Hejå Tade

Heltidsstuderande med en nästan treåring och en liten bebis, det känns att jag lever och det är nog något jag aldrig kommer göra om men samtidigt så går det bättre än jag trodde, det känns inte alls som en omöjlighet att jag ska ro i land det här i höst
Sen så blir jag ju väldigt sporrad när folk ifrågasätter mig och inte tror det är möjligt, då måste jag ju överbevisa att allt går bra man vill
Tur är att jag är urgulliga lärare som verkligen verkar vilja hjälpa mig att fixa detta, de är så coola med att Tage är med hela tiden och det känns som jag har deras stöd bara jag kommunicerar med dom ( och tur att jag har så fina vänner som hjälper mig att lösa livet)
Att plugga som vuxen känns som något jag aldrig vill sluta med, hade aldrig kunnat tro att jag skulle få den känslan

Vera är hos farmorn i helgen, pappan jagar och Tage sover..Själv har jag mejlat mina lärare för att ha lite koll på läget och så stökar jag runt lite hemma, konstig känsla att för en helg bara ha ett barn
Jag är sån att jag har svårt att lämna bort Vera utan anledning, jag ska som klarar allt själv och jag gillar att ha Vera hos mig, hon förgyller mina dagar så mycket men samtidigt så vet jag att det är grymt värdefullt att hon har andra att ty sig till så när farmorn frågar om Vera vill komma en helg så är det givet att hon får
Hon var så glad igår när hon pussades oss alla hejdå, strök oss på kinden och tog sin väska till farmors bil och ropade "hejå Tade"
Mitt lilla hjärta, så stor men samtidigt så liten