Är ett nervvrak..

Hatar väntan..

Önskar jag visste NU..

Så jag slapp fundera..

Slapp hoppas och tvivla..

Tack alla fina som kommenterar,när jag läser er ord och tankar så är jag så glad att jag skaffade min blogg..
Bloggen förde med sig er,underbara människor..
tack för att ni hoppas och jag hoppas att jag en dag kan komma med glädjande nyheter till er..

I dag hände även något roligt,i vår brevlåda låg en bröllopsinbjudan..

Besviken

Kommer ni i håg när jag HÄR var så duktig och vågade anmäla mig till en skrivar-kurs..??
Sen blev det tyst..

Och i dag hade jag fått mejl där det stod att det var för få anmälda så det den här terminen inte blir någon kurs..

Och jag blev lite ledsen och besviken..

Men jag vågade ju i alla fall..

I väntan..

Jag går och hoppas,letar tecken och föreställer mig att jag faktiskt är gravid,att vi faktiskt har lyckats..
Att vi väntar smått..
Jag kan föreställa mig att vara gravid men jag kan inte föreställa mig ett barn,jag tror att om vi blir gravida så kommer även nästa barn dö..
Innan jag fått glädjen så tar jag ut sorgen,är det en försvarsmekanism eller är det för att det är min verklighet,det jag är van vid..
Jag blir gravid men vi får ingen bebis med oss hem..
Därför tror jag även att det kommer bli så nästa gång..

Och i ett försök att trösta eller ge hopp,lova mig inte ett levande barn,säg inte att nästa gång kommer det gå bra för ingen vet,det kan lika gärna gå åt helvete en gång till..

Eftersom dessa tankar tar plats i mitt huvud så försöker jag inte tänka på vad som väntar till veckan,det är förhoppningsvis då domen kommer..

En underbar helg..

Vi har en helt underbar helg och jag känner mig som ett sånt där sötsliskigt par som bara bubblar av kärlek..och det jag blir fascinerad av att man efter 7½ år fortfarande kan vara så kär..
Vi har så roligt tillsammans och Mats är min bästa vän..

Gårdagens skoterkörning var så härligt,underbara sol och bitvis så var det underbart före..
Sen så hände det en sak som under mina 9 år som skoterföre aldrig hänt,trots många många mil skoter i fjällen under högsäsong..
Mitt ute i ingenstans,eller Storklinta heter det så stod polisen på skoterleden..
Och stoppade oss..Jag har aldrig blivit stoppad men någon gång ska vara den första för allt..
Vi fick blåsa och visa förarbevis..Och då hade det varit bra om man haft med sig sitt,Jag som alltid brukar bära med mig det saknade det,helt borta är det..
Men som tur var så har ju tekniken gått framåt så jag behövde bara legitimera mig så sa systemet att det var okej så vi fick köra vidare utan problem..
Nästa helg så blir det en tur till fjällen och jag är så laddad fast det innebär att jag missar min inbokade tid hos kuratorn,men just nu så känner jag inte att jag behöver henne men under veckan så kan det ändras,beroende på vad ödet vill med vårat liv men just nu så ska jag avboka min kurator-tid och för säkerhets skull boka en ny..

Leos lekland..

Tillsammans med Theo,Ludvig och deras mammor så har jag i dag tillbringat min lediga dag på Leos lekland..
Säger bara jösses,någon kommer sova gott i natt och jag pratar inte om barnen..
Jösses vad jag har åkt ruschkana..
Riktigt skoj var det..

Längtar tills i morgon för det är dags för skoterkörning då Mats äntligen har fått sin lagad..

Mår riktigt bra..just nu..försöker hålla mig sysselsatt så inte hjärnspökena och letande efter graviditetstecken tar över och knäcker mig..

Trevlig helg allihop!

Tack för alla tummar och tår som hålls ♥

Mitt ofödda barn kan dö-Dokumentär

Ja inte vet jag om jag i dag gjort det smartaste..

Igår fick jag ett sms av min svärmor "Tittar ni på 2:an?"
Det gjorde vi inte,vi satt och åt middag men nyfiken som jag är så var jag tvungen att i tv-guiden kolla vad det var för nånting där..

Programmet heter "mitt ofödda barn kan dö"
Redan där kändes det inte bra och när jag läste vidare om att det handlar om tvillingar så kände jag att jag inte skulle se det för jag slutar nog aldrig gråta..

Men i dag så hittade jag dokumentären på SVTPlay och tänkte jag skulle se det,jag kan ju se i etapper och pausa om det blir för jobbigt..
Det tog 3 minuter,sen grät jag..
Efter 5 minuter kände jag att jag inte skulle se det..
jag som sitter och oroar mig för att jag igen ska bli gravid med tvillingar och så ser jag en dokumentär om barn som kan dö,det lugnar inte min oro..

Så jag låter den vara,i alla fall en stund men någon annan kanske vill se så jag delar med mig av den Mitt ofödda barn kan dö

Sen så tipsar jag den som är intresserad om att det i kväll går en dokumentär om IVF,den heter Unga provrörsföräldrar Kunskapskanalen kl 22:00 eller så går den på lördag 17:00..

Äntligen!!

ÄNTLIGEN så har vi kommit en bit på väg..
Och jag slapp vänta till på torsdag för att få besked..
Provresultaten var mycket bra..
Vilket innebär att jag den här månaden i alla fall har lyckats få ägglossning..
Alltså..ÄNTLIGEN!!

Och genast skenar hoppet i väg..
Genast bygger jag luftslott..
I mitt huvud planerar jag för dagen då jag får berätta roliga nyheter..
Hatar när fantasin skenar i väg..

Nu är det bara att hålla tummarna och hoppas att storken hittar även till oss..

Orolig..Nervös

Det dumma med att lämna blodprov tidigt på veckan är att provsvaret dröjer så länge..
På torsdagar har barnlöshetsteamet möte och efter det brukar telefonen ringa..
Men jag blir lite nervös,för tänk om dom väntar till på torsdag för att värdena varit dåliga (IGEN) och på mötet måste funderar vad dom ska göra med mig..

Jag menar att om proverna var bra så borde det ju bara vara att fortsätta och då borde dom ju bara kunna ringa..
men det kanske är så att proverna var för höga,resultatet då blir för många ägg och därför kanske jag måste låta bli dubbeldos den här månaden,eller det kanske blir ingen dos..
Eller så kanske jag inte alls fått det värde dom vill ha,att det inte alls hjälper med Pergotime..
Och vad händer då?Ingen aning..
Bara för att dom ringer på torsdag så behöver det inte föra med sig dåliga nyheter..Eller...?!

Det kanske är som en klok Sofia sa,det kanske vore bra för mig om jag fick en plan,om jag fick veta hur dom tänker,hur länge vi ska försöka med Pergotime,vad som blir nästa steg..
jag måste veta vad som händer,det här att månad från månad sväva i ovisshet får mina nerver att kollapsa..
Kalla mig gärna kontrollfreak för jag har ett enormt kontrollbehov och absolut ingen kontroll över mitt liv..

vardagen med tomhet och dåligt samvete

Just nu går jag omkring med en tomhetskänsla och kanske en gnutta bitterhet..
Jag känner ingenting..Eller stundvis så är jag ledsen för då vandrar jag efter minnenas väg och stundvis är jag alldeles tom,som ett blankt papper..Jag har fått lära mig att det är dom antidepressiva som ger tomhetskänslan..

Har kommit på att det ofta blir så efter att jag gjort något roligt..
Jag kraschar lite mentalt av att landa i vardagen som inte alls är så spännande..
Vardagen som erbjuder äta,sova,jobba,räkna dagar,våndas,hoppas,oroa sig,fundera..
Vardagen är inte rolig och efter en rolig helg så blir det så mycket mer påtagligt hur det här livet sliter på oss..
Jag menar inte att klaga,jag är glad att jag hittar på roliga saker och att jag har kompisar att göra saker med..Det är dom roliga minnena som får en att orka med vardagen,som ger energi..Men..Jag tycker det är lite tungt att vardagen inte är lite roligare..lite lättsammare..
Det blir väl vad man gör det till och jag borde kanske inte låta det påverka mig så mycket,jag borde kanske ta det som det kommer..
men hur lätt är det..??

Sen så har jag dåligt samvete för att jag inte är till graven..
jag vet att man inte ska behöva ha dåligt samvete för det eller känna det som ett måste..och flickorna vet ju inte om jag varit dit eller inte..
Men det är inget måste,jag vill dit,då jag är där känns dom mycket närmare,det känns som dom för en sekund verkligen finns i mitt liv..
Men jag får inte tiden att räcka till..Eller psyket..Jag vet inte..
För trots att graven är en plats som jag älskar,den står för våra flickor som vi älskar över allt annat så är denna plats förenat med så mycket sorg,med hur grymt livet är,vilken hård smäll vi gick på..
Och jag orkar inte riktigt åka dit..Jag orkar inte hitta styrkan..
Det känns bara så sorgligt..