva och Tyra är namn som vi tidigare kommit överens om och det vore konstigt om i skulle spara dom namnen.Det är ju en liten Alva och Tyra vi fått.Vi får ha dom hos oss hur länge vi vill och vi får till och med låna en kamera eftersom vi aldrig tänkt på att ta med våran egen.
Jag somnar för jag är så himla trött i både kropp och själ,har inte sovit många timmar på två dygn.Men det känns bra att ha bebisarna på bröstet,en viss tröst ger det.
Mats mamma kommer förbi för hon blev orolig när hon inte hört mer på hela dagen än att vi åkte in.Så hon får se sina barnbarn.Den enda mer än vi som sett dom nya familjemedlemmarna.
Vi frågar om vi kan få en telefon inkopplad.Vi har några jobbiga samtal att ringa.Hur ringer man och säger att ni är mormor/morfar/farmor till barn som inte lever?Att mina far-och morföräldrar har fått barnbarnsbarn som dom aldrig kommer att få träffa?
Vi har flickorna hos oss till klockan 22 sen så bäddar Mats ner dom i deras säng och vi bestämmer att det bara vore jobbigt att ha dom hos oss längre,skulle bara bli ännu mer fäst vid dom och ännu jobbigare att skiljas från dom.Så vi ringer efter personalen som kommer och hämtar flickorna och säger att om vi ändrar oss så är det bara att ringa för dom är bara lite längre ner i korridoren.Men vi har bestämt oss och det känns bra att vi är överens i en sån här situation och jag är enormt glad över att det är Mats jag ska gå igen något sånt här med för han är ett otroligt stöd men samtidigt så skulle jag vilja skona han för jag tycker han har varit med om nog..
Jag fick ju feber så jag har nog fått en infektion så vi får ligga kvar hela helgen eftersom dom inte får koll på mina värden.Men på söndag är det dags för att lämna den trygga världen på lasarettet,lämna alla underbar personal,dags att ta steget ut i riktiga världen,dags att åka hem utan barn.Det gör ont i hjärtat när vi lämnar lasarettet och veta att våra flickor är kvar och att vi aldrig kommer att få ta med dom hem.
Nu börjar den långa resan för att läka både i kropp och själ.
Inser efteråt att vi i precis 4 månader visste om att vi väntade barn.
Den 11 augusti började vårat nya liv och den 11 december förändrades allt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)