Vid ett vägskäl

Måste man göra ett aktivt val?
Kan man ta det som det kommer?
Och hur vet man att man orkar ifall det går åt helvete igen?

Känns som ett gigantiskt stup framför mig..

Träning och barnkläder

Tillbaks på skivstångsträningen och oj vad jag älskar det här, i dag finns ingen tvekan, givet att jag ska förnya mitt träningskort!
Jag älskar att vara en del av dessa som ser så hurtiga ut, som ser så laddade inför ett pass, som verkligen ser ut som om dom hör hemma där, älskar att vara där och inte för en stund så känner jag att jag inte hör hemma
Varför har jag aldrig gjort det här tidigare, snart 28 år gammal och helfrälst..
Jag tappade träningen när jag blev gravid, den stora tröttheten förlamade mig och det märktes i dag men mest i ryggen, rysligt klen har den blivit men det blir att åtgärda

Något helt annat
Köper mycket av Veras kläder begagnat, gillar att köpa fräscha, fin kläder för typ ingenting, i dag kom jag hem med 7 leggings för 70 kr, helt okej att slita på på förskolan
Det är oftast via Facebook jag fyndar, på klädbytardagar tycker jag det är svårt att se och jag tycker inte att allt där alltid håller så hög kvalité
Via facebook då måste man kontakta folk, bestämma när man ska träffas, åka hem till dessa människor, alternativt mötas någonstans och det är så bra för mig, jag är egentligen ganska blyg och kontakt med nya människor är nåt jag inte är så bra på så det är mycket nyttig träning och det går lättare och lättare för varje gång
Bara fördelar med begagnat!

En ny nyans i sorgen

Minnen bleknar

Tiden går vidare och jag med den

Jag går framåt, mot framtiden, försöker leva i nuet med mitt liv med Mats och Vera

Kvar den 11 december 2009 finns våra förstfödda flickor

De kommer aldrig komma längre

De kommer alltid vara en del av oss

Men det känns som att jag tappar dom

Våra små

Våra små som lärde mig så mycket om livet, som fick mig att orka mer än jag trodde var möjligt

Älskade, älskade ni 

Minnena blir suddiga

Undrar ibland om det verkligen hänt

Har vi varit med om det

Vi har varit med om dom och kan aldrig förlora dom mer än vi gjort

Men ändå, det känns som jag förlorar dom igen när tidens gång suddar ut konturerna 

Det är som det ska..men ändå

Ett samtal från kvinnokliniken

Fick ett samtal i dag, ett samtal som jag väntat på, med spänning men samtidigt med oro eftersom det är laddat med så mycket ångest och sorg, jag undrar hur många gånger jag ska sitta på jobbet och gråta
Nu har jag pratat med M på kvinnokliniken, jag ska börja äta Pergotime igen...Eftersom vi har ett gemensamt barn så går det inte på högkostnadskortet men det anade jag redan men vad gör väl det, hjälp kan vi få!
Men vänta måste vi, jag ska landa i det här, i missfallet,(inte mina ord) jag vill inte landa i det här, jag vill inte att det ska ha hänt, jag vill inte att hela sommaren ska ha varit bortkastad tid i vår längtan efter syskon, jag vill inte tänka på det för jag blir så arg, så besviken men kanske, kanske så måste jag landa i det, bearbeta även om jag vill stoppa huvudet i sanden, efter lite bollande så blev det sagt två månader, 60 dagar, en evighet i en barnskaffande värld, när du helst hade velat vara gravid för ett år sen
Men vi får ju hjälp igen

Det kan verka konstigt att vi väljer hjälp igen, vi lyckades ju denna gång, vi blev ju spontant gravida, en överraskning, en gåva i sig
Det borde ge hopp och givetvis så gör det de men..
I en "normal" kropp finns ett tillfälle i månaden, 12 tillfällen på ett år, att bli gravid på
I min kropp, som är oregelbunden så blir det ungefär 7 försök, och jag vet inte ens om det finns en chans varje månad, om ägglossning finns
Så hur lång tid kommer gå, hur många månader kommer passera, hur lång blir denna resa, jag blir stressad, det underlättare inte och så är jag inne i en ond cirkel
Med Pergotime får jag ett tillfälle varje månad, 12 tillfällen på ett år, jag får en "normal" kropp, jag ökar våra chanser och vem vill inte ha bättre odds?

Ibland undrar jag om jag är för öppen, om jag kanske borde vara mer privat men samtidigt så vet jag att ni är många som följer, många som vill veta och istället för att berätta allt flera gånger om så känns det bra att berätta här och så är det frivilligt att läsa
Ett öppet brev till er

Dop

Familjen var på dop i dag, tillställning som gör mig så rörd, varje barn är så värdefullt och jag är så tacksam för att vi har en dotter att dela livet med
Fina Elwin döptes och det var så roligt att få träffa hans fina familj som alltid finns där som stöd

Apropå denna dotter så testar hon just nu gränser så hårt så att jag tror hon gör allt för att få vara ett ensambarn, säger jag nej så gör hon allt för att göra tvärtom, jag ser rent hur ordet nej tänder nåt i hennes ögon och så måste hon se reaktionen
I dag när hon kramade mig så gosade hon mysigt in sig i halsen som hon bruka
r göra, mysigt..tills hon bett mig i armen och jag stod inte för årets bästa mammas reaktion och det tål nog inte att upprepas, jösses så ont det tog
Men sen när hon är go då är hon så himla himla go så jag vill aldrig sluta krama henne

Slut!

Hela kvällen igår kändes det som jag bara väntade på att krossas, vetskapen om att när morgondagen kommer ska min själ åter gå sönder, hoppet ska släckas och framtiden som vi anat ska dö

I mitt huvud och i barnmorskans papper så var jag gravid i vecka 15
I min livmoder har istället aldrig funnits ett foster, en tom fostersäck och en kropp som inte fattat att den inte skulle vara gravid
Vecka 15, jag väntade på kallelse till rutinultraljudet, siktade på ledighet lagom till Veras tvåårsdag, såg fram emot januari, lycklig för att vara gravid samtidigt som fina vännen, att få barn samma år
Och så blir det så här, ingenting!

Det positiva, om man nu kan kalla det så och om man nu måste hitta nåt positivt, är att kroppen i alla fall klarat av att göra ett missfall, inte låtit det bli långdraget och att det nu verkar vara över, nu ska väl "bara" alla hormoner lämna kroppen
Dessutom så tog läkaren upp det här med fortsättningen och framtiden, hon skulle kolla hur M och infertilitetsteamet ställde sig till detta, eftersom min plan innan pluset hade varit att kontakta dom, att eftersom detta knappt räknas som en graviditet(hennes ord) så skulle hon prata med M och be henne kontakta mig och det känns ju bra, att vi kanske får hjälp snabbt, att kanske få bli gravida fort igen, inte behöva hoppas i evighetsmånader igen
Det känns bra att få hjälp men sisådär att vara tillbaks på våning 4, där kampen pågår och inte våning 6 där kampen nåt sitt mål

Läkaren frågade återigen om kuratorkontakt (hon gjorde det även för tio dagar sen), det är sånt som hör till att erbjuda och visst känner jag att jag gärna skulle vilja prata med henne igen men jag är rädd för att det blir för stort, att jag sjunker för djupt

Vi avvaktar och ser och jag väntar med spänning på M:s samtal men vågar inte ha för stora förhoppningar

Ångest

Som jag längtat efter morgondagen och nu när den är nära har jag sån ångest
I morgon vet jag, om allt är kört, dags att börja om eller om det bor en riktig kämpe i min mage
Jag tror jag vet, alla andra hoppas, ber och håller tummarna
Men jag har redan tagit ut sorgen, sorgen som mer är ilska, så arg för att det måste vara så här

Perfekt för mig!

Det har inte alltid varit lätt, inte alltid varit självklart men det har varit vi
Vi har varit värda att kämpa för och jag önskar att vi har många år att se fram emot
I nöd och lust utan giftermål
För tio år sen blev det vi, då gjorde jag min första bussresa till Mats och många fler skulle det bli
Tio år, en galen tanke, en magisk tanke
Tänk vad mycket som har hänt på dessa år, vad vi har varit igenom, vad vi tillsammans klarat

Vi träffades via en gemensam vän, denna vän finns fortfarande kvar i våra liv, en av mina äldsta vänner
Gillar att vännen fortfarande finns kvar, att vi inte vuxit i från varandra, inte tappat bort varandra
Hade väl aldrig kunnat ana att sommaren 2003 skulle ge mig allt det är

Minnena från när vi träffas är många men nåt jag minns är låten som spelades sönder på radion den sommaren, Här kommer alla känslorna på en och samma gång men Per Gessle, anledningen till att jag kommer ihåg det är för att jag hatade den låten och fortfarande gör och ändå är det de musikminnet jag har från vår första tid tillsammans, inte så värst romantiskt :)

Inte bara blä!

Eftersom den förlamande gravidtröttheten har lämnat min kropp och jag just nu har ett stort behov av att få ut saker ur kropp och huvud så knäckte jag i onsdags milen, efter en månads vila, skönt och träningsvärken som följde var grym
Men det tar tid att träna och ibland finns inte nog så i dag blev det "bara" 5 km, 5 km går riktigt bra så nu försöker jag pressa mig själv lite, får en bättre tid än tidigare, men jag blir så irriterad för det händer absolut ingenting med tiden, hur bra känsla jag än har när jag springer, mycket frustrerande men skam den som ger sig, förr eller senare så har jag väl filat bort dom få minuterna som jag vill ha bort så jag hamnar under halvtimmen

Rensade garderoben i veckan när jag var hemma, det är fördelen med att jag mår lite dåligt, istället för att fastna i soffan, älta och må dåligt så försöker jag få saker gjorda istället, hålla mig sysselsatt och eftersom jag gått ner i vikt så gick det oerhört lätt att rensa, en stor kartong som ska sparas medan jag funderar på vad som ska hända med den och en stor svart sopsäck med kläder som ska slängas, älskar känslan att rensa!
Det blev alltså inte så mycket kläder kvar och framförallt byxor blev det dåligt av så nya jeans var tvungen att inhandlas i helgen, två storlekar mindre kunde jag köpa, älskar den känslan med!

Det känns bra att komma igång med träningen igen, det är synd att det är andra saker som saknas istället men det gäller väl att göra det bästa av situationen och jag behöver en hälsosam kropp för att bli gravid igen, jag tror det var det som hjälpte oss att lyckas själva denna gång och det sporra till ett fortsatt hälsosamt liv..

Du är allt

Nu har Veras tröja fått matchande byxor, nu är vi redo för kylan, älskar att ha ett barn att göra sånt här till
Jag hade även hunnit köpa garn till ett litet set men vem vet, en dag kanske det blir använt..en dag..

Det sägs att varje ålder kring ett barn har sin charm, just nu är vi inne i en liten period då det krävs lite extra tid och ansträngning för att hitta dom men när hon ler sitt leende och charmar järnet så glömmer jag allt gnöll, gnäll och bråk vi haft och livet blir bara så där rosa av kärlek

Cykelhjälm och stövlar-när Vera själv får välja