måndag 1 augusti 2011

Gråzoner

Jag antar att jag borde njuta av livet..
Att jag borde vara världens lyckligaste..
Att andra tycker att nu måste det vara slut på gnäll..
Nu måste jag väl ändå må bra..

Men är livet någonsin svart eller vitt?
Det finns väl alltid gråzoner..

Jag mår bra..Men inte jämt..
Jag är lycklig..Men inte jämt..
Jag älskar livet i min mage men livet blev inte en enda långa raksträcka av välbefinnande bara för att pluset inträffade..
Jag mår ibland dåligt..
Och jag vill inte erkänna det..
För jag borde för alltid vara lycklig och på något sätt tacksam..

Men verkligheten är inte så..
För fast vi passerat vecka 22 så finns oron fortfarande..
Rädslan att vi ska förlora vårt lilla mirakel..
För det händer..
Fast det är "ytterst ovanligt"
Men har något som inte händer hänt så kan det hända igen..
Men den oron är inte jobbigast..

Det som är jobbigast är när kroppen får ett ångestanfall..
Och hormonerna bara göra det hela större och jobbigare..
Och tårarna bara sprutar..
Som en hulkande fontän sitter jag där..
Och jag vet inte varför..
Vet inte varför kroppen krampar i ångest, vet inte varför tårarna inte slutar komma..
Kan inte förklara när Mats undrar..
Kan bara säga att själen inte mår bra..
Då suckar Mats..

För även Mannen med världens största hjärta har en gräns när han inte orkar längre..

Jag antar att jag borde må bra..
och jag skulle vilja sätta upp den masken utåt..
att allt bara är bra..
Men då skulle jag ljuga..
Och hittills så har min blogg varit mitt livs sanning..
Min berättelse..
Min verklighet..
Och jag vill inte att verkligheten tar slut bra för att jag gått in i en värld där lyckan borde vara överväldigande..

Jag gillar inte att vara gravid, det är inte gravid som är målet det är bebisen som förhoppningsvis föds till ett liv med oss..
Där är målet och målet är 15 veckor bort..

Jag är glad för att vi får chansen igen, tacksam för att det lyckades..
Tacksam för att små fötter trampar i mig..
Så tacksam för att livet för en stund ler mot oss..

Men livet är inte bara en dans på rosa moln..
Livet är inte svart eller vit..
Sorg eller glädje..
Det finns gråzoner..

Där är vi nu..
Där varje dag kan bli lite hur som helst, beroende på hur själen mår..


2 kommentarer:

  1. Jag har följ din blogg sedan i maj, men aldrig lämnat något avtryck. Har funnit kraft och energi i det du skriver. Tack för att du delar med dig av både det som är svårt, tungt och glädje och lycka. Vi förlorade vår son den 26 april. Han dog helt utan förvarning i min magen på natten och föddes tidigt på morgonen.
    Jag är så glad för er skull att ni har ett litet liv som växer i din magen. Hoppas av hela mitt hjärta att det ska gå vägen den här gången.
    Sköt om dig!
    Kramar Camilla

    SvaraRadera
  2. Jag är så ledsen för att er son inte fick stanna hos er, det borde inte få hända..Så grymt och så sorgligt..Jag hoppas att du låter sorgen ta den plats den behöver och minns din son på det sätt som känns rätt för dig..

    va roligt att läsa att du gillar det jag skriver, det betyder så mycket att få höra..
    och tack för att du tog dig tid att kommentera..

    Beklagar omständigheterna till att våra vägar korsats..

    Kramar

    SvaraRadera