Det är inte lätt att vara människa..
Jag tror ofta att jag kan springa innan jag lärt mig gå..
I alla fall i sorgen..
En lite längre bra period och jag är beredd att lämna både antidepressiva piller och kurator Gudrun bakom mig..
Men som sagt,lär dig gå innan du springer..Annars snubblar man lätt..
Jag hade tänkt låta nästa kuratorbesök bli det sista..I alla fall för stunden..
Men så skrev jag i dag ett mejl till en vän,en vän som jag ville höra hur hon tänker runt mina tankar..
och när jag skrev mejlet så insåg jag i skrivandets stund att jag i smyg håller på att bygga upp en enorm rädsla..
Och det är därför jag inte tar tag i något..För jag är livrädd..
Utan att tänka på det så är jag rädd,fast jag tror att jag mår bra så är jag inombords skräckslagen..
och har därför ställt livet på paus..
Som säkert alla vet så har min kropp låst sig..
Och jag har njutit av det för just nu kan jag inte bli gravid..Skönt tänkte jag..
Jag vill just nu inte bli gravid..
Trodde jag..
Jag vill bli gravid men försöker intala hjärna och hjärta något helt annat för jag är rädd,rädd för att bli gravid,rädd för att det ska bli fel,rädd för att misslyckas,rädd för att inte klara av en ny graviditet,vare sig fysiskt eller psysiskt..
Så nu har vi rett ut det,vad jag än säger så vill jag bli gravid..Fortfarande så är det så..
Så varför gör jag då inget åt det?
För jag är rädd..
Ett mejl till barnlöshetsteamet är vad som krävs,det som krävs för att starta igång allt igen..
Men jag är rädd för att känna mig dum,rädd för att jag ställer skitkorkade frågor,rädd för att vara till besvär..
Jag känner mig dum för att jag inte blir gravid,jag känner mig dum som har en kropp som inte fungerar,jag känner mig dum som besvärar sjukvården(trots att det är deras jobb)..
Jag känner mig rädd för att det inte ska fungera med Pergotime,rädd för vad steget efter det blir,rädd för att det kanske aldrig blir ett barn i vår familj..
Jag kan fortsätta rada upp rädslorna och orosmoment för dom är många ju mer man gräver..
Jag vet att man inte kan gå igenom livet och vara rädd och orolig..
Men jag är det..
Rädd..
Rädd för att livet ännu en gång ska ge oss ett grymt öde..
Rädd för att livet inte blir som vi vill..
Rädd för att min dröm kommer fortsätta vara just det,en dröm..
Så därför,för att skona mig själv så intalar jag mig att jag vill inte ha barn,att jag just nu känner mig nöjd med tillvaron..
Men rör man lite på ytan,kommer in lite på djupet så är verkligheten en helt annan..
Verkligheten är att jag fortfarande vill ha barn men inte vågar..
Och man måste våga för att vinna..
Så återigen ett vakuum..
Och det stora frågan är väl om jag är riktigt redo eller om jag borde vara lite starkare i själen..men den funderingar tar vi en annan dag..
Så nästa kuratorbesök blir nog inte det sista..
Jag ska lära mig gå innan jag springer och jag ska skynda långsamt..
Nu ska jag torka tårarna och försöka somna utan Mats att krama..
Vi kan aldrig veta vad livet tar med sig, vad morgondagen kommer att ge. Men en sak är säker att vad som helst man gör innebär både risker och chanser.
SvaraRaderaDet är skönt om du kan känna dig nöjd med tillvaron, detta kan ge en sort fridkänsla, men försök låta din rädsla inte styra dig. Tro på att du och dina drömmar är starkare än rädslan som finns i dig!
Varma kramar
Så ärligt, så rakt,
SvaraRaderasom jag uppfattar dig så stångas du med rädslan - just nu,
du bjuder motstånd. Bra!
Det måste ju vara steg på vägen vidare.
Du är en kämpe!
KRAM
Först Annica, vill jag skriva att du är så klok! Så klok och så stark. Det krävs jättemycket styrka och vishet att ens våga skrapa på ytan, att våga inse att man är rädd, att våga inse ens rädsla innebär ett stort mod i sig.
SvaraRaderaDet är ingen lätt situation ni hamnat i. Och det är inga lätta val ni står inför. Det är så lätt att som utomstående lämna råd att gör si och gör så. Det tänker inte jag göra, att förlora barn det vet jag mycket mer än jag önskar, om men ofrivillig barnlöshet är jag förskonad från. Det jag vill dela med mig av dock är några ord som jag själv försöker följa;
Livet är hela tiden. Livet står aldrig på paus. Livet är vägen vi vandrar och inte bara målet. Livet är inte bara att uppnå våra drömmar, det är resan dit. Life is what happens while youre busy making other plans som Lennon sa.
Nu efter Winston är jag också rädd, rädd för att förlora Elvira eller att något mer ska gå så käpp rätt åt helvete i mitt liv. Det är inte lätt att gå genom livet med så här stora sår som aldrig tycks sluta blöda. Men jag tror, vill och måste tro att det jag är rädd för inte får hindra mig från att försöka. Rädslan får inte hindra mig från att leva, då är ju mitt liv ett slöseri med tid och plats.
Rädslan får istället ingå i livet. Som alla andra känslor. Rädslan är en utmaning i sig. En utmaning som man får ta sig an. Gör man inte det så tror jag att man alltid kommer att ångra sig och tänka att; Tusan, tänk om jag bara vågat, tänk om jag bara hoppat och sett var jag landade.
Om du vill ha barn i ditt liv så go for it. Kör så länge den drömmen är realistisk och OM det inte skulle gå, ja då har ni gjort vad ni kan, ni har följt er dröm. Går plan A åt helvete får ni ta plan B. Jag vet att det låter som "bara" och det inser jag ju såklart att det inte är. Jag förstår att det är ett berg att bestiga på trasiga, trötta ben. Och jag förstår att det måste kännas svårt och tungt och orättvist att just ni ska behöva utstå något så svårt som att inte kunna bli gravida på ett kick. Jag förstår att det är så otroligt svårt och tung när det handlar om liv och död.
Skriv mejlet. Strunta i att du är rädd, ta ett steg i taget. Dela upp det, tänk att vad är det värsta som kan hända med första steget, ett mejl till barnlöshetstiden? Och ta plats och tid! Du är inte till besvär, utan dig skulle barnlöshetsteamet inte få lön. Du är inte dum, du ställer inga korkade frågor. Du är inte dum som inte kan bli gravid, det kan du ju inte hjälpa.
Ett litet steg i taget. Om du tror att du kan bli starkare i själen så vänta lite till, tills du känner dig redo, eller iaf nästan redo. Sen får väl en vägran att ge sig och låta alltings jävlighet vinna ta över och ge sista pushen. Fortsätt prata med din kurator och fortsätt rada upp dina rädslor. Har du koll på dem så kanske de inte känns så enormt stora att börja utmana i slutändan.
Tänker på dig, skickar energi, värme och kärlek trots att jag egentligen inte känner dig. Stora, stora kramar!
Hej! Följer din blogg och dina funderingar. Nu när du skriver om alla dina rädslor undrar jag om det inte är ok att vara rädd? Det är väl det som är själva risken med att leva? Alla saker man gör kan gå bra eller dåligt. Hoppas att inte rädslorna ska hindra dig i det du vill göra för då tror iaf jag att man kan ångra sig sedan. Kan det inte va ok att kontakta teamet som kan hjälpa er få ett barn även om du är rädd? Oj så flummigt inlägg det här blev men kanske förstår du vad jag menar ? Hoppas du såsmåningom får det du drömmer om! Kram Ingela
SvaraRaderaTack tjejer för att ni peppar mig,ni får mig att fortsätta orka,tack för ert stöd..
SvaraRaderaNi är underbara med mycket kloka tankar och jag värderar dom högt och tar åt mig av era kloka ord..
Kramar