Amningsångest

Lever just nu med amningsångest..
Har bestämt mig för att sluta amma. Har trappat ner så dom senaste veckorna har jag ammat endast morgon och kväll och i måndagskväll ammade jag henne för sista gången
Det har känts helt okej så här långt och var egentligen inget jobbigt beslut att fatta, det har varit härligt att få chansen och möjligheten att amma henne, jag är så tacksam för att det bara fungerat för oss
Fysiskt är det ju inte jätteskönt att sluta och brösten känns gigantiska, när mjölken skulle rinna till första gången så sa alla att brösten blir tokstora och man märker det tydligt, det gjorde inte jag, ingen skillnad alls och hade ingen aning om det hänt men jag kan ana att det jag känner i dag är så man känner när mjölken rinner till..Ömma är ordet och det är inte skönt när Vera lyckas sparka i dom när jag bär henne..

Ett och ett halvt dygn senare sitter jag med lite lätt ångest, mjölkfyllda bröst och undrar om jag fattat rätt beslut, om jag kanske borde amma henne en stund till och tänk om jag aldrig mer får chansen att amma..
Men Vera verkar inte sakna amningen, inte ens lite fast jag tror hon hade kunnat fortsätta om hon fått..Och det känns skönt samtidigt som det känns lite(mycket) sorgligt..
Mats säger att hon inte längre behöver amningen och han har så rätt, den senaste tid har hon inte ammats för maten, mest för myset och för att komma till ro
Av olika anledningar har vi gemensamt fattat beslutet att en mysig, fin tid ska avslutas
Min lilla bebis börjar bli stor och det är med glädje jag ser henne utvecklas, jag försöker fokusera på allt vi har framför oss istället för allt vi lägger bakom oss
Men jag känner mig lite mindre viktig och undrar om jag nånsin mer kommer få chansen till att få amma ett barn

Så mycket känslor som inte riktigt går att fånga

Adjö amningen, tack för denna gång och jag hoppas att vi säger på återseende