Jag tror jag blir beroende av bloggar..Jag som alltid varit så anti mot bloggar för jag tycker alla verkar blogg,nu vet jag inte hur jag skulle överleva dagarna utan både min och andras bloggar.Det är en sån trygghet att läsa om att det finns andra som varit med om samma sak,läsa om att det är samma tankar man tänker och veta att man inte är ensam om det och det man känner är normalt i ett sånt här läge.
Det känns på ett sätt konstigt att man blir trygg av att läsa att andra har det svårt.Bäst vore väl om man var ensam om denna erfarenhet,att ingen annan hade behövt gå igenom det. Men nu är det inte så,det är ingen bra värld det här..Ibland tänker jag att det kanske är bäst att man inte sätter barn till denna värld för den är inte så snäll.
Men nu är livet somdet är och det är en tröst att läsa om andra.Läsa ord som på ett sätt tröstar när folk i ens omgivning inte vet vad dom ska säga.För bloggar är underbara och ibland hittar jag saker som precis beskriver vad jag känner,hade lika gärna kunnat skriva orden själv.Så min blogg är inte nån unik historia,den händer alltför ofta och gör ont för alla men jag måste skriva av mig för att inte bli helt knäpp.Men den här historian är ändå unik för det är min och Mats historia.
Jag har till och med hittat något att glädjas över i dag.Nåt som inte gör sorgen mindre men kanske gör det lättare att gå vidare.Inser att vi har haft tur ändå.Att vi har haft turen att inte först behöva gå igenom IVF och sen förlora älsklingarna.Är evigt tacksam att det för oss räckte med hjälpen av hormontabletter.Försöker se det som att det hade kunnat vara värre. Den här gången hoppas jag att det fungerar utan hjälp och undersökningar men annars finns ju tryggheten i att det finns hormontabletter och då vet vi att det fungerar. Nästa gång ska det fungerar. Nästa gång är det vår tur.Sen får Gud säga som han vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar