Aurora-Anita

När flickorna föddes hade vi en underbar barnmorska hos oss, enda minnet från den dagen som inte är sorgligt..Anita hette hon och jag har sagt till Mats att nästa gång vi ska föda barn så vill jag ha henne om hon jobbar..

I dag ringde en av Aurora-barnmorskorna, gissa vem som är min..Anita! Hon frågade om det kändes okej, att det fanns andra om jag inte kände mig bekväm men tvärtom, det betyder så mycket att omges av människor i vården som jag har positiva minnen av, som jag känner mig trygg med..
Så jag längtar lite efter dagen då jag ska få gå igenom förra förlossningen och på så sätt kunna förbereda mig lite för den dagen då Trollet vill komma till oss..För det är svårt att fundera vad man vill med en förlossning när man inte har en aning om vad som hände under den första..

Alva och Tyras mamma!

I dag förklarade jag för en person i min omgivning att fysiskt sett så är det bra men att det som mår sämst är psyket..
Och fick då höra att alla förstagångsföderskor/förstagångsmammor mår dåligt och oroar sig och det känns som tiden aldrig ska ta slut...

Och jag vet inte när jag börjar bli upprörd..

Men det kan vara då jag känner mig jämförd med en som är gravid för första gången..

För sanningen är den att jag är INTE gravid för första gången..
och det är INTE första gången jag blir mamma..

Första gången gick istället inte alls som den skulle..
Första gången slutade i katastrof..
Första gången slutade med att jag blev en mamma som inte ses som en mamma utan en mamma som måste göra det svåraste av allt, begrava sina barn..

Första gången blev jag inte mamma på det typiska Svensson-sättet..
Första gången blev jag inte en mamma som syns..

Det är inte första gången jag är gravid och det är inte första förlossningen jag ska gå igenom..
Jag väntar på Alva och Tyras syskon och dagen då det lilla underverket ska födas..
Jag väntar på den dagen precis som säkert alla blivande föräldrar gör..(oavsett första, andra eller fjärde barnet)
Men det finns något som skapar lite mer tyngd i denna graviditet än den förra..
och den tyngden är sorgen efter två barn..
Erfarenheten att det inte alltid slutar lyckligt..
Och oron för att det ska bli ännu en grav..

För jag kan ännu inte greppa möjligheten att vi faktiskt kan få möjligheten att se vårt barn växa upp..
Jag kan fortfarande inte förstå att det är så det kan sluta..
Eller så är det så att jag inte vågar tänka så långt än..

Jag är en mamma..
En mamma till Alva och Tyra.
Jag är en mamma som fått begrava sina barn..
En mamma som inte syns..
Och därför inte alltid räknas..

Lika fullt är jag en mamma och vill också få vara det..

Sjuk 50% och ett gravbesök

I dag gjorde jag höstfint hos flickorna..och åt lunch hos dom..
Och när jag satt där sparkade liten för fullt, det kändes väldigt konstigt att sitta där och sakna två barn och samtidigt vänta på ett litet syskon..(som jag dessutom hela tiden lyckas tänka Lillebror om)

Träffade i dag läkaren som hade hand om oss efter flickornas födsel, måste säga att det är roligt när personalen på lasarettet känner igen en och blir glad av att se att det går bra för oss, det känns tryggt och jag vet att jag är i goda händer med denna läkare..
Hon sa att när man gått 28 fulla veckor så är inte vården orolig, för dom är vår bebis en stor klump som mycket väl skulle kunna klara sig men än vill dom inte se den, men om det skulle bli så så har vi gått så långt så vården ska klara av det..

Fysiskt sett är det inget fel på mig,läkaren gjorde ett ultraljud för att kolla livmodertappen och den är opåverkade och moderkakan ligger där den ska och bidrar inte till någon ökade oro..
Det som felar är psyket vilket inte är konstigt med vår bakgrund..och att jag känner av mer sammandragningar när jag jobbar..vilket ökar oron..
Jag och läkaren kom överens om att sjukskriva mig 50% vilket känns helt okej, tror det kan vara nyttigt att jobba lite grann men veta att jag inte sliter ut kropp och själ..
Läkaren frågade mig om jag varit in till dom när jag hade en liten blödningen så dom fick kolla på mig..och nej det hade jag ju inte eftersom jag blev tillsagd att avvakta..Jag fick känslan av att hon inte riktigt tyckte det var rätt och hade jag från början fått prata med denna läkare så hade jag nog fått bli undersökt och oron kanske hade varit lite mer hanterbar(kanske)

En stor bonus med dagens ultraljud var att jag fick se Trollets lilla huvud..

Måndagen..

I dag har det varit besök hos barnmorskan,mitt första då inte Mats följde med och allt såg bra ut.. Blodvärdet var lite lågt men inget som behövde åtgärdas..
Magen följer kurvan precis och det känns tryggt, då växer liten som den ska..
men sen gjorde bebisen en luring.. Jag tror lite på att hjärtljuden kan avslöja om det är en flicka eller pojke, tycker det i många fall verkar stämma..Trollets hjärtljud har dom tre gånger vi kollat legat kring 160 slag i minuten vilket tyder på en flicka..I dag sänktes slagen till 141 st, vilket skulle kunna tyda på att det är en pojke..Så nu har jag ingen aning, väntar med spänning på nästa besök..

Vågade/ kom även ihåg att fråga om Aurorabarnmorska så nu är en remiss skickad dit och dom skulle höra av sig inom någon vecka..

Vi var även på föräldraträff 3 som handlade om Andning, vilket säker kan fungera så nu ska övas hemma..

Sen så är det så fiffigt att det i vår stad har bildats en grupp på Facebook för gravida och bebisar, där mammor har kontakt med varandra..Ibland dras det ihop till fika och i dag var en sådan dag och första gången jag vågade vara med, har tidigare inte känt mig nog gravid eller nog trygg ifall jag skulle få jobbiga frågor..Men i dag visste jag att jag i alla fall kände två så då kändes det tryggt och i slutändan blev vi bara 7 st, en alldeles lagom grupp..Riktigt trevligt!

I morgon är det dags för läkarbesök och jag är orolig för att jag inte ska bli sjukskriven, då vet jag inte vad jag gör..
Men jag känner av sammandragningar betydligt mindre nu när jag går hemma i min egen takt så jag hoppas verkligen att jag resterande få arbetsdagar får vara hemma..


Förresten är vi i vecka 29 (28+2) nu..

Lycklig..

Är så glad för Linas skull, gravida änglaföräldrar är underbara nyheter..Nu håller jag tummarna för denna familj..

Är hos mamma i helgen, i kväll är det dags för kräftskiva..

Liten sparkar för fullt i magen och nu har Trollet även utökat sina rörelser så ibland känns det som h*n försöker med huvud eller rygg trycka sig ut genom magen, det är inte riktigt lika mysigt som sparkar men livstecken av alla former är så välkomna..

Trevlig helg!

Tänker och längtar

I kväll när Trollet sparkar mig så håller/kramar jag om magen..
Och tänker
"Tänk om jag får se detta underbara barn le"
"Tänk om jag får dela detta liv med vårt barn"

Hittills har jag inte riktigt lyckats tänka så långt som att vi faktiskt, en dag, kommer ha trollet utanför magen..

Det är svårt att föreställa sig, hur det kommer vara att få lära känna sitt barn utanför magen..

Jag längtar så tills den dagen då liten finns här med oss..

Tills dess njuter jag så att få vara en del av dom gravida och att jag faktiskt har en graviditet att prata om..

Förkylning

En förkyld man måste vara en kvinnas värsta mardröm..

Eller så har jag extremt kort tålamod och för mycket hormoner..

Hemma..

Jag sov på saken och vaknade och gjorde om min plan..
Jag är hemma med förhoppningen att läkaren sjukskriver tillbaks i tiden.. Gör han det inte så får jag i efterhand lägga in semester..

Jag kände att om jag är hemma så har jag gjort det jag kan för att skydda vårt lilla hjärta..
Går jag på jobbet och det skulle hända något så känns det som en mycket onödig risk jag tagit..

Så från och med nu är jag hemma, inget mer jobb innan bebisen tittar ut, vilket känns lite konstigt för jag hade inte alls ställt in mig på det här..

det känns oerhört skönt att fattat ett beslut och jag tror det hjälper mig mycket att må bättre..

Föräldraträff 2

Vi har i dag varit på andra föräldraträffen som i dag handlade om förlossningen och som i dag fick mig att gråta..
Det blev bara för mycket minnen och för mycket tankar på sist..
Men jag hade hunnit samla mig tills vi skulle sitta i våra föräldragrupper och prata..

Även om träffarna är lite jobbiga så betyder dom oerhört mycket, inte för kontakten med andra utan mer för fakta och informationen vi får..

En sak jag i dag reagerade på var när barnmorskan sa "vid minsta blödningen från nu tills då det dags så ska ni ringa in till oss"
Och jag kände bara, vad gav det..
Hon sa även att alla frågor vi har eller funderingar ska vi komma ihåg att ställa till mödravården och det är bara att ringa..och jag vet inte om jag vid dom två senaste samtalen har hamnat hos just dom två som inte borde jobba med människor..
För sanningen är den att alla personal vi hittills träffat på vårt lasarett, från det att vi anmälde oss till barnlöshetsteamet, till flickornas graviditet och förlossning, tills nu har varit underbara..
Vi har fått det stöd vi behöver och svar på frågor vi har, vi har aldrig känt oss till besvär eller att vi tagit upp någons tid i onödan..
Men dom senaste samtalen jag ringt så har jag efteråt inte känt mig klokare eller tagen på allvar..
Men nu har jag ju i alla fall fått hjälp av min barnmorska och det känns bra att i alla fall nu bli tagen på allvar..
Och jag hoppas att det fram till läkarbesöket kommer gå bra..

En plan..

Inte vet jag om jag i kväll är klokare men jag har i alla fall skapat mig en plan i huvudet..

Fick svar av barnmorskan som kunde förstå min oro och hade bokat in mig på första lediga läkartiden..Tisdag kl 10, nästa tisdag..Men hon undrade även om det inte kunde vara bra att jobba, att hålla sig sysselsatt..Även mamma sa det..och även jag har tänkt det..Men med mitt tunga jobb i storkök så är varje arbetsuppgift en fundering om det är smart och funderar inte jag så oroar sig någon annan på jobbet..
Så för mig så borde det vara bäst att vara hemma..
Barnmorskan hade även skrivit att läkare brukar kunna sjukskriva tillbaks i tiden men det är inget jag tänker chansa på så jag har bestämt mig för att mår jag inte sämre i morgon så ska jag jobba onsdag, torsdag för att sen vila i tre dagar och jobba måndag, tisdag och sen förhoppningsvis vara sjukskriven..
Det var min plan..Tills jag började tänka på förra gången, med flickorna..Då var jag till barnmorskan på torsdagen, bad om sjukskrivning..Fick en läkartid onsdagen efter, jobbade två dagar och sen gick vattnet..
Så då grät jag..och känner att jag har ingen aning om vad som blir rätt..om det blir rätt..
Men jag och Mats är överens om att jag provar jobba det som är kvar av veckan och fungerar det inte så får jag väl ta ut semester eller nåt..

Jag hade även skrivit och frågat henne om kramper jag börjat känna, har tidigare känt av sammandragningar men inte som dessa..Men hon trodde det kunde vara sammandragningar och dom borde sluta när jag vilar..Men till saken hör att jag även känner av kramperna och att magen blir stenhård när jag vilar men det beror säkert på oro och stress..
Även mitt illamående sa hon kunde bero på min oro..

Så min oro skapar just nu allt som är fel på mig och jag vet inte hur man får bort oron när man har vårt bagage och rädslan för framtiden och inte riktigt känner att sjukvården ger det vi vill...

Men vi har i alla fall en plan för närmsta veckan som borde vara möjlig att klara..

Oron för det normala..

I dag har jag skickat i väg ett mejl med funderingar och oro till min barnmorska..

Känner att jag har svårt att göra mig förstådd och få fram min oro när jag ringer till barnmorskan som har telefontid..Allt jag får höra är att det är normalt..
Och även om det kanske i en "normal" graviditet utan bagage kanske är normalt så nöjer jag mig inte med att få höra att det är normalt, det lugnar mig inte alls..
Sist var allt SÅ normalt till vattnet gick och ingen förstod varför..Jag klarar inte av ordet normalt och jag kan inte riktigt acceptera att få det till svar på det mesta..
Visst att det borde vara bra att få höra att det är normalt men det lugnar inte mig..

Så det är bättre att få förklara för Anna, vår barnmorska som vet vad vi gått igenom och som kanske kan förstå att det fysiska är "normalt" men den psykiska biten mår just nu inte alls bra..

Dessutom ringde min chef i morse och tyckte jag borde få bli sjukskriven..
Och det vore väl skönt..om jag kände att jag hade en "riktig" anledning att bli sjukskriven, just nu är det ju inget fel på mig utan allt är ju "normalt"
Och blir sjukskriven bara för att känns inte riktigt okej i min värld, det känns lite som....ett nederlag..Jag hade tänkt orka jobba tills graviditetspenningen började gälla, jag hade inga planer på att bli sjukskriven..
Det är tolv arbetsdagar kvar..12 dagar som jag tycker jag borde orka, i alla fall fysiskt...
Men psykiskt så är jag rädd för att jag utsätter Trollet för risker..

Jag känner mig så vilsen och stundvis lite ensam, det är jag som ska fatta beslutet och känna min kropp..Och vet vad som är rätt att göra och dessutom få ut i ord vad jag känner så sjukvården kan förstå..

Jag är i alla fall hemma i dag för att jag igår började kräkas igen, vilket tydligen är helt normalt.. tillsammans med min chef kom jag fram till att jag även ska vara hemma i morgon eftersom att jag får det utan sjukintyg..men sen har jag varit hemma i en vecka..och då vet jag inte riktigt vad jag ska göra..

Jag hoppas min barnmorska hör av sig i dag och att jag i kväll är lite klokare..

Jag hoppas att ni inte tycker jag gnäller eller överanalyserar..

Marmeladkokning

Dagens loppis-skörd blev en påse med 11 st sockpar och en mysdress till Trollet och tre gamla saftflaskor till mig..
Sen plockade jag och Sofia svarta vinbär och av dom kokade jag i kväll marmelad..
Av 2 kg bär blir det 13 barnmatsburkar med marmelad, eller jag hoppas i alla fall att det blir marmelad, tycker inte riktigt om att göra sånt som jag inte vet direkt om det lyckats..
Får kolla resultatet i morgon när dom kallnat..

I morgon blir det mer loppis med Sofia...

Vecka 28

I dag går vi in i vecka 28..

Jag har en bebis som inte har en aning om att den borde sova..Det sparkas dygnet runt och dom blir starkare och starkare..Men det är mysigt, jag förstår bara inte hur bebisen orkar..
Igår grälade jag lite på Mats och fick då en karatespark från magen..Mats är mycket nöjd att bebisen ibland är på hans sida..

Hur jag än försöker säga att jag inte har en aning om vad som väntar i min mage så råkar jag hela tiden säga HAN..

Jag känner att mitt humör, som förstås alltid funnits där börjar bli lite värre..Tålamodet finns inte riktigt utan saker måste fungera direkt annars så vaknar den stora vreden..för att sen sluta i tårar..

Mitt morgonillamående gör besök igen, det gillas inte..Tur jag en stund fått njuta av att må bra..

Jag tror jag börjat boa, lite smått i alla fall..Det ska plockas, saker som inte är klara måste göras klara, vaggan har fått komma in för rengöring och uppiffning..Jag gillar när jag får saker gjort..

Nu ska jag i väg på loppis med kära Sofia, hoppas på att komma hem med massor av fynd..

8 år

Du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge

För du är där när ingen ser mig
Du är där när stormen yr
Du är där när natten skrämmer
Och du är där när dagen gryr
Jag vill alltid ha dig nära
När som åren läggs till år
Och vad livet vill oss lära
Är att framtiden är vår

(av:Sonja Aldén)

8 år..
I nöd och lust trots att vi inte är gifta..
8 år av kärlek till varandra..

Pojke eller flicka?

I kanten ligger nu en undersökning om ni tror Trollet är en pojke eller flicka..
Vissa i släkten tror mer och mer på en liten Boman, alltså en pojke..
Medan jag vet att det finns dom som hoppas på en tjej så det blir en lekkompis..

Vad jag och Mats tror är inte riktigt bestämt..
Det varierar från dag till dag..

Allt bra..

Det är bra med mig och bebisen..
Jag blöder inte och bebisen sparkar för fullt(tack älskade barn)..

Det som mår sämst är psyket som efter gårdagen blev lite knäckt..

Jag är i alla fall hemma från jobbet, både i dag och i morgon..

Och jag har bestämt mig för att inte åka till fjällen i helgen som planerat..För att jag ska må bäst så är det bra att inte sitta med 24 mil till närmaste BB..Speciellt själen mår nog bäst av att vi är på hemmaplan..
Det känns mycket skönt att fattat det beslut och även familjen höll med om att det var det klokaste att göra, farmor sa att jag inte får komma utan att det är bäst att vi är nära vårt lasarett..

Jag vet att man inte kan pausa sitt liv och att det är bra att vara sysselsatt..
Men jag pausar inte mitt liv, jag väljer bara det jag vill göra och det jag mår bäst av..
jag kan hålla mig sysselsatt hemma och må betydligt bättre här än att sitta i fjällen..

Mats tyckte att jag inte kan oroa mig så mycket, men jag oroar mig inte men jag tycker inte att vi behöver utmana ödet i fall det går fel och då vara 24 mil från BB..Om det skulle gå fel i helgen, vilket det inte ska men OM så behöver vi inte ge vårt barn sämre odds..
Jag jämförde det med att ingen skulle be mig i mitt tillstånd att hoppa fallskärm, för mig är en fjällresa just nu samma påfrestning..
Det är egentligen precis samma sak som att Mats om och om igen säger "det kommer gå bra" för jag tror det är hans försvar för att orka, det här att vara försiktig är mitt försvar..

Känns skönt att fattat beslutet och just nu sitter jag avslappnad i soffan och stickar på dopklänningen..

Beviljat..

När jag kom hem så låg i brevlådan precis det som jag i dag behövde..
Jag har blivit beviljad graviditetspenning..

Från och med 19 september så laddar jag bara batterierna för bebisens ankomst..

Avvaktar, väntar, oroar

Lite blod..
Kan få livet att rasa..
Oron att skena..
Tårarna att flöda..

Med vår historia, i vecka 27 så behövs inte blod..

Jag ringde förlossningen..
och blev inte hjälpt så mycket..
Tjejen i telefonen fattade först inte att våra barn sist dog, sen vet jag inte om hon förstod den höjda oron som därför finns den här gången..
Hon tyckte det blödde så lite, gjorde inte ont och bebisen sparkar så då skulle vi avvakta..

Avvakta..

Försök avvakta när det ofattbara hänt en gång..

Tårarna bara sprutade och mina fina arbetskompisar skickade hem mig..
helst hade dom skickat mig på lasarettet men där ville dom ju inte ha in mig..
Så jag lovade mina fina arbetskompisar att inte vara ensam hemma, lämnade jobbet och åkte till Sofia..

Nu känns det bättre, det har inte kommit mer blod..
Känner av lite sammandragningar men inte mer än vanligt..
Oron ligger i bakhuvudet och skriker men jag försöker tro på Mats upprepade "det kommer gå bra"
I morgon ska jag ringa barnmorskorna för att rådfråga..
Kanske bli lite klokare..

Som tur är så är lilla Trollet ett snällt barn och har hela dagen sparkat vildare än vanligt..

vara gravid är ingen höjdare och jag önskar så att det går fort till november..

Välkommen till jorden!

I Aulan, med vi väntade på alla gravida par så spelade barnmorskorna detta klippet..
Och det rör i djupet av mitt hjärta..
Jag tänker på förra gången när det inte blev så här..
Jag tänker på november och att det kanske är så här det kommer bli..
På något sätt sörjer jag samtidigt som jag så längtar tills vårt lilla hjärta kommer till oss..

Föräldraträff 1

Hemma från första föräldraträffen..
Med blandade känslor..

Det är roligt att träffa andra som ska ha ungefär samtidigt.
Det är en häftig känsla att sitta i ett rum med massa bebismagar och inte behöva känna avundsjuka för jag har min egen bebismage..
Det är lite pinsamt och jobbigt men samtidigt intressant..

Men samtidigt så bär vi en väska med alldeles för mycket packning..
En väska jag ibland skulle vilja ställa ifrån mig..
En väska som jag ibland tror jag blivit stark nog att bära men ibland upptäcker att den blir alldeles för tung..

För det går inte att sitta och lyssna allt som är fantastiskt, roligt, helt normalt, spännande och låt bli att tänka på flickorna..
Eller kampen som ligger bakom vårt underverk..

Vi fick frågan när vi satte oss i våra vårdcentralsgrupper( i vår grupp var det tre par), Om det var vårt första barn?
I dag var Trollet vårt första barn..
För hur berättar man för lyckligt gravida, ovetandes om vad som kan hända att sist dog våra barn?
Varför ska vi spräcka deras rosa bubbla?

Vi pratade försäkringar..
Nån sa "men frågan är om man verkligen får ut något om det händer nåt?"
Vi vet att man får ut pengar om barnet dör, men jag höll inne med den informationen..

Barnmorskan pratar om att föräldragrupperna kan vara vänner för livet och att när det blir dags för syskon om två, tre år så kan man styra ihop det..
Seriöst..En sjukvårdsutbildad människa som får det att låta som storken kommer med barn samtidigt till grannskapet..
Vi vet att det inte är så..
När jag pratar antal barn så säger jag OM det blir..
Jag förbereder Mats på att om vi ska ha syskon och det skulle behövas hjälp även denna gång så blir det privat vård då landstinget bara hjälper till med ett barn..
Privat vård blir Umeå, 10 mil bort..

Nästa gång är det dags för förlossningsprat..
Och jag vill inte tänka på det..
Jag har inte kommit så långt i mina tankar..
För om jag ska börja förbereda mig för den här förlossningen så måste jag tänka på förra..
Förra som innehöll förtvivlade föräldrar, döda barn och oändligt med tårar..

Tårarna var många gånger nära på dagens föräldraträff..
Allt som ibland känns så långt bort blir i vissa sammanhang så tydliga..

Att vi försökt i fem år och förlorat två barn..
att vi har erfarenheter som inte andra "förstagångsgravida" har..

Men sen tänkte jag, det kanske sitter någon här som gått igenom samma sak som oss..
Antingen kämpat för att bli gravida eller förlorat..
Det kanske inte bara är vi som sitter i Aulan med blandade känslor..
För det syns inte på ytan men inuti blöder ibland såret..

Som sagt, en dag med blandade känslor..

Min skatt..

Att vakna till
"Hej min lilla skatt"
måste vara det bästa sättet nånsin..

Mats har i några dagar hamnat på minus, man gör det lätt när man missar att det är föräldraträff och när man väljer att gå in i jaktaffären så blommor hos flickorna inte hinner blir planterad..
Det blir lätt minuspoäng när man prioriterar lite galet, speciellt om man har en sambo med lite för mycket hormoner..

Men när han sen väljer att prioritera om, så att han i morgon faktiskt kan följa med på första föräldraträffen och säger "min skatt" på morgon, då samlar han pluspoäng..

Vi är trötta i ögat i dag, igår var det byafest..
På dagen mer för barn..
På kvällen mer för vuxna..
Och det tar på krafterna, även för mig som inte ens drack vuxendricka..
Fogarna är just nu inte snälla och jag känner att tröttheten slår mig..
Men liten sparkar och allt är bra med lilla familjen..

Lugn liten..

Igår var det lugnt i magen på kvällen, vilket det inte brukar vara den tiden på dygnet..
I morse var det lugnt i magen, vilket det inte heller brukar vara, brukar alltid börja med minst en morgonspark..
Och hur mycket jag en puffade i magen så fick jag inget svar..

Jag greps inte av panik eller ångest men en klump i magen infann sig och jag började tänka på hur och när jag skulle ringa förlossningen och säga att det varit lugnt..
Jag började undra om jag varit oförsiktigt, om jag kanske började reagerat på att jag hade mycket sammandragningar på jobbet på torsdagen..

Men mitt på dagen i dag så återkom bebisen och i kväll har Trollet sparkat med full styrka igen..
Underbart!!

Den elfte..

Den elfte varje månad är flickornas dag..
Saknaden har som etsat in sig i siffran..
Dom dagarna kan jag inte sluta tänka på de små liv som inte längre finns med oss..
Det är inte längre på ett sorgset sett och jag är inte ledsen..
Det är en annan typ av saknad, inte den hjärtskärande som förut fanns där..
Utan en dag då tankarna ofta flyr till dom och dom finns med mig hela dagen..

Övriga dagar i månaden så är flickorna inte lika tydliga i mitt liv..
Jag har som stoppat undan dom lite grann, det kanske låter hemskt men i mitt hjärta finns dom alltid men inte i min hjärna...
Det är inte konstigt..
Det hela är egentligen mycket logiskt..
Jag gör det för mitt och Trollets välbefinnande..
Nånstans så måste jag inse att tiden vi fick och det som skedde med flickorna är tid jag aldrig glömmer..
Men det är tid som jag inte kan tänka på nu med ett nytt liv på väg..
Det skulle få mig att må så mycket sämre och inte alls ge Trollet den graviditet den behöver..

20 månader i dag, var tar tiden vägen?
Hur kan det var 20 månader sen vi höll våra flickor?
Hur kan vi ha överlevt 20 månader utan våra barn?

100 dagar..

I dag har vi vetat om Trollet i fem månader..
Fem månader med vår nya framtid..

100 dagar kvar..

Har lovat mig själv att bli bättre på att ta bilder..Sånt som man värdesätter senare.
Men det vore så mycket lättare om jag fick hjälp av någon som höll i kameran.
Men det verkar aldrig bli så för att det ska bli några bilder på denna magen så tar jag en mindre snygg bild framför spegeln..
Och här är den, magen i vecka 26 (25+4)

Made in Denmark

"Det finns ingen pappa, trollet är gjord i Danmark"

Så kommer svaret att vara om någon på första föräldraträffen som är på måndag undrar var pappan är..

För pappan har glömt bort att det var dags för föräldraträff..
Trots att mamman upprepade gånger pratat om det(kan bero på att hon är lite nervös och inte fattar att hon tagit sig så långt)

Så i dag när mamman sa till pappan
"visst kommer du ihåg att vi ska vara på lasarettet kl 17 på måndag?"
då ser pappan ut som en fågelholk och som att hjärnan snabbt försöker komma på något smart..

Hjärnan kom inte på något smart..
Mamman blev "lite" upprörd..

Så tyvärr Trollet, Fader Okänd, du är tillverkad i Danmark..

Vecka 26

Vi har gått in i vecka 26, idag 25+2..
På olika sidor så står det att bebisen med stor sannolikhet överlever om den föds nu..Och fast jag hoppas det är långt kvar innan vi träffas så känns det tryggt att veta att för varje dag som går så blir det säkrare för Trollet..

Försökte i helgen förklara det här med veckorna för Mats, han finner ingen logik i att vara i vecka 26 men gått 25+2 och det är inte det lättaste att förklara när jag själv inte riktigt sitter inne med all kunskap..

Mats tycker nog det är en förvirrad värld vi är på väg in i och allt prata om skötbord, babysitter, babyskydd och babygym får hans hjärna att gå på högvarv och han tycker saker har idiotiska namn utan logik..

Eftersom det känns som det är betydligt mer "nytt" för Mats(jag har ju förberett mig länge) och betydligt svårare för han att förbereda sig så sökte jag reda på en sida
PlanetDad
Där finns massa läsning för blivande pappor att lite lättare förbereda sig för en ny värld..

en mysig helg

Helgen har varit så rolig och så mysig..
Vi har varit på Leos lekland..

Vi har ätit tårta..

Vi har sett film, Trassel 4 gånger..

Vi har gått på stan och shoppat..

Jag har fått för tidiga födelsedagspresenter och trollet har fått presenter..
En babygym väntar nu på en bebis att leka med..




Jag har lärt mig att en tvååring har sjukt mycket energi och en gravid kvinna har inte lika mycket..
Men att även en tvååring kan bli trött och måste vila..

Vi har gått på loppis, finns inget som är så roligt som att gå på loppis och hitta fynd till Trollet..
I söndags blev det två par byxor, en pyjamas och ett skötbord..
Ett skötbord som ska genomgå lite styling innan det är redo för Trollet..
Men det blir i höst när jag ska vara hemma..



men helgen tog slut och bästa vännen och underbara gudbarn åkte hem..
Men vi har en mysig helg att leva på en stund..

Trollet sparkar just nu så det syns utanpå magen..
Otroligt häftig känsla..

Och Mats missar det förstås..

väntar

Sitter och väntar på ett besök..Bästa vännen kommer på besök i helgen och med sig har hon mitt gudbarn(som jag inte träffat sen hon var tre månader, i helgen fyller hon två)så det är hög tid för ett besök..
Så vi ska äta tårta,och givetvis ska hon öppna presenter, vi ska leka på lekland och bara hitta på en massa skoj så långt orken orkar förstås..Sen så tror jag även att bästa vännen har med sig saker till både Trollet och mig och det gillas..Och jag och bästa vännen ska förstås prata en massa och umgås bara vi när lilla gudbarnet sover sött..

I dag har Trollet sparkat för fullt, det är så roligt att känna att sparkarna blir tydligare och tydligare vilket innebär att vår bebis för varje dag blir starkare och mer redo för ett liv med oss..
Kom förresten på att barnmorskan i måndags sa till mig att från och med nu ska jag känna sparkar varje dag och om jag någon dag tycker att det varit lugnt eller ovanligt lite sparkar så ska jag inte tveka att ringa förlossningen och be att få komma på koll, för sånt är dom generösa med..Vilket känns mycket lugnade och det är skönt när vårdpersonal förstår ens oro utan att man behöver säga något..

Förresten så har jag i veckan äntligen lyckats posta mina papper till försäkringskassan, nu hoppas jag på en underbar handläggare med hjärtat på rätt ställe så jag 19 september får gå på den ledighet jag så ställer in mig på..Bara 22 arbetsdagar kvar..

Stryka på magen..

Jag har blivit en sån jag tidigare inte tyckte om..
Jag har blivit en sån som hela tiden stryker mig på magen..

Tidigare har jag aldrig förstått varför gravida hela tiden måste ta på sin mage,och när vi väntat så länge så vi till slut sökte hjälp så gjorde det så ont att se sånt..
och när flickorna togs ifrån oss blev det inte bättre..

Men här sitter jag..
och kommer ofta på mig själv med att le fånigt och stryka på magen..
Men det är så mysigt med sparkarna, bekräftelsen på att liten i magen mår bra..
Det är så mysigt att få kontakt med bebisen, om så bara för en liten liten stund..
Jag stryker på magen får det är så fantastiskt att det faktiskt är vår tur och att vi väntar på en bebis..

Men sen så är det faktiskt en handling som inte bara görs av kärlek och den görs även när magen växer för mycket samtidigt, när det drar och spänner för att lindra lite, om man håller där det drar så drar det lite mindre, om man stryker när det spänner så känns det inte lika obehagligt..

Men jag försöker tänka på det när jag är bland människor jag vet kan tycka det är en jobbig påminnelse, och jag slutar så fort jag kommer på att jag gör det oavsett tillfälle(om jag inte är hemma) för det känns lite overkligt att jag går och stryker på min mage och där ligger vår bebis och sparkar, lite som en dröm..

Jag trodde aldrig jag skulle göra så och jag tyckte illa om dom som strök på sina magar..
och här sitter jag, med ett fånigt leende och en bebis som sparkar(hela tiden)
Det heter väl, Man ska aldrig säga aldrig

Välkomna!

Välkommen till nya läsare och tack till er som tycker om det jag skriver och faktiskt tycker att mina tankar kan vara till lite hjälp..
Det är en konstig känsla,att mitt skrivande hjälper någon..
det betyder mycket att få läsa dom kommentarer..

tack för att ni är så fina läsare, nya som gamla..

Beklagar sorgen till er som hittat hit för att ett barn fattas hos er..
Det borde aldrig få hända..
Var rädda om er..

Barnmorskebesök

I dag var vi till barnmorskan..
Jag är lika förvånad för varje besök vi får vara med om, för varje gång vi bokar en tid så känns det som jag aldrig kommer ta mig dit..
Men på något sätt så kämpar liten på och vi har i dag fått mäta magen, något som vi aldrig fick vara med om med flickorna..
Jag kommer inte ihåg värden eller siffror men jag kan bara meddela att allt ser bra ut..
Magen växer precis som den ska, blodvärdet såg bra ut och inget högt blodtryck..
Vilket är mycket skönt att höra..

Och hjärtslag, 159 stycken underbara i minuten..

Vi är nu i vecka 25 (24+2)

Gråzoner

Jag antar att jag borde njuta av livet..
Att jag borde vara världens lyckligaste..
Att andra tycker att nu måste det vara slut på gnäll..
Nu måste jag väl ändå må bra..

Men är livet någonsin svart eller vitt?
Det finns väl alltid gråzoner..

Jag mår bra..Men inte jämt..
Jag är lycklig..Men inte jämt..
Jag älskar livet i min mage men livet blev inte en enda långa raksträcka av välbefinnande bara för att pluset inträffade..
Jag mår ibland dåligt..
Och jag vill inte erkänna det..
För jag borde för alltid vara lycklig och på något sätt tacksam..

Men verkligheten är inte så..
För fast vi passerat vecka 22 så finns oron fortfarande..
Rädslan att vi ska förlora vårt lilla mirakel..
För det händer..
Fast det är "ytterst ovanligt"
Men har något som inte händer hänt så kan det hända igen..
Men den oron är inte jobbigast..

Det som är jobbigast är när kroppen får ett ångestanfall..
Och hormonerna bara göra det hela större och jobbigare..
Och tårarna bara sprutar..
Som en hulkande fontän sitter jag där..
Och jag vet inte varför..
Vet inte varför kroppen krampar i ångest, vet inte varför tårarna inte slutar komma..
Kan inte förklara när Mats undrar..
Kan bara säga att själen inte mår bra..
Då suckar Mats..

För även Mannen med världens största hjärta har en gräns när han inte orkar längre..

Jag antar att jag borde må bra..
och jag skulle vilja sätta upp den masken utåt..
att allt bara är bra..
Men då skulle jag ljuga..
Och hittills så har min blogg varit mitt livs sanning..
Min berättelse..
Min verklighet..
Och jag vill inte att verkligheten tar slut bra för att jag gått in i en värld där lyckan borde vara överväldigande..

Jag gillar inte att vara gravid, det är inte gravid som är målet det är bebisen som förhoppningsvis föds till ett liv med oss..
Där är målet och målet är 15 veckor bort..

Jag är glad för att vi får chansen igen, tacksam för att det lyckades..
Tacksam för att små fötter trampar i mig..
Så tacksam för att livet för en stund ler mot oss..

Men livet är inte bara en dans på rosa moln..
Livet är inte svart eller vit..
Sorg eller glädje..
Det finns gråzoner..

Där är vi nu..
Där varje dag kan bli lite hur som helst, beroende på hur själen mår..