Nykär och på dåligt humör..

Jag är ofta på dåligt humör nu för tiden.Det är inte tänkt så men jag orkar inte vara trevlig.Hade kort stubin tidigare men nu är den ännu kortare om det ens finns nån.Jag har inte ork att bita ihop utan minsta sak kan bli jättestor.
Tyvärr så går det ut över min fantastiska sambo.Tycker synd om han,han som inte heller har det lätt just nu ska dessutom behöva leva med en riktig ragata.
Är glad att vi varit tillsammans så länge så att vi vet vars vi har varandra.Är glad att jag träffade honom den där sommaren i Myrheden -03.Är glad att vi har 6 års historia bakom oss,6 år som inte bara varit en resa i kärlekstunneln utan även en och annan tur i livets berg och dalbana.6 år som har gjort att vi vävt samman till ett par som klarar det här.Att vi är ett par som växer ihop ännu mer av en sån här upplevelse och inte ett par som splittras.Jag tror att i svårigheter så kommer man antingen närmare varandra och blir starkare eller så anklagar man lätt varandra och glider isär.
Är glad att jag och Mats växer starkare.Det är länge sen jag kände mig så kär som jag gör nu,det är som jag är nykär på nytt.Ser på Mats med helt andra ögon nu.Tänk om jag inte ens haft han när livet tog den här vändningen.Tänk om jag stått här ledsen och inte ens haft hans axel att gråta mot.Hemska tanke,får mig verkligen att uppskatta Mats och får mig att inse att jag måste bli en snäll människa.Så att Mats också kan få känna sig nykär:)

Två underbara änglar!

I morse när jag vaknade insåg jag att det skulle bli en tung dag,en dag som sorgen inte vill lämna.
Inte en enda morgon sen 11 december har jag haft svårt att kliva upp,har klivit upp och tagit tag i varje dag men i morse visste jag inte vad som skulle få mig att kliva upp.Kändes bara tungt.
Har gått omkring i en bubbla i dag,har knappt gått att prata med.Har nog med att koncentrera mig på att andas.Att klara av dagen.
I dag har jag inte lämnat datorn många sekunder.Datorn är min livlina just nu.Bloggar och skriver,läser andras bloggar och gråter.
Ibland funderar jag över om jag har ett behov av att "plåga" mig själv,att jag inte vill tillåta mig själv att vara lycklig och glad.Vad har jag för rätt till det?Läser om andras historier och gråter mer än innan.
Istället för att anstränga mig för att bli glad,istället för att försöka ta mig upp ur gropen jag gräver djupare och djupare så sitter jag och läser andras sorgliga historier och blir ännu mer ledsen.Gråter ännu mer tårar.
Gråter och blir ännu mer ledsen i själen men sorgen är kanske nyttig.Den får mig kanske att läka.Tror det är bättre att jag sörjer än att jag försöker lämna sorgen bakom mig,måste kanske lära mig leva med sorgen för det går nog inte att tro att den försvinner.För försvinner gör nog aldrig saknaden och sorgen.
Lyssnar på Jag fick låna en ängel av Shirley Clamp
om och om igen.
Det var verkligen det vi fick,vi fick låna två änglar.
Två underbara änglar som togs bort alldeles för tidigt,
två änglar som vi älskar och som jag hade gjort allt för att få behålla.Våra älskade små änglabarn.

Knasigt..

Det blev lite knasigt det här,med slutet först men jag tänkte inte på det..Men mina smarta läsare kanske fattar ändå annars så bläddra man ner ett inlägg och börjar från början..Kram

Sagan utan lyckligt slut...

Det här är en saga utan lyckligt slut men jag fortsätter skriva.

I vecka 21+5(onsdag 9/12) händer det som inte ska hända,det som inte får hända.Har sjukanmält mig och ligger vaken i sängen,klockan är halv sju och jag känner hur det blir blött i sängen.Reser mig upp och känner hur det fortsätter rinna.Tänker att det får inte vara vattnet som går redan.Ringer till Mats i panik och frågar han vad jag ska göra.Ring sjukvårdrådgivningen säger han.Jag lägger på och ringer mamma.Tänk att man allt tror mamma kan lösa allt.Hon säger tyvärr samma sak som Mats så jag ringer och hon på sjukvårdrådgivningen skickar mig vidare till förlossningen i stan.Nu är jag så nervös och rädd att jag har ont i magen.Vet att det är inte bra,oavsett vad dom säger på lassa.

Mats möter mig på förlossningen och dom tar prover på mig som visar att det är för tidig vattenavgång det handlar om.Får träffa en läkare,samma som egentligen skulle ha sjukskrivit mig samma dag.Han gör ett ultraljud som visar att jag inte öppnat mig och ett litet hopp tänds.Läkaren förklarar hur allvarligt det är,att innan 23 fullgångna veckor så kan man inte gör nåt,inte ens i Umeå.Det finns inget att göra för att rädda våra älskade bebisar.Det är bara hoppas att dom vill stanna inne en vecka till.

Vi får träffa en annan läkare som gör ett till ultraljud för att kunna bedöma ungefär hur stora dom är.Den vänstra bebisen är den som läker vatten så det är lite svårt att mäta men den högra bebisen ser ut att ha det jättebra.Läkaren kommer fram till att dom väger ca 400 gram var.Dom är så små,dom ska inte komma ut nu.Även hon förklara att det inte är bra det som händer och att det inte finns annat att göra än att avvakta.Man känner sig så hjälplös som inte kan göra något för att få dom att stanna kvar.Dom tar några prover på mig för att försöka ta reda på vad som hänt och dom ger mig kortison som ska göra att bebisarnas lungor mognar fortare.Dom misstänker att det är en infektion av något slag som fått vattnet att gå.Vi får ett rum och får ligga kvar och hålla tummarna att värkarna inte sätter i gång.

Mats ringer runt till våra familjer och berättar vad som hänt och att ingen vet hur det kommer att gå.

På torsdag säger dom att vi får åka hem om vi vill för det spelar ingen roll om jag ligger stilla hemma eller på lassa med att jag gärna får stanna om jag känner mig lugnare.Men vi bestämmer att vi vill åka hem,känns på nåt sätt tryggare att vara hemma.Det läker fortfarande vatten men mycket lite och det är ingen fara eftersom det hela tiden produceras nytt men börjar det blöda eller att jag känner värkar måste jag komma in och det är bara att ringa om det är nåt jag funderar över.
Det är så svårt att förstå att för en vecka sen var allt bra och nu är vi mitt i nåt som vi inte kan stoppa.
På torsdagkväll är inte vattnet som läker inte genomskinligt längre utan det har blivit lite grönare i nyansen.Tänker för mig själv att undra om bebisen bajsat.Mats tycker jag ska ringa förlossningen och fråga för säkerhets skull och dom bekräftar min misstanke och säger att bebisen är nog stressad men det finns inget att göra och så länge det inte blöder så kan jag vara lugn hemma.Lugn och lugn men på nåt sätt lyckas jag somna.

Klockan 4 på fredagsmorgon 11/12 vaknar jag och känner att jag har lite ont i magen,lite som mensvärk.Tydligen kan det var ett tecken på att värkarbetet är på väg att starta.Men jag förnekar det och tänker att jag inte ska känna efter så mycket,säkert bara lite ont för att jag oroar mig.Men efter två timmar så gör det ganska ont och det känns inte riktigt rätt.Mats vaknar och blir lite irriterad för att jag inte väckt han men jag vill inte tro att det är värkar men han tycker att vi ska åka in.Tur att nån av oss tänker,mats är den kloka och jag är rädd att vi åker in i onödan och rädd för att det verkligen ska vara värkar.Förnekar så länge det bara går.

Mats ringer förlossningen från bilen och berättar att vi är på väg för att vi misstänker att jag har värkar och dom säger att det är bara att vi kommer in.På förlossningen möter en barnmorska oss och vi får samma rum igen(rum L som jag i efterhand hört att andra som förlorat barn har haft så nästa gång vägrar jag att få rum L)Barnmorskan känner lite på magen men då har värkar lugnat sig.

Men när hon går ut ur rummet så börjar det gör ont igen och Mats tar tid mellan värkarna.3-5 minuter är det och det är inte mycket annat att göra än att vänta.Denna väntan som hela tiden ska vara där håller på att göra mig knäpp.Inser att jag har stort kontrollbehov och allt det här som händer är något jag inte kan kontrollera,skulle vilja att allt bara kunde sluta.Men vi väntar och väntar som vi gjort i två dar.

Efter några timmar så gör det så ont att jag får smärtstillande vilket hjälper ungefär en timme sen så gör det lika ont igen.Mer smärtstillande och mer väntan.Är himla tacksam att Mats får vara med hela tiden,vet inte vad jag hade gjort utan han.
Sover en stund men det gör fortfarande ont så det är inte många minuter åt gången som jag hinner vila.

Klockan 16 så gör det så ont så att jag kräks av smärta och jag har fått feber och två barnmorskor kommer in och undersöker mig och frågar om vi ska få ut dom nu.Vill inte men vet redan att dom är förlorade och fast jag skulle vilja behålla dom för alltid så vet jag ju att nån gång måste dom ju komma ut.
Dom börjar prata om förlossningsrum och lustgas och jag kan inte förstå att det är en förlossning jag ska vara med om,inte nu.Men det blir inte tid att byta rum,varför vet jag egentligen inte men är glad att jag får ligga kvar där jag är.Ena barnmorskan hämtar en läkare som med ultraljud ska hålla koll på bebis 2,se om den kanske kan stanna kvar.

Alva föds 17:02 och väger 315 gram och jag får hålla henne direkt.Samtidigt så kollar dom bebis 2 och vi håller andan för att se vad som händer.Men hon vänder sig med huvudet ner direkt och vill också ut och det är nu det blir riktigt jobbigt och jag förstår inte hur jag lyckas med det.Det känns så jobbigt,att vet att hon mår bra och skulle kunna vara kvar.Gör ont att veta att hon har det bra men när hon kommer ut kommer hon dö.Dom tar hål på fosterhinnan så att vattnet går.Det känns så himla fel att föda fram en frisk bebis i vecka 22 som man vet inte kommer att klara sig.Kan inte förstå att det händer,kan inte ta in information.Det är som jag stängt av hjärnan.Men på nåt sätt går det och 17:30 är även Tyra född och väger 400 gram.Tyra visar livstecken när jag håller i henne vilket får det att skära i hjärtat.Det känns konstigt att vi är föräldrar till 2 jättesöta flickor.Föräldrar till barn som inte kommer att klara sig.

Alva och Tyra är namn som vi tidigare kommit överens om och det vore konstigt om i skulle spara dom namnen.Det är ju en liten Alva och Tyra vi fått.Vi får ha dom hos oss hur länge vi vill och vi får till och med låna en kamera eftersom vi aldrig tänkt på att ta med våran egen.

Jag somnar för jag är så himla trött i både kropp och själ,har inte sovit många timmar på två dygn.Men det känns bra att ha bebisarna på bröstet,en viss tröst ger det.
Mats mamma kommer förbi för hon blev orolig när hon inte hört mer på hela dagen än att vi åkte in.Så hon får se sina barnbarn.Den enda mer än vi som sett dom nya familjemedlemmarna.

Vi frågar om vi kan få en telefon inkopplad.Vi har några jobbiga samtal att ringa.Hur ringer man och säger att ni är mormor/morfar/farmor till barn som inte lever?Att mina far-och morföräldrar har fått barnbarnsbarn som dom aldrig kommer att få träffa?

Vi har flickorna hos oss till klockan 22 sen så bäddar Mats ner dom i deras säng och vi bestämmer att det bara vore jobbigt att ha dom hos oss längre,skulle bara bli ännu mer fäst vid dom och ännu jobbigare att skiljas från dom.Så vi ringer efter personalen som kommer och hämtar flickorna och säger att om vi ändrar oss så är det bara att ringa för dom är bara lite längre ner i korridoren.Men vi har bestämt oss och det känns bra att vi är överens i en sån här situation och jag är enormt glad över att det är Mats jag ska gå igen något sånt här med för han är ett otroligt stöd men samtidigt så skulle jag vilja skona han för jag tycker han har varit med om nog..

Jag fick ju feber så jag har nog fått en infektion så vi får ligga kvar hela helgen eftersom dom inte får koll på mina värden.Men på söndag är det dags för att lämna den trygga världen på lasarettet,lämna alla underbar personal,dags att ta steget ut i riktiga världen,dags att åka hem utan barn.Det gör ont i hjärtat när vi lämnar lasarettet och veta att våra flickor är kvar och att vi aldrig kommer att få ta med dom hem.

Nu börjar den långa resan för att läka både i kropp och själ.

Inser efteråt att vi i precis 4 månader visste om att vi väntade barn.
Den 11 augusti började vårat nya liv och den 11 december förändrades allt.

Den lyckliga delen av sagan

-Såg ni samma sak som jag såg?(barnmorskan)
-Nä vadå?(vi som inte såg nånting)
-Det är två bebisar..(Barnmorskan med stort leende)

Sen den dagen är det ingenting som kommer att bli sig likt.Dagen var den 10 november och det var dagen för ultraljud.
Vi hade vetat sen 11 augusti att vi skulle bli en familj.Bara det var en stor sak eftersom vi väntat 3 år på dagen då graviditetstestet skulle visa ett positivt resultat och efter två kurer med Pergotime så var äntligen den dagen här.Äntligen var det våran tur.

Nu följde en tid med trötthet,illamående och oro för att något skulle gå fel(mest från min sida,tror Mats tog det ganska lugnt) När jag är i vecka 11 får vi träffa våran barnmorska Anna för första gången för lite provtagning.
I vecka 13 är det dags för inskrivningen och vi träffar samma barnmorska igen,det är hon som ska följa oss igenom hela graviditeten.Den gången pratar vi mest om inte alltför allvarliga saker,vi får tillbaks provresultatet för gången före och allt såg bra ut.Anna skriver upp oss för ultraljud som ska tas ungefär i vecka 17-18 och vi bokar en ny tid för träff med Anna i december,ungefär i vecka 24.

Nu är det inte längre nån hemlighet att vi ska bli föräldrar i april.

Dom 6 veckor vi ska vänta på ultraljudet känns som en evighet och jag är jättenervös för att nåt ska vara fel.Det är som jag hela tiden haft den känslan.Allt känns lite för bra,är fortfarande mycket trött och illamåendet hänger fortfarande med.Folk säger att det borde gå över och snart blir det lättare men det tror jag inte riktigt på.Magen växer och folk börjar tycka jag har för stor mage redan och "visst måste det vara två" som många säger.Visst har tanken slagit oss också att risken finns med tanke på att min farmor är tvilling och att jag dessutom har ätit hormoner men vi tänker inte så mycket på det.Men vi låter bli att köpa saker,för tänk om det är två.

10 november är det helt otroligt att jag får nånting gjort på jobbet för jag är jättenervös,dels för hur många det är och om allt verkligen är som det ska.

Mycket riktigt är det två,ser ut som om det skulle vara tvåäggstvillingar men det är svårt att säga och allt ser bra ut.Kommer inte i håg så mycket av det hon sa.Lite chockade var vi och det viktigaste var ju att våra bebisar mådde bra.


Barnmorskan som gjorde ultraljudet sa att hon skulle berätta för vår barnmorska att det är en tvillinggraviditet så skulle Anna höra av sig eftersom det blir tätare kontroller när det är två bebisar.

Det går två veckor och jag är nu i vecka 20 men Anna hör inte av sig och jag börjar vara orolig för att jag inte går upp i vikt.Har slutat må illa men går ändå inte upp i vikt.Så jag skriver ett mejl till henne och hon ringer upp och bokar en tid för en träff om en vecka.

3 december,när jag gått nästan 21 veckor lyssnar vi på deras hjärtan för första gången.Känns tryggt att höra dom och dom verkar må bra.Även jag mår bra och mina värden är okej.Men jag vill ändå träffa en läkare för att bli sjukskriven för jag är så trött så jag gråter när jag kommer hem på kvällarna för att jag inte orkar nåt och har ont i kroppen.
Får en tid för läkarbesök 9 december.Känns skönt,kanske jag inte behöver orka jobba mer än en vecka.

Fortsättning följer...

Vilsen..

Jag har tappat bort mig själv.Vet inte vem jag är längre.
Har alltid varit en partymänniska,alltid varit bra på att festat och nästan aldrig tackat nej till en anledning att festa.Men jag börjar undra om det är ett sätt att fly verkligheten.Ett sätt att fly undan jobbiga saker och bara ha roligt.Ett sätt att fly undan när det gick tungt att skaffa barn.
Nu kan jag inte tänka mig nåt mer meningslöst än att dricka sig full för att gå ut på krogen och sen må värdelöst dagen efter.
Jag frågade Mats "vad ska jag nu göra?",låter säkert som en helkorkad fråga,fester och alkohol kan ju inte vara så viktigt men det har varit det i väldigt många år.
Han svarade "Allt!"
Men "vadå allt??" svarar jag gråtandes.Jag trodde att den dagen jag la festandet bakom mig så skulle jag bli mamma.Jag skulle ha nån att ta hand om och det skulle inte finnas nåt behov av att festa och fly vardagen.
Så jag lämnade med glädje festandet bakom mig för att se fram emot andra saker.
Så därför står jag här nu och vill inte gå tillbaks till livet med fester,baksmällor och ångest men vad ska jag gå fram mot då?Livet som skulle bli mitt försvann ju.
Mitt liv känns som ett vakuum nu.

Jag har haft svårt att bli äldre,har redan hunnit ha en liten ålderskris men jag har älskat att vara ung och ansvarslös.
Har aldrig tidigare känt mig gammal på en fest,alltid anpassat mig till vilka jag umgåtts med.
Men nu var jag redo att gå vidare i livet,redo att bli vuxen,redo att sluta fjanta på.Jag kände mig vuxen.
Nu känns det som jag åldrats flera år.
Fester som alltid varit roliga får mig bara att känna mig gammal och det gör mig inget.
Sitter och tittar på folk runt om mig,som skrattar,dansar och har kul.Saknar inte det livet.
Men vad ska jag gör nu?Sitta hemma en fredagkväll och sticka?Se film resten av alla lördagar som är kvar?
Vad är allt?Allt som jag ska göra istället.Är vilsen i mitt liv och vet inte vad jag ska göra.

Saknaden av bebis!

Det känns som att jag redan skrivit allt jag känner en gång,som om jag börjar upprepa mig.Får lite skrivkramp och prestationsångest.Men det kanske måste få bli lite upprepningar för det är ju samma tankar som snurrar i mitt huvud hela tiden.Tankar om samma sak.
Sa en gång att när jag skriver tänker jag på er som ska läsa men nu måste jag tänka om.Ibland måste jag skriva bara för att lätta mitt hjärta och läsaren får själv välja om den vill läsa.

När jag är ledsen och gråter frågar Mats "vad det är?"..och jag tänker:"men är du dum,va tror du det är?".Det är klart det beror på att vi förlorat våra flickor.Tycker han är helkorkad som frågar och tycker han inte fattar nåt.
Men så igår tänkte jag efter,varför är jag egentligen ledsen?Har tagit för givet att det beror på förlusten av flickorna.
Men igår slog det mig att det kanske inte beror på själv förlusten av Alva och Tyra utan det beror på förlusten av en bebis.
Jag är ledsen för att jag inte längre har en bebis att fantisera om,ingen att längta efter,ingen att vänta på i 9 månader för att få hålla i.
Ingen bebis som vi ska få se lära sig krypa,lära sig gå eller prata.Ingen som kan vara lika jag eller Mats.
Saknar ett liv att fantisera om.Kan fortfarande drömma om det liv som en gång kanske kommer men det var en annan sak när jag visste att det var ett litet liv på väg.Nåt konkret att fantisera om.
Det är det som gör ondast.Att inte ha nån bebis att drömma om.
Då kramar Mats mig och säger att han älskar mig,som att han tror att om han säger det nog många gånger så kanske det hjälper,då kanske han läker hålet i mitt hjärta.
Jag är glad att jag har Mats och jag önskar verkligen att jag kunde känna att det räcker med kärlek och att vi älskar varann men jag saknar ändå ett litet liv.
Och det är nog för den saknaden jag gråter.
Inte för Alva och Tyra för jag vet dom har det bra och jag har nästan accepterat det som har hänt,utan jag gråter nog för jag inte har nån bebis att se fram emot.

Framtiden?!

Hade tänkt börja det nya året positivt.Inga tårar och inga ledsamma tankar.Hade tänkt lämna sorgen i 2009.Lika fullt sitter jag nu här med tårarna som rinner och tänker på allt som inte blev som det skulle.
Har kommit på att om jag blir trött så är tårarna väldigt nära.Det är som att det går så mycket energi till att hålla bort tårarna så när jag blir trött finns ingen energi till det och dom bara kommer och tillsammans med tårarna kommer alla tankar.

Önskar jag kunde se i framtiden.Önskar jag kunde se vad som väntar oss.Kanske inte är nån spänning kvar då men jag vill veta om och när det blir en ny bebis.När jag får en ny chans att bli mamma.När Alva och Tyra ska få ett syskon.Vill veta,inte bara gå här och vänta.
Hatar att jag inte kan påverka mitt liv,hatar all väntan som finns.Väntan på att kroppen ska läka,väntan för att se om kroppen fungerar den här gången,väntan tills det blir ett positivt svar.
Låter som det enda jag tänker på är en ny bebis och jag vet att det inte är sunt att göra det.Men ibland känns det som att det är enda sättet att komma vidare.

I dag är det tre veckor sen allt gick fel,tre veckor som gått så himla fort men samtidigt inte nog fort.Tre veckor som innehållit så mycket.Önskar att vi var 3-4 månader fram i livet,tänker att då kanske vi vet nåt.
Men samtidigt är jag rädd för att tiden ska gå och det inte ska bli nåt resultat.
Ångesten av att inte veta nåt äter upp mig i dag.
Pressen inför det nya året jag sätter på mig själv är inte nyttig men jag vet inte hur jag ska koppla bort tankarna på en ny bebis.

Min dag i alldeles för mycket snö!

I dag började jag min dag med att jag var så duktig och skottade av snön från våran altan.En meter djupt och alla som sett våran altan kan förstå att det var lite snö.
När jag var klar,lagom slut i armarna och med lagom mycket snö i stöveln så tänkte jag att jag skulle göra nåt roligt som belöning och gick därför och drog i gång skoter.Om jag ändå bara dragit igång den.
Men jag körde i väg och insåg snabbt varför jag låtit skotern stå trots all snö vi fått.Jag hade ju faktiskt varit smart tidigare som insåg mina begränsningar.Min lilla leksaksskoter orkade inte riktigt och helt plötsligt så insåg jag vilken dum idé jag fått.Men då stod jag redan där med ännu mer snö i stöveln och ännu mer trött i armarna och en skoter som tyckte det var alldeles för mycket snö,vilken snöskoter jag har.
Tur man har en snäll pojke som räddar en när man har ett litet problem,så nu sitter jag här och drömmer mig bort,drömmer om en blå RMK 600 -10.
Sen så blev vi bjudna på middag hos Mats moster,möjligheten att slippa laga mat själv tackar man ju aldrig nej till.
Nu har jag inte tänkt hitta på nåt mer i dag utan tänkte slänga mig i soffan och inte göra nåt,tills jag kommer på nån mer smart idé.

Våran nyårsafton!

Kan inte låta bli att funderar på hur många av våra vänner som ser ut så här och mår där efter:)känns otroligt skönt att må bra i dag:)
Igår blev en lyckad kväll,vi pensionärer i mellan.
Middagen med Sofia och Patrik var helt suverän om jag får vara lite ego och säga så.

Älgfile och fläskfile med potatisgratäng,stekta kantareller,salsa och rostade grönsaker

Vit choklad pannacotta med hallon

Efter middagen hamnade vi lite i koma och tog det lugnt en stund.Sen tänkte vi att vi borde kanske och kolla festen som var i byn.Ut i snöstormen.
Och det är då vi kommer till biten när vi kände oss som pensionärer eller i alla fall som föräldrar på stan och vi undrade nästan vars vi glömt rullatorn.
Vet inte om det är på grund av hur jag mår i själen och därför var nykter igår men nåt har ändrats.Jag som alltid har tyckte det varit jätteroligt med fester tyckte igår det bara var jobbigt.Men Mats och Patrik såg inte heller ut att vara helt nöjda när dom satt i soffan med varsin öl.Lite malplacerade.
Så vi drog vidare ganska fort och hamnade hos Sofias föräldrar där vi skålade in det nya året.
Sen blev jag orolig över våra hundar och hur dom skulle klara smällarna så vi åkte hem och såg lite tv för att avsluta kvällen.
Ett riktigt lyckad kväll..
Svårt att förstå att det är ett nytt år men det är väl bara vänja sig vid att skriva 2010 och det brukar ju ta ett halvår:)
God fortsättning alla och hoppas ni inte mår allt för dåligt idag:)