Lita på din förmåga, alltid!!

Resten av familjen sover och här sitter jag med tvivel och vacklar..

Kommer jag att orka?

Kommer jag att ro i land denna skuta?

Är det värt det?

Och jag vet att jag kan, om jag bara ge mig fan på det, om inte så bara för att visa de som tvivlar, inklusive mig

I kväll bröt jag ihop i matten, första gången jag riktigt kört fast, stängde boken, tog istället tag i engelskan och det är där jag sitter nu, egentligen supertrött och sängen lockar så mycket men ingen gör det här åt mig

Jag har makten, det är bara jag som kan göra det här, bara jag och ingen jag kan skylla på

Det är inte lätt men det kommer vara värt det, jag visualiserar känslan som kommer infinna sig i december och fortsätter kämpa

"Lita på din förmåga! Alltid!" Tackar mig religionslärare för dom orden, de är just nu min mantra

Lita på din förmåga! Alltid!

Glömsk mamma

Igår fick jag frågan om Tages vikt, längd och klockslag vid födseln och det enda jag kom i håg var att han var 50 lång, hur kan jag glömma? Tycker alltid att det är info som mammor verkar komma ihåg tills dom dör...

Tage har börjat använda sina små gryn som tittade fram för två veckor sen, igår bet han mig till tårar, som om det inte räckte med smärtan att föda han..

It´s amazing

En dag busade Vera med Tage och vi hörde ett gurglande skratt
Nu kommer det oftare och oftare, det lilla, söta gurglandet
Finaste ljudet, medicin för själen

I dag ville han vara nära, nära, nära och jag försökte att inte stressa över att noll skolarbete blev gjort
Att vissa saker helt enkelt inte går att styra och egentligen är det befriande att en liten kille säger till att i dag ska vi mysa och så är det bara det vi kan göra, en hel dag med en varm, liten kropp i soffan

 "It's amazing how you can speak right to my heart

Without saying a word, you can light up the dark"

(Ronan Keating)

Om någon undrar..

Om inte så mycket annat vore skitjobbigt så skulle jag ge Vera fler syskon, hon är underbar med sin lillebror
Syskonkärleken är det vackraste jag vet, så tacksam för att det blev ett litet syskon och all den glädje det för med sig

Vi kämpar på i en intensiv höst, det gäller att inte fundera så mycket utan mer bara köra för börjar jag fundera så börjar jag tvivla
Tage har hunnit bli tre månader och fått en spruta i varje ben, han är ett kilo tyngre och 3 cm längre än sin syster, inte konstigt att jag tycker det går undan i kläderna denna gång
För två veckor sen kikade två tänder fram, galet och han har nu kommit på att bita mig, jag dör!
Vera skäller på han när jag skriker och sen är cirkusen i full gång men det gör så fruktansvärt ont och så vill han ju inte riktigt släppa taget..

Igår fick Vera Tage att skratta, en litet gurglande första skratt och det var så vackert och roligt
Nu leker dom på golvet och jag funderar var och med vad jag ska börja, går lite tungt i veckan
Längtar efter sömn och skulle kunna slå sönder knäskålarna på den man som knackade på dörren kl 07:00 i morse och väckte hela familjen, vem fan bestämde att slambrunnstömmare(?) skulle börja den tiden?

Slutkörd

Irriterad på attityden som finns i samhället, att en man alltid har en godkänd anledning att vara i väg hemifrån medan en kvinna alltid måste försvara sig och på något sätt ändå alltid känna skuld och ifrågasatt, speciellt om det finns barn
En kvinna ska på något sätt alltid räcka till, aldrig försumma hemmet, aldrig ha egna intressen som tar tid från barnen
En mamma har på något sätt alltid mer krav på sig och det gör mig så in i helvetet förbannad
Jag vill vara med mina barn, jag älskar att vara med dom men känner alltid att jag måste försvara att jag går skola medan Tage är liten, att jag har Vera på förskolan trots att jag är "ledig" osv.
Men att Mats jagar hela höstarna behöver aldrig försvaras, behöver aldrig förklaras för på något sätt är det klart att han måste få göra det
Och bördan för mig blir ännu tyngre och jag någonstans känns som världens sämsta mamma
Året är 2014 men det känns inte alltid så

Lägg till att jag har en son som får tänder vid tre månader och därför gråter så fort han inte får vara nära och en treåring som inte kan, inte vill, inte ska samtidigt som hon kan, vill och ska

Igår tänkte jag så skönt med helg, i dag längtar jag lite grann till måndag!

Tid

De yngre i min klass undrar hur jag hinner och rent ärligt så vet jag inte, det är klart att hemmet(städningen) blir lite lidande och det sociala inte riktigt hinns med förutom lite prat med klasskompisar men det var saker jag visste att jag var tvungen att offra för att klara hösten och än känns det som jag faktiskt har lite tid att spela på, det är inte läxor hela tiden och det känns skönt att veta att jag har marginaler

Snart fem veckor gjorda, fem veckor kvar till höstlov och efter det är det nedräkning mot terminsslut

På Instagram såg jag 100 dagar kvar till julafton, en del av mig tänker "underbart" då är skolan klar, den andra delen tänker "Hjälp, då är Tage ett halvår" Galet, snart dags för tremånaders-sprutor!

Höst

Gjorde höst vid graven i dag, jag och våra barn

Ofattbart att det snart är fem år sen mitt livs tyngsta tid

En fin höstdag men minnena gör ont 

.

Hejå Tade

Heltidsstuderande med en nästan treåring och en liten bebis, det känns att jag lever och det är nog något jag aldrig kommer göra om men samtidigt så går det bättre än jag trodde, det känns inte alls som en omöjlighet att jag ska ro i land det här i höst
Sen så blir jag ju väldigt sporrad när folk ifrågasätter mig och inte tror det är möjligt, då måste jag ju överbevisa att allt går bra man vill
Tur är att jag är urgulliga lärare som verkligen verkar vilja hjälpa mig att fixa detta, de är så coola med att Tage är med hela tiden och det känns som jag har deras stöd bara jag kommunicerar med dom ( och tur att jag har så fina vänner som hjälper mig att lösa livet)
Att plugga som vuxen känns som något jag aldrig vill sluta med, hade aldrig kunnat tro att jag skulle få den känslan

Vera är hos farmorn i helgen, pappan jagar och Tage sover..Själv har jag mejlat mina lärare för att ha lite koll på läget och så stökar jag runt lite hemma, konstig känsla att för en helg bara ha ett barn
Jag är sån att jag har svårt att lämna bort Vera utan anledning, jag ska som klarar allt själv och jag gillar att ha Vera hos mig, hon förgyller mina dagar så mycket men samtidigt så vet jag att det är grymt värdefullt att hon har andra att ty sig till så när farmorn frågar om Vera vill komma en helg så är det givet att hon får
Hon var så glad igår när hon pussades oss alla hejdå, strök oss på kinden och tog sin väska till farmors bil och ropade "hejå Tade"
Mitt lilla hjärta, så stor men samtidigt så liten

Kärlek

Syskonkärlek, det vackraste av alla kärlekar
Mina fina ungar så kära i varandra
Ibland undrade jag om ett syskon är så bra som alla säger
Att se hur mycket Vera avgudar sin lillebror suddar bort alla tvivel
Hon skulle göra allt för han, precis allt
Det har fungerat så bra för Vera att bli storasyster
Vår fina lilla stora tjej

Har fått sån rädsla för att något ska hända mina barn
Hatar känslan av hur skört livet faktiskt är
Tittar ibland på Tage när han sover i mina famn
Så oskuldsfull och avslappnad
Känslan av att bara ha han till låns, som något som är för bra för att vara sant får mitt inre att krampa
Både en Alva och Tyra har passerat förbi på senaste tiden
Andras barn som heter så
Dessa namn gör så ont, våra som alltid finns med oss men som samtidigt inte finns med oss
Klart livet känns skört
 Försöker fånga varje minut, uppskatta alla stunder
Alla leenden, grymrynkor, varje sekund vi inte är överens och varje sekund vi är en skrattande liten familj

Lycklig för det jag har
Det fantastiska
Det har inte varit lätt
Det är fortfarande tunga stunder
Men vi är småbarnsföräldrar
Våra barn har syskon
Och jag är kär
Så kär i livet, i mina barn, i min fantastiska man
Kär i det jobbiga, kär i det lyckliga
Kär i känslan att mitt liv just nu är så där som jag så länge önskat och just nu önskar jag inte mer

Trött!

Vissa dagar så äter Tage 1-2 gånger(minst) i timmen, andra dagar är bättre dagar, då får vi till och med in lite vila..en sak kan man dock alltid vara säker på och det är att kvällarna är evighetslånga matpass..
Jag accepterar det mer och mer även om jag många kvällar gråtit av galenskap, förtvivlan och frustration
Men vad kan jag annars göra, mat är det som han blir nöjd av och verkar behöva
Men det verkar rysligt svårt att förstå och acceptera utan att hitta orsak för hela tiden blir jag ifrågasatt, småpikad eller uppmärksammar folk bara det uppenbara?(tro mig, ni behöver unte uppmärksamma att han äter all vaken tid) "han kan ju omöjligt vara hungrig igen, mat nu igen? , sitter du nu igen? han kanske är aĺlergisk, äter han bara? När vi hade barn...osv"
De med små barn med amningen frisk i minnet stöttar och bekräftar tack och lov att jag inte är ensam med hungrigt barn men jag är trött på att amma, trött på att försvara, trött på att jag tar åt mig, trött, trött, trött

Och när jag frågar frågvisa personer vad alternativet är, vad dessa tycker jag ska göra så kan dessa inte bidra med något konkret men en sak vet jag, om jag inte skulle ge han mat(som är ett alternativt) så skulle även ett skrikande barn utan en förälder som försöker fixa ifrågasättas och pikas

Och nej, jag är inte känslig bara heligt jävla less, mitt barn behöver mat, det är redan sjukt ansträngande denna sommar, i värmen, med syskon, med ork, acceptera det bara för det försöker jag göra och jag siktar mot ljuset i tunneln! Eller smakportioner i detta fall