Om nånting skulle hända Mats så tror inte jag att jag skulle överleva..
Eller om Mats lämnade mig..
Jag vet inte hur ett liv utan Mats skulle kunna fortsätta..
Samma sak sade en kompis..
Men sanningen är den att man klara mycket mer än man tror..
För ett år sen så trodde jag inte att jag skulle överleva..
Jag trodde aldrig att jag skulle återfå fotfästet..
Jag kunde aldrig föreställa mig att jag en dag skulle må bra..
Att livet skulle fortsätta var omöjligt att tro..
För ett år sen dog något i mig..
Och jag trodde inte jag skulle överleva utan den del som dog..
Den del som begravdes med mina barn..
Jag har vacklat,jag har rest mig,jag har ramlat,jag har kravlat,jag har rest mig..
jag har gråtit,jag har skrattat,jag har skrikit,jag har förbannat världen,jag har hatat,jag har skrattat,jag har gråtit och gråtit..
Jag har haft perioder som jag i efterhand inte är stolt över,som jag inte förstår hur svag jag har kunnat varit..
Jag har upplevt saknad,ångest,depression,oro,kärlek,glädje och längtan..
Jag kan i efterhand inte förstå att jag har mått så dåligt som jag mått och jag kan inte riktigt acceptera att jag föll så hårt som jag gjorde..
Men..
Jag har klarat det..
Det som för ett år sedan kändes som en omöjlig uppgift,att fortsätta leva,det har jag klarat..
Jag har fortsatt leva..
Jag klarade det..
Än är jag kanske inte den jag vill vara..
Än mår jag kanske inte som jag kunde önska..
Men det är en klar förbättring om man tittar tillbaks på året som passerat..
Så..
Fast man aldrig tror man orkar så orkar man..
Fast det känns som omöjligt så är inget omöjligt..
Det omöjliga tar bara lite längre tid..
Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna.
Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller
att alltid lyckas.
Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
och ta del av det
att falla till botten,
slå sig hårt och komma igen.
Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast.
Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa för att nå dit.
Eller om Mats lämnade mig..
Jag vet inte hur ett liv utan Mats skulle kunna fortsätta..
Samma sak sade en kompis..
Men sanningen är den att man klara mycket mer än man tror..
För ett år sen så trodde jag inte att jag skulle överleva..
Jag trodde aldrig att jag skulle återfå fotfästet..
Jag kunde aldrig föreställa mig att jag en dag skulle må bra..
Att livet skulle fortsätta var omöjligt att tro..
För ett år sen dog något i mig..
Och jag trodde inte jag skulle överleva utan den del som dog..
Den del som begravdes med mina barn..
Jag har vacklat,jag har rest mig,jag har ramlat,jag har kravlat,jag har rest mig..
jag har gråtit,jag har skrattat,jag har skrikit,jag har förbannat världen,jag har hatat,jag har skrattat,jag har gråtit och gråtit..
Jag har haft perioder som jag i efterhand inte är stolt över,som jag inte förstår hur svag jag har kunnat varit..
Jag har upplevt saknad,ångest,depression,oro,kärlek,glädje och längtan..
Jag kan i efterhand inte förstå att jag har mått så dåligt som jag mått och jag kan inte riktigt acceptera att jag föll så hårt som jag gjorde..
Men..
Jag har klarat det..
Det som för ett år sedan kändes som en omöjlig uppgift,att fortsätta leva,det har jag klarat..
Jag har fortsatt leva..
Jag klarade det..
Än är jag kanske inte den jag vill vara..
Än mår jag kanske inte som jag kunde önska..
Men det är en klar förbättring om man tittar tillbaks på året som passerat..
Så..
Fast man aldrig tror man orkar så orkar man..
Fast det känns som omöjligt så är inget omöjligt..
Det omöjliga tar bara lite längre tid..
Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna.
Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller
att alltid lyckas.
Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
och ta del av det
att falla till botten,
slå sig hårt och komma igen.
Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast.
Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa för att nå dit.
Jag tror jag skulle ha svårt om min man skulle försvinna ur mitt liv. Jag vet att jag skulle klara det, men inte så bra.
SvaraRaderaDå vi förlorade vårt barn trodde jag att jag skulle fixa det. Jag tänkte att jag blir nog snabbt gravid igen och då orkar jag kämpa vidare.
Nu blev jag ju inte det och har fått kämpa hårt vissa stunder. Ibland har det känts som jag skulle gå i bitar av smärta och saknad.
Men man måste ju orka vidare. Vare sig man känner att man klarar det eller inte.
Jag önskar bara att vi skulle få känna att vi inte måste kämpa för att orka utan att livet skulle kännas normalt och roligt att leva.
Någonstans så har jag tron på att efter all den här skiten så kommer vi bli starkare. Ibland måste man ramla och slå sig hårt, få lite blåmärken, för att sedan resa sig upp igen.
SvaraRaderaDet är bara så orättvist att vi fick lära oss om livet på det här tunga sättet. En erfarenhet som gör oss 1000 gånger starkare, men gärna en erfarenhet jag hade velat vara utan.
Någon gång måste turen vända även för oss! Kramar
Vi klarar så otroligt mycket,vi är så starka och vi har nog lärt oss mycket av livet,alla vi som kastats runt i livets berg och dalbana..
SvaraRaderaJag hoppas verkligen att turen kommer för oss alla.Kramar