I have a dream

Att känna att jag duger, att det räcker med att jag andas
Att inte hela tiden behöva prestera, känna förväntningar och krav
Att bara få vara

Att slippa dåligt samvete, magont och tårar
Att leva för dagen och känna att andra förstår

Jag önskar även att jag kunde vara lat och skita i vad andra tycker och tänker

Jag önskar...

stilla tårar vid en grav

Jag vänjer mig aldrig vid mina barns grav
När man sitter på huk, städar en grav och tänder ett ljus där och då är livet som skörast
Sakna, önska och samtidigt vara tacksam
Vilja ha dem här samtidigt som de gav mig deras syskon
Om livet då blivit annorlunda hade livet nj inte sett ut så här
Vid graven ser jag det fulla värdet i mitt liv, vilken magi det är i våra barn som skrattar bland oss och vilken förlust våra förstfödda var
Med deras syskon så blir allt som inte blev så tydligt

Att vara mamma till en grav
Årstidernas skiftningar för mig dit, övrig tid så minns jag men orkar inte riktigt
Där bor en dröm som aldrig blev
Händer jag aldrig mer får hålla
Kinder som aldrig mer ska strykas
Hår jag aldrig fick borsta
Tårar jag aldrig fick torka
Kramar som inte kramas
Det finns blommor till sommaren, ljung till hösten, lyktor och ljus till vinter och städning till våren

Det finns en påminnelse om livets skörhet
En påminnelse att vårda det jag har

Älskade små, så kort stund i våra liv men för alltid en del

Avinstallerat

Jag avinstallerade Facebook och Instagram i helgen

Orkar inte längre se allt folk hinner, gör och orkar

Orkar inte lägga energi på att störa mig, vara avundsjuk och gilla hit och dit

Och jag tänker om jag blir avundsjuk, stör mig och mår lite så där dåligt så vill jag då inte bidra till att någon annan känner så så jag tog bort allt

Även Pinterest åkte med, där sitter jag timmar och hittar mer och mer jag vill göra men inte hittar jag mer tid där så det skapar bara stress och otillräcklighet

Jag har länge funderat på det men min sjukliga nyfikenhet att hindrat mig men så i helgen fick det vara nog

Och det är en befrielse även om min nyfikenhet tycker det är lite jobbigt

Batteriet i min mobil räcker numera två dagar och jag ser mina barn så mycket mer

Får se hur länge det vara, jag har ju fortfarande kvar mina konton om än apparna är borta

Älskade familj

Brukar aldrig mysa med Vera i sängen på kvällarna, brukar mest bli strul och gråt
Men i kväll kände jag för att utmana ödet och kröp ner hos henne, det bästa
Så mysigt att lyssna på hennes funderingar, tankar och andetag
Det finaste är känslan när hon pratar om sina kompisar, en härlig känsla när ens barn har vänner och en trygghet

Och så pratade hon om öppna förskolan, vi var dit i måndags och hon älskade det
Har inte varit dit med henne sen jag började om och jobba när hon var mindre
Är så fascinerad av hur framåt hon är, hur hon söker kontakt, inte låter sig trängas undan utan tar för sig
Min sociala tjej, inte fick hon det av mig för jag har då alltid knuffat lillebror före mig

Även om jag är mitt tröttaste jag, sliten, förvirrad, stressad och grå så skulle jag aldrig byta bort detta liv
Älskade familj

att inget veta

Tackar för peppen om amningen!
Skönt att höra att fler ammar länge

Är så stressad och har sån ångest över alla val man hela tiden ställs inför i livet, alla beslut som ska tas och jag önskar att någon ville välja och bestämma åt mig
Vad man ska göra? Jobba-plugga? Hur ska man veta vad man vill jobba med? Hur ska man veta om det är värt att plugga i en evighet? Att det är det man verkligen vill jobba med sen..
Och hur länge jag ska vara hemma? Länge nu? Kortare nu så jag kan vara hemma mer när barnen är större? Kanske jobba halvtid första tiden?
Att inte riktigt orka var hemma men känna sig lite misslyckad då
Att älska sina barn och bara vilja det bästa
Att försöka inte bry sig om andras åsikter
Och hur har alla råd att vara hemma så länge? Hur räcker deras dagar? Vad tjänar den andra föräldern? Eller skyddar de inte SGI:n? Behöver jag inte göra det?
Att räcka till som människa, att inte veta att ens val blir det bästa
Att våga, vela, fundera

Livet, så underbart men samtidigt så mycket ångest

en bra helg

Två nätter med sömn, alltså hela nätter, utan matning eller snutt
Pappa och Tage har kämpat bra och jag känner mig som en ny människa

Igår sprang jag vårens första kilometrar, länge sen sist men benen minns dock inte flåset men grymt skönt ändå
Och så har jag fixat i ordning cykel och cykelvagn så nu ska vi ut och trampa

Nu vilar sonen i mitt knä, han har sovit ovanligt mycket dagsömn denna helg och känns därför inte riktig pigg och kry men han har kanske inte återhämtat sig än från veckans feber

I eftermiddag ska vi hämta hem storasyster, längtar efter vårt yrväder

mammaångest

Just nu pågår striden om amningens var eller inte vara
Tage är nu 9,5 månad och ammar mycket, snuttar ännu mer och myser däremellan typ
Dygnet runt
Och jag älskar det, jag som från början hatade
Men ändå, nätterna är ibland evighetslånga så eftersom Vera oplanerat åkte till farmorn i kväll så sover jag själv, för första gången på 9,5 månad
Pappan och sonen ska tillsammans kämpa i natten
Ångesten är total, att lämna över, zooma ut, inte vara lika behövd och så vidare
Var det så här med Vera eller beror det på att han mest troligt är min sista bebis?

Det är inte slutet på amningen, vi är långt ifrån och det gör mig inget men jag hoppas på mindre nattsnutt och mer närhet och sömn

Men, förvånad över hur det verkar vara förvånade att man ammar så här länge, så mycket
Tror inte jag känner någon som ammat så här länge, förutom min egen mor

Har även stora separationsångesten över att Vera åker bort, hon har det bra och allt men ändå

att döma sig själv

Tycker alla verkar "skaffa" en trea, det säger jag inget om utan tycker det bara är roligt och jag är imponerad av folk
Men det som händer är att jag får känslan "är jag klen som känner att jag unte orkar fler och hur dålig är jag som mamma som inte vill ha fler(självföraktet är väl alltid störst)
Men rent ärligt och en påminnelse till mig själv, vi har ju trots allt fyra barn, fyra graviditeter och en helvetesjävla resa med oss
Så nä jag är nog inte klen, eller en sämre mamma utan det är bara så här livet blev och huvudsaken är att jag och Mats är överens

Nu firar vi påsk med en treåring som är 180 % som treåringar sägs vara(glömde tydligen packa hemmaversionen) och en nio månaders som, förutom att snutta 1000 gånger per natt, inte gör så mycket väsen
Slut av att vara borta på egen hand med två små och längtar enormt efter pappan
Det blir ju liksom ingen semester utan bara miljöbyte

Älskade små

Den här är för min mormor som så sällan får se barnen 

matt

I dag, ingen måndagsångest bara en känsla av att vara laddad trots sömnbrist
Vi har i helgen varit en extra vuxen, lyx och guld
Om man ska hitta en liknelse så kände jag mig som ett rött, fint äpple som sken i solen ända fram till nån gång i eftermiddag
Nu sitter jag och känner mig som ett äppelskrutt i en kompost
Efterlyser boken " överlev med treåring"
så go ena sekund för att i nästa vända så man inte känner igen ungen
Och då märks sömnbristen, tålamodet finns inte och både jag och dottern skriker
Fy fan vad svårt det här är

Och Mats säger att det är bara att vänta ut stormen som river just nu, säger att det blir bättre
Jag undrar jag och skulle vilja ha andra redskap än tokskrik och tårar