Alva och Tyras mamma!

I dag förklarade jag för en person i min omgivning att fysiskt sett så är det bra men att det som mår sämst är psyket..
Och fick då höra att alla förstagångsföderskor/förstagångsmammor mår dåligt och oroar sig och det känns som tiden aldrig ska ta slut...

Och jag vet inte när jag börjar bli upprörd..

Men det kan vara då jag känner mig jämförd med en som är gravid för första gången..

För sanningen är den att jag är INTE gravid för första gången..
och det är INTE första gången jag blir mamma..

Första gången gick istället inte alls som den skulle..
Första gången slutade i katastrof..
Första gången slutade med att jag blev en mamma som inte ses som en mamma utan en mamma som måste göra det svåraste av allt, begrava sina barn..

Första gången blev jag inte mamma på det typiska Svensson-sättet..
Första gången blev jag inte en mamma som syns..

Det är inte första gången jag är gravid och det är inte första förlossningen jag ska gå igenom..
Jag väntar på Alva och Tyras syskon och dagen då det lilla underverket ska födas..
Jag väntar på den dagen precis som säkert alla blivande föräldrar gör..(oavsett första, andra eller fjärde barnet)
Men det finns något som skapar lite mer tyngd i denna graviditet än den förra..
och den tyngden är sorgen efter två barn..
Erfarenheten att det inte alltid slutar lyckligt..
Och oron för att det ska bli ännu en grav..

För jag kan ännu inte greppa möjligheten att vi faktiskt kan få möjligheten att se vårt barn växa upp..
Jag kan fortfarande inte förstå att det är så det kan sluta..
Eller så är det så att jag inte vågar tänka så långt än..

Jag är en mamma..
En mamma till Alva och Tyra.
Jag är en mamma som fått begrava sina barn..
En mamma som inte syns..
Och därför inte alltid räknas..

Lika fullt är jag en mamma och vill också få vara det..