Ingen present till pappa

I dag sa Mats: jag vill också att bebisen kommer ut nu..

Inte för att han är less på väntan eller för att han är nyfiken utan för att mitt humör är crazy och stundvis inte alls så trevligt..Och jag förstår han, vissa stunder vet jag inte hur jag ska orka vara kvar i min egen kropp..

Trollet har en egen vilja och samarbetar inte så det blev ingen pappa-present i dag..

Jag tror på morgondagen, 14 november..Dagen då vi från början var beräknade..

Drömmen om ett barn

Jag har precis sett reprisen på gårdagens Drömmen om ett barn..
Och precis som förra gången så kommer tårarna..
Det är så fina avsnitt,plus att mina hormoner säkert spelar med och så känner jag så tydligt känslorna hur det är att längta och försöka länge, hur efterlängtat vårt lilla barn faktiskt är och vilken resa vi har gjort för att komma hit där vi är i dag..

Det känns konstigt att vi är så nära vår dröm, att vår dröm ligger och hela tiden gör sig påmind i min mage..Efter Alva och Tyra så kändes det som denna dag aldrig skulle komma och därför är det så svårt att förstå att vi faktiskt är här och har nedräkning till vårt lilla troll ska komma till världen..

I morse var första morgonen jag vaknade och kände att jag är redo, nu kan Trollet få komma när h*n vill..
Tidigare har det inte känts som en möjlighet, att liten ska komma ut..
Men i morse så vaknade jag med ett lugn..

Tänker och längtar

I kväll när Trollet sparkar mig så håller/kramar jag om magen..
Och tänker
"Tänk om jag får se detta underbara barn le"
"Tänk om jag får dela detta liv med vårt barn"

Hittills har jag inte riktigt lyckats tänka så långt som att vi faktiskt, en dag, kommer ha trollet utanför magen..

Det är svårt att föreställa sig, hur det kommer vara att få lära känna sitt barn utanför magen..

Jag längtar så tills den dagen då liten finns här med oss..

Tills dess njuter jag så att få vara en del av dom gravida och att jag faktiskt har en graviditet att prata om..

Våran lördag..

I morse så tog vi en riktigt sovmorgon,välbehövligt och skönt..
Sen så fick jag snällt följa med lilla mannen upp till stan för att handla mina julklappar,inte skoj att vara med att köpa sina egna julklappar men han har i alla fall lyckats med ett paket som jag inte har en aning om vad det är i så nu håller jag på att spricker av nyfikenhet..
Och så lyckades vi hitta en julklapp till hans syster så nu,äntligen är alla julklappar färdiga,ska bara slåss in..

I kväll blir det en dejt,middag på stan och sen bio,blir skönt att bara få rå om varandra och mysa..
Inte så ofta det händer att jag får med mig Mats men i kväll så ska det ske,underbart..

Känner att jag ibland får dåligt samvete och ibland känner jag att jag inte riktigt räcker till..
Viljan finns men jag är inte nog stark,jag har inte nog med energin..
Jag erkänner att det är den stora fula avundsjukan som spökar,som gör att jag inte orkar umgås med gravidmagar..
Men just nu går den inte att göra så mycket åt,det bara är så här det är..
Men det blir lite ensamt..

Önskar alla en mysig lördag och hoppas alla får en trevlig helg..
Kramar

Pergotimekur nr 4..

Piller nummer 5 uppätet..
Pergotimekur nr 4 avklarad..
Fjärde gången gillt?
En julmirakel?

Kanske skulle låta bli..

Ibland funderar jag om jag ska låta bli att skaffa barn..
Behöver kanske inte barn,kanske egentligen inte vill ha barn utan tror bara att det är så man gör..
Djupa funderingar en söndagmorgon..

Längtan..

Har tänkt mycket på det här med att träffa en bebis..
Känns oerhört jobbigt men ändå så gulligt..

Jag har tidigare trott att det jag känt varit otäcka avundsjukan.
Men igår så insåg jag att det inte var avundsjukan som spökade,dom har deras dotter och vi har våra,bara på olika sätt..
Jag är inte avundsjuk,jag är så glad för deras skull..

Det är inte heller att saknaden efter Alva och Tyra kommer bli större..Jag får dom aldrig tillbaks och jag har accepterat det...

Det jag är rädd för är att längtan ska bli för stor..
Att det kommer göra så ont i hjärtat att aldrig veta om eller när jag kommer få en liten..
Jag är rädd att bebismys kommer få saknad av en bebis att bli ännu starkare..
Med en bebis i närheten blir det så mycket tydligare vad vi missar och vad vi måste kämpa för..

Bygger på hoppet!!

Efter regn kommer sol..
När Pergotimes biverkningar lägger sig så finns det mer utrymme för positiva tankar..
Efter en vecka av extremt mycket negativt och många tårar så kommer en vecka när jag tror på att allt är möjligt..
När jag tror på att den här gången,då lyckas vi..
Att vem vet,i slutet av augusti så har vi nog positiva nyheter att berätta..
Jag börjar bygga upp hoppet nu,nu är det ju dubbeldos,den här gången måste det lyckas..
I dag är dag tolv,i ungefär 10 dagar till kommer jag tror det..
Sen så kommer jag oroa mig för samtalet från kvinnokliniken och vad dom kommer säga..

Och sen då,krossas eller fira?!
Är den här månaden börjar på en fantastisk resa eller bara en transportsträcka mot ännu en krasch?!

Sorg!!

Jag har många gånger sagt att jag är så glad att ingen vi känner måste gå igenom det vi gör..
Men i dag önskar jag att jag inte var ensam om att försöka så länge,krossas och igen vara tvungen att kämpa..
Jag önskar att jag hade någon i min vänkrets som inte blir gravid så lätt..
Jag önskar jag hade någon som jag kunde lätta mitt hjärta för och som skulle förstå,som skulle känna igen mina känslor..

Jag är fortfarande glad för att andra slipper uppleva våran kamp efter drömmen men för min egen skull hade det varit trevligt med någon att bolla tankar med..

Jag har insett att det finns olika typer av sorg..
Att sorg har så många nyanser och är så individuellt..

Sorgen efter Alva och Tyra har jag överlevt,det gjorde ont och var ledsamt men jag klarade det för nånstans bland allt det ledsamma och all sorg så fanns det en glädje,en glädje att fått vara gravid,att fått två älskade flickor,glädjen att få bli föräldrar..
Det var inte bara sorgset utan även vackert..
För att överleva sorgen efter Alva och Tyra har jag haft fantastiskt stöd och människor att dela mina tankar med..
Mina medmänniskor har vetat om vad som hänt..
Människor har förstått och människor har beklagat sig..
Människor har delat vår sorg,det var inte bara vi som förlorade en dröm,det var mor och farföräldrar och syskon som inte fick bli morbror och faster..
Vi var många som blev stulna på lyckan..
Vi var inte ensamma,andra fanns hela tiden..

Men på vägen bytte sorgen skepnad..
Och människor hängde inte med..
Många är fortfarande ovetande..
Sorgen som kom sen är inte lika enkel..
Inte för mig,Mats eller någon annan..
Det är en sorg som inte är så lätt att förklara,som inte riktigt går att "ta i"
Sorgen som vi har i vårat liv nu har inte så mycket postivt i sig,inte så mycket glädje..
Sorgen i vårat liv är det inte så många som förstår..
Eller det är sorg som många inte "ser"..
Jag vet att dagar när jag är ledsen så tror många att det har med Alva och Tyra att göra..
Att det är förlusten av dom som gör mig ont..
Verkligheten är att tårar och sorg nu är för mina drömmars barn,dom som jag inte har en aning om jag kommer få..
Det är en sorg som kanske många inte tycker är en sorg..
men det är en sorg som tär på mig,som tar energi,som jag inte vet när den kommer ta slut..
En sorg som beter som på samma sätt som sorgen efter Alva och Tyra gör,den tar lika mycket energi,ger lika mycket smärta och lika mycket tårar..
Även den sorgen ger sömnproblem..

Sorgen efter en förlust är en sorg som oftast blir lättare,kanske inte alltid men oftast..
Det är en sorg som fast man inte tror på det i början blir lättare,det är en sorg som det går att lära sig leva med..Den sorgen blir en del av oss,den finns alltid med men den är inte alltid lika sorgen och ledsam,det blir något fint..
i vårat fall blev den en grav,en tatuering och två platser i vårat hjärta som för alltid är upptagna..

Alva och Tyra är en del av vårat liv,en del som folk vet om,som folk frågar om och sakta men säkert vågar prata om..
Barnlösheten är även den en del av vårat liv,en del som många vet om men som ingen pratar om och som ingen frågar om..
Barnlösheten är den sorg som just nu håller på att knäcka mig,som jag varje dag kämpar för att övervinna..
Den sorgen vet jag aldrig när den tar slut..
Det är en kamp som kan hålla på i evigheter..
En kamp för nåt som andra tar för givet..
En kamp för något som inte går att påverka..
En kamp som jag hela tiden blir påmind om när just nu resten av världen verkar vara gravid..

Behövde skriva ner skillnaden på sorgen både för mig egen skull,mest för den men även för att ni runt mig kanske ska förstå lite mer och våga prata med mig..
Slut för funderingar just nu,inser att det här med semester utan planer inte blev någon succe då det blev jag,ledighet och tusen tankar..
Blev lite för mycket pessimist och negativa tankar..
Måste sysselsätta mig med nåt..

Har sedan länge varit planerat att jag ska åka på PDOL(Pite Dansar och Ler) men medan jag skrivit det här inlägget,(har tagit någon timme) så har jag hunnit velat och ångrat mig och nojat mig..
Så fort jag ska göra något utan Mats som innebär att lämna våran trygga stad då får jag lite ångest,blir lite feg...
Så jag ville inte fara,eller vill men vågar kanske inte..
Vill inte köpa förköp för tänk om jag i morgon ångrar mig?
Men sen är det tur att det finns underbara människor som kan hantera mig fast jag är knepig,knäpp och konstigt..
Så nu ska jag köpa en biljett och bestämma kläder,för i morgon ska jag se Lars Winnerbäck i Piteå,lyckan är gjord,vem vet kanske det jag behöver för att själen ska orka lite till..

Inte på topp!

Pergotimedag nr 4..Ännu inga biverkningar,vilket gör mig lite orolig för att dom kanske inte verkar,men sist hade jag biverkningar och då fungerade det inte så får väl låta bli att överanalysera..

Vissa dagar vet jag inte hur jag ska orka fortsätta med den här bebisverkstaden,vissa dagar funderar jag på att operera ut äggstockar,livmoder allt som behövs för att bli med barn.Då behöver jag inte hoppas och önska,då vet jag redan att det är kört och jag vet att det inte finns något annat sätt än att adoptera.
Jag skulle inte månad efter månad behöva känna mig värdelös för att jag misslyckats..
Jag skulle inte hela tiden behöva hoppas,längta efter något som jag inte vet kommer hända,drömma drömmar som bara krossas..

Jag är fruktansvärt less på att gå i motvind,se andras liv glida fram i medvind medan vårat liv pausats..

Många är dom som säger "slappna av så kommer det lösa sig" och lika många är dom som berättar "vi försökte si och så länge,gav upp och vips var vi gravida"
Om ni bara visste hur många gånger jag gett upp,hur många gånger jag fullkomligt stuntat i om det den här månaden kommer fungerar..
Men det är så många gånger så jag hade kunnat varit gravid tusen gånger om det fungerade med att slappna av eller ge upp..
För ger upp det gör jag ofta,tappar hopp om liv stundvis varje dag..

I dag var vi och fikade hos ett par kompisar,dom har Gustav som är mellan 7 och 8 månader,född någon dag efter Alva och Tyra..
Mats fick hålla Gustav och det gör ont i magen av längtan,att se min Mats hålla i ett barn och inte kunna förstå varför det inte kan få vara våran verklighet,varför kan inte vi också få ett barn..
Farfar till Gustav sa "ja Mats nu vet du ju vad du får göra när du kommer hem"
Alltid ska det komma någon kommentar och det är inget ont i det men folk har ingen aning om hur ont det gör..

Jag längtar och längtar och över allt blir bebisar till förutom här..
Om det inte fungerar den här gången vet jag inte vad jag gör..

Jag har funderat om jag kanske måste börja gå till min kurator igen,saknar henne,saknar stunden att få lätta på trycket,att få ut med skrämmande tankar och känslor,att få ut med alla tårar,att i en hel timme få oroa sig..Inte för att få älta Alva och Tyras död men kanske för att överleva längtan efter ett syskon..

Jag har igen hittat en svacka men det är ingenting att oroa sig över,har lärt mig att det går över..
Det gäller bara att härda ut..

En liten tung dag!!

Det är ingen bra dag i dag..
Vissa dagar vaknar jag och inser att i dag blir ingen bra dag..
Och jag kan inte förklara det..
Mats undrar och jag svarar "det bara är så"
Då tittar Mats hela dagen på mig med bekymrad blick..

I dag är jag less på att leva livet i motvind..
Men det går över och blir bättre..

Är nervös för i morgon,kan vara därför jag är grinig i en kombination med en helg i fjällen,det tar alltid på mina krafter..

Jag tänker mycket när jag är hem till min barndomsby,tänker på saker vi gjord och lekte som små,platser som för mig betyder mycket..
Kommer jag någonsin få leka med mina barn där,kommer jag någonsin få visa dom hur jag hade det när jag var liten..
Kommer jag någon gång få visa dom fantastiska fjällen och lära dom åka skidor och köra skoter?

SEMESTER!!!

Semestern äntligen här!!

Bytt ut kusten mot fjäll..

Saknas bara snön!!

Men semestern kunde börjat bättre..

I morse släcktes hoppet,3 dagar försenat..

På lördag blir det dags för Pergotimekur nr 2..

Mensen krånglade den här månaden så gissa om hoppet tändes..

Testet gjordes,minuset framträdde..

Igen..

Tisdagkväll kunde jag inte sluta gråta..

Är så less på att hela tiden bli besviken..

På att hela tiden krossas..

Vad gör vi om det inte blir några barn?

Mats säger att jag måste våga tro och att jag faktiskt måste hoppas..

Men det är ju det jag gör,jag hoppas så mycket,hoppas varje månad att livet ska bli annorlunda..

men det blir det inte..

Om jag inte hade hoppats så hade jag inte gråtit varje månad när drömmen skjuts på framtiden..

Men nu är det bara att hålla tummarna igen och att det den här gången är dags för mina drömmars barn..

En liten novell!!

När jag i kväll började skriva så var inte tanken att det skulle bli långt,jag kände att jag inte hade så många ord..
Jag hade många tankar men visste inte hur jag skulle förklara..
Men så började jag skriva och bara fortsatte..
Skrev det jag kände och det jag ville berätta..
Och det blev långt..
men det här är jag, just nu,i dag..Direkt från hjärtat..
Inte ledsen,inga tårar på två dygn..
lite orolig,lite svajig,med många tankar..

Jag är vilsen och förvirrad..
Rörig och snurrig..
Mår bra men med en orolig själ..
Jag funderar mycket men får inte riktigt ordning på livet..
Hoppet pendlar upp och ner..

Jag har i dag konstaterat att folk vågar inte prata med mig..
Folk pratar om mig men inte med mig..
Ingen vågar fråga..
känsliga saker pratar man om när jag inte är med..
Eller så pratar man om det och hoppar över "känsliga ord".
Det hela blir mycket konstigt..
Jag kommer på människor med att titta bekymrat på mig..
Men ingen frågar något..
Ingen säger något..
Jag vet att det pratas,jag vet att folk tänker..
Men ingen vågar..
Lite skuld har jag själv,det är inte lätt att prata med mig och jag vet att folk är rädd för tårar och känslor..
Men det gör mig ledsen att ingen vågar prata..

Jag vet att det är svårt..
Det är svårt för mig och det är svårt för er..
Jag vet att ni är rädda för att såra..
Rädda för att "göra" mig ledsen..
Rädda för att inte ha något att säga..

Men är gråt så farligt?
Vad är det värsta som kan komma av några tårar?

Vad är det bästa som kan komma från några tårar och tröstande ord?
Ett lättare hjärta och än lugnare själ..
Det är nyttigt med tårar och tårar är inte farlig..

Verkligheten är den att jag är ledsen oavsett om någon pratar med mig eller inte..
Sorgen finns här hela tiden..
Saknad och längtan göra sig hela tiden hörd..
ingen "göra" mig ledsen..!!
Ledsen är jag,vissa dagar syns det bara mer än andra..

Jag vet inte heller hur jag ska göra..
Jag är inte rädd för tårar men jag är rädd för att lasta på andra min sorg..
Att lasta på mina tankar,min längtan,min klagan på någon som kanske inte vill höra..
Någon som inte vill höra och orkar min verklighet..

jag har bloggen..
jag har Mats..
jag har några tålmodiga själar..

men mina barn och min längtan blir aldrig en naturlig del av mitt liv..

Jag vet inte om jag lyckas göra mig förstådd..
Och jag vet inte hur många som kommer ta det här fel..
Och jag måste säga att jag inte dömer någon,jag är inte arg på någon..
Jag vill bara lätta mitt hjärta..
Försöka få er att förstå vad som händer i mitt liv..

Jag har i andra bloggar läst att jag inte är ensam om att känna så här..
Att en bebis som blev en ängel "försvinner"..
Ett liv som aldrig levt..
I föräldrarnas liv finns änglarna alltid med medan andras liv går vidare..
Medan en levande bebis tar plats i allas liv så lever bara änglar vidare i familjens trygga vrå..
Och inget konstigt med att andras liv går vidare..
Alva och Tyra har ju bara funnit i mitt och Mats liv..
Det var vårat liv som för alltid förändrades..

Alva och Tyra finns alltid i mitt och Mats liv..
Dom har lämnat stora spår i våra själar..
och jag är ledsen att det är bara vi som fick 22 veckor med dom...
Jag önskar att resten av vår värld hade kunnat vara en stor del i allt det här..
Jag önskar att folk runt oss kunde förstå hur det är..
Förstå hur det känns att längta och sen förlora..

ibland känner jag mig väldigt ensam i min sorg..
Ibland känner jag att folk tycker jag borde gått vidare..
Men som en klok människa sa
"vadå gå vidare,låter som man glömt något"
Jag kommer aldrig gå vidare,jag kommer lära mig leva igen men jag kommer aldrig gå vidare..
Till en viss del så har jag lärt mig leva med sorgen av Alva och Tyra..
Det gör inte ont att tänka på dom...
Det gör ont att tänka på att vara gravid,det som gör ont är ovissheten om framtiden..
Det som just nu är tyngst det är att vi aldrig vet när vi kommer få hålla lyckan i våran famn..
Jag skriver NÄR,inte om..Jag skriver NÄR för man kan inte alltid ha otur..
Någon gång måste det vända..
Men resan dit är krokig och sorglig,glad och upp och ner..
Resan dit är jobbigt..
Fruktansvärt jobbigt..

Men som alla säger så är jag stark och är jag inte stark så är jag tjurig..
Och på något sätt så har jag klarat 4 år av väntan,ett halvår av sorg..
På något sätt så ska jag ta mig vidare..

Tack för mig i kväll,tack till er som orkat läsa hit..
och tack till er som följer mitt liv,i verkligheten och på bloggen..

Kramar