Kontrollbehov

I en evighets evighet så har jag tjatat på han jag bor med, även känd som pappan till mitt barn, att vi måste ta tag i och fixa förskola till Vera
Denna gång hade jag bestämt mig för att jag inte skulle göra det, jag tycker att jag får ta den stora delen av saker som rör vårt barn så nu var det faktiskt dags för den andra föräldern att ta lite ansvar
Jag har stört mig på den länge, känt mig mycket stressad men försökt kontrollera mig i den mån jag kan och i dag hände det plötsligen, han ringde kommunen, frågade hur man gjorde och ska nu fixa det, jag är imponerad

Det händer saker i vår familj, vågen av ansvar börjar bli mer jämn i balans, helt jämnt är det inte än och det förväntar jag mig inte heller, jag menar Rom byggdes ju inte på en dag, men det som är härligt är förändringen, att vi är på väg mot bättre tider och jag hoppas det fortsätter åt det håll vi är på väg mot
Det är underbart att vi blir mer och mer ett team istället för du och jag

Det som är svårast i denna förändring det är att lägga bort mitt enorma kontrollbehov, ibland skriker det inom mig och ibland(läs väldigt ofta) så har jag svårt för att det inte blir på "mitt" sätt men det blir fler och fler gånger som jag faktiskt kan vara tyst och låta det vara på Mats sätt och det blir bra ändå, kanske inte så förvånade om man tänker efter
Det hör ju lite ihop, har man varit den som fått ta mycket av ansvaret och jobbet så klart att kontrollbehovet blir därefter för att ha koll men ser man från det andra hållet så är det kanske så att min kontrollbehov är det som lagt jobbet och ansvaret på mig
Det är skönt att släppa på kontrollen men det är ruggigt svårt att lägga bort kontrollbehovet men det handlar mycket om att lita på den andra och det lönar sig verkligen