Förskolestart..sommaren slut!

I dag gick den sista i vår familj tillbaks till vardagen efter en fin sommar med massa fina dagar tillsammans, Vera gjorde sin första förskoledag på två månader, gick kanon och helt utan problem
Jag är så stolt över henne, att det mesta verkar gå så bra för henne
Hade lyckan att få hämta henne, mysigaste kramen möter mig och den ville aldrig ta slut
Hem, laga middag, leka lite i sandlådan, plocka lite vinbär(svårt att plocka i samma takt som Vera äter) och sängen vid 19:00, två timmar per kväll får vi, det gäller att göra det mesta av det

Det mesta faller platt just nu, inga ord känns riktigt rätt eller som dom fyller en större mening
Kan det vara så att jag utan att tänka på det har bloggat klart, eller är det ännu en stund av tankarna kring bloggens vara eller icke vara
Vi får se

Vera har haft en farmors vecka i vecka och fast hon bara varit borta sen måndags så känns det som en helt ny tjej som kommer åter, dom små lär sig så mycket på så kort tid och det är hela tiden nåt som händer, ibland tittar jag på barn som är lite större än Vera och tänker att ska hon kunna det där om nån månad och vips så en dag så kan hon det, bara så där, det är så häftigt
Goaste kramarna har utdelats ikväll och jag tror vi saknat varandra lika mycket
Igår hade hon gråtande stått och titta på familjekortet på oss hos farmor och ropat "mamma, mamma" men det var fort glömt över en vällingflaska men jag tror hon tyckte det var riktigt skönt att få komma hem i dag

Så ordningen återställd, känns riktigt bra att det på övervåningen sover en tös igen!

En liten rapport

Jag umgås allt jag kan med familjen, tid, inspiration eller lust för bloggen finns inte i dessa dagar
Lite låg, lite stingslig
Jobbat två dagar, två kvar tills det är helg
Tränat efter jobb, skönt men lite tid att träffa Vera, svårt att hinna allt man vill

På kvällarna har jag, istället för att blogga, stickat en tröja som ska värma Vera i vinter, till det blir det matchande byxor, återkommer med bild när även byxorna blivit färdiga

Tack till ni som lämnade kommentarer till förra veckans inlägg
Har ännu inte tagit mig för att ringa, peppar för i morgon, jag önskar jag slapp!

Syskonförsök

Jag hade tänkt vänta till höst, behålla lugnet, inbilla mig att jag är lite cool och avslappnad, ingen stress här inte och dessutom så är det inte så lätt att få kontakt med nån slags hjälp på sommaren
Men att leva med ett kropp som bara befinner sig i ett vakuum är oerhört påfrestande, jag har inte ens en chans att på egen hand bli gravid, eller klart chansen finns men ska det gå tre månader mellan varje mens så kommer det ta en evighet innan det blir syskon, om det blir syskon, chanserna blir ju oerhört små
Så jag inbillar mig att jag är cool, säger att vi inte har någon brådska, blir det så blir det men det är klart med alla syskon som just nu föds så gråter mitt inre, absolut inte av avundsjuka, samtidigt så bubblar det i mig av lycka för våra vänner, men känslan att inte få vara med, det är ju så att hade jag kunnat styra och fått bestämma så hade Vera varit storasyster nu

Så jag var alltså inte så avslappnad som jag trodde, jag hatar lite lätt min kropp, så igår gav jag mig en uppgift, ett löfte om att, trots ångest, våga ringa kvinnokliniken (något jag med som jag inte gillar, jag vet som inte riktigt vad jag ska börja prata om)
Och jag vågade, till ingen nytta, eller jo jag skulle återkomma nästa vecka för då var M tillbaks från sin semester, åh M så mycket som jag haft med denna dam att göra, jag hade ju gett mig fan på att slippa denna gång, ansträngt mig med träning, kost och viktnedgång, alltför att underlätta och kroppen tackar mig med att jävlas lite mer än vanligt
Så, nu peppar jag för att våga ringa nästa vecka igen, första veckan tillbaks på jobbet så ska jag tjafsa med sånt här, hoppas kroppen kommit på bättre tankar tills dess

Jag längtar inte längre efter barn, efter en bebis, efter ett syskon till Vera, efter att vara gravid, jag längtar till en tid efter det, då vi har det vi önskar och drömmer om, då vi är "färdiga" med barnskaffandet, då vi aktivt sätter stopp, jag längtar tills allt det här är över

Det här gör mig trasig på insidan, det sliter och det tär, fast jag inte försöker bry mig så hårt, försöker inte låta det få så mycket värde och tid i mitt liv
Det ger mig stundvis så mycket ångest så jag undrar om det värsta verkligen är att Vera blir ett ensambarn
Men samtidigt är det inte som tidigare, nu hör jag barnprat i bakgrunden när jag ringer jobbiga samtal och små knubbiga barnarmar kramar så varmt när tårarna rinner på mina kinder, evigt tacksam för att hon finns här, nu blir inget som det tidigare varit, det är jobbigt men ändå så mycket bättre

Jag älskar att Mats får mig att skratta då jag helst vill ligga i soffan och gråta, jag älskar att han får mig att må bättre, jag älskar att han aldrig lägger skuld på mig, aldrig klandrar mig för att jag låter det få mig att må så här, älskar att han får mig att tro att allt blir bra, oavsett, jag älskar att jag fann denna man för snart tio år sen!

Bilder

Några bilder från vår husvagnssemester

Kärlek & Lycka - en stund på stranden i dag

Semester

Men annars är det bara bra, vi njuter av semestern som vi har tillsammans, precis hemkomna från en husvagnstripp med besök på djurpark, lekland och massa annat skoj
Vera kom hem med ett blåöga, nån gång kanske hon lär sig att hon inte ska klättra uppåt i en rutschkana utan faktiskt bara åka neråt
Sist veckan på min semester tillbringas nu hemma med några dagsutflykter om vädret tillåter

Jag köpte garn som ska värma Vera i vinter, svårt att gissa storlek på det som ska stickas, gäller väl att chansa och hoppas på det bästa, så roligt att ha ett stickprojekt igen, det har varit mycket virkning och symaskin den senaste tiden och där har jag lite tappat lust och inspiration, variation är alltid bra

Och så plockar jag just nu i ordning för att sälja saker på loppis på söndag, jisses vilken tid det tar men jag hoppas det är värt det och jag blir av med massor av saker!

Vill vara nära

Alla dessa tårar som jag då och då gråter för dessa barn, de som gick förlorade, för hon som finns här så levande och för framtida syskon som låter sig vänta på

Senaste tårar för att jag om en vecka måste tillbaks till jobbet, jag vill aldrig lämna Vera, denna solstråle som även sina buttraste dagar gör mig till världens lyckligaste, jag vill uppleva allt runt henne, se allt, bara vara nära, närvarande
Det är min enda chans att vara mamma till Vera, det är ett liv och det sker nu
Det kanske är min enda chans att vara mamma, ännu mer värdefullt
Jag vill för alltid vara ledig och vara med min efterlängtade dotter
Älskade, älskade unge om jag kunde så skulle jag tillbringa varje dag med dig
 
Jag skulle vilja hitta en lösning

Minnas utan sorg

Jag har varit med i olika grupper på facebook som samlar oss som förlorat barn
En efter en har jag gått ur dom, senaste i dag lämnade jag Vi som förlorat tvilling/tvillingar
Det är för mycket sorg, jag är inte längre där, jag önskar givetvis att allt hade varit annorlunda, att jag fått vara mamma till våra förstfödda men om livet varit annorlunda så hade jag aldrig hållit Vera i min famn och möt kärleken i hennes ögon
För varje nyförlorat barn, för varje förälder som kastats in i sorgen och helvetet och som syns i grupperna så följer jag med tillbaks lite, jag minns, allt blir så tydligt, så sorgligt och så jobbigt och allt som var när hjärtat slets ut ur mitt bröst

Jag vill minnas mina flickor, våra flickor men jag vill inte minnas sorgen, det smärtsamma, förlusten
Jag vill minnas glädjen i att äntligen få ett plus, att äntligen få vara gravid, att äntligen få ringa barnmorskan, att äntligen få sitta i väntrummet på våning 6 och vänta på vår tur, att äntligen bli kallad till ett ultraljud, att äntligen få åka hem med ultraljudsbilder och en kaos av funderingar inför framtiden, att äntligen, äntligen få var där vi ville vara
Jag vill minnas lyckan, planerandet(även om planerna inte blev), magin, graviditeten, naiviteten
Jag vill minnas första och enda gången jag höll dom i min famn, jag vill minnas första gången dom var hos sin far

Jag vill minnas, jag vill aldrig glömma, jag kommer aldrig kunna glömma men jag är inte längre kvar i sorgen
Jag kommer aldrig glömma tårarna, depressionen, klättringen för att orka upp, kampen för att orka stå kvar, för att orka vidare, den tiden har format mig så mycket, den erfarenheten går aldrig att få ur mig
Men jag vill minnas minnen med våra flickor, inte det som kom så tungt efteråt

Semester+träning+mat=inte mitt mål

Det fanns ett träningspass som stämde denna vecka, det var spinningpasset i dag, för fem dagar sen bokade jag glatt och i dag avbokade jag med en sorgsen(?!) känsla
Det får istället bli lite löpning denna vecka
Men istället fick vi några trevliga timmar med vänner på spontanbesök, inte helt fel och verkligen på tiden
Nu ligger jag i soffan och hittar på ursäkter, slöis är semesterordet!

Tycker sommaren är svår, äta rätt när det är mycket socialt och god mat och svårt att finna tiden för träningen, speciellt när passen skurits ner denna månad
Men jag tröstar mig med att all träning är bättre än ingen träning och jag är i alla fall medveten om vad jag äter
Om två veckor är jag tillbaks på jobbet, mer rutin och vardag, det är nästan så jag längtar lite men njuter samtidigt verkligen fullt ut av min ledighet

i smyg

Älskar att titta på Vera i smyg, iaktta hennes lek när hon inte ser och vet det, då leker hon som bäst

Hon blir så inne i det hon gör, pratar för sig själv och stökar på

Älskade liten-jag vill aldrig sluta titta