Minnen bleknar
Tiden går vidare och jag med den
Jag går framåt, mot framtiden, försöker leva i nuet med mitt liv med Mats och Vera
Kvar den 11 december 2009 finns våra förstfödda flickor
De kommer aldrig komma längre
De kommer alltid vara en del av oss
Men det känns som att jag tappar dom
Våra små
Våra små som lärde mig så mycket om livet, som fick mig att orka mer än jag trodde var möjligt
Älskade, älskade ni
Minnena blir suddiga
Undrar ibland om det verkligen hänt
Har vi varit med om det
Vi har varit med om dom och kan aldrig förlora dom mer än vi gjort
Men ändå, det känns som jag förlorar dom igen när tidens gång suddar ut konturerna
Det är som det ska..men ändå
Stor kraam till dig / er Lillsickan
SvaraRaderaTack fina <3 kram
RaderaSå välbeskrivet. "Det känns som att jag förlorar dom igen när tiden suddar ut konturerna". Ja, precis så. Och jag kan när jag läser någon som nyss förlorat nästan längta efter saknaden. Den råa. Vilja gripa känslan i flykten och ha kvar som ettt foto av en tid när han inte bara var min första kärlek utan också den största. Men som min första pojkkärlek har minnet av barnet i natten liksom fogats till själva livet mitt, hans liv står inte ut längre.
SvaraRaderaSå fint du skriver, tack för dina ord..
Radera